Ebay har gett vanliga människor oanade möjligheter att bekanta sig med musikinstrument till överkomligt pris. För några år sedan surfade jag på nätet och hittade en kinesisk tillverkare som tillverkar olika barockinstrument, violiner och tillbehör för olika instrument.
Tillverkaren hade lagt ut några femsträngade Viola d’amore på Ebay. Jag kunde inte motstå frestelsen att ropa på en 5+5 strängad Viola d’amore. Beteckningen betyder att instrumentet har fem spelsträngar och fem resonanssträngar. Jag vann auktionen och fick hem instrumentet kanske en vecka senare till en totalkostnad på kanske 200 Euro. Instrumentet på bilden nedan köptes någon månad senare och det instrumentet var felfritt.
Instrumentet jag hade köpt var helt tydligt en prototyp med ett antal fel. Det största felet var att halsen var felaktigt urholkad så att resonanssträngarna var i kontakt med halsen där kroppen övergår i hals. Jag strängade av instrumentet och värmde loss greppbrädan. Därefter använde jag stämjärn för att göra ett spår för resonanssträngarna i halsen. Det visade sig också att det saknades en tvärställd sadel för resonanssträngarna som endast löpte över en valk i ändan av halsen. Tunna metallsträngar som löper i kådrornas riktning sjunker snabbt in i trät och slutar vibrera. Jag gjorde en tvärställd sadel i hårdträ vilket löste problemet.
Stallet var användbart och återanvändes. Jag kontrollerade också att ljudpinnen var korrekt skuren. Instrumentet strängades med nya resonanssträngar eftersom det är nästan omöjligt att trä använda strängar genom halsen. Jag använde en tunn kolfiberribba som jag trädde igenom halsen för att leda resonanssträngarna rätt. Strängarna tejpades temporart i ribban. Strängning av en Viola d’amore motsvarar helt motsvarande operation på en Hardangerfiol.
En femsträngad Viola d’amore är som ett mellanting mellan en altviolin och en violin. Instrumentet är stämt CGDAE d.v.s. som en altfiol med en extra E-sträng eller som en vanlig fiol med en extra låg C-sträng. Att spela på fem strängar är lätt, det tar någon timme av spelande att bli varm i kläderna så att man intuitivt vet var strängarna ligger och alltså var man bör placera fingrarna.
Resonanssträngarna
Resonanssträngarna gör instrumentets ton fylligare och ger samtidigt en mycket speciell efterklang ungefär som om man på ett elektroniskt instrument lägger till eko. För att instrumentet skall fungera krävs det, precis som för en nyckelharpa, att resonanssträngarna är renstämda. Eftersom strängarna endast börjar svänga om samma ton som strängen är stämd till, eller någon överton, så måste allt vara väl instämt. Ett resonanssträngat instrument med ostämda resonanssträngar kan låta mycket sämre än samma instrument helt utan resonansträngarna!
Det finns ingen entydig standard för hur resonanssträngarna borde stämmas. Generellt gäller att så många toner som möjligt i den tonart man spelar borde finnas också i resonanssträngarna. Normalt brukar man spela i C, G, D (eller A) dur. Jag har märkt att en stämning B(H), D, E, G, A. Om så önskas kan B bytas till F#.
Stämning av en Viola d’amore
För stämningen av en Viola d’amore gäller allmänt att det finns många stämningar som används. Det var vanligt att använda såkallad ”scordatura” som ungefär kan översättas med ”felstämning”. Många musiker spelade fiol och hade en viola d’amore som bi-instrument. Det var då vanligt att ange hur strängarna skulle stämmas i början av stycket varefter notskriften skrevs så att den visade hur en violinist skulle sätta fingrarna för att få önskade toner!
Namnet Viola d’amore
Man vet inte med säkerhet varifrån namnet Viola d’amore kommer. Det finns två förslag. Ett antagande är att namnet kommer från italienska och att det då i översättning skulle betyda ”kärleksfiol” eftersom klangen enligt vissa källor gör sig mycket bra i en stilla sommarnatt. Det andra alternativet är att instrumentet har kommit till Europa via Morerna i Spanien. Namnet skulle då ungefär betyda morernas viola.
Musiken
Jag har spelat tvåstämmig barockmusik för två femsträngade Viola d’amore tillsammans med en god vän. Instrumenten är mycket trevliga att spela på och efterklangen gör instrumentet exotiskt. Min personliga gissning är att den norska Hardangerfiolen är en lokal norsk variant av Viola d’amore men där kroppen har tagit intryck från violinen. Då man ser noga på bilden ovan ser man att en Viola d’amore kommer från en annan instrumentfamilj d.v.s. viol-familjen. Den närmaste släktingen bland vanliga moderna orkesterinstrument är kontrabasen!
Larsil2009's Blog 
Kommentera