Då jag surfade på nätet våren 2009 hittade jag en intressant annons på Eniros vebbplats:
… Karlskrona viggen med en del småfix att gö… Län: Stockholm
Egentligen hade jag inga planer på att köpa mig en segelbåt eftersom jag år 2005 fick mitt självbygge en amerikansk sharpie ritad av Ted Brewer sjösatt. I början av sommaren diskuterade jag med mina bröder hur vi kunde göra vårt gemensamma sommarhem, där mina åldrande föräldrar bor, mera attraktivt för släktens ungdomar. Vi kom fram till att tillgång till en gemensam båt mitt i den åboländska skärgården kunde fungera som lockbete. I slutet av Juni råkade jag stöta på ovannämnda annons igen, båten var tydligen fortfarande osåld efter tre månader. Jag svarade på annonsen och fick det verifierat att båten fortfarande var osåld. Eftersom objektet verkade intressant kontaktade jag min dotter Daniela i Stockholm och bad henne och hennes man göra en fotoutflykt till Värmdö där båten låg i kärra på land. Jag gav en lång lista på detaljer jag ville att de skulle fotografera.
I början av juni strax före min semester fick jag en serie bilder som visade att det var en båt och inte ett vrak. Den största kända skavanken var ett knytnävsstort hål vid kölens främre knä efter en grundstötning.
Ny diskussion med bröderna, deltar de i kostnaderna för vinterförvaring lokalt i Korpo om jag köper båten? Svaret blev jakande och vi delar kostnaderna på fyra personer vilket betyder mindre än en tusenlapp (SEK) per person och år. Arbetet at ta upp/sjösätta båten överlåts till lokala krafter.
Jag kontaktade nu säljaren direkt och kom överens om att jag tar finlandsbåten (det heter naturligtvis ”sverigebåten” sett ur ett finskt perspektiv) och kommer över till Stockholm för att titta på båten. Om inget riktigt stort problem dyker upp lovade jag köpa den.
Jag lyckdes locka med en god vän Jarmo Karvonen på äventyret. Vi hade 2007 tillsammans ordnat ett seglingsläger för bahaiungdomar mellan 16 och 20 år (Googla på purjehdusvaellus om du vill titta på bilder eller använd http://patej.1g.fi/bahai/purjehdusvaellus2007/ ). De närmaste dagarna blev hektiska med anskaffning av tillbehör, polyester för reparation, linor av olika slag (förtöjning, ankarlina, fall, skot etc.) och ankare. Jag måste också synkronisera färden med min son Sebastian som råkade vara i Finland så att jag sponsorerade en Stockholmsresa för honom mot att han tog bilen hem på återfärden. Sebastian var mycket nöjd över möjligheten att träffa sin syster Daniela utan störande föräldrar.
Vi kom till Stockholm på kvällen den 14.7 och körde genast till Värmdö för att träffa säljaren Mathias. En snabb genomgång av båten visade att den i princip var frisk även om man kunde se att den stått på land en längre tid. Vi avtalade med Matias att jag köper båten och att jag följande dag reparerar kölskadan och att båten sjösätts onsdag kväll. Jag sköljde ur hålet i kölen med vatten innan vi åkte iväg.
På förmiddagen den 15.7 torkade jag först det skadade området i kölen med varmluftsblåsare och fyllde skadan med polyesterspackel och glasfiberväv på ytan. Jag fixar en snyggare lagning nästa vår då båten är på land. Eftermiddagen blev lite stressig eftersom jag hade glömt en plastpåse med en tjock bunt svenska kronor hos min dotter, betalningen för båten. Det blev en extra tur tillbaka till trakten av Globen och lite fika. Därefter raka spåret tillbaka till Värmdö där Mathias redan trampade omkring oroligt. Kranen nere vid Stavsnäs fanns tillgänglig endast fram till ca. kl. 17 och vi var ganska sena 🙂 . Pengapåsen bytte ägare och jag fick ett köpebrev. Mathias tog båten på släp till Stavsnäs och vi följde efter i vår bil och kontrollerade att det inte skulle uppstå problem.
Bilden visar situationen strax före sjösättningen.
Resningen av masten gav vissa problem. Toppvanten hade vantskruvar med felaktig dimension på fastsättningstapparna. Vi löste problemet genom att skaffa schakel i den lokala butiken för båttillbehör. Det var relativt sent innan vi hade motor, bom och segel på plats. Vi beslöt att stanna över natten i Stavsnäs och göra den första provturen på morgonen och om provturen gick bra direkt fortsätta mot Finland.
Efter en dags hårt arbete med att sätta båten i seglingsbart skick kände vi att vi behövde en bit mat. Krogen vid Strömma kanal hade tidigare sett lockande ut så vi åkte dit. På menyn fanns den mest klassiskt svenska rätt man kan tänka sig, köttbullar. Aj vilken besvikelse! Vi var faktiskt hungriga och insåg inte att vi hade hamnat på en kvalitetskrog. Köttbullarna var goda men man behövde nästan förstoringsglas för att hitta dem på den artistiskt komponerade tallriken.
Strömma kanal.
Stavsnäs kan inte rekommenderas som övernattningsplats. Båttrafiken är livlig långt in på natten. Resultatet är kontinuerligt svall och oljud som gör det svårt att sova.
Tidigt på morgonen satte vi segel mot Sandhamn. Båten fungerade bra, och vi hade en skön första segeletapp. Framme vid Sandhamn gick vi iland för att bekanta oss med seglingens nordiska Mecka (?).
Sandhamn, Jarmo i röd T-tröja i förgrunden.
Då vi vandrade mellan de söta små husen längs ytterst smala gator såg vi utanför ett litet hus en lång kö. Det här var något att titta närmare på. Det visade sig att det fanns ett litet bageri som sålde. färskt bröd. Vi hann tugga i oss var sitt bröd medan vi vandrade upp mot kyrkan. Det allmänna intrycket var att det var en mycket trevlig plats.
Ingenting är godare än varmt nybakt bröd.
Då vi vandrade längs stranden såg jag plötsligt en härlig gammal träbåt vid stranden. Vilken fantastisk båt sade jag jag på finska åt Jarmo. Han tittade i samma riktning och höll med. Efter en stunds diskussion märkte vi att han talade om en helt annan båt än den jag avsåg. Han tittade på en stor snygg gammal segelbåt i bakgrunden medan jag tittade på en gammal motorbåt i förgrunden. Man kan inte utgå från att två människor ser samma saker eller uppfattar dem på samma sätt.
Jag tittade på den slitna träbåten i förgrunden medan Jarmo tittade på den vita segelkryssaren i bakgrunden framför det gula huset.
Färden fortsatte därefter mot Svenska Högarna. Vi hade tänkt gå iland för att titta på fyren, men vinden hade under eftermiddagen ökat och det blåste rätt hårt på kvällen. Jag vågade helt enkelt inte gå in i en för mig okänd hamn från lovart med en okänd båt och en mycket svag motor (2 Hp Honda). Vi sökte oss därför vidare mot skärgården i norr för att hitta en god naturhamn. En naturhamn hittade vi, men inte gott ankarbotten (sannolikt i huvudsak slipade klippor under vattnet). Myran låg längst till höger om fyra andra segelbåtar förtöjda med fören i land och ankare rätt ut från land. På morgonsidan av natten märkte vi att kölen ibland slog mot sten. Vinden hade vänt och pressade oss i sidled i riktning mot grannbåten. Vi blev tvungna att i mörkret lyfta ankar och förtöja på nytt rätt nära den närmaste grannbåten. Vid sextiden kände vi igen hur båten lätt högg mot någon sten. Det var bäst att acceptera att vi inte skulle kunna sova längre. Jarmo kastade i land sina kläder och vadade sedan till stranden i midjedjupt vatten för att lossa förtöjningen. Vi kom överens om att han skulle gå längs stranden till en klippa i lä bortom grannbåtarna. Avfärden komplicerades av att vårt ankare låg över grannbåtens sidoankare som var draget parallellt med stranden. Då vi ankrade på nytt i mörkret hade vi inte ens sett grannes andra ankarlina dragen längs stranden. Efter ett visst trixande lyckades jag få upp vårt ankare utan att samtidigt lossa grannens ankare. Med viss spänning backade jag därefter ut över grannens ankarlina … utan att fastna. Fördelen med lång köl som på en Karlskrona Vigg är att en lina inte lätt fastnar mellan köl och roder. När jag väl hade kommit loss plockade jag utan problem upp Jarmo några hundra meter ner i lä och färden kunde fortsätta.
På morgonen då vi startade mot Svenska Stenarna blåste det rätt friskt. Vinden avtog sedan under dagen för att ibland försvinna helt medan den sökte sig en ny riktning. Medan vi gled fram tyst och stilla i ca. två knop hörde vi ibland konstiga ljud ungefär som om en människa snyter sig. Då jag tittade bakåt såg jag plötsligt ett svart huvud med mycket nyfikna ögon som tydligt udrade vad vi var för figurer. Livslevande säl på nära håll i det fria, nästan som att se delfiner på världshaven! Efter att vi hade fått syn på den första sälen såg vi fem eller sex till. Det är svårt att säga hur många gånger vi såg samma individ, vi såg åtminstone två samtidigt.
Nyfiken säl, vad gör ni här ute?
Efter att ha passerat Svenska Stenarna tog vi kompasskurs nästan rakt mot öster. Eftersom vinden var väldigt svag beslöt vi spara tid genom att segla direkt till Utö i Finland i stället för att som vi först hade planerat gå via åland. På eftermiddagen passerade vi åland men så långt söderut att vi endast såg de sex vindmöllorna söder om Mariehamn med kikare, landet låg helt under horisonten. De över hundra meter höga möllorna syns verkligt långt. Vi prickade in GPS positionen i vårt översiktskort med en timmes mellanrum för att få en känsla av att vi verkligen kom framåt trots att landskapet, öppet hav, verkade helt oföränderligt. Vi kontrollerade mycket noga hur långt från kusten vi måste segla, på konstant latitud, för att säkert under den kommande natten gå utanför de yttersta grynnorna söder om Kökar och sydväst om Utö. Samtidigt ville vi gå så nära kusten att vi säkert skulle ligga norr om den hårt trafikerade farleden längs kusten i riktning från Finska viken.
Jarmo tog första vakten och jag gick och lade mig ca. kl. 10 och blev väckt vid 01 tiden. Jag väckte Jarmo igen då solen gick upp, eftersom han ville se soluppgången över öppet hav. Solen täcktes allt oftare av moln som gick allt lägre. Det blev kallt och dimbankar kom drivande. Då vi vid halv tiotiden började närma oss Utö var sikten kanske femtio meter. Vi gick in förbi Utö helt beroende av GPS. Jag styrde och Jarmo plottade en punkt i taget tills vi hittade en igenkännbar punkt såsom en remmare eller linjefyr. Vi var mycket noga med att hålla oss så nära farledens kanter som möjligt för att minska riskerna att bli överseglade av något större fartyg. Först ett par sjömil efter passagen av Utö lättade dimman så mycket att vi kunde se Utö fyr.
Infarten mot Utö skedde i dimma. Handhållen GPS användes då vi sökte os från remmare till remmare längs kanten av farleden. Vi ville av naturliga skäl inte möta något stort fartyg på väg in eller ut i svag vind med dålig sikt.
Vi beslöt att segla till Jurmo som ligger på kanske en timmes avstånd från Utö österut och hålla en stunds paus i seglingen. Halvvägs mellan Utö och Jurmo såg vi något obestämt som såg ut som en rishög på vattnet. Vad kunde det vara? Träd borde ju inte flyta omkring ett par kilometer från närmaste land speciellt som det inte hade varit någon storm nyligen. Då vi kom närmare insåg vi vad vi såg. En älgtjur simmade målmedvetet över Vidskärs fjärd! En typisk manlig individ, antagligen, som är övertygad om att flickorna är mycket vackrare på nästa ö.
Älgtjur simmar långt från land någonstans mellan Vidskär, Utö och Jurmo.
Vi gjorde ett kort besök på Jurmo.
Man kan med god vilja se Myran ca. 1/4 bildbredd från höger kant. Sedan 1960-talet då Viggen började tillverkas har båtarnas storlek vuxit rejält.
Det var skönt att kunna sträcka på benen. Vi vandrade någon kilometer in till byn och tittade på öns kapell.
Jurmo kapell.
Jurmo kapell set från insidan.
Efter ett kort besök på Jurmo lättade vi ankar och styrde norrut. Vinden var mycket svag. Ibland var havet oljeblankt trots att man ännu kände en svag vind och vi vid lätt kryss fortfarande gjorde ca. två knop. Det verkade som om mängden alger strax under vattenytan skulle vara större där ytan är blank än på ställen där vinden gör krusningar. ändrar algerna vattnets ytspänning?
Solnedgång i norr. Sista etappen sent på kvällen i riktning Korpo.
Färden fortsatte under kvällen norrut mot Korpo. Det blev allt mörkare med otroliga färger i norr. Vid halv elvatiden gav vi upp och startade motorn för att om möjligt ha ens lite ljus då vi skulle passera Gyltö kustfort. Vi väntade oss att passagen också annars kunde bli intressant. För att komma in till Myrans blivande hemhamn måste vi gå genom ett topphemligt skyddsområde. Vi hade glömt att skaffa en finsk flagga och båten var fortfarande, naturligtvis, oregistrerad. Vi var egentligen ganska besvikna då vi helt ostörda fick passera Gyltö, i det skedet utan lanternor eftersom vi hade något outrett elproblem. Den sista sjömilen in till hemhamnen i Långviken gick utan grundkänning även om det vid det laget redan var så mörkt att vi endast såg mer eller mindre mörka skuggor. Vi förtöjde i Långviken ca. kl. 01 på natten. På morgonen gick vi den korta vägen till mina föräldrars stuga och värmde bastun. En spännande äventyr var slut och båten hade visat sig fungera så klanderfritt man kan vänta sig av ett ”projekt” som lämnat varvet 1965. Nu gäller det att fixa till inredningen och vissa andra småproblem, en liten detalj i taget.
Ett stort tack går till säljaren Mathias Werner som gav oss mycket hjälp med flyttningen av båten och sjösättningen. Om Mathias vill pröva på segling i den finska skärgården på en Vigg är han välkommen. Karslkrona Viggen nr. 18 ”Myra III” heter idag ”Myran”.
Räknaren är gemensam med den ursprungliga artikeln.
Du är besökare nummer 
Larsil2009's Blog 
Kommentera