Lite bakgrund till detta rätt gamla inlägg (kommentar 2013, artikeln är från 2007):

Klimatdiskussionen är inte ny, den har pågått sedan början av 1990-talet. Det är intressant att notera hur man från politikerhåll och från det som borde ha varit sakkunniga helt har undvikit att diskutera sakfrågor. Många mätdata som man från skeptiskt håll har efterlyst har fåtts fram först efter långvariga juridiska processer eller genom att material har läckt ut jag tänker på den såkallade ”Climate Gate” där ca. 200000 e-postmeddelanden läcktes ut från CRU antagligen via en insider. Innehållet i IPCCs kommande rapport läcktes också ut på nätet efter att en av de personer som gör utvärdering av innehållet ville försäkra sig om att människor skulle vara medvetna om vad IPCC visste. Det visade sig att det ur den preliminära rapporten klart framgick att alla IPCCs modeller är fel d.v.s. den mätta temperaturen ligger nedanför modellarnas 95% felgräns. Det faktum att modellerna har falsifierats betyder att deras förutsägelser eller skenarier saknar all tyngd eftersom modellarna inte överenstämmer med verkligheten.

Artikeln nedan skrevs år 2007 men den är fortfarande relevant. Med facit på hand ser vi att artikelns konstaterande att temperaturen efter 1998 hållits konstant var korrekt. Skillnaden är att vi idag ser en platå eller långsamt sjunkande temperatur som beroende av vilken temperaturkälla man använder redan har räckt 15 – 23 år. Det är också intressant att notera att den korta uppvärmningsperioden efter domedagsförutsägelserna om en kommande istid från ca. 1978 till 1998 räckte 20 år. I rättvisans namn bör man komma ihåg att riktiga klimatologer och alltså inte t.ex. Alestalo från Ilmatieteen laitos anser att det behövs en ca. 30-årig trend för att man skall våga säga något om klimattrender. Om denna tumregel används ser man att hela den globala uppvärmningen representerar en alltför kort period för att vi skall kunna säga något bestämt. På samma sätt är det klart att perioden av stoppad eller svagt sjunkande temperatur är alltför kort för att man skall kunna säga om det är en varaktig trend eller något man kan kalla väder.

Observera Alestalos överlägsna konstaterande att klimatmodellerna bygger på fysikaliska lagar som är konstanta och stabila som Newtons lagar. Vi ser hur grovt Alestalo hugger i sten. Alla de klimatmodeller han hänvisar till har falsifierats efter att artikeln publicerades 2007  d.v.s. de är falska och beskriver inte naturen som vi ser den. Hur är detta möjligt utgående från Alestalos tvärsäkra påstående. Orsaken är att vädersystem är så komplicerade att man är tvungen att göra matematiska förenklingar. Det görs alltså förenklande antaganden där man justerar olika parametrar för att t.ex. få modellen att simulera moln på rätt höjd och vid rätt tidpunkt på dagen. Detta betyder att modellerna kanske bättre kan uppfattas som klimatologernas gissning av hur klimatet uppför sig, stöpt i en matematisk form.

En klimatmodell är i princip en normal vädermodell som körs över en lång tid. Vi vet av erfarenhet att meteorologiska väderprognoser sällan ger korrekta resultat över mer än ca. en vecka. Hur är det då möjligt att använda samma modell för att undersöka klimatet hundra år framåt i tiden on vädermodellen blir fel inom en vecka. Svaret är att man antar att klimatmodellen på lång sikt kommer att räkna fram ett väder som i huvudsak, d.v.s. statistiskt, kommer att se ut ungefär som vädret i framtiden kommer att se ut. Klimatmodellen kommer således för låt oss säga år 2057 att förutspå 3 sommarstormar och 4 höststormar samt att nederbörden sannolikt kommer att ligga på en viss nivå. Inga förutsägelser gjorda av klimatmodellen förväntas motsvara verkligheten. De tre sommarstormarna kan komma med fel intervall och på fel månader men detta spelar inte någon roll de kan också vara något fler eller färre än verkligheten visar sig vara 2057. Antagandet att klimatmodellerna statistiskt motsvarar verkligheten verkar väldigt trovärdigt under förutsättning att klimatmodellens parametrar har valts på ett trovärdigt sätt. Som man ser i artikeln nedan så gäller detta inte, alltså trovärdig parametrisering, åtminstone för GISS klimatmodell.

Jag är fortfarande rätt nöjd med artikeln från 2007 och det finns inte mycket jag skulle vilja ändra på. Åtminstone i det här fallet gav historien skeptikerna rätt 😉 !

Balanserad debatt?

I HBL ingick den 4.3.2007 en artikel med den braskande rubriken

Klimatskeptikerna saknar hållbara belägg

Bilden nedan visar artikeln i sin helhet.

Mitt svar (nedan publicerades inte i Hbl trots att artikeln Biström/Alestalo är att betrakta som ett direkt personangrepp på tre kända finska klimatskeptiker (Jarl Ahlbeck, Boris Winterhalter och Lars Silen). Min kommentar nedan är mycket kortfattad eftersom Hbl av naturliga orsaker begränsar insändares längd. Eftersom en kommentar på nätet inte behöver begränsas i fråga om längden lägger jag till några ytterligare kommentare efter mitt svar eftersom de kan vara av allmänt intresse.

Mikko Alestalo konstaterar i Hedda Biströms artikel i Hbl 4.3.2007 att klimatmodellerna är byggda på universella fysikaliska lagar som är konstanta och stabila såsom Newtons lagar. Beklagligtvis verkar herr Alestalo inte riktigt vara insatt i vad han talar om. Det är klart att klimatmodellerna för att vara trovärdiga bör bygga på korrekta väl verifierade fysikaliska modeller, detta är inte situationen idag. Dagens modeller har intressanta fel. Hanteringen av bl.a. molnbildning är så dåligt känd att man använder sig av tumregler för att uppskatta var och hur moln uppkommer. Utgående från dagens fysikaliska kunskap skulle moln bildas på fel höjd eller inte alls.

Intresserade kan bekanta sig med klimatmodellen modelE1 (NASA GISS 2004) för vilken programkoden finns tillgänglig http://www.giss.nasa.gov/tools/modelE/. Koden kan köras på en vanlig Linux PC. Då man låter datorn söka igenom koden för att se hur den behandlar den specifika värmen för vatten i atmosfären hittar man kommentaren:

c**** shv is currently assumed to be zero to aid energy conservation in the atmosphere.

I modellen bevaras inte energin varför man tar till trick för att få bokföringen att skenbart stämma. Kommentaren visar konkret hur man godtyckligt väljer parametervärden för att få önskat resultat. Parametern shv som kommentaren konstaterar är satt till noll skall i verkligheten ha ett värde någonstans mellan 1800 och 1900J/kg K. Universella fysikaliska lagar fungerar inte på detta sätt. Kanske herr Alestalo kunde klargöra vad han egentligen menade?

Alestalo frågar i Hedda Biströms artikel vilka motiv skeptikerna kan tänkas ha för att på egen bekostnad jobba med klimatfrågan. För mig gäller kravet på intellektuell ärlighet. IPCC processen är en nidbild av vetenskap. Rådata undanhålls så att kontroll av påstådda resultat försvåras. Detta gäller också data till artiklar publicerade i de vetenskapliga tidskrifterna Nature och Science trots att tidskrifterna i sina officiella krav för att godkänna publicering kräver att alla data skall göras tillgängliga för andra forskare. Vetenskapsmän som inte böjer sig för den ledande klicken inom IPCC fryses ut. Den mycket kända forskaren Dr Chris Landsea var tidigare ansvarig för området orkaner inom IPCC. Dr. Landsea avgick från IPCC efter att hans förman gått ut i offentligheten med ett pressmeddelande där man konstaterade att antalet orkaner har ökat till följd av den globala uppvärmningen. Jag citerar Dr. Landsea: “Jag fann det lite konfunderande att deltagarna i konferensen hade kommit fram till att den globala uppvärmningen påverkade orkaners aktivitet idag. Såvitt jag vet har ingen av deltagarna i presskonferensen överhuvudtaget forskat i orkanvariabilitet och inte heller hänvisade de till nya rön på området. All tidigare forskning har visat att det inte går att urskilja någon trend. ” Dr Landsea avslutar med:”Jag personligen kan inte med gott samvete fortsätta att arbeta för en process som jag ser som motiverad av en förutfattad agenda och som är vetenskapligt tvivelaktig.” Hela texten finns på nätet på adressen http://www.lavoisier.com.au/papers/articles/landsea.html . Översättningen är min.

Lars Silen, Fysiker Esbo.

Några kommentarer till galopperande temperaturstegring

Det är rätt klart att temperaturen har stigit sedan den lilla istiden. Exakt hur stor denna stegring har varit och frågan om vilken den nuvarande temperaturen är i förhållande till tidigare tidsepoker är dock svår att besvara exakt. Man har gjort globala satellitmätningar sedan 1979. Då man jämför satellitmätningar med markmätningar visar det sig att markmätningarna visar en uppvärmningstrend som är ungefär dubbelt så stor som den temperaturstegring satelliterna visar. Satellitmätningarna i den nedre delen av atmosfären kan kontrolleras genom att man regelbundet skickar upp väderballonger som med hjälp av en konventionell termometer direkt mäter temperaturen på ifrågavarande höjd. Det visar sig att satellitmätningarna och väderballongerna överensstämmer mycket väl. Man har försökt förklara den obetydliga trenden i satellitmätningarna bl.a. med att satelliterna långsamt tappar höjd vilket långsamt förändrar mätvärdena. Ett stort problem för denna förklaring är dock att väderballongerna stöder satellitmätningarna. Markstationernas snabba uppvärmning kan däremot förklaras genom lokal värmenedsmutsning. En stor del av de mätstationer som levererar mätdata för bestämning av t.ex. global medeltemperatur befinner sig i eller nära storstäder d.v.s. städer med en befolkning från några tiotusental invånare till miljonstäder. Det finns också många exempel på konstigheter som sannolikt beror på rent slarv då data överfördes från papper till elektronisk form (se länk till engelskspråkigt material nere på sidan).

Bilden visar den globala medeltemperaturen mätt från satellit fram till december 2006. Observera att temperaturen för närvarande relativt hög men sedan 1998 har temperaturen hållits i det närmaste konstant trots stigande CO2 nivå. Denna bild kan jämföras med motsvarande kurva baserad på markmätningar.

Observera att markmätningarna visar en uppvärmning som är mer än dubbelt större än satellitmätningarna över samma tidsrymd. Jag putsade bort mätdata före 1979 från kurvan över markmätningarna för att de inte skulle störa jämförelsen. Observera att kurvan över satellitmätningarna är mycket mera utdragen horisontellt än motsvarande kurva över markmätningarna. De olika tidsskalorna gör att uppvärmningen i markmätningarna verkar accentueras ytterligare. Jag är skyldig till denna synvilla. Jämför den totala temperaturförändringen mellan 1979 och 2006 i båda kurvorna.

Koldioxidens inverkan på klimatet

IPCC 2007 konstaterar (min översättning): Koldioxid, den viktigaste antropogena växthusgasen, ökade märkbart som följd av mänsklig aktivitet och dess atmosfäriska koncentration 379 ppmv (delar per miljon enligt volym) översteg år 2005 betydligt det naturliga variationsområdet 180 … 300 ppmv över de senaste 650 000 åren. Detta konstaterande tas idag som en självklar sanning som inte ifrågasätts. Det antas allmänt att mätningar av luftens koldioxid skulle ha inletts 1959. Kontinuerliga mätningar av atmosfärens koldioxidhalt inleddes 1959 men motsvarande sporadiska mätningar har gjorts långt tidigare. Sedan 1959 ser utvecklingen ut som på bilden nedan (Tagen från ”National Oceanic and Atmospheric Administration” (NOAA) hemsida).

Observera att bildskalan har valts så att utvecklingen ser mycket dramatisk ut. Då man läser IPCCs rapporter får man intrycket att det inte finns tidigare riktiga mätningar utan man måste ty sig till indirekta mätningar baserade på mätdata från isborrkärnor från Grönland och Antarktis. Då det faller snö som långsamt pressas ihop till kompakt is av de överliggande snö/islagrens tyngd kommer små mängder luft att inneslutas som bubblor i isen. Genom att analysera den inneslutna luften vid ett bestämt djup i en borrkärna kan man få en bild av atmosfärens sammansättning upp till hundratusen år tillbaka i tiden. (Borrning kan också ge en bild av tidigare temperaturer eftersom is leder värme relativt dåligt kan man genom att mäta temperaturen på olika djup få en bild av temperaturvariationerna långt tillbaka i tiden.) Det finns dock problem med proxymätningar av koldioxidhalterna i borrkärnor. Den Polska Professorn Zbigniew Jaworowski (Ph.D, D.Sc) har gjort mätningar av denna typ (se CO2: The Greatest Scientific Scandal of Our Time”. Enligt Prof. Jaworowski bygger mätningarna av CO2-halten via borrkärnor på följande antaganden:

• Det förekommer ingen vattenfas i isen vid temperaturen -24 oC (Berner et.al. 1977, Friedli et.al 1986, Raynaud & Barnola 1985).
• Inneslutning av luft i isen är en mekanisk process som inte differentierar de inneslutna gaserna (Oeschger et.al 1985).
• Den ursprungliga atmosfäriska sammansättningen i den inneslutna gasen bevaras för all framtid (Oeschger et.al 1985).
• Gasens ålder i inneslutningen är lägre än den omgivande isens ålder (Oeschger et.al 1985).

För mer än tio år sedan visades det att alla de ovanstående antagandena är felaktiga d.v.s. att borrkärnor av is inte kan betraktas som slutna system och att de antagna låga preindustriella koncentrationerna av växthusgaser inte är korrekta eftersom mer än tjugo olika fysikaliska och kemiska processer påverkar resultatet inne i själva inlandsisen. Själva borrningen är en mycket våldsam process som både kontaminerar och på annat sätt påverkar provet. Vissa av ovanstående processer beror på lösligheten av gaser i vatten. Koldioxid har en löslighet i vatten som är mer än 70 gånger högre än kväve (N2) och mer än 30 ggr högre än syrets löslighet (O2). Lösligheten är omvänt proportionell mot temperaturen d.v.s. koldioxid löser sig bättre ju kallare vattnet är. Det finns fritt vatten i polarisen t.o.m. vid temperaturen -73 oC! Även små mängder vatten i isen kommer att leda till att främst CO2 löses ut med resultatet att mätningarna visar på en alltför låg CO2 halt.

Observera hur dåligt borrhålsdata passar ihop med senare mätningar på Mauna Loa. Man ”löste” problemet genom att godtyckligt konstatera att luften i borrkärnorna var 83 år yngre(!) än den omgivande isen. Kurvan man fick efter manipuleringen kallas Sippelkurvan.

Prickarna i bilden ovan är de tidigare mätningar av CO2 halten i atmosfären man hade tillgång till. De inringade mätvärdena är de värden man valde ut. På detta sätt kan man visa på en låg förindustriell CO2 halt. IPCCs antagande om en generellt låg förindustriell CO2 halt motsägs av danska mätningar. Det visar sig att en björk under sin livstid har förmåga att reglera antalet klyvöppningar på bladen i omvänd proportion till CO2 halten. När CO2 halten är låg bildas således fler klyvöppningar än då CO2 halten är hög. Undersökningar av CO2 halten vid tiden efter den senaste istiden d.v.s. för ca. 11000 år sedan visade snabba förändringar i CO2 halten över en tidsperiod på några århundraden. Halter motsvarande de vi har haft under 1900-talet detekterades (260 ppmv … 350 ppmv). De halter vi ser idag är således inte exceptionella. Den danska artikeln som publicerades i tidskriften Science år 1999 hittar du här.

Exempel på slarv vid behandling av data

IPCC betonar att man inte bedriver vetenskaplig forskning. Däremot betonar man att konklusionerna baseras på vetenskapliga artiklar som har genomgått en vetenskaplig granskning (peer review). Granskningen fungerar dock endast om granskarna är oberoende av författarna. Man har statistikt kunnat visa (Wegman rapporten) att gruppen klimatologer inom IPCC är så liten att det är tvivel underkastat om granskningen fungerar. Rapporten är värd att bekanta sig med.

Kontroll av några ryska mätstationer som av IPCC påstås uppvisa stor uppvärmning. Materialet är på engelska.

Exempel på inmatningsfel i data använda av Jones et. al. i vetenskapligt granskat material. Observera att de flesta av ovanstående fel leder till en temperaturökning då materialet behandlas statistiskt på dator. Materialet är på engelska.

Annat intressant

Observera den lilla rutan ovanför rubriken där man citerar Andrew Goldsworthy: ”Folk som försöker minimera behovet av utsläppsreduktioner genom att skylla på solen har skjutit sig själv i foten…” han konstaterar att det i såfall krävs ännu större reduktioner eftersom vi inte kan påverka solaktiviteten.

Ovanståernde innehåller följande fel:

• Man antar att en klimatskeptiker är en motståndare till en minskning av användningen av fossila bränslen. En kontrollerad övergång till andra energikällor, diversifiering, är en god strategi på medellång sikt (tiotals år) eftersom det verkar mycket troligt att det uppstår oljebrist i världen. Resultatet blir kraftiga prisstegringar på fossil energi.
• Om solaktiviteten är orsak till merparten av den observerade uppvärmningen betyder detta samtidigt att klimatmodellerna har parametriserats fel vilket betyder att det resultat av uppvärmningen de beräknar med hög sannolikhet är felaktigt. Katastrofisterna antar allmänt att jordens känslighet för variationer i instrålad effekt är 0,75 … 1 oC /m2W. Grundläggande fysik antyder att känsligheten bör vara 0,1 … 0,2 oC/m2W. Vi ser här tydligt hur man sannolikt överskattar känsligheten 3 … 6 gånger d.v.s. den av koldioxid förorsakade beräknade temperaturstegringen är 3 … 6 ggr för stor. Det är inte konstigt att modellerna visar en kraftig uppvärmning.
• Om solen är den viktigaste orsaken till uppvärmningen bör vi antagligen anpassa oss till förändringen och inte gå in för att försöka ändra en naturlig klimatvariation.

Det finns för övrigt ett intressant faktum som explicit visar att solen måste ha en betydande andel i den observerade uppvärmningen under det senaste århundradet. Polarkalotterna på planeten Mars krymper och områden närmare planetens ekvator uppvisar spår av erosion förorsakad av smältning. En global uppvärmning på Mars beror garanterat inte på mänskligt utsläpp av koldioxid i atmosfären … däremot finns en självklar gemensam nämnare Solen.

Räknaren är gemensam för artikeln på min gamla blogg som så småningom fasas ut.

Du är besökare nummer:.

Etiketter: bakgrund, facit, ilmatieteen laitos

This entry was posted on 22/03/2013 at 11:10 and is filed under Klimatmodeller. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.