Ett rätt vanligt problem på många fioler är att basen är ”torr” eller ”sträv” och saknar den där rätta musten som naturligtvis finns i grannens instrument. Finns det någon metod att förbättra den här sidan av instrumentet?
Det finns många metoder att åtgärda det här problemet, vilken metod som biter beror på själva instrumentet. Jag skulle antagligen åtgärda problemet på följande sätt:
- Kontrollera ljudpinnens plats. Mörkheten i tonen kan till en viss grad justeras genom att flytta ljudpinnen främst mot bassidan men det kan löna sig att pröva olika lägen. Märk ut ljudpinnens plats innan du börjar flytta den så att du kan återställa instrumentet i dess tidigare spelskick om du inte gillar slutresultatet. Ett problem med att flytta ljudpinnen är att du inte endast påverkar g- och d-strängarnas klang utan också a- och e-strängarna. Slutresultatet kan vara att basen blir bättre men diskanten blir sämre … inte bra 😉 .
- Om du inte har justerat stallet kan det vara idé att göra ett nytt stall med orginalstallet som modell. Gör stallet kanske 0.2 – 0.3 mm tjockare nedtill än orginalet om inte orginalet verkar vara extremt tjockt. Då du har skurit stallet till ungefär rätt höjd och har slipat in fötterna slipar du stallets övre del sned så att tjockleken upptill blir ungefär 1.3 till 1.6 mm. Justera stallet enligt instruktioner i andra artiklar på denna blogg. Det nya stallet bör i sig ge fiolen en mörkare klang än orginalet eftersom den ökade tjockleken sänker stallets grundfrekvens som normalt ligger kring 3000 Hz.
- Om ovanstående metoder inte hjälper så ger vi oss på locket men fiolen behöver inte öppnas…
Enkel justering av locket för att ge mustigare bas
Lockets tjocklek inverkar kraftigt på ljudfärgen i en fiol. Om locket är för tjockt på fel platser så kommer fiolens lägsta svängningsmoder inte igång ordentligt. Resultatet blir en ton där grundtonen är mycket svag … den kan ligga 10 – 15 dB under övertonerna. Orsaken till att vi fortfarande hör bas är antagligen fysiologisk. Man vet att om man ger hjärnan en ljudsignal som endast består av de harmoniska övertonerna till en baston men lämnar bort bastonen så kommer hjärnan att lägga till den baston som borde finnas i relation till övertonerna vi hör alltså en bas som inte finns.
Många fioler har ett lock som är något för tjockt precis där basbjälken slutar vid halsen, eller nere vid stränghållaren. Resultatet är att grundsvängningen där hela basbjälken pumpar med 2/3 av hela lockets yta inte startar. Resultatet är en ton med svag grundton men förhållandevis starka övertoner. Resultatet tolkar hjärnan som ”hest” eller ”strävt” och den djupa mörka musten saknas.
Ovanstående problem är enkelt och relativt riskfritt att åtgärda. Vi kan justera basens karaktär på två olika sätt.
- Vi kan lägga till djup mustig mörkhet i tonen, kanske något man kan kalla Guarneriusbas genom att försiktigt fila området mellan basbjälken och halsen. Det finns en kanal på 25 – 30 mm mellan basbjälken och halsklossen. Genom att försiktigt tunna ut det här området så mörknar tonen.
Vad gör man om man gillar en ljus ”Stradivariuston” och ändå vill ta bort hesheten/strävheten i basen. Vi vill alltså ha en jämn klingande men ljusare bas än Guarneriusbasen. Inga problem!
- Slipa ett område på ca. 30 mm strax till vänster (alltså på bassidan) om stränghållaren. Du kan med slipmagneten tydligt känna var basbjälken tar slut. Du mjukar nu upp området strax nedanom basbjälken. Området du slipar är litet! Slipning här tar bort strävheten men utan att göra tonen mörk.
Fig. 1 Bilden visar slipområdet under greppbrädan mellan basbjälke och hals till vänster i bilden samt området vid stränghållaren vid andra ändan av basbjälken. Bilden visar min Kinesiska övningsfiol nämnd i en annan artikel. Priset var inklusive frakt, tull och skatt kanske 250 Euro. Efter några veckors justering börjar den vara helt trevlig att spela på. Fiolen är tekniskt välbyggd av bra material. Min enda egentliga kritik är att lacket är tunt (i sig bra för ljudet) men det är samtidigt relativt sprött vilket leder till att man lätt repar lackytan av misstag med naglarna. Jag blir tvungen att fixa lacken innan jag söker ett hem för fiolen.
Man kan naturligtvis demontera stänghållaren för att bättre kunna slipa men det har visat sig att detta inte är nödvändigt om basbjälken är vettigt limmad.
Observera att justeringarna liksom nästan alla justeringar jag beskriver görs med fiolen strängad och stämd. Då vi slipar ovanstående punkter har man kanske 30 sekunder tid att höra en kraftig effekt som indikerar vad som kan uppnås. Om du väntar någon minut så har största delen av strävheten återkommit då de slipade träytorna härdar igen. Det här är bra! De slipade ytorna läker av sig själv till största delen. Bara man slipar i många små steg och lyssnar emellan så är det svårt att göra stora skador. För att få en bestående effekt måste samma punkter slipas ett antal gånger.
Observera att slipningen i ovanstående punkter har testats på ovanstående fiol.
Varför ger slipning i de olika punkterna olika karaktär?
Drivkraften för basen i hela locket är stallet som via stallsfoten under G-strängen pumpar basbjälken. Då man betraktar locket ser man genast att stallet inte står symmetriskt på locket utan avståndet från stallet till basbjälkens ändar är något olika. Min uppfattning är att vi här har samma effekt som stråkens plats på den spelade strängen. Då stråken förs nära stallet kommer man att få extra övertoner från den korta delen av strängen fram till stallet och tonen blir skarpare. Då stråken spelar längre bort från stallet minskar mängden övertoner och man får en mjukare rund mera flöjtlik ton.
Min uppfattning är att om man löser upp området (slipar) vid stränghållaren kommer det korta avståndet från det drivande stallet att ge mera övertoner och en ljusare ton d.v.s. det man också får i verkligheten. Om den lösare ändan av locket/basbjälken ligger vid halsen så har man ett långt drivavstånd vilket väljer lägre frekvenser och således ger en mörkare ton.
Fig . 2 Baksidan av den kinesiska fabriksfiolen. Snygg flammig lönn!
Notera!
Om du är intresserad av att prova ett instrument som justerats enligt riktlinjerna i denna blogg så kan du ta kontakt.
Larsil2009's Blog 
11/10/2013 kl. 12:17 |
Beträffande begreppet ”mustig ton” vill jag ändå höja ett varningens finger; på en barockfiol eller en bra barockfiol kopia kommer begreppet ‘suave’ närmare sanningen. På löpande bands fioler från 1800-talets Mittenwald (för att ta ett exempel) är ”mustig” ofta = ”dov” eller ”varm” vilket är ett anathema i fiolklangens värld.
I övrigt är dina iakttagelser högst intressanta och mkt relevanta.
12/10/2013 kl. 14:36 |
Tack för kommentarerna!
Jag tror att det ytterst handlar om smak. Olika spelare har olika smak och söker olika upplevelser. Hur man _vill_ att ett instrument skall klinga skall vara avgörande, inte hur instrumentet ”råkade bli” då byggaren släppte det ur händerna. Det finns byggare som vet hur man plockar fram den ton man vill ha och så finns det fågelholksbyggare som endast följer recept … resultatet kan i det senare fallet bli mycket varierande.
Det är lätt gjort att via stallstrimning skapa en nasal ton i främst d- och a-strängarna. Problemet är att en i viss mån nasal klang verkar finnas i topp Stradiviariusar och i princip är önskvärd men det får inte finnas för mycket av den effekten.
Gällande basklangen gäller samma sak, lagom är bäst. Problemet är att många instrument i överkomlig prisklass helt tydligt har alltför tjockt lock på kritiska ställen vilket ger en torr/hes i mina öron inte tilltalande klang. Slipning av områdena vid halsen tar bort hesheten men personen som trimmar instrumentet kan själv välja om tonen skall göras mörk eller ljus men i båda fallen utan den heshet som ett alltför tjockt lock ger. Slipar man vid stränghållaren blir basen ljus och sammatslen. Den senare klangen är vad jag vill ha i t.ex. min hardangerfiol. En hardangerfiols karaktär är inte mörk utan som ljuset en nordisk sommarkväll. Det är också skäl att komma ihåg att slipning vid halsen respektive stränghållaren delvis motarbetar varandra. Om man uppfattar tonen som alltför mörk kan den göras ljusare vid andra ändan inom vissa gränser.
Man bör naturligtvis ytterligare komma ihåg att en fiol inte är ett basinstrument det går inte att ge en fiol en extrem bas … det är inte utan orsak det finns altfioler, cellon och kontrabasar 😉 .
En allmän varning:
Den som vill experimentera med trimning av plattorna rekommenderas skaffa sig några skrotfioler från blocket, någon loppmarknad eller någon fiol i låg prisklass (1500 sek) från kina att öva på. Det lönar sig inte att ge sig på ett värdefullt instrument i prisklassen tio gånger dyrare eller mer innan man har lärt sig att lyssna och man vet vad man gör. Det är självklart att man medan man lär sig kommer att gå för långt med någon justering. Med stallet är det ingen katastrof, man lägger tillbaka det gamla stallet. Då man ger sig på fiolens plattor är det skäl att gå mycket försiktigt fram och hela tiden ha i minnet att ett grovt felsteg i grunden kan förstöra ett instrument.
Min personliga erfarenhet är att många som börjar experimentera med justering av instrument faller i samma gropar (jag har själv denna erfarenhet). Lägg till vikt på stallet (sordin) då minskar fiolens tonstyrka. Ett naturligt fel är då att anta att det motsatta automatiskt gäller. Om du gör ett extremt lätt stall som är tunt och har stora öppningar så låter det fasansfullt. Sanningen ligger mellan ytterligheterna.
En byggare bygger en fiol med dåligt ljud och får höra att han gjorde lock/botten alltför tjocka. En naturlig reaktion är då att göra t.ex. locket papparstunt på områden man tror klarar krafterna. Resultatet blir igen dåligt eftersom locket måste ha en viss styvhet för att det inte skall bli en stråkbanjo. Lånade uttrycket ”banjo” av Leif Alpsjö 😉 som varnade för att hyvla ett lock till en nyckerharpa alltför tunt. ”Du bygger nyckelharpa inte banjo …”.
/Lasse