Larsil2009's Blog

Då man justerar en fiol så att den skall bli spelbar är det viktigt att kontrollera ljudpinnens plats. Ljudpinnen har inte utan skäl kallats fiolens själ eftersom extremt små förflyttningar av ljudpinnen kan ge stora förändringar i instrumentets klang.

Jag deltog i Folklandiakryssningen 2018 till Tallin/Reval som representant för finlands fiolbyggare (Suomen viulunrakentajat r.y.). Själv demonstrerade jag inre justering av en kinesisk kopia på en Guarneri ”Cannon”.

Jag ropade in ”offret” på eBay för $111 + $56 för transport och jag fick ett i princip välbyggt instrument men med extremt nasal klang. Den enda modifikation jag gjorde före resan var att jag bytte de kinesiska metallsträngarna till billiga syntetsträngar av typen Pirastro  Tonica. Pirastrosträngarna är inga stora  höjdare men de fungerar och de är billiga vilket är viktig om man justerar många instrument och kör med principen att strängarna på okända instrument byts innan man börjar justera. Tanken är att jag vill höra instrumentets fel och inte strängarnas.

Fig. 1  Kinesisk violin inköpt för demonstration av inre slipning av en spelbar fiol. Notera hur man har fått fiolen att se gammal ut genom att ge sig på den med t.ex. cykelkätting varefter man gnider in dem med smuts. Det ser rätt övertygande ut men man borde antagligen ha gett sig på f-hålen också 😉 . Personligen tycker jag att ett nytt instrument direkt från ugnen nog kan få se nytt ut … tids nog kommer skadorna.

Steg #1

Mätning av instrumentets respons helt generellt. Jag brukar spela en havtonsskala från G-strängen uppåt till ungefär H på E-strängen och därefter köra bl.a. ett spektrum samt eventuellt en mätning av Dünnvaldparametrarna. Mätning visade att basresponsen var mycket dålig vilket man kunde höra direkt så att G och D-strängarna lät ”sträva och torra”. Strävheten och torrheten är en följd av att G-strängens grundtoner nästan inte existerar. Örat hör alltså övertonerna men inte den grundton jag tror mig höra eftersom den inte existerar och min hjärna genererar själv, inne i huvudet, den grundton som borde finnas för att övertonsserien skall bli rätt. Korrektionen är aldrig fullständig resultatet är att vi uppfattar tonen som torr.

Jag brukar alltid starta med att justera basen, så även i detta fall. Basen är svag för att locket  är alltför tjockt på kritiska punkter. Den mest kritiska punkten är kanalen mellan halsklossen och ändan av basbjälken. Kanalen lämnas oftast alltför tjock i billiga fioler och resultatet blir en tunn sträv och torr bas. Situationen brukar gå att åtgärda med några tiotal slipdrag, man bör vara försiktig med slipande här för att inte göra basen alltför mörk. På den här fiolen blev jag tvungen att slipa baskanalen många hundra drag vilket betyder att tjockleken minskade med några hundradels millimeter och det betyder samtidigt att det slipade området var extremt tjockt vilket förklarar varför tonen var torr och sträv.

Följande skede är att kontrollera att bottenplattan klingar. Vi kan akustiskt lyssna oss till  var justeringar behöver göras. Då bottenplattan klingar som den skall är knacktonen relativt jämn över hela bottenplattan. Bottenplattan skall klinga som ett välstämt trumskinn.  I föreliggande fall var knacktonen betydligt högre mitt på bottenplattan än vid ändarna BH och LB. Notera att det ofta är lättare att höra om ett område är högt eller lågt genom att stegvis knacka sig från ett område till ett annat. Det är lättare att höra en förändring i en knackton än tonens absoluta tonhöjd. Orsaken till detta är att en knackton i huvudsak är brus …

Slipning uppe tvärs över bottenplattan BH strax nedanom halsklossen höjde knacktonen (i princip samma fel som i locket), i detta fall kan inte plattan svänga korrekt i längdled.  Det gäller att justera i små steg och provspela mellan justeringarna. Om man slipar för mycket på detta område kommer man så småningom att skapa en vargton vid Bb … B något man vill undvika. Samma justering, det krävdes mycket slipande, gjordes tvärs över plattan vid bottenklossen. Små finjusteringar gjordes vid kanterna men det gäller att vara försiktig eftersom justeringarna som behövs normalt är små. Det går inte att backa om man slipar för mycket.

Då bottenplattan klingar går vi tillbaka till locket. Fiolen provspelas och jag lyssnar noggrannt på klangen i strängarna (G,D,A och E) och också på den relativa ljudstyrkan i de olika strängarna. Om t.ex. D-strängen är svagare och ”tråkigare” än de övriga strängarna kan detta korrigeras genom att slipa området för maximal svängning i locket då D-strängen spelas. Detta område ligger strax nedanför bassidans f-hål.

Strängarnas områden för maximal vibration. D-området klingade klart lägre än de övriga områdena. Slipning av D-området förstärkte D-strängen och höjde D-områdets knackton. Motsvarande justeringar gjordes därefter stegvis på de övriga områdena. Målet var att få tonen jämn på alla strängar och dessutom hitta en trevlig klang med lämplig karaktär.

Om klangen blir för ”snäll/rund/menlös” främst på G- och D-strängarna så kan detta åtgärdas genom försiktig slipning av en triangel med basen upp mot A-området. Triangelns spets ligger vid kanalen mellan basbjälkens nedre ända och den nedre ändklossen d.v.s. området motsvarar området uppe mellan halskloss och basbjälke. Alltför mycket slipande här gör klangen frän och rå, spela och lyssna!

Att lägga till brillians och övertoner

Då locket och bottenplattan fungerar som de skall och tonen i övrigt är jämn över alla strängar så gäller det att få instrumentets diskant att fungera korrekt. Diskanten genereras i huvudsak via små svängande områden kring båda f-hålen.

Om jag vill justera klangen i G-strängen så att den får mera luft, brillians och karaktär men behåller sin mustighet så gör jag detta genom att koppla G-strängens maximat svängande område till f-hålets kant. Då man betraktar situationen ser man att det går obrutna träfibrer från G-området mot f-hålets ytterkant.  Kontakten till f-hålets inre kant är blockerad av f-hålets övre böj. Jag knackar från det maximalt svängande området i små steg ner mot f-hålets yttre ”vinge”. För maximal energiöverföring vill jag mekaniskt impedansanpassa hela passagen från g-området ut till vingen. Om något område på vägen mot vingen ger en låg knackton i förhållande till andra delar av vägen G-område … vinge så slipar jag extremt försiktigt det låga området.

Eftersom den svängande vingen är väldigt liten så reagerar den mycket kraftigt då vi ”stämmer den” jämför med stämning av tungan i ett dragspel där en försiktig skrapning är direkt hörbar. Utgångspunkten är max tio slipdrag varefter man lyssnar innan man eventuellt går vidare.

Justering av D-strängen görs på motsvarande sätt så att man kopplar D-området till den inre kanten av f-hålet. Systemet är detsamma här knacka stegvis från D-området upp mot den inre vingen. Slipa mycket lätt de områden på vägen som har alltför låg knackton.

A- och E-strängarnas f-hålsvingar justeras på motsvarande sätt. Effekten är tydligt hörbar då vingarna börjar fungera korrekt.

Vad gör jag om f-hålsvingen (någon av vingarna) klingar alltför högt (för hög knackton)? Lösningen är då att höja knacktonen stegvis i motsvarande maximat svängande område t.ex. A-området så att detta område stiger till samma ton som vingens knackton. Höjer jag t.ex. A-området så kommer detta att återverka på G-, D-, E-områdena som också måste justeras på nytt. Resultatet är mycket svett och arbete … detta är orsaken till att jag inte rör f-hålens vingar innan jag i övrigt är nöjd med fiolens klang.

Bilden visar hur man kan knacka längs vägen från G-området mot den yttre vingen och på motsvarande sätt från D-området till den inre vingen för att höra ojämnheter i knacktonen. Det är lättare att uppfatta förändringar i knackton än absolut pitch.

Simo Vuoristo som testar fiolen nedan konstaterar att fiolen har fått betydligt mera klarhet/brillians jämfört med föregående testspelning. Skillnaden ligger i stämningen av f-hålen och sannolikt en vattenglasbehandling av G- och D-områdena i locket på insidan. Vattenglasbehandlingen gjordes med hjälp av en tygbit limmad på en supermagnet. På tygbiten appliceras en droppe utspädd vattenglas (50% utspädning). Den yttre arbetsmagneten vänds så att tyget inte ligger mot lockets insida. Jag kan då föra vattenglas till önskad plats med hjälp av den yttre magneten varefter jag svänger den yttre magneten upp och ned vilket svänger den inre magneten mot träytan varefter jag kan stryka vattenglas på det önskade området.

Nedan ges ett eget exempel på samma fiol. Fiolen är i mitt exempel inte speciellt långt trimmad jämfört med Simo Vuoristos exempel. Man hör nog också att Simo Vuoristo är proffs och jag ren amatör 😉 .

Sången/visan är skriven av min morfar Ole Eklund och tonsatt av Lasse Mårtensson. Jag spelade in melodin som separata track d.v.s. alla stämmor är mina egna.

Etiketter: fioltrimning

This entry was posted on 29/03/2019 at 08:53 and is filed under Fioltrimning, Mätning, Musik, Musik, instrumentbygge. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.