Jag minns hur vi andäktigt via radio följde med månlandningen. Vi hade inte tillgång till TV på den tiden. Landningen på månen är antagligen den händelse som framom alla andra för ett kort ögonblick lyckades ena hela mänskligheten.
Apolloprogrammet startade år 1960 som steg två, efter Mercuryprogrammet, i det amerikanska rymdprogrammet. Världen var mitt inne i det kalla kriget och USA hade plötsligt insett att Sovjetunionen låg före dem i rymdtekniken vilket automatiskt betydde att ryssarna också sannolikt klarade av att bygga bättre långdistansmissiler.
John F Kennedy valdes till USAs president i november 1960. Den amerikanska administrationen var mycket medveten om att det antagligen existerade ett teknologiskt gap mellan USA och Sovjetunionen gällande rymdteknik. Man lyckades få fram pengar för att utveckla en ny raketgeneration (Saturn 5) men Apolloprogrammets finansiering var ännu oklar.
Den 12 april 1961 kablades nyheten om Yuri Gagarins flygning runt jorden ut över hela jorden och rädslan i USA över att bli på efterkälken gällande teknologiskt kunnande växte och vid ett möte i kongressen dagen efter Gagarins flygning höjdes många röster för att man skulle starta ett kraschprogram för att hinna i kapp ryssarna.
Vostok 1 med Yuri Gagarin ombord startar.
Yuri Gagarin på besök i Sverige. Yuri Gagarin dog i en flygkrasch den 27 mars 1968 34 år gammal.
Den 20 april skickade Kennedy ett meddelande till vicepresident Lyndon Johnsson där han bad Johnsson studera vilka rymdprogram som kunde ge USA en möjlighet att komma förbi ryssarna. Johnsson svarade att en månlandning antagligen låg tillräckligt långt in i framtiden för att USA skulle hinna först.
Video av Alan Shepards rymdhopp. Flygningen var suborbital vilket betyder att farkosten aldrig gick in i kretsbana runt jorden.
Alan Shepard lyfts upp ur vattnet efter flygningen av en helikopter från fartyget USS Lake Champlain.
Dokumentärprogram om det amerikanska Mercuryprogrammet.
John Glenn var den första amerikanen som flög i kretsbana runt jorden.
Den 25 maj 1961, tjugo dagar efter USAs första bemannade rymdflygning föreslog Kennedy inför kongressen Apolloprogrammet:
”Jag tror att den här nationen borde gå in för att, innan detta årtiondes slut, nå målet att landsätta en människa på Månen och att säkert låta honom återvända till Jorden. Inget annat rymdprojekt under denna tid kommer att imponera mänskligheten mera än detta, eller vara viktigare viktigare för en framtida rymdforskning; ingenting kommer att vara så svårt eller så dyrt att uppnå.”
Efter Mercuryprogrammet användes Geminiprojektet för att samla praktisk erfarenhet av flygning i kretsbana.
Apolloprogrammet drabbades av en svår olycka år 1967 då man vid testning på marken råkade ut för en brand i Apollo 1. Engelskspråkigt material om olyckan finns här.
De tre astronauterna Edward White, Gus Grissom och Roger Chaffee dog i branden.
Det är värt att notera att Apollokapseln hade en atmosfär av rent syre med ett tryck ca. 0,3 atm. Problemet med en ren syrgasatmosfär är att många material vi i normala fall uppfattar som obrännbara brinner friskt i rent syre. Exempelvis aluminium och järn brinner i ren syrgasatmosfär och många plaster brinner extremt bra. Man använder idag olika plaster som bränsle i hybridraketmotorer oxidatorn är då rent syre.
Branden ledde till rätt omfattande ombyggnad av Apollokapseln för att undvika framtida olyckor. Branden var kanske inte helt oväntad eftersom astronauterna i ett meddelande till ledningen hade skickat nedanstående parodiska bild till chefen Joseph Shea den 19 augusti 1966. Vid ett möte där kapselns teknik diskuterades uttryckte besättningen sin oro över mängden brännbart material som användes i kapseln. Shea godkände kapseln efter mötet varvid besättningen skickade kommentaren ”Det är inte så att vi inte litar på dig men den här gången har vi beslutat att gå över ditt huvud.”
Innanmätet i Apollo 1 efter branden.
Apollo 7 flög den 11 oktober 1968 i bana kring jorden för att testa bemannad flygning i rymden. Besättningen var Schirra, Eisele and Cunningham. Längden på flygningen var elva dagar vilket motsvarar en månflygning.
Apollo 8 var tänkt att bli en flygning motsvarande Apollo 7 men med månlandare. Då det visade sig att månlandaren blev försenad beslöt man att i stället för en lång flygning runt jorden liknande Apollo 7 göra en flygning runt månen. Besättningen var veteranerna Frank Borman, James Lovell och den nya astronauten William Anders. Apollo 8 gjorde tjugo varv runt månen och återvände utan problem.
Apollo 9 testade dockning och flygning med månlandaren i jordbana. Måndräkten konstruerad för aktiviteter utanför månlandaren testades samtidigt vid en rymdpromenad.
Apollo 10 flög i maj 1969. Besättningen var Thomas Stafford, John Young och Eugene Cernan. Månlandaren flög på femton kilometers avstånd från månytan.
Den 20 juli 1969 landade Apollo 11 i Tystnadens hav på månen efter diverse potentiellt livsfarliga problem under landningsmanövern. Besättningen var Neil Armstrong, Michael Collins och Buzz Aldrin. Bl.a. överbelastades landningsdatorn, som till sin kapacitet antagligen närmast kan jämföras med mikroprocessorn i en modern tvättmaskin. Armstrong och Aldrin på Apollo 11:s månlandare blev tvungna att temporärt stänga av den krånglande datorn under nedfärden.
Det finns nu en vebbplats som visar landningen i realtid” sedd ur landarens, flygledningens och teknikens synvinkel. Besök på denna vebbplats rekommenderas!
Referenser:
Wikipedias artikel om månprogrammet.
Youtube video av Apollo 11 starten från Cape Caneveral.
Youtube video av Apollo 11 landning på månen
Jag tackar NASA och Wikipedia för bildmaterialet.
Larsil2009's Blog 
Kommentera