Dagens klimatdomedagspropaganda bygger helt på klimatmodeller. En klimatmodell är i princip en vädermodell som körs över lång tid. Eftersom en global klimatmodell kräver en betydande räknekapacitet används ett relativt grovt rutnät (grid) som bestämmer modellens maximala upplösning. Lokala meteorologiska vädermodellers upplösning är normalt betydligt högre eftersom modellen inte gör globala beräkningar. Eftersom beräkningsnätverket är grovt förlorar man rätt mycket detaljer från lokala fenomen, de förlorade detaljerna ersätts med tumregler för t.ex. hur moln bildas, man beräknar alltså inte molnbildningen utgående från fysikaliska grundsanningar.
Varje intresserad och vaken individ vet att dagens väderprognoser fungerar rätt bra för den närmaste dagen, ju längre fram i tiden väderprognosen sträcker sig desto inexaktare blir den. Dågonstans vid 10 – 14 dagar blir prognosen så inexakt att den blir till en ren gissning.
En vädermodell bryter samman efter ca. två veckor… Hur är det då möjligt att en i princip modifierad vädermodell kan användas till att beräkna ett framtida klimat efter t.ex. 100 år? Borde inte klimatmodellens beräkningar vara totalt opålitliga efter hundra år om vädermodellen blir opålitlig på två veckor? Svaret är att man antar att även om det väder klimatmodellen beräknar har allt mindre att göra med det verkliga vädret så kommer förekomsten av sol, regn, stormar, snöfall att statistiskt motsvara det globala vädret. Tanken är alltså att om det på ett kontrollområde förekommer rätt väder statistiskt sett så kan man använda modellen till att statistiskt uppskatta temperaturtrender även om t.ex. temperaturen modellen beräknar fram för ett specifikt år t.ex. 2015 inte behöver ha något med den verkliga medeltemperaturen år 2015. Då man tittar på trender över årtionden antar man att felen jämnas ut och de trender man ser motsvarar mätta temperaturtrender.
Motsvarar klimatmodellerna ovanstående beskrivning? Hur kan man kontrollera en klimatmodell?
Klimatmodeller kan kalibreras mot kända historiska klimatdata. Man kan alltså t.ex. ta den historiska situationen 1950 som utgångspunkt för en klimatmodell och man låter modellen räkna framåt år för år medan man justerar olika parametrar i modellen så att det beräknade resultatet motsvarar den historiska verkligheten så bra som möjligt. Om vi slutar justera modellen t.ex. år 2000 så kan vi kontrollera hur väl modellen träffar rätt i förhållande till åren 2000 – 2013 då den inte längre justeras.
De justerade parametrarna är t.ex. klimatkänsligheten i förhållande till koncentrationen CO2 i atmosfären. Klimatkänsligheten är främst beroende av en antagen förstärkning i form av vattenånga (också en växthusgas) i atmosfären. IPCC antar att en av koldioxid förorsakad uppvärmning ger upphov till högre luftfuktighet som i sin tur leder till större uppvärmning. IPCC antar att förstärkningen är ca. tre gånger.
Dr. Roy Spencer, en känd klimatolog, har studerat hur väl klimatmodellerna motsvarar verkligheten på sin vebbsida
”epic fail” . Modellerna har också behandlats på WUWT .
Klimatmodellernas beräkningar har fixerats till samma startpunkt d.v.s. 1979 som råkar vara det år då man för första gången kontinuerligt började mäta jordens temperatur från satellit. Klimatmodellernas beräkningar jämförs med verkligheten på två sätt. Den första bilden visar ett spagettidiagram äver en stor mängd klimatmodellers beräknade klimatframtid jämförd med mätningar av jordens temperatur. Det visar sig att klimatmodellerna har mycket lite med verkligheten att göra. I stort sett alla modeller överskattar grovt jordens uppvärmning och inga modeller har träffat rätt gällande de senaste sexton årens temperaturplatå.
Man ser hur klimatmodellerna idag överskattar temperaturen med 0,5 … 0,6 grader vilket ligger nära den totala uppskattade uppvärmningen (0,7 grader) sedan slutet av 1800-talet. Observera att man också inom klimatetablissemanget har uppskattat att en eventuell mänsklig inverkan på temperaturen inte har gått att mäta före ca. 1950.
Samma bild som ovan kan också ges som linjära trender för de enskilda modellerna. Den linjära bilden är lättare att avläsa än spagettibilden ovan men har eventuellt lite mindre med verkligheten att göra. Vi ser igen att klimatmodellerna inte motsvarar verkligheten.
Samma bild men baserad på endast amerikanska modeller ges nedan. Bilden visar att spridningen blir mindre vilket kan tyda på att modellerna inte byggs oberoende av varandra utan de bygger delvis på samma kod och gemensamma uppskattningar av justerbara parametrar.
Inom genetiken skulle man kalla situationen incest …
Om klimatveternskapen skulle göra skäl för namnet vetenskap borde man nu sätta in alla krafter på att förklrar varför modellerna blev fel.
Larsil2009's Blog 
Kommentera