Nobelpristagaren Linus Pauling (1901 – 1994) såg C-vitamin som ett extremt viktigt ämne vid behandling av flera olika sjukdomar. Pauling som var kemist, inte läkare, använde stora doser vitamin C från 4 – 18g per dag för att behandla bl.a. hjärtsjukdomar (åderförkalkning). Paulings dos ligger på kanske 40 – 50 ggr den dagliga dosen rekommenderad av skolmedicinen (75 mg/dag).
Nobelpristagaren, kemisten, Linus Pauling. Pauling ansåg att stora doser C-vitamin var nyttigt mot diverse åkommor. Bilden är från Wikipedia.
Linus Paulings tankar var inte okontroversiella. Extremt stora doser C-vitamin kan ge problem i form av t.ex. njursten. Allmänt gäller dock att C-vitamin eftersom det är vattenlösligt kommer att spolas ut med urinen utan att ge symptom, mera om detta nedan.
Jag har under senare år två gånger råkat ut för urinvägsinfektion som sköttes konventionellt med antibiotika. Då jag för en tid sedan började känna av symptom ville jag inte i onödan gå igenom en antibiotikakur igen och beslöt att försöka åtgärda problemet på ett alternativt sätt. Tanken var att avsiktligt sänka pH betydligt i urinen genom att ta relativt stora doser C-vitamin. Doser på ca. 2g under ett par dagars tid eliminerade symptomen och mätning av pH visade att urinens pH låg på ca. 5,6 d.v.s. relativt surt. Jag beslöt att fortsätta med de höga C-vitamindoserna en tid för att stabilisera det ursprungliga problemet och för att helt enkelt se vad som skulle hända.
För några dagar sedan blev det plötsligt kallt med temperaturer kring noll grader och jag började använda handskar för att inte frysa om händerna. Jag gillar att äta olika typer av österländsk mat samt också rätt mycket ägg och bacon. Igår gick jag ut med hunden och passade på att kolla en del saker på nätet under promenaden på mobiltelefonen. Jag hade telefonen i höger hand utan handske och hundens koppel i vänster hand med hanske. Resultatet blev:
Någon timme senare började jag ha tydligt ont i den andra leden på högra handens tumme. Smärtan var först obestämd och senare mot kvällen kändes det som om man med tummen i vissa lägen hade stuckit en stoppnål genom ifrågavarande led … inte alls trevligt.
Vad hade hänt? Min tolkning av situationen är att de stora doserna C-vitamin hade påverkat pH ute i vävnaderna så att det fanns en relativt hög koncentration fri urinsyra ute i vävnaderna. Då högra handen kyldes ner så kristalliserades urinsyra i det kalla området och det råkade sig så att den värst drabbade leden råkade vara tummens andra led från tumspetsen.
Min persdonliga diagnos utgående från kännedom om vad jag ätit, kyla och de stora C-vitamindoserna, inte verifierad av läkare, är att symptomen pekade på gikt d.v.s. utfällning av urinsyra som skapar vassa kristaller i leden. Lösningen borde då logiskt vara att minska på syraöverskottet och på detta sätt lösa upp kristallerna vilket bör eliminera problemet.
Jag stoppade C-vitaminintaget och drack ett glas vatten med en halv tesked matsoda. Efter ett par timmar försvann symptomen nästan helt. Ett andra glas på morgonen har eliminerat symptomen helt.
Konklusion
Stora doser C-vitamin kräver att man balanserar syran med lämplig kost. Dessutom kan eventuellt matsoda behövas för att balansera upp pH till en lämplig nivå. Notera att Pauling använde matsoda för att balansera stora C-vitamindoser, tanken är alltså inte min.
Risker
Det finns vissa indikationer på att rökare som intar stora doser C-vitamin kan ha en förhöjd risk för cancer. Min uppfattning är att alla faktorer som sänker kroppens pH kan vara riskabla på längre sikt. Jag tänker på nobelpristagaren i medicin Otto Warburg som konstaterade att man genom att försvåra cellers syreomsättning (andning) kan göra vilken cell som helst till en cancercell. Syreomsättningen är en funktion av blodets pH och detta är en orsak till att blodets ph hålls konstant inom snäva gränser. Om pH stiger för högt … eller sjunker för lågt så dör man! Det är naturligt att kroppen då har flera inbyggda säkerhetssystem för att kroppen skall överleva.
Otto Warburg nobelpristagare i medicin på 1930-talet. Påstod att vilken cell som helst kan göras till en cancercell genom att försvåra cellens syreomsättning. Bilden är från Wikipedia.
Då blodets pH sjunker alltför lågt så hanterar kroppen saken genom att göra sig av med koldioxid vilket höjer pH genom att koldioxid försvinner och det blir kvar alkalisk ”aska” av organiskt material som bryts ned. Om pH stiger för högt så utsöndrar kroppen alkaliska ämnen via njurarna. Då man läser vissa läkares kritik av pH-kontroll så verkar argumentet vara att eftersom blodets pH hålls justerat inom snäva gränser så kan inte pH vara något problem d.v.s. hela kroppen hålls inom samma snäva pH-gränser. Min uppfattning är att argumentet är extremt svagt. Lokalt kan pH ligga på helt andra nivåer än i blodet. Man behöver endast tänka på matsmätningen där extremt låga pH nivåer förekommer. Likaså kan man tänka på benstommen som i princip kan uppfattas som en alkalisk reserv.
Vad händer då pH lokalt blir alltför lågt eller alternativt då syresättningen av celler blir otillräcklig till följd av t.ex. hård fysisk aktivitet? En cell som får allför lite syre kan gå över till en nödmetabolism där socker, i stället för att tillsammans med syre brytas ned till vatten och koldioxid, förvandlas till mjölksyra men via en ineffektiv process som ger ut endast 1/16 and den energimängd man skulle ha fått med syre. Mjölksyran sänker pH ytterligare vilket inte är bra för cellens syresättning.
En cell som har kommit in i mjölksyremoden kan börja aktivera gamla gener från tiden då cellen var en encellig organism vilket leder till att den börjar dela sig okontrollerat … vilket kan ge cancer. Varje gång en cell går över i mjölksyremoden så utgör detta en risk och ju längre perioder celler använder sig av mjölksyremetabolism desto större är risken för regression (”mutation”) som kan synas som cancer. Det är i detta sammanhang intressant att se hur vanlig cancer är hos idrottare i uthållighetssporter såsom ishockeyspelare. Är orsaken helt enkelt den att dessa personer tvingar delar av kroppen att använda mjölksyremetabolism under relativt långa perioder vilket ökar risken för att något går snett. Risken ökar eventuellt till följd av att dessa idrottare konsumerar mycket sädesprodukter för att få snabb energi.
Spekulationer
Vad händer om man under lång tid t.ex. äter mat som tenderar att sänka blodets/kroppens pH? Eftersom blodets pH borde ligga någonstans mellan 7,35 och 7,45 för att andningen skall fungera så kommer kroppen:
- Att använda andningen och koldioxidomsättningen tillsammans med njurarna för att reglera blodets pH.
- Om (1) inte är tillräckligt och pH sjunker så måste det finnas nödlösningar där kroppen t.ex. börjar ta buffertämnen ur olika organ för att blodets pH skall kunna hållas på en tillräckligt hög nivå. På sikt kan stöld av buffertämnen leda till skador på olika organ men detta spelar ingen roll om döden annars skulle komma mycket snabbt.
- Organ från vilka alkaliska buffertämnen tas bör få lägre pH vilket leder till sämre syreomsättning. Resultatet bör vara att vissa celler eventuellt tvingas in i nödmod (mjölksyra) vilket ökar risken för cancer. Varifrån buffertämnen stjäls är antagligen delvis en fysiologisk slumt vilket förklarar varför cancer i såfall uppstår på olika håll i kroppen och inte varje gång i samma organ.
En naturlig åtgärd för att underlätta arbetet för kroppen vore då att modifiera kosten så att den producerar mera alkalisk aska vilket på sikt löser problemet. Alternativt kan t.ex. matsoda i vatten användas.
Larsil2009's Blog 
Lämna en kommentar