Det fanns en intressant notis i dagens Hufvudstadsbladet (den finlandssvenska huvudtidningen) där det konstaterades att ett antal barn i norra Indien dött efter att ha ätit Lichyfrukt/bär.
Frukten innehåller ämnet Hypoglycin som undertrycker kroppens produktion av glukos från kolhydrater. Då ett undernärt barn äter mycket Litchyfrukt så leder detta till att blodsockernivån sjunker (tänk insulinchock) vilket som bieffekt kan leda till hjärnhinneinflammation hos barnen. Frukten är i sig som mogen mycket näringsrik och den innehåller stora mängder C-vitamin.
Mina tankar gick genast till Hypoglycin som cancermedicin. Cancer har en otrolig aptit på socker. Cancerceller förbrukar 5-50 ggr mera socker än vanliga friska celler eftersom cancercellernas energiproduktion är skadad så att cellen inte kan förbränna socker (glukos) till energi, koldioxid och vatten utan i stället använder cancercellerna en mycket mera ineffektiv energiproduktionsmetod d.v.s. jäsning socker –> mjölksyra. Cancerns enorma sockeraptit används bl.a. vid diagnos så att patienten ges radioaktivt socker som kommer att ansamlas i cancersvulster varefter man söker områden i kroppen som strålar.
Inom alternativ cancerbehandling har man, såvitt jag vet, med viss framgång använt LCHF (låg kolhydrat, högt fett) kost som cancerbehandling där man via kostomläggning tvingar ner blodsockernivåerna och svälter ut cancern. Problemet är dock att levern klarar av att producera glukos ur bl.a. protein vilket betyder att blodsockernivåerna aldrig blir mycket låga d.v.s. cancern lider men den kan eventuellt fortsätta på sparlåga.
Problemet med de indiska barnen ovan var att de var undernärda d.v.s. de hade mycket små fettförråd och kosten innehöll inget fett. Detta leder till att hjärnan svälter om man sänker blodsockernivån. Problemet kan kringås genom att man sätter personen (som inte är undernärd) i ketos (kroppen bänner fett i stället för socker) och via födan ger MCT-fetter (Medium Chain Triglycerides) som hjärnan kan använda som alternativt bränsle. MCT-fetter används av bl.a. amerikanska armén som extremt kompakt mat där en soldat under en nödsituation kan klara sig under rätt lång tid på att endast dricka MCT-fett. Tillräckliga mängder fetter skyddar hjärnan från svält medan Hypoglycinet undertrycker kroppens produktion av glukos (som cancern behöver för sin överlevnad). Notera att Hypoglycin undertrycker användningen av långa fettmolekyler i mitokondrierna … kosten bör alltså innehålla mycket MCT-fetter t.ex. kokosfett.
Resultatet av en LCHF kost kombinerad med Hypoglycin bör leda till så låga glukosnivåer att cancern kan slås ut medan tillgången till fett gör att vi inte får de dödliga bieffekter som barnen i Indien fick.
Litche frukt (bilden tagen från Wikipedia). Hypoglycin finns framför allt i den omogna frukten i concentratyioner upp till 100 ggr större än i mogen frukt.
Notera att jag inte har provat Hypoglycin på mig själv. Jag kan inte i detta skede spekulera kring hur stora doser Hypoglycin det skulle behövas för att få önskad effekt (om det finns en sådan effekt). Om någon provar är det skäl att starta från små doser!
Jag har tidigare skrivit om alternativ cancerbehandling då skolmedicinen ger upp.
Jag råkade av en slump träffa på en intressant artikel i kommentarerna till bloggen antropocen.live av Lars Bern. Artikeln i JAALAS (Journal of the American Association for Laboratory Animal Science) beskriver hur den mat + medicinering mössen som används som försöksdjur fick ledde till den oväntade effekten att inplanterad cancer inte växte vilket ju inte är så bra om man studerar tillväxten hos tumörer hos försöksdjur.
Rapporten har rubriken:
Unexpected Antitumorigenic Effect of Fenbendazole when Combined with Supplementary Vitamins
Artikeln är skriven av: Ping Gao, Chi V Dang och Julie Watson
Min sammanfattning:
Mat innehållande ämnet fenbendazol används ofta för att behandla maskinfektion hos möss eftersom ämnet är enkelt att använda och det har få bieffekter i forskningssammanhang. Det visade sig att en allmänt använd mänsklig lymfom xenograft variant på möss inte visade någon tillväxt. Vidare undersökningar visade att fenbendazol hade lagts till en steriliserbar mat med ett extra tillskott vitaminer (de extra vitaminerna kompenserade vitaminbortfallet vid steriliseringen) … men maten hade aldrig steriliserats. För att undersöka hur fenbendazol påverkar cancertillväxt gjordes experiment med fyra grupper möss som fick standard diet, standard diet + fenbendazol, standard diet + fenbendazol + vitaminer samt en grupp som fick standard diet + extra vitaminer.
Den grupp möss som fick fenbendazol + extra vitaminer uppvisade signifikant stopp för tumörtillväxt. Mekanismen bakom effekten är okänd och värd ytterligare studier. Fenbendazol skall användas med försiktighet vid tumörstudier eftersom det kan påverka annan behandling och leda oväntade resultat.
Källa: JAALAS 2008 Nov; 47(6): 37–40
Användning av fenbendazol på människa
Fenbendazol används allmännt på djur och ämnet är billigt. Frågan blir då om ämnet kan användas också på människor?
Brittiska farmakologiska studier indikerar att:
Dosen (LD-50) där 50% av försöksdjuren dör är så hög att mätning är svår att göra. För råttor ligger LD-50 kring 10 000 mg/kg kroppsvikt. Om detta översätts till människa och om man antar att människans känslighet är ungefär likadan som för en råtta så skulle den dödliga dygnsdosen för människa ligga på ungefär 800 g vilket man knappast kan se som speciellt giftigt ( detta kan jämföras med Aspirin där en akut livshotande dos är ungefär 50g).
Frivilliga har tagit Fenbendazol utan skadliga effekter:
”Five healthy male subjects were given oral doses of 300 mg fenbendazole with breakfast, and 6 healthy male subjects were given 600 mg fenbendazole 12 hours after their last meals. Serum concentrations were monitored. The following parameters were evaluated: Blood pressure, pulse rate, symptom list and self-rating scale, and clinical chemistry values. Serum values were detected in 2/5 subjects receiving fenbendazole with a meal and 0/6 subjects receiving fenbendazole without food. No relevant changes were established in the subjects.”
Dosen för Katt är ca. 50 mg/kg vilket översatt till mänsklig vikt skulle vara ca. 4 g.
Observera!!!
Det finns indikationer på att ämnet ger antabusliknande biverkningar om det används tillsammans med alkohol. Använd alltså inte alkohol tillsammans med ämnet!
Ett protokoll som har använts mot cancer i hjärnan är:
Under tre dagar tas motsvarande ca. 110 mg fenbendazol 2 ggr par dag totalt 220 mg ren fenbendazol per dag. Därefter hålls fyra dagars uppehåll. Systemet är alltså 3 dagar fenbendazol därefter fyra dagar paus och cykeln fortsättedr på obestämd tid. Eftersom fenbendazol har få biverkningar kan man eventuellt höja ovanstående dos ibland t.ex. så att dosen ibland fördubblas. Den bästa effekten fås om ämnet tas genast efter en måltid. Ämnet tas upp mycket dåligt i tarmen.
Artikeln Pin Gao et. al. indikerar att fenbendazole för att ge god effekt bör kombineras med en rad vitaminer och sannolikt LCHF-diet (viktigast att få ner blodsockernivån, min kommentar).
Föreslagna vitaminer är:
B, D, K, E och A vitamin. Man antar att det viktigaste vitaminet för djur är E-vitamin. Personligen skulle jag för människa lägga till C-vitamin eftersom människan inte själv producerar C-vitamin. Djur kan själva ur socker producera upp till 15 g C-vitamin per dag (80 kg get).
Vitamin E 800 IU (ca. 500 mg) vilket är en hög dos.. Det finns olika åsikter om vad som är den maximala dosen, sannolikt skall man inte gå över 1000 IU vilket är nära ett gram. Den dagliga rekommenderade dosen ligger på ca. 15 mg (jämför C-vitamin nedan).
C-vitamin öka mängden stegvis från 1g till ca. 5g. Om diarre uppkommer så halveras dosen. Om kroppen tolererar större doser så kan dosen höjas ytterligare t.ex. Linus Pauling (nobelpris i kemi) tog 18g/dag. Den dagliga rekommenderade dosen är 60 – 100 mg vilket jag personligen ser som en extremt låg nivå som sannolikt på sikt ger personen diverse kroniska sjukdomar som egentligen är lindrig skörbjugg.
D-vitamin 100 ug/dag. Överdriv inte eftersom D-vitamin är fettlösligt och det blir giftigt i höga doser (giftighetsgränsen torde vara 400 ug/dag under veckor – månader).
K-vitamin t.ex. 200 ug/dag. K-vitamin bör tas för att förhindra förkalkningar till följd av ökat D-vitaminintag. Notera att K-vitamin motverkar effekten av Warfarin som kallas blodförtunnare. Warfarin är de facto råttgift i små doser. K-vitamin är motgiftet till råttgift.
Det finns en serie B-vitaminer och det är oklart vilket vitamin som eventuellt kan ge effekt i kombination med fenbendazol . B-vitamin kombination kan vara ett alternativ (B1, B3, B6, B12). Det lönar sig att ta B-vitamin på morgonen eller under dagen eftersom en känd bieffekt är att hjärnan aktiveras. Tar man B-vitaminer innan man går och lägger sig kan man uppleva ovanligt aktivt drömmande (detta kan vara intressant att pröva ibland).
Ytterligare skulle jag personligen samtidigt med ovanstående ta Amygdalin antingen i ren form eller i form av extrakt från aprikoskärnor. Eftersom fenbendazol verkar påverka sockertillförseln till cancer så att cancern svälter så kan det hända att också Amygdalinet (B17) blockeras … ett alternativ kunde i såfall vara att ta amygdalin under de dagar då fenbendazol inte tas.
Alternativ till fenbendazol
Det finns flera ämnen med liknande egenskaper. Ämnet Mebendazole avsett för människor har liknande egenskaper som fenbendazol. Det finns indikationer på att även Mebendazole kunde vara värt att prova som cancermedicin.
Min mor dog i cancer för några år sedan. Processen, från det att hon upptäckte en ”vårta” på foten som visade sig vara melanom, till hennes död tog ca, ett år. Genom att jag i praktiken var hennes stödperson under hela denna tid kom jag att på nära håll få följa med hela processen.
Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag var imponerad av behandlingen. Och jag började från början också söka efter alternativa vårdformer eftersom jag inte uppfattar skolmedicinens syn på cancerns underliggande orsaker som trovärdiga.
Vi lever i en tidsålder där cancerbehandlingen följer den medeltida medicinen i detalj. Den medeltida behandlingsprincipen för varje ny okänd sjukdom var skär, bränn och förgifta. Dagens behandling är operation (skär), strålbehandling (bränn) och förgifta (cellgifter). De två senare alternativen har den otrevliga bieffekten att kroppens immunsystem försvagas. Det första alternativet ”skär” inkluderande biopsi där man tar provbitar medför en stor risk för att sprida cancern.
Otto Warburg fick 1931-talet Nobelpriset i Medicin. Warburg var mycket intresserad av orsakerna bakom cancer och sammanfattningsvis kan man konstatera att han postulerade att cancer berodde på störd ämnesomsättning i det som blir cancerceller. Orsaken till cancern såg han som fel på respirationen d.v.s. celler förlorade förmågan att förbränna socker på normalt sätt. Då cellen inte längre kan producera energi genom att spjälka socker till koldioxid, vatten och energi så sker en återgång till ett uråldrigt reservsystem för energiproduktion där cellen producerar energi genom jäsning. Regressionen (sannolikt aktivering av mycket gamla gener) ökar cellens konsumption av socker 5-50 ggr (typiskt ca. 15 ggr). Den ofantliga sockerkonsumtionen är orsaken till att man genom att ge en patient radioaktivt socker kan se var det finns cancer … strålande sockerconcentrationer är cansersvulster.
Den uråldriga cellandningen kan ha använts före djuren blev välorganiserade mångcelliga organismer. Resultatet blir att cancern förökar sig okontrollerat utan att beakta sin omgivning och resultatet blir en svulst som om den trycker på kritiska organ eller utgör en del av kritiska organ kan bli livshotande.
Vilka är de processer som kan tänkas ge upphov till störning i cellers energiproduktion. Svaret är bl.a. att sur omgivning försämrar syresättningen. Cellandningen fungerar inom ett mycket snävt pH område och om pH i ett område i kroppen sjunker så att det hamnar utanför det önskade intervallet så kan det uppstå problem.
Då en cancersvulst börjar växa så förbrukar den ofantliga mängder socker som den via jäsning omvandlar till mjölksyra d.v.s. det ämne kroppen producerar vid extrem fysisk belastning … tänk maratonlopp. Då en muskel inte syresätts tillräckligt produceras mjölksyra som ger upphov till svåra smärtor. Mjölksyran förs med blodet till levern där den återbildas till socker som via blodet förs tillbaka till cancern … som producerar mera mjölksyra och mera smärta.
En cancerpatient springer alltså kontinuerligt ett maratonlopp som håller kroppen fylld med mjölksyra som kroppen i vävnaderna uppfattar som smärta efter en våldsam fysisk prestation.
Alternativa sätt att blockera cancerns tillväxt
Vi såg ovan att en cancersvulst kräver ofantliga mängder socker jämfört med friska celler vi talar om en sockerförbrukning som är 1500 – 5000% högre än hos friska celler.
Metod #1: Sätt cancern på svältkur
Vi kan bromsa upp cancerns tillväxt genom att svälta ut cancern. Det är självklart att vi genom att minska på tillgängligt socker kan tvinga cancern att svälta vilket i bästa fall kan ge kroppens immunsystem övertag och t.o.m. bota cancern.
För att svälta ut cancern måste man dra ner tillgången på socker och kolhydrater till ett absolut minimum. Kolhydrater från t.ex. bröd är långa kedjor av sockermolekyler som kroppen mycket enkelt bryter ner till socker. Parallelt med eliminering av kolhydraterna eliminerar vi allt socker så väl det bara är mänskligt möjligt.
Om vi eliminerar socker och kolhydrater så måste vi ersätta dem med annan energi och ett gott alternativ är fett t.ex. i form av naturligt smör, kokosfett och djurfett. Man bör däremot mycket nogsamt undvika margarin eftersom margarinfetterna är kemiskt modifierade för att de skall bli fasta i stället för att vara flytande oljor och onaturliga för människan.
Då blodsockret sjunker tillräckligt så börjar levern tillverka ketoner vilka är medellånga fetter som kroppen, inklusive hjärnan, kan använda i stället för socker. Kroppens friska celler kan använda ketoner utan problem som sockerersättning medan däremot cancern inte kan använda något annat än socker. Resultatet är att cancern försvagas.
Metod 2: Försök ändra på surheten i cancerns omgivning
Eliminering av socker och kolhydrater kommer som bieffekt att göra kroppen mera basisk. Det gå ett hjälpa kroppen på traven t.ex. genom att tillföra basiska material. Ett naturligt basiskt ämne som alltså gör kroppen mindre sur är vid första påseendet väldigt förvånande: Citronsyra. Då sitronsyran bryts ner bildas det koldioxid som kroppen eliminerar via andningen (syran i sitronsyra) och kvar blir basisk ”aska” vars effekt är att kroppen blir mindre sur. Osockrad citronsaft med vatten är alltså ett ”basiskt” naturligt ämne som kan drickas och är gott.
Ett annat alternativ är att ta stora doser C-vitamin tillsammans med matsoda (natron). Om man t.ex. blandar en tesked C-vitamin (askorbinsyra) med en något mindre mängd matsoda så får man en god dryck som påminner om Samarin och som är basisk vilket också gör kroppen mindre sur.
Själv skulle jag använda C-vitamin/Matsoda eftersom en kraftig tillförsel av C-vitamin kan blockera de kanaler på cellytan genom vilka cancern tar in socker … socker och cvitamin använder samma kanaler. Då cvitamin bryts ner i en cancercell och det finns tillräckligt cvitamin så kan det bildas väteperoxid i cancercellerna vilket fungerar som gift för cancern.
Man kan hitta artiklar om användning av Cesiumklorid (cesiumklorid är kraftigt basisk och tenderar att ansamlas i cancersvulster). Kräver medicinsk övervakning och ämnet kan vara svårt att få tag på.
Metod #3: Att vända cancerns sockerhunger mot cancern
Då djur blir sjuka i cancer kan de aktivt börja söka efter vissa sorters gräs att äta. Vissa gräsarter innehåller relativt höga halter Amygdalin. Sannolikt är orsaken till detta att de instinktivt söker efter ämnet Amygdalin som också har kallats vitamin B17. Amygdalin är ur kemisk synvinkel ett mycket intressant ämne.
Ämnet är en kombination av två molekyler socker kemiskt bundet med cyanid och benzaldehyd. För att bryta ner Amygdalinet behövs entsymet beta-glukosidas som finns i cancerceller men i princip inte i friska celler. Sockergrupperna i molekylen fungerar som lockbete för den sockerhungriga cancern som då den bryter ner molekylen för sockrets skull samtidigt frigör två gifter som dödar cancercellen.
Då man tittar på Wikipedia ser man att Wikipedia för fram falsk information om ämnets giftighet. Ämnet innehåller Cyanid som är ett kraftigt gift men giftet frigörs endast om det finns tillgång till beta-glokisidas … i annat fall så kommer ämnet att i huvudsak att utsöndas med urinen utan att brytas ner och det är alltså inte giftigt i denna form. Om små mängder Amygdalin bryts ner så har kroppen entsymet Rhodanas som förvandlar cyaniden till en icke giftig och för kroppen användbar form. Notera att vi via maten kontinuerligt får i oss små mänder cyanid som kroppen utan problem hanterar.
En 500 mg kapsel Amygdalin som fullständigt skulle brytas ner i tarmen frigör 2 – 25 mg cyanid (taget ur samma Wikipediaartikel). Notera att en dödlig dos cyanid för en människa ligger på ca. 3 mg cyanid per kg d.v.s. för en 80 kg vuxen person så är en dödlig dos 240 mg d.v.s. ungefär tio gånger högre än den maximala dosen man kan få via en Amygdalinkapsel på 500 mg.
Orsaken till att en viss mängd cyanid kan frigöras i tarmen är att tarmen kan innehålla bakterier som är kapabla att bryta ner Amygdalinet. Lösningen är att modifiera bakteriefloran genom att långsamt höja dosen och följa med hur personen mår medan dosen ökas. Personligen har jag experimenterat med att äta persikokärnor som innehåller ca. 1% Amygdalin. En kärna väger 0,5 g och jag har under ett dygn ätit mer än 50 kärnor vilket betyder att jag bör ha fått i mig 250 mg Amygdalin … helt utan några som helst negativa bieffekter.
Då Amygdalin ges intravenöst så att bakterier i tarmen inte bryter ner ämnet så kan doser på upp till 6g ges utan bieffekter (jämför detta med Wikipedia-artikelns 0,5g). Farmakologiska verk från början av 1900-talet anger Amygdalinets giftighet som låg. Min personliga uppfattning är att bl.a. Wikipediaartikeln är disinformation från medicinindustrin. Se till exempel Dödliga mediciner och organiserad brottslighet . Det är rätt självklart att en industri med en omsättning som är mycket större än Telecomindustrin inte är intresserad av att människor i stället för en behandling som kostar $100000 använder ett ämne som inte kan patenteras och som kostar 50-100 Euro/kg (500 – 1000 sek/kg).
På kliniker utanför USA ligger dygnsdosen Amygdalin på ca. 2g taget t.ex. som 4 st doser om 500 mg. Detta har inte visat sig ge förgiftningssymptom.
Hur skulle jag själv göra
Om jag hade fått en cancer dödsdom så skulle jag göra följande:
Börja med en ett dygns fasta på bara vatten.
Eliminera allt socker.
Eliminera kolhydrater i bröd och rotfrukter.
Eliminera alla ”lättprodukter” i vilka typiskt fettet har ersatts med mjöl och socker
Om man gillar ost så är köpkriteriet fetthalten. Ju högre fetthalt desto bättre vilket samtidigt förbättrar smaken och konsistensen…
Använd mycket fett i form av naturligt smör, kokosfett och naturligt fett från t.ex. kött (igen naturligt … finska Luomu).
Undvik att ersätta kolhydraterna med proteiner/kött i stora mängder. En orsak till cancern kan vara överbelastning av bukspottskörtelns produktion av bl.a. Trypsin. Minskad mängd kött kan ge bukspottskörtenl möjlighet att läkas.
Undvik söta fruktsafter (innehåller lika mycket socker som t.ex. Coca Cola).
Undvik söta frukter eftersom vi i detta skede vill eliminera sockret.
Alla ätliga gröna växter som växer ovanför markytan kan ätas i princip i obegränsade mängder (kolhydrat/sockerinnehållet är lågt). Kål, tomat, sallad gärna tillsammans med mycket smör eller motsvarande.
Avocado är extremt fet och mättar bra rekommenderas.
Nötter (undvik jordnötter) är extremt feta och innehåller viktiga spårämnen. Kan ätas i relativt stora mängder.
C-vitamin i stora mängder t.ex. 3-4 glas av drycken beskriven tidigare i artiken. Om man får diarre eller svåra gasproblem så minskas dosen så att problemet försvinner. Ca. 2g askorbinsyra i 1,5 g matsoda blandas i vatten och dricks som ”Samarin”/mineralvatten. Man söker en dos som är maximalt hög utan att ge svåra magproblem.
D-vitamin t.ex. 100 ug/dag. Får inte överdoseras eftersom D-vitamin blir giftigt i stora doser. D-vitaminet kan kombineras med k-vitamin.
Amygdalin 500 mg kapsel fyra gånger per dag (2g/dag).
Notera!
En cancerpatient i stadie fyra (4) d.v.s. där det finns metastaser på olika håll i kroppen som har utsatts för strålbehandling och cellgiftsbehandling så att immunsystemet skadats blir inte nödvändigtvis frisk av behandlingen men livet kan förlängas betydligt och plågorna minska eller försvinna. En person i stadie fyra har också ofta nått ett stadium där läkarna ger upp och erbjuder pallatyiv vård d.v.s. smärtlindring fram till döden. Det är då inte speciellt förvånande att endast ca. 15% av dessa patienter som har fått en dödsdom går att bota (kan vara vid liv 15 år senare).
Jag har nyligen på nära håll kunnat följa en person som fick dödsdomen i Augusti 2018 (uppskattad tid kvar 3 månader). Som fortfarande lever … problemet är att personen inte har vågat ta den korrekta (hela) dosen varför konditionen långsamt går neråt.
Jag har tidigare diskuterat det kontroversiella ämnet Amygdalin/B17 etc. (kärt barn har många namn) i ”En kontroversiell cancermedicin Amygdalin/laetril” . Man har kunnat köpa Amygdalin/Letril i ren form (99%) på nätet från t.ex. USA. Priset har legat på ca. 100 Euro per burk om 100g (kapslar om 500 mg). Man har tidigare kunnat köpa ren amygdalin från Bulgarien i något mindre doser (50 mg per kapsel) … den kanalen stängdes för några månader sedan.
Jag råkade av en slump stöta på den här informationen:
Ebay and Pay Pal attack Vitamin B17 Pro Inc
Vitamin B17 Pro Inc och Cleopatra’s Health Inc produkter kommer inte längre att vara tillgängliga på ebay. Ebay och Pay Pal accepterar inte”Försäljning” av vitamin B17och ”andra produkter med en botande potential”.
För tillfället ber vi att våra kunder köper produkter direkt från någon av våra vebbutiker.
Notera att jag inte har någon som helst koppling nill ifrågavarande företag.
Man kan på nätet hitta mängder av disinformation om Amygdalinents giftighet.
Amygdalin jämförs med Cyanid. Det finns en cyanidgrupp i Amygdalinmolekylen att påstå att Amygdalin motsvarar cyanid är lika fiffigt som att säga att koksalt är livsfarligt eftersom det består av Natrium (en metall som tar eld och kan explodera då den kommer i kontakt med vatten) och Klor som användes som stridsgas vid första världskriget.
Giftigheten hos Amygdalin är väldigt olika on ämnet tas intravenöst eller genom munnen (oralt). Taget oralt kan ämnet vara giftigt om personen råkar ha en tarmflora som bryter ned ämnet till Socker och Cyanid. Lösningen är att aldrig ta en stor engångsdos utan långsamt höja dosen samt sprida ut en större dos över dygnet.
För en vuxen människa ligger den dödliga dosen Cyanid KCN på ca. 200-300 mg. Liksom alltid är giftigheten en funktion av dosen. Vi får kontinuerligt i oss små doser cyanid via mat, tobaksrök etc.
Råttförsök gällande Amygdalinets giftighet ger en LD50 (50% av djuren dör) på ca. 880 mg/kilo kroppsvikt. För en människa skulle detta motsvara en engångsdos på 70g Amygdalin. Denna dos kan jämföras med en dödlig dos Aspirin 200 mg/kg eller koffein 140 mg/kg. Man har också gjort försök där man har gett en mindre dos (660 mg/kg) Amygdalin åt råttor tillsammans med beta-glykosidas. Beta-glykosidas är ett ämne som spjälker Amygdalin i sina beståndsdelar och således frigör cyanid. I detta fall dog alla djuren av cyanidförgiftning. Det intressanta är att det precis är bristen/avsaknaden av beta-glukosidas i kroppen som gör amygdalinet intressant som en potentiell cancermedicin. Kroppen bryr sig inte om Amygdalinet eftersom det inte finns beta-glukosidas i omgivningen som skulle frigöra cyanid. En cancercell har ett fruktansvärt sug efter socker (amygdalinets struktur innehåller sockermolekyler) så att en cancercell konsumerar mellan 5 och 50 ggr den sockermängd en vanlig cell använder. En cancercell producerar också beta-glokosidas vilket betyder att en amygdalinmolekyl som kommer in i en cancercell bryts ner och förgiftar (dödar) cellen. Effekten blir större om patienten kraftigt drar ner på mängden socker och kolhydrater i maten ftersom då största delen av det ”socker” cancercellerna ser är Amygdalin.
Jag gjorde några sökningar på direkta dödsfall direkt förorsakade av Amygdalin och hittade ett fall där en kvinna med pankreascancer tog en 1.5g engångsdos Amygdalin och ett annat fall där ett fyraårigt barn blev förgiftat. Båda fallen är över trettio år gamla.
En normal dygnsdos Amygdalin (100%) ligger på ca. 2 gram per dag utspritt på 2-4 doser. Detta kombineras med en kraftig neddragning av allt socker och bortlämnande av i stort sett alla sädesprodukter. Hungern som uppkommer av att socker och kolhydrater minimeras hanteras t.ex. genom att höja mängden fett i maten. Fett signalerar till hjärnan att kroppen är mätt vilket tar bort hungern. Tanken är att tvinga in kroppen i ett ketogent fettförbränningsläge där blodsockernivån kontinuerligt hålls låg. En följd av detta är att andelen Amygdalin i blodet i förhållande till vanligt socker stiger kraftigt och sannolikheten för att cancern skall använda Amygdalin som bränsle då socker inte finns tillgängligt okar. Resultatet är bättre effekt på cancern.
Det är sannolikt viktigt att se till att det fett som används är vettigt valt. Alla typer av margariner är jämförbara med industrifetter … skulle du vilja äta vaselin och skulle din kropp klara av att processa vaselin? Av växtoljor är sannolikt jungfrulig olivolja det säkraste. Kokosfett innehåller medellånga fetter som hjärnan kan använda direkt. Nötter, Avocado och ägg etc. innehåller mycket fett. Använd om möjligt biologiskt producerad mat för att undvika onödigt glyfosat genom maten.
Peter C. Gotsches bok: ”Dödliga mediciner och organiserad brottslighet” är extremt intressant men samtidigt vämjelig läsning.
Är det försök vi ser att undertrycka tillgången till Amygdalin organiserad av läkemedelsindustrin?
Det verkar rätt klart att socker och kolhydrater i överdrivna mängder på sikt leder till metaboliskt syndrom som i sin tur kan leda till diabetes typ 2 med mänder av följdsjukdomar bland dessa bl.a. kärlsjukdomar.
Det börjar vara utom allt tvivel att de kostråd vi har matats med de senaste 50 åren har varit fullständigt vansinniga och resultatet har varit invaliditet och död för miljoner människor som har försökt följa ”experternas”, forskarnas eller borde man säga fuskarnas råd.
Nobelpristagaren Linus Pauling propagerade för höga doser av c-vitamin som i kombination med Lysin i många fall rätt snabbt löser upp blockeringar i kranskärlen och lättar på bl.a. angina pectoris.
Linus Pauling motiverade c-vitaminanvändningen mycket väl, han var nobelpristagare i kemi vilket betyder att han exakt visste vad han talade om … vilket man inte alltid kunde säga om kritikerna läkare utan två Nobelpris.
Högt kolhydratintag en riskfaktor för kranskärlssjukdomar?
Paulings konstaterande att låga c-vitaminnivåer leder till undermåligt kollagen som i sin tur leder till att blodådror som inte tål det tryck och de rörelser de utsätts för nära hjärtat vilket kroppen kompenserar med att nödreparera med kolesterol vilket på sikt kan leda till blockeringar. Här finns knappast någonting konstigt.
Annika Dahlquist ovan har visat på en mängd fall där patienter efter att de har gått över från en kolhydratrik kost till en ectremt kolhydratfattig men fet kost snabbt blir av med mängder av olika sjukdomar såsom diabetes typ 2 (vuxensockersjuka), ledproblem, hjärtproblem, fibromyalgi o.s.v. Hur stämmer detta överens med Linus Paulings teorier om c-vitaminets centrala roll?
Min tes, som är spekulativ, är att det inte finns någon konflikt mellan Paulings idéer och LCHF kosterefarenheterna. Mitt argument är följande:
Ett högt kolhydratintag speciellt då en person börjar visa tecken på metaboliskt syndrom via förhöjt blodsocker (men inte ännu konkret typ 2 diabetes) via det förhöjda blodsockret effektivt sänker sin c-vitaminnivå även om detta inte kan mätas eftersom blodets c-vitaminnivå är ”normal”. Orsaken är att c-vitamin, som djur själva syntetiserar ur socker men människan inte kan producera, kemiskt liknar socker i hög grad. Följden av detta är att kroppen använder samma receptorer (kanaler) för att transportera socker och c-vitamin till kroppens celler. Om det då finns ett överskott av socker i kroppen så kommer sockret att delvis blockera införsel av c-vitamin till kroppens celler.
Min gissning är att blockeringarna inte nödvändigtvis är jämnt fördelade i kroppen. Vissa organ kan lida mera av förhöjda sockernivåer än andra.
Resultatet av höjt blodsocker blir då att kollagenets kvalitet sjunker exakt på samma sätt som om kroppen skulle få för lite c-vitamin. Skadorna blir identiska med hjärtproblem, ledproblem skador på blodkärlen i ögonbottnen etc.
Då en person går över till LCHF diet så får vi två fördelar. Vi sänker kraftigt insulinnivån och blodsockret hålls på en låg och jämn nivå. De sänkta insulinnivåerna leder till att kroppen får en signal att inte lagra energi i form av fett utan kroppen börjar ta ut fett ur förråden vilket leder till bl.a. viktminskning. Den andra effekten är att tillgången till c-vitamin på cellnivå ökar dramatiskt om vi antar att socker och cvitamin har samma sannolikhet att nå cellernas receptorer. Om sockernivån stiger till det dubbla (diabetes) så bör tillgången till c-vitamin halveras vilket lokalt kan leda till skörbjuggsliknande kroniska problem. En kraftig sänkning av blodsockernivån bör på motsvarande sätt leda till att cellernas tillgång till c-vitamin ökar kraftigt vilket är mycket önskvärt.
Hur borde man tänka? Min uppfattning är att skadorna från alltför mycket kolhydrater i kosten delvis går att kompensera genom att höja c-vitaminnivån. För att c-vitaminnivån skall hållas hög måste c-vitamin tillföras flera gånger per dag eftersom c-vitamin inte lagras i kroppen och överskottet c-vitamin utsöndras med urinen. Då kroppen kommer in i ett läge med insulinresistans, d.v.s. kroppen reagerar inte längre på stigande insulinnivåer eftersom cellernas insulinreceptorer är blockerade, så leder detta till en allt svårare dold skörbjugg som syns som tandproblem, ledproblem, ryggproblem, hjärtproblem allt kända problem hos diabetiker.
Lösningen är naturligtvis enkel. Man återgår till tidigare tidsåldrars kost där mängden kolhydrater utgör en bråkdel av dagens nivå. För en person med början till metaboliskt syndrom och diabetes typ 2 lönar det sig antagligen att åtminstone till en början försöka eliminera i stort sett alla kolhydrater för att på detta sätt ge kroppen en möjlighet att reparera sockerskadorna. Sannolikt skadar det inte att samtidigt höja c-vitaminnivåerna genom att ta några gram c-vitamin utspritt över dygnet.
Innan världens miljardärer tog över utbildningen i medicin (Rockefeller) och tog död på i princip all medicin som inte byggde på industriellt framställda kemiska preparat så var medicinen baserad på läkarens egen och kollegers erfarenhet d.v.s. patientberättelser. Idag uppfattas denna typ av berättelser som anekdotiska (hörsägen) med mycket lågt bevisvärde.
Det som gäller idag är dubbelblindtest på stora grupper människor och en process for godkännande av nya läkemedel som är så dyr att endast internationella storföretag har råd med den. Processen för att få ett läkemedel godkänt gör samtidigt att naturliga sedan länge kända ämnen inte godkänns eftersom man inte kan patentera från tidigare kända preparat eller naturprodukter … exakt detta har varit det Rockefeller (som myntade uttrycket: Konkurrens är synd) eftersträvade. Alla storföretag idag eftersträvar monopol av olika slag och en patentmedicin ger monopol och i princip fri prissättning under ett antal år. Ett verksamt billigt ämne är det sista läkemedelsmiljardärerna vill ha på marknaden. Notera att det beryktade Nazityska IG Farben (som tillverkade giften till gaskamrarna) lever och mår bra i dagens läkemedelsindustri.
Några exempel på C-vitaminens egenskaper
Det är välkänt att effekten av en medicin är en funktion av det verksamma ämnet d.v.s. dosen är extremt viktig. Då man testade penicillin på den första patienten, som beklagligtvis dog, så var orsaken till att han dog att man hade alltför lite penicillin. En alltför liten dos har ingen effekt. Exakt samma sak gäller c-vitamin använd som medicin. Moderna rapporter anger att c-vitamin är verkningslös men då har doseringen varit 500 mg till 1g och dessutom ofta taget som engångsdos vilket sänker effekten. De här egenskaperna hos i princip alla mediciner har varit känd länge men de kan också användas för att ge fel bild av ett ämnes effektivitet. Är denna ”forskning” designad för att ge ett köpt resultat. Det kan här konstateras att de verkningsfulla doserna man har rapporterat från 1940-talet och framåt har legat på tiotals gram per dag ofta givet intravenöst i form av askorbat. Maximidoserna har legat kring 200g per dag … igen givet som dropp. Det är rätt självklart att man inte ser någon effekt om man använder en dos som ligger på en tvåhundradel av det pionjärerna angav som en verksam dos.
Fall #1
För några år sedan gick en våg av en allvarlig influensa den såkallade svininfluensan över världen. I allmänhet klarade människor av den här influensan men speciellt relativt unga personer kunde bli mycket svårt sjuka och dödligheten var signifikant. Videon nedan är ett exempel på hur skolmedicinen kolliderar med de anhörigas kunskap och där skolmedicinen fungerar precis som som en av c-vitaminpionjärerna på 1950-talet F.R. Clenner konstaterade:
“Some physicians would stand by and see their patient die rather than use ascorbic acid because in their finite minds it exists only as a vitamin.” (F. R. Klenner, MD)
I videon nedan ser vi hur de anhöriga måste hota sjukhuset med domstol för att läkarna skulle gå med på att ge en döende patient cvitamin intravenöst i tillräckliga doser. Samma läkare hade bett familjen om lov att stänga av maskinerna som höll patienten vid liv under intensivvård. Läkarna vägrade ge c-vitamin eftersom det inte fanns ”belägg” på att det kunde vara effektivt och samtidigt konstaterade samma läkare att de aldrig hade försökt ge c-vitamin. Inget överraskande i en värld där det tog 700 år efter att de första boten bot skörbjugg hade hittats innan läkarskrået accepterade medicinen d.v.s. c-vitamin. Samma ofattbara attityd ser vi nedan:
Samma idé fungerar också på djur som ju i princip borde producera allt det c-vitamin de behöver själv. Då djuret blir sjukt så ökar behovet av c-vitamin och om det är fråga om något allvarligt så kan det hända att djurets egen c-vitaminproduktion inte är tillräcklig.
Kalven i vidon ovan överlevde efter att ha fått en maxidos c-vitamin. Djur producerar normalt c-vitamin från socker men om djuret blir sjukt så stiger behovet av c-vitamin kraftigt och djurets egen produktion blir eventuellt otillräcklig. Extra c-vitamin kan ge en kraftig effekt.
Fall #2 (Robert K. McClain Brunswick, OH)
”År 2004 blev jag så handikappad att jag inte kunde dra på mig mina strumpor och underkläder. Mina fyra och 8 år gamla pojkar måste hjälpa mig att klä på mig varje dag. Under tre månader hjälpte min hustru mig upp från golvet på morgonen, jag kunde inte lägga mig i sängen. Jag kunde inte köra bil, inte flyga ett flygplan eller ens sitta i en stol. Jag hade helt förlorat förmågan att fungera normalt. Jag fick diagnosen sciatica som i mitt fall var en följd av att en av dynorna nere i ryggraden hade en utbuktning som pressade på närliggande nerver. Trycket ledde till inflammation i nerverna. Följden var invalidiserande smärta i nedre delen av ryggen, benen och fötterna. Rent ut sagt var jag helt invalidiserad.”
”Under denna tid utförde två av Clevelands bästa neurologer en wallectomi som kostade $4000 i vilket inte var medräknat pengar som betalades av mitt försäkringsbolag. De kopplade mig till elektrode, de knackade, tryckte och stack; de överöste mig med röntgenstrålar och MRI magnetfält. De försökte droga mig med Bextra men två doser av det nu tillbakadragna COX-inhibitorämnet gjorde mig fruktansvärt sjuk. Allt detta var nästan lika dyrt som det var smärtsamt. Jag riskerade konkret att karriär skulle krascha, att jag skulle förlora mitt livs besparingar och t.o.m. mitt hem.”
”Då dessa två doktorer mötte mig sista gången ställde sig den längre av dem bredvid mig och lade armen på min skuldra och sade ‘du måste helt enkelt lära dig att leva med det här tillståndet'”
”Så det var det. Medicinens bästa hjärnor hade kommit till slutsatsen att jag var ett hopplöst fall och att jag antogs försörja min hustru och två barn på det jag eventuellt kunde få ihop stående. Då jag hade linkat till min hustrus bil och krupit in på baksätet var jag förbannad. Jag lämnade kliniken övertygad om att det måste finnas ett bättre sätt att återfå min hälsa än att lita på överbetalda pillermånglare.”
”Fast besluten att hitta ett sätt att bli botad sökte jag igenom nätet gällande allt som hade med inflammation att göra och hur man kunde bota detta på ett naturligt sätt. Helt av en slump stötte jag på http://www.doctoryourself.com och började läsa på gällande ortomolekulär medicin. Jag lärde mig hur näringen (mat, vitaminer, mineraler och spårämnen) kunde användas till att bota en förvånande mängd olika sjukdomar som utgör punningkvarnen i dagens moderna medicin.”
”Det såg enkelt ut: Dränk inflammationen med c-vitamin med resultatet att jag eventuellt kunde börja känna mig bättre. För att säga det som det är, jag har aldrig varit en person som börjar ett program halvhjärtat. Jag kröp tillbaka in i bilen och min hustru körde mig till hälsokostaffären. För ungefär $8 köpte jag en burk askorbinsyrepulver. Vi körde hem och använde Klennerprotokollet för c-vitamin. Jag startade med 3 gram (strax under en tesked) c-vitamin i ett glas vatten … tio gånger per dag. Totaldosen var alltså 30 000 mg per dag.”
”Vid slutet av den första dagen hade inget förändrats. Nästa morgon tog jag mig upp från golvet själv. Det var svårt men jag gjorde det. Min rygg och mina ben kändes fortfarande som fyllda med plågsam eld.”
”På morgonen av dag tre klädde jag på mig själv inklusive strumpor och underkläder och den natten sov jag i min egen säng för första gången på flera månader. Smärtan fanns kvar i benen och ryggen men inte lika constant irriterande som tidigare.
”På morgonen på den fjärde dagen var jag frisk. Jag klädde på mig själv för utearbete och tog motorsågen och började skära en stock, som jag hade negligerat de senaste tre månaderna, i bitar. Då min hustru hörde motorsågen kom hon springande från huset. ‘Vad håller du på med?’ ropade hon till mig över oljudet från sågen. Jag stängde av sågen och försäkrade henne att jag var helt botad, jag hade inga smärtor och jag ville arbeta.”
”Under de följande två veckorna fortsatte jag c-vitaminprotokollet och var förundrad över mängderna c-vitamin kroppen verkade villig att ta emot. Till slut nådde jag tarmtoleransgränsen (lös mage/gaser), skar ner c-vitaminnivån med 50% och fortsatte att lägga till andra näringsämnen till min diet.”
”Fyra år senare är jag förundrad över förändringen i mitt liv då jag använde information from Doctor Yourself. Jag har botat mig själv och har kunnat hjälpa vänner, släktingar och min familj på sätt jag aldrig skulle ha trott var möjligt.”
”Ett speciellt exempel på detta är min mor. År 2006 förlorade vi far i lungcancer och en stafylokockinfektion. Samma dag far dog fick vi höra att mor hade en steg 3A tarmcancer som skulle kräva ett operativt ingrepp. Efter operationen flyttades mor till en rehabiliteringsanstalt där hon fick höra att hon skulle stanna 6-10 veckor. Genom att använda tillskott från dag ett så var mor hemma efter 18 dagar och körde bil efter en månad.”
Fall #3
År 1951 ”i ett alldeles speciellt fall” konstaterar Levy ”beskriver Klenner en femårig flicka med polio. Barnet var redan förlamat i nedre delen av båda benen i över fyra dagar! Högra benet var helt kraftlöst och det vänstra benet uppskattades var kraftlöst till 85%. Smärta observerades speciellt i knät och bäckenet. Fyra olika läkare konsulterades och gav diagnosen Polio. Förutom massage var den enda behandling som inleddes c-vitaminbehandling. Efter fyra dagar av c-vitamininjektioner rörde barnet igen båda benen men mycket långsamt och med svårighet. Klenner konstaterade att redan den första c-vitamininjektionen gav ‘definitiv respons’. Barnet skrevs ut från sjukhuset efter fyra dagar och 1000 mg c-vitamin gavs varannan timme tillsammans med juice under sju dagars tid. Barnet vandrade omkring långsamt elva dagar efter att behandlingen påbörjats. På dag nitton kom motoriken tillbaka och inga bestående skador uppkom. C-vitamin inte endast botade detta fall av polio utan eliminerade också det som skulle ha givit flickan livslång invaliditet. För så eleganta resultat i en tid före omfattande användning av antibiotika är man förvånad att Klenner inte fick Nobelpris för sitt arbete.
Konklusion
Det finns mängder av indikationer på att c-vitamin speciellt har en kraftig effekt på virusinfektioner (exempel Fall #1 ovan). Det finns också exempel på fall där HIV verkar ha försvunnit efter megadoser av c-vitamin … även om skolmedicinen kontrar detta med att diagnosen naturligtvis måste ha varit fel.
Är dagens läkarvetenskaps totala ointresse för c-vitamin en följd av okunskap och arrogans av den typ som gjorde att behandling av skörbjugg krävde 700 år för att accepteras av läkarvetenskapen eller är problemet helt enkelt att en enkilos påse c-vitamin i form av askorbinsyra kostar mig under 20 Euro. En billig medicin som botar ledproblem, kärlsjukdomar, depression, ryggproblem och verkar bita på mängder av virussjukdomar är ett stort hot mot den medicinska businessen.
Om vi lyckas hålla stora befolkningsgrupper på gränsen av akut skörbjugg så garanterar vi ett kontinuerligt inflöde av patienter till sjukvårdssystemet. Människors onödiga lidande och i många fall förtidiga död har ingen betydelse i ett sammanhang där det gäller att producera vinst för ägarna. Jag har väldigft svårt att lita på att ägare som nått miljardrikedomar och inte har förstått var en vettig nivå på rikedom är (i princip svårartad girighet som sinnesjukdom).
Om vi ser på symptomen på klassisk skörbjugg och jämför detta med sjukdomarna hos vår åldrande befolkning så hittar vi en direkt korrelation. Dagens kroniska skörbjugg kräver dock årtionden för att fullt utvecklas. Situationen förvärras av att sockerkonsumtionen har stigit ofantligt i hela den utvecklade världen. Socker och askorbinsyra är kemiskt väldigt lika och samma receptorer används för att föra båda målekylerna in i kroppens celler. Ett överskott av socker leder till att upptaget av c-vitamin försvåras ytterligare trots att c-vitaminnivåerna i stora befolkningsgrupper är extremt låga.
Bilden visar strukturen hos c-vitamin. Jämför denna struktur med strukturen hos socker.
Molekylerna är så lika att cellerna använder samma receptorer för båda. I de flesta djur kan c-vitamin syntetiseras ur glukos i en serie på fyra syntessteg. Hos människan, aporna, marsvinen och några andra djur är synteskedjan skadad så att dessa djur måste få i sig c-vitamin via födan.
Det finns inga övertygande belägg på skador förorsakade av stora doser c-vitamin trots detta demoniseras c-vitamin (påståenden om njurskador). Bieffekter av normala mediciner dödar årligen någon miljon människor globalt. Vilken är orsaken till att man med våld försöker hålla locket på och förhindra användning av c-vitamin … är svaret helt enkelt ekonomi?
En kommentar till fall #2
Ryggproblemet löstes genom intag av stora doser askorbinsyra d.v.s. ren c-vitamin. Personen rapporterar inte om några problem av detta. Orsaken kan ligga i den kost han åt, vad han drack o.s.v.. Min personliga uppfattning är att det lönar sig att alltid ta c-vitamin tillsammans med en något mindre dos matsoda i vatten. Resultatet blir en bubblande dryck som påminner om mineralvatten och som smakar gott.
Intag av alltför stora mängder ren askorbinsyra utan soda kan ge bl.a. ledproblem som jag uppfattar sannolikt beror på gikt d.v.s. det faller ut urinsyrekristaller på vissa leder och då kristallerna är mycket vassa så är situationen mycket smärtsam. Problemet förekommer inte om c-vitamin tas i formen av neutralt askorbat d.v.s. en blandning av soda och c-vitamin. Ledproblemet försvinner snabbt efter något glas matsoda i vatten vilket leder till att urinsyrekristallerna går i lösning till följd av att ph-värdet i kroppen sjunker något. Notera att man inte skall gå till överdrifter med matsoda eftersom matsmältningen kröver en sur omgivning … matsoda påverkar matsmältningen på ett icke önskvärt sätt. Blandningen c-vitamin och matsoda blir neutral och ger inga problem.
Kommentar till mina läsare: Jag skriver undantagsvis på finska eftersom jag egentligen vänder mig till en vän som kan behöva den här informationen. Artikeln behandlar varför C-vitaminbrist kan vara orsak till rygg och ledproblem samt vad man kan göra för att eliminera orsakerna till problemen.
Mihin keho tarvitsee C-vitamiinia
Noin 30% kehon painosta on kollageenia eli ”liima-aine” josta keho tekee jänteitä, osana luustoa, muodostaa nivelten liukupinnat, iho … jne. Kyseerssä on siis kehon universaalirakennusaine.
Jos artikkeli käsittelee C-vitamiin tarve niin miksi aloitan kollageenista? Syy on siinä, että kollageeni muodostuu proteiinikuitukimpuista jotka on kierrettu kolmen kuidun naruksi ja vahvistettu ”hitsaamalla” kuidut yhteen c-vitamiinilla. Tyypillisessä kuitukimpussa kuiti hitsataan joka kolmas kierros. Kun tarkastellaan kollageenin rakenne kemiallisesti ja todetaan, että jokaisen hitsin muodostamiseksi tuhotaan yksi c-vitamiinimolekyyli niin voidaan laskea, että kollageenisynteesiin tarvitaan karkeasti yhtä paljon c-vitamiinia kuin muodostettava kollageenimäärä. Mikäli c-vitamiinia ei ole tarpeeksi niin kollageenia muodostuu edelleen mutta laatu huononee askel askeleelta kun yhä enemmän ”hitsejä” jää tekemättä. Kun c-vitamiinin saanti vuorokaudessa putoaa 50 mg alapuolelle niin voidaan laskea, että ehkä joka sadasviideskymmenes ”hitsi” on paikalla. Muodostunut kollageeni on nytt verrattavissa pumpulituppiin ja kun tällaista huonolaatuista kollageenia käytetään verisuonten seinämiin niin seinämä vuotaa eli alkaa tulla mustelmia ilman ”syytä”. Kollageeni on liima joka pitää hampaat kiinni alustassa suussa. Kun kollageeni on huonoa hampaat irtoavat. Kun kollageeni on huonolaatuista niin nivelpinnat eivät enää kestä rasitusta ja luu alkaa hangata suoraan luuta vastaan. Selkärangan välityynyt vaativat hyvälaatuista kollageenia koska muuten voi muodostya pullistumia (kuva alla) jotka erittäin kivuliaasti painavat hemoja. Psyykkisesti c-vitasmiinin puute aiheuttaa vakavaa masennusta.
Yllä kuvattu oiresarja kuvaa tyypillisiä keripukin oireita mutta samalla oireita jotka ovat melko tyypillisiä nykyihmisillä jotka ovat keski-ikää vanhempia. Tiedämme esim. , että hammaslääkärit ahkerasti mittaavat ientaskut koska tästä voidaan ennakoida hampaan irtoaminen. Entäs jos suuri joukko oireita loppujen lopuksi ovat kroonisen keripukin oireita. Lääketieteessä on laitettu päivittäinen C-vitamiinitarve älyttömän pieneksi (2x keripukiraja). Asia pahenee koska tiedetään, että sokeri ja c-vitamiini kilpailevat kehossa ja suuri sokerikulutus pienentään kehon käytettävissä olevat c-vitamiinivarat. Tämä johtuu siitä, että sokerimolekyyli ja c-vitamiinimolekyyli muistuttavat toisiaan paljon … koska eläimet tuottavat c-vitamiinia sokerista. Ihmisen kohdalla on pieni ongelma. Ihmisen c-vitamiinisynteesi tarvitsee useita kemiallisia askelia ja viimeinen näistä on rikki eli Ihminen, Apinat, Marsut ja muutama laji lisää eivät pysty itse tuottamaan c-vitamiinia vaan joutuvat hankkimaan c-vitamiinia ruoasta.
Kuva: Selkärangen välilevyn pullistuma joka painaa hermon juurta. Hyvin kivuliasta.
Miten paljon c-vitamiinia tarvitaan
Tiedetään, että jos ihmisjoukolle annetaan 60 mg c-vitamiinia päivässä niin 70% näillä ei ole keripukioireita. Kääntäen RDA varmistaa, että kolmellakymmenellä prosentilla on joitakin keripukioireita. Kysymys, miksi suositus on laitettu näin alas, vaatii erillisen artikkelin mutta olen sitä mieltä, että tällä tavalla varmistetaan jatkuva vuo uusia potilaita lääketeollisuudelle (Onko RDA raja järkevä (englanniksi)).
Jos RDA 60 mg johtaa tilanteeseen jossa huomattava osa ihmisjoukossa edelleen oireilee eli ovat keripukin partaalla niin mikä olisi järkevä taso joka pitäisi keripukioireet kunnolla loitolla? Yksi tapa on tarkastella miten paljon c-vitamiinia eläimet tuottavat. Esim. 80 kg painava vuohi tuottaa noin 15g c-vitamiinia. Tiedetään, että luonnollisessa ympäristössä elävä gorilla syö noin viisi grammaa c-vitamiinia päivässä. Eli jos oletetaan, että me kemiallisesti toimimme kuin eläimet niin määrä tämän pohjalta voisi olla ainakin muutama gramma c-vitamiinia päivässä.
Totesin yllä, että kollageenin muodostamiseen kuluu karkeasti yhtä paljon c-vitamiinia kuin muodostunut kollageeni. En mene kemiallisiin yksityiskohtiin vaan pidetään tämä yhtenä oletuksena. Lääketieteessä on jonkunlainen ”konsensus”, että ihmiskeho uusiutuu karkeasti seitsemässä vuodessa. On selvää, että jotkut elimet uusiutuvat paljon nopeammin ja toiset hitaammin. Jos oletetaan, että seitsemän vuoden uusiutumisvauhti on karkeasti oikea niin voidaan laskea c-vitamiinitarve tästä.
Oletetaan, että keho painaa 80 kg josta kollageenia silloin on noin 24 kg (30%).
Jos keho uudistuu seitsemässä vuodessa niin pitäisi päivittäin muodostua kollageenia seuraavasti:
Eli päivässä muodostuu hieman alle kymmenen grammaa kollageenia. Totesin yllä, että tarvitaan vastaava määrä c-vitamiinia hyvänlaatuisen kollageenin muodostamiseksi eli tämän karkean laskelman mukaan tarvitaan noin 9,3g c-vitamiinia päivässä. Huomaa toki, että tarve on vielä suurempi koska kehon immunijärjestelmä tarvitsee myös c-vitamiinia toimiakseen. Laskettu karkea arvio täsmää melko hyvin eläinten c-vitamiinituotantoon. Tiedetään, että osa c-vitamiinista hajoaa suolistossa ennenkuin pääsee kehoon eli voitaneen vielä nostaa tarvittava määrä. Kemian nobelin palkinnon saanut Linus Pauling, joka on pidetty maailman suurimpana kemistina, söi 18g c-vitamiinia päivässä ja perusteli tämä nimenomaan sillä, että vain osa on hyödynnettävissä … hän eli 93 vuotiaaksi.
Selän vahvistaminen, korjaaminen c-vitamiinilla
Jos selkärangan välilevyn materiaali, kollageeni, on huonolaatusta niin välilevyn kuormittaminen nostamalla, kiertämällä selkä voi aiheuttaa välilevyvaurion, pullistuman, joka vai painaa hermoa. Vaurioitunut välilevy paranee usein itsestään kunhan ei aiheuteta lisää vaurioita mutta paranemiseen voi mennä pitkä aika.
Entäs jos osasyy vaurioon olikin huonolaatuinen kollageeni joka taas oli c-vitamiinipuutoksen seuraus. Tuntu silloin selvältä, että lisäämällä c-vitamiinia niin keholle annetaan paremmat mahdollisuudet korjata vaurio koska ainakin korjaukseen käytetty aine on hyvälaatuista.
Mikä olisi päivittäinen c-vitamiinimäärä? Nähtiin yllä, että esim. vuohi tuottaa jopa 15g c-vitamiinia päivässä (kerhon paino 80 kg). Järkevää olisi silloin varmasti kokeila 4-5g ja tästä hitaasti nostaa annos. Jos alkaa tulla ripulia niin annos on noussut liian korkeaksi.
Yleinen näkemys on, että oikea c-vitamiinitaso löydetään ns. titraamalla eli nostetaan annos hitaasti kunnes alkaa tulla ripulia jonka jälkeen annos puolitetaan. Tämä on karkeasti haluttu taso. Toinen tapa on lähteä samalle tasolle kuin eläimet eli 80kg painavi henkilön päiväannos olisi silloin n. 10g.
C-vitamiini varastoituu huonosti kehoon ja ylimääräinen c-vitamiini poistuu virtsalla joka voi saada hedelmätuoksun ylimääräisestä c-vitamiinista. Koska ylimäärä poistuu virtsalla niin c-vitamiini tulisi ottaa jaettuna annoksena läpi päivän esim. aamulla, päivällä, iltäpäivällä ja illalla. Itse yritän ottaa 2,5g aamulla, 2,5g päivällä ja 2,5g illalla. Joskus voi tulla annos lisää tai pudota pois.
Missä muodossa c-vitamiini kannattaa ottaa
C-vitamiinin kemiallinen nimi on Askorbiinihappo. Pieniä määriä voidaan haluttaessa ottaa askorbiinihappona mutta yllä kuvatut usean gramman annokset ei missään nimessä tulisi ottaa raakana askorbiinihappona vaan tehdään Samariini-tyyppinen juoma sekoittamalla yksi teelusikallinen askorbiinihappoa, yksi hieman pienempi teelusikallinen ruokasoodaa vesilasiin. Tästä saadaan hyvänmakuinen kivennäisvesi joka tuo keholle noin 2,5g c-vitamiinia. Toinen vaihtoehto on käyttää 1000mg poretabletteja ja näitä voi veden kanssa ottaa 3-5 päivässä. Poretablettiin on lisätty soodaa valmiiksi.
Miten nopeasti nähdään tuloksia
Krooninen puutostila joka eiheutti esim selkä, sydän tai nivelvaivat ovat kehittyneet hitaasti vuosien yli. Nähtiin yllä miten kehon korjausmekanismin kierrosaika on noin seitsemän vuotta. Vaurioiden korjaaminen vaatinee tästä syystä melko pitkän ajan vähintään viikkoja tai kuukausia. Toisaalta tiedetään, että c-vitamiini myös toimii luonnollisena kipulääkkeenä eli oireet saattavat parantua melko nopeasti.
Itse olen vuosia syönyt noin 5-10g c-vitamiinia päivässä ja kokemukset ovat seuraavat:
Ei ole ollut selkävaivoja vuosiin
Nuoruudessa pyöräilystä tulleet polviongelmat ei ole haitanneet sen jälkeen kun olen ryhtynyt syömään paljon c-vitamiinia.
Hammaslääkärikäynnit ovat vähentyneet … ei näytä enää televan reikiä. Oletan, että tämä johtuu siitä, että kollageeni tarvitaan elävän hampaan huokoisten kanavien tukkimiseen ulkopinnassa. Mikäli kollageenia ei ole niin bakteerit pääsevät helposti hampaan sisälle.
Mitä kannattaa välttää
Totesin yllä, että puhdas c-vitamiini tulisi ottaa ruokasoodan kanssa jolloin c-vitamiini kemiallisesti muuttuu askorbaatiksi joka on pH mielessä neutraali. Olen kokeillut itselleni ja koiralleni puhdasta Askorbiinihappoa mutta näyttää siltä, että muutamassa päivässä alkaa tulla esim. varpaiden niveliin oireita jotka olen tulkinnut kihtin alkuoireiksi. Kihti muodostuu kun kehossa on ylimääräistä virtsahappoa yhdistettynä alhaiseen pH arvoon. Tilanne korjaantui heti ruokasoodan kanssa joka nostaa pH-arvon. Tämä voi ihan yleisestikin olla järkevä tieto ihmisille joilla on kihtia. Puoli teelusikallinen ruokasoodaa veteen ja juodaan kivennäisveden tapaan poistaa oireet muutamassa tunnissa. Toisaalta ei kannata menna soodan kanssa liiallisuuksiin koska ruoansulatus tapahtuu happamassa ympäristössä eikä haluta vaikuttaa mahan toimintaan.
Huomaa, että c-vitamiinista keho myös tuottaa virtsahappoa eli suuret c-vitamiiniannokset nostavat jonkun verran virtsahapon määrä kehossa.
Mikä on yllä oleva c-vitamiiniannoksen suhde RDA:han
Jos oletetaan, että päiväannos laitetaan kuuteen grammaan niin puhutaan annoksesta joka on noin satakertainen verrattuna RDA:han. Tämä annos on yleensä täysin ok ja keho ilmoittaa itse milloin annos on liian suuri (ripuli). Laskennallisesti tämä tarkoittaisi, että vähän enemmän kuin joka toinen ”kollageenihitsi” on paikalla eli pitäisi olla suhteellisen hyvälaatuista kollageenia.
Entäs jos syön vähän enemmän hedelmiä
Tyypillinen keskikokoinen appelsiini sisältää noin 70 mg c-vitamiinia. Jos kuuden gramman c-vitamiiniannos yritettäisiin saada appelsiineja syömälla niin tarvittaisiin:
Appelsiinejä päivässä = 6g/0.07g = 85 appelsinia päivässä.
On ihan selvää, ettei kannata edes yrittää saada isompi annos c-vitamiinia hedelmiä syömällä koska silloin elämä olisi kuin gorillan elämä jossa suuri osa päivästä menee syömiseen. On ihan eri asia, että järkevä hedelmämäärä on hyväksi. Liiallinen hedelmien määrä, esim. yllä kuvattu 85 appelsiinin syönti päivässä ja päivästä toiseen, todennäköisesti pitemmällä tähtäimellä aiheuttaisi rasvamaksan samaan tapaan kuin alkoholin suurkuluttajalle. Syy on hedelmäsokeri (fruktoosi) joka keho käsittelee maksassa suunnilleen samalla tavalla kuin alkoholi.
Yllä olevan c-vitamiinin lisäksi voi olla hyödyllistä ottaa erilaisia B-vitamiineja (B12). Löytyy esim. poretabletteja jossa on pieniä annoksia erilaisia erilaisia B-vitamiineja. Talvella voi olla järkevää ottaa jonkun verran D, E ja mahdollisesti K-vitamiinia. Magneesiumi on aina tarpeen …
Nobelpristagaren Linus Pauling (1901 – 1994) såg C-vitamin som ett extremt viktigt ämne vid behandling av flera olika sjukdomar. Pauling som var kemist, inte läkare, använde stora doser vitamin C från 4 – 18g per dag för att behandla bl.a. hjärtsjukdomar (åderförkalkning). Paulings dos ligger på kanske 40 – 50 ggr den dagliga dosen rekommenderad av skolmedicinen (75 mg/dag).
Nobelpristagaren, kemisten, Linus Pauling. Pauling ansåg att stora doser C-vitamin var nyttigt mot diverse åkommor. Bilden är från Wikipedia.
Linus Paulings tankar var inte okontroversiella. Extremt stora doser C-vitamin kan ge problem i form av t.ex. njursten. Allmänt gäller dock att C-vitamin eftersom det är vattenlösligt kommer att spolas ut med urinen utan att ge symptom, mera om detta nedan.
Jag har under senare år två gånger råkat ut för urinvägsinfektion som sköttes konventionellt med antibiotika. Då jag för en tid sedan började känna av symptom ville jag inte i onödan gå igenom en antibiotikakur igen och beslöt att försöka åtgärda problemet på ett alternativt sätt. Tanken var att avsiktligt sänka pH betydligt i urinen genom att ta relativt stora doser C-vitamin. Doser på ca. 2g under ett par dagars tid eliminerade symptomen och mätning av pH visade att urinens pH låg på ca. 5,6 d.v.s. relativt surt. Jag beslöt att fortsätta med de höga C-vitamindoserna en tid för att stabilisera det ursprungliga problemet och för att helt enkelt se vad som skulle hända.
För några dagar sedan blev det plötsligt kallt med temperaturer kring noll grader och jag började använda handskar för att inte frysa om händerna. Jag gillar att äta olika typer av österländsk mat samt också rätt mycket ägg och bacon. Igår gick jag ut med hunden och passade på att kolla en del saker på nätet under promenaden på mobiltelefonen. Jag hade telefonen i höger hand utan handske och hundens koppel i vänster hand med hanske. Resultatet blev:
Någon timme senare började jag ha tydligt ont i den andra leden på högra handens tumme. Smärtan var först obestämd och senare mot kvällen kändes det som om man med tummen i vissa lägen hade stuckit en stoppnål genom ifrågavarande led … inte alls trevligt.
Vad hade hänt? Min tolkning av situationen är att de stora doserna C-vitamin hade påverkat pH ute i vävnaderna så att det fanns en relativt hög koncentration fri urinsyra ute i vävnaderna. Då högra handen kyldes ner så kristalliserades urinsyra i det kalla området och det råkade sig så att den värst drabbade leden råkade vara tummens andra led från tumspetsen.
Min persdonliga diagnos utgående från kännedom om vad jag ätit, kyla och de stora C-vitamindoserna, inte verifierad av läkare, är att symptomen pekade på gikt d.v.s. utfällning av urinsyra som skapar vassa kristaller i leden. Lösningen borde då logiskt vara att minska på syraöverskottet och på detta sätt lösa upp kristallerna vilket bör eliminera problemet.
Jag stoppade C-vitaminintaget och drack ett glas vatten med en halv tesked matsoda. Efter ett par timmar försvann symptomen nästan helt. Ett andra glas på morgonen har eliminerat symptomen helt.
Konklusion
Stora doser C-vitamin kräver att man balanserar syran med lämplig kost. Dessutom kan eventuellt matsoda behövas för att balansera upp pH till en lämplig nivå. Notera att Pauling använde matsoda för att balansera stora C-vitamindoser, tanken är alltså inte min.
Risker
Det finns vissa indikationer på att rökare som intar stora doser C-vitamin kan ha en förhöjd risk för cancer. Min uppfattning är att alla faktorer som sänker kroppens pH kan vara riskabla på längre sikt. Jag tänker på nobelpristagaren i medicin Otto Warburg som konstaterade att man genom att försvåra cellers syreomsättning (andning) kan göra vilken cell som helst till en cancercell. Syreomsättningen är en funktion av blodets pH och detta är en orsak till att blodets ph hålls konstant inom snäva gränser. Om pH stiger för högt … eller sjunker för lågt så dör man! Det är naturligt att kroppen då har flera inbyggda säkerhetssystem för att kroppen skall överleva.
Otto Warburg nobelpristagare i medicin på 1930-talet. Påstod att vilken cell som helst kan göras till en cancercell genom att försvåra cellens syreomsättning. Bilden är från Wikipedia.
Då blodets pH sjunker alltför lågt så hanterar kroppen saken genom att göra sig av med koldioxid vilket höjer pH genom att koldioxid försvinner och det blir kvar alkalisk ”aska” av organiskt material som bryts ned. Om pH stiger för högt så utsöndrar kroppen alkaliska ämnen via njurarna. Då man läser vissa läkares kritik av pH-kontroll så verkar argumentet vara att eftersom blodets pH hålls justerat inom snäva gränser så kan inte pH vara något problem d.v.s. hela kroppen hålls inom samma snäva pH-gränser. Min uppfattning är att argumentet är extremt svagt. Lokalt kan pH ligga på helt andra nivåer än i blodet. Man behöver endast tänka på matsmätningen där extremt låga pH nivåer förekommer. Likaså kan man tänka på benstommen som i princip kan uppfattas som en alkalisk reserv.
Vad händer då pH lokalt blir alltför lågt eller alternativt då syresättningen av celler blir otillräcklig till följd av t.ex. hård fysisk aktivitet? En cell som får allför lite syre kan gå över till en nödmetabolism där socker, i stället för att tillsammans med syre brytas ned till vatten och koldioxid, förvandlas till mjölksyra men via en ineffektiv process som ger ut endast 1/16 and den energimängd man skulle ha fått med syre. Mjölksyran sänker pH ytterligare vilket inte är bra för cellens syresättning.
En cell som har kommit in i mjölksyremoden kan börja aktivera gamla gener från tiden då cellen var en encellig organism vilket leder till att den börjar dela sig okontrollerat … vilket kan ge cancer. Varje gång en cell går över i mjölksyremoden så utgör detta en risk och ju längre perioder celler använder sig av mjölksyremetabolism desto större är risken för regression (”mutation”) som kan synas som cancer. Det är i detta sammanhang intressant att se hur vanlig cancer är hos idrottare i uthållighetssporter såsom ishockeyspelare. Är orsaken helt enkelt den att dessa personer tvingar delar av kroppen att använda mjölksyremetabolism under relativt långa perioder vilket ökar risken för att något går snett. Risken ökar eventuellt till följd av att dessa idrottare konsumerar mycket sädesprodukter för att få snabb energi.
Spekulationer
Vad händer om man under lång tid t.ex. äter mat som tenderar att sänka blodets/kroppens pH? Eftersom blodets pH borde ligga någonstans mellan 7,35 och 7,45 för att andningen skall fungera så kommer kroppen:
Att använda andningen och koldioxidomsättningen tillsammans med njurarna för att reglera blodets pH.
Om (1) inte är tillräckligt och pH sjunker så måste det finnas nödlösningar där kroppen t.ex. börjar ta buffertämnen ur olika organ för att blodets pH skall kunna hållas på en tillräckligt hög nivå. På sikt kan stöld av buffertämnen leda till skador på olika organ men detta spelar ingen roll om döden annars skulle komma mycket snabbt.
Organ från vilka alkaliska buffertämnen tas bör få lägre pH vilket leder till sämre syreomsättning. Resultatet bör vara att vissa celler eventuellt tvingas in i nödmod (mjölksyra) vilket ökar risken för cancer. Varifrån buffertämnen stjäls är antagligen delvis en fysiologisk slumt vilket förklarar varför cancer i såfall uppstår på olika håll i kroppen och inte varje gång i samma organ.
En naturlig åtgärd för att underlätta arbetet för kroppen vore då att modifiera kosten så att den producerar mera alkalisk aska vilket på sikt löser problemet. Alternativt kan t.ex. matsoda i vatten användas.
Vi lever i en intressant värld. Pengar betyder alltid mycket mer än människoliv. Om en medicin inte kan patenteras d.v.s. tillverkaren kan inte få lagligt monopol på den så finns det ingen anledning att tillverka den även om dess effekt är hur bra som helst.
Den här videon är vämjelig och visar tydligt på den oheliga alliansen mellan medicinska storföretag och myndigheter. Notera att likheterna med myndighetsaktiviteten för att förbjuda Amygdalin. Skillnaden är att man lyckades förbjuda Amygdalin medan Antineoplaston inte gick lika lätt att sopa under mattan. Det obehagligaste är att människoliv tydligen inte har någon som helst betydelse … det är endast storföretagens pengar som är viktiga.
Om nedanstående video innehåller ens en liten gnutta sanning kan man med rätt fråga sig om de verkliga kvacksalvarna hittas inom skolmedicinen.
Den ”heliga gralen” gällande bot för cancer är att hitta en medicin som endast angriper cancer utan att överhuvudtaget påverka övriga celler negativt. Varje år undersöker man en stor mängd nya kemiska föreningar som kunde användas som cellgifter vid cancerbehandling och varje år konstaterar man att mängder av lovande mediciner trots allt inte var så bra eller så har de den tråkiga bieffekten att man nog får bort cancern men att patieten dör stax efterår vilket ju inte är riktigt önskvärt.
Inledning och bakgrund
Det finns många åsikter om vad som förorsakar cancer. Man har inom skolmedicinen satsat något hundratal miljarder dollar på att hitta en genetisk orsak till cancer. Den gängse uppfattningen inom skolmedicinen verkar vara att cancer uppstår slumpmässigt till följd av slumpmässiga genetiska förändringar i någon cell med resultatet att cellen börjar dela sig okontrollerat. Då en grupp celler delar sig okontrollerat så uppstår det en svulst/tumör som beroende av var den befinner sig kan skada individen på olika sätt. Jag är inte här intresserad av vilka skadorna kan vara.
Om cancer uppstår till följd av slumpmässiga genetiska skador bör olika cancerformer ha väldigt lite med varandra att göra eftersom grunden antas vara genetiska mutationer. Det visar sig dock att det finns vissa gemensamma egenskaper hos många (alla?) cancerformer som gör att man kan använda dessa egenskaper för diagnos och detektering av cancer. En spännande egenskap är att cancer verkar ha en omåttlig aptit på socker. En cancertumör använder upp till 15 – 16 ggr mera socker än en normal cell. Sockret används dessutom extremt ineffektivt så att det bryts ner anaerobt (utan syre) till mjölksyra i stället för att brytas ned till vatten och koldioxid. Eftersom svulsten ger ifrån sig stora mängder mjölksyra så kommer halten av mjölksyra i blodet att stiga vilket kroppen tolkar som on den utsatts för en extrem fysisk ansträngning d.v.s. mjölksyran gör att kroppen uppfattar sig som extremt trött. Mjölksyran förs av blodet till levern där den behandlas så att det av den produceras socker … som tumören kan använda.
Hur vet vi att en tumör har en våldsam aptit på socker? Dagens medicin använder sig av tumörens aptit på socker för att detektera var det finns tumörer. Man ger patienten en dos socker märkt med någon lämplig radioaktiv isotop. Man kan efter en stund scanna av hela patientens kropp och de platser där man hittar koncentrationer av radioaktivt socker är platser där det sannolikt finns en tumör.
Området runt tumören och i tumören tenderar att ha en dålig syrsättning och vävnaderna är surare d.v.s. har ett lägre pH än omgivningen.
Vi vet med säkerhet att den genetiska förklaringen till cancer åtminstone inte kan vara hela förklaringen eftersom vissa virus både hos människor och djur ökar risken för specifika cancerformer. Det finns också åsikter om att cancer eventuellt kunde vara resultat av en svampinfektion. En representant för den här synen är bl.a. den kontroversiella italienska läkaren Simonchelli som något tillspetsat konstaterar att all cancer är svamp …
Var hittar vi organismer som har en motsvarande sockeranvändning som en cancersvulst? Det visar sig att olika typer av svampar, mögel och vissa bakterier har en förkärlek för en sur miljö med begränsad tillgång till syre. De här organismerna utsöndrar ofta kraftiga gifter som används för att hålla andra bakterier borta genom kemisk krigföring. Ett välkänt exempel är penicillin som utsöndras av svamp/mögel och som dödar eventuella konkurrerande bakterier. Eftersom svamp och mögel lever på socker och med socker besläktade ämnen t.ex. cellulosa i trä så har de här organismerna en förmåga att producera enzymer som bryter loss sockergrupper ur olika kemiska föreningar. Ett sådant enzym är beta-glucosidas som bryter loss två sockermolekyler från ett större komplex.
Hur ta död på cancer
Om man antar att cancern är beroende av stora mängder socker så verkar det naturligt att behandla en cancertumör med ett ämne där man har kopplat ihop några sockermolekyler (lockbete) med något lämpligt cellgift. Om man kan lura en cancercell att ta upp kombinationsmolekylen eftersom den innehåller socker och lura cellen att bryta loss sockret så kommer gifterna att frigöras och i bästa fall så dör cancercellen. Finns det någon lämpligt kemiskt komplex som skulle ha de här egenskaperna?
Det visar sig att ett stort antal olika fruktkärnor innehåller varierande mängder av ämnet Amygdalin som består av två sockermolekyler kopplade till en cyanidgrupp och benzaldehyd. Båda de senare är giftiga och dessutom förstärker gifterna varandra.
Hur förväntas då amygdalin fungera? Man antar att amygdalin förs runt i kroppen med blodet och cancerceller kommer att detektera att Amygdalinet innehåller två sockergrupper! Amygdalinmolekylen dras in i cancercellen som använder självproducerat beta-glucosidas till att bryta loss sockret från Amygdalinet. Resultatet är att det samtidigt frigörs cyanid och benzaldehyd vilka förgiftar cellen så att den aktiverar apotosis d.v.s. programmerad celldöd. Normala celler producerar inte det behövliga enzymet beta-glucosidas och kan följaktligen inte bryta loss sockret och aktivera giftlasten. Amygdalin är således inte giftigt för normala celler.
Mekanismen bakom hur Amygdalin fungerar verkar mycket lättförståelig och extremt effektiv. Vi har ett ämne som i huvudsak påverkar endast cancervävnad utan att skada friska celler. Finns det då belägg för att Amygdalin kan fungera som cancermedicin?
Det visar sig att det finns ett folk, Hunzas, i Himalaya som ofta lever till långt över hundra år. Denna folkgrupp har fram till vår tid varit totalt förskonad från cancer, varför? Nyckeln torde vara att människorna i denna folkgrupp odlar mycket apprikos och antalet apprikosträd är en mätare på en människas rikedom. Människorna här äter inte bara fruktköttet utan de bryter upp nöten inne i frukten och äter fröet … som är mycket rikt på Amygdalin. Hunzas kan äta upp till 70 – 80 aprikoskärnor per dag utan några biverkningar annat än att cancer är okänt och att människor lever till en hög ålder.
Varför används inte Amygdalin av läkare
Amygdalin har undersökts från 1950-talet fram till ca. 1970 då ämnet i USA efter framstötar från läkemedelsindustrin förbjöds. Fram till ca. 1970 publicerades ett rätt stort antal rapporter över mycket lyckad cancerbehandling med amygdalin. Efter detta har man betonat att Amygdalin innehåller cyanid och således bör vara ett dödligt gift … detta motsvarar en situation där man säger att vanligt koksalt NaCl innehåller klor (klorgas användes som stridsgas under första världskriget) och således bör salt vara extremt farligt … vilket är total smörja.
Det är ett känt faktum att man inte kan äta ett stort antal aprikoskärnor på en gång utan att bli sjuk! Orsaken är att vi i tarmen har bakterier och svamp som kan producera beta-glucosidas som alltså frigör cyanid i tarmen. Stora mängder cyanid är inte bra … det är ett dödligt gift! Lösningen är enkel. Man börjar äta aprikoskärnor försiktigt i små mängder t.ex. en kärna på morgonen och en annan på kvällen. Följande dag ökar man dosen om inga biverkningar uppträder. Man kan då ta t.ex. en kärna tre gånger under en dag (tuggas). Under några dagars tid höjer man successivt dosen tills man når den önskade nivån. Resultatet är antagligen att tarmfloran påverkas så att bakterier/svamp som kan frigöra cyanid minskar och då minskar samtidigt mängden i tarmen frigjord cyanid. I stället kommer Amygdalin in i kroppen och börjar småningom nå cancern.
Det är intressant att notera att demoniseringen av Amygdalin/aprikoskärnor helt tydligt är en bluff avsedd att förhindra att Amygdalin används som cancermedicin. Hur vet man det? Jag har inte cancer men jag har av rent intresse provat på att tugga på aprikoskärnor. Jag har idag kommit upp till ca. 30 kärnor per dag vilket enligt skolmedicinen motsvarar ca. 50 mg cyanid … samtidigt är detta en LD50 dos där 50% av de individer som utsätts för en sådan dos dör 😉 . Slutsatsen är naturligtvis att skolmedicinens påstående att amygdalin snabbt bryts ner i tarmen inte kan stämma. Om amygdalin snabbt skulle brytas ner skulle jag ha råkat ut för akut cyanidförgiftning men jag lever och mår mycket bra.
Hur kan man påverka cancerns tillväxt
Vi såg ovan att en cancersvulst har följande egenskaper:
Cancern har en extrem aptit på socker
Tumören och området kring den är dåligt syresatt
Tumören och området omkring den är surare än friska vävnader
Ovanstående ger en rätt självklar metod för att minska tumörens tillväxt och i bästa fall eliminera den helt.
Steg 1.
Sätt tumören på svältkur genom att möjligast kraftigt minska på allt intag av socker och andra snabba kolhydrater såsom vitt mjöl, vitt bröd etc. Socker och kolhydrater byts ut mot grönsaker som är fattiga på kolhydrater och energin tas i stället från ett ökat fettintag. Notera att t.ex. kokosfett innehåller fettsyror som kroppen kan använda direkt i stället för det vanliga bränslet socker. Den diet som behövs kallas low carbon high fat.
Steg 2.
Balansera upp kroppens pH. Blodets pH hålls hela tiden vid pH 7,35 – pH 7,45 eftersom detta är livsviktigt då andningen kräver att surheten ligger inom detta intervall. Många menar att blodets mycket stabila pH betyder att kroppen alltid kan reglera pH och att all yttre hjälp är båg. Situationen är dock den att kroppen för att hålla blodets pH på en korrekt nivå tar buffertämnen där de finns att tillgå från andra delar av kroppen bl.a. benstommen. Andra organ har inte lika stringenta krav på pH och överlever även om pH sjunker betydligt. Man kan hjälpa upp situationen genom att t.ex. dricka vatten med små mängder tillsatt matsoda (1/2 tesked på ett glas). Det är skäl att inte överdriva detta eftersom stora mängder matsoda kan ge upphov till njursten baserade på calcium … på samma sätt som ett lågt pH värde (surt) kan ge stenar av urinsyra. Den gyllene medelvägen gäller som alltid. Om pH regleringen fungerar så blir livsmiljön sämre för cancersvulsten vilket ger immunsystemet bättre möjligheter att rå på den … detta är åtminstone resonemanget.
Steg 3.
Börja äta aprikoskärnor, eller äppelkärnor eller andra kärnor som innehåller vettiga mängder Amygdalin. Kärnorna skall tuggas eller mosas for att amygdalin skall kunna tas upp av kroppen. Kärnor som innehåller amygdalin smakar bittert. Sockermolekylerna fungerar som lockbete som lockar cancercellen att ta in amygdalinmolekylen. Cancercellen har tillgång till ett enzym, beta-glucosidas, som bryter upp amygdalinet i socker och gift vilket skapar kaos i cancercellen som dör.
Notera att man i nedanstående länk anger att LD50 för cyanid via födan ligger på 50 – 200 mg. Det här visar helt klart att Amygdalin inte uppför sig som cyanid. Jag har utan problem, alltså inga som helst symptom, ätit över 30 aprikoskärnor. Dessa aprikoskärnor bör i medeltal motsvara ungefär 50 mg cyanid om man antar att kroppen genast bryter ner dem. Varför har jag inte blivit akut sjuk om den medicinska propagandan är korrekt. Notera att mycket större doser än 30 kärnor är möjliga utan bieffekter. Slutsatsen är att kroppen normalt inte bryter ned amygdalinet så att fri cyanid uppstår annat än i början av en kur då det kan finnas bakterier i tarmen som producerar det enzym som behövs för att låsa upp amygdalinet. Då man påbörjar kuren med en mycket liten mängd aprikoskärnor så kommer man att slå ut de bakterier som producerar beta-glucosidas. Efter några dagar kommer inte längre cyanid att uppstå eftersom de behövliga bakterierna inte längre finns.
Jämför ovanstående vikipediaartikel med nedanstående rapport. Som konstaterar:
All agree that it is a characteristically harmless substance when administered intravenously under medical supervision and that orally, therapeutic dosages can be tolerated. On the other hand, they all report definite palliative and anti-tumor effects even in patients with cancer in terminal stages. Already mentioned are the great numbers of scientific studies which, in animals, have shown the antineoplastic effect of AMYGDALIN during the last 25 years. In this section, summaries of the results of the clinical studies performed by Dr. Ernesto Contreras Rodriguez and his associates at the Centro Medico y Hospital Del Mar, Playas de Tijuana, B.C.N., Mexico, are included …
Some 420 patients with cancer in advanced stages and 90 healthy volunteers were exposed to AMYGDALIN in intravenous dosages of up to 21g, or 2g orally, per day, tolerated perfectly without evidence of toxicity, acute or chronic (six month study). The palliative effect was apparent in those patients who were not able to tolerate any kind of conventional treatment.
Survival to twelve months and the median survival were better than those of the historic controls used for comparative analysis, both from the diagnosis and from the date of first treatment. When the results were compared with some of the better series reported using of radiotherapy and/or chemotherapy, the results with AMYGDALIN were as good, or better, according to the histopathologic type, stage and functional capacity (Karnofsky Performance Status). The survival to twelve months from the diagnosis was 55.25% (142 of 257 patients) and 34.63% from the first use of AMYGDALIN (89 of 257 patients). The median survival was 59.45 weeks from the diagnosis and 35.76% from the first dose of AMYGDALIN. Most other literature reports a median survival of 25 weeks for patients with inoperable lung cancer.
Ovanstående resultat kan med fördel jämföras med följande studie på möss som påstås visa att ämnet inte har någon som helst effekt. Det vore mycket intressant se om nedanstående försök är reproducerbart. Det här är den rapport som har använts av läkemedelsindustrin till att demonisera amygdalin. Hill & al.:
Experiment på råttor har gjorts för att bestämma det såkallade LD50 värdet d.v.s. den dos Amygdalin som leder till att 50% av råttorna dör. Resultatet var 530 mg/kg kroppsvikt då ämnet ges genom munnen. Motsvarande dos för en människa som väger 80 kg skulle då vara 42 g amygdalin/dag. Det är också intressant att se att man bestämmer LD50 dosen utan någon ”inkörningsperiod”. Varför gör man så? Alla alternativa användare betonar vikten av att långsamt öka dosen för att inte amygdalin skall ge bieffekter. Det är välkänt att dosen för intravenöst given amygdalin ligger mycket högre eftersom upplåsningsenzymet inte normalt bildas i kroppen.
Larsil2009's Blog 