Archive for the ‘Teknik’ Category

Antik datorteknik, flytta filer över nätet

11/01/2022

I föregående inlägg visade jag hur jag kan använda en simulerad magnetbandstation för att flytta filer mellan min PDP11/70 och den Raspberry Pi som kör emuleringen. Systemet är något omständligt men det fungerar i princip till belåtenhet. Systemet kunde t.ex. användas till att flytta över källkoden till en lite trevligare editor till PDP11 och därefter kompilera den. Resultatet skulle vara en lite bekvämare arbetsmiljö.

Jag kan utan problem köra min PDP11 också från min ”huvuddator” d.v.s. bordsdatorn. Jag ansluter via SSH d.v.s. en krypterad dataförbindelse till Raspberry Pi och använder samma fönster till att logga in mig på PDP11. Detta betyder att jag kan jobba vid min stora bildskärm med ett ensamt terminalfönster in till PDP11. Om jag vill flytta data direkt från huvuddatorn till PDP11 utan att behöva logga in på Raspberry Pi för att fixa magnetbandet, hur gör jag då?

Det faktum att jag kan koppla upp mig till PDP11 via en SSH förbindelse till Raspberry Pi betyder självklart att jag har en fungerande nätverksförbindelse. Jag kan också kontrollera om min PDP11 syns på nätverket med hjälp av verktyget ”ping”:

ping 192.168.0.xxx

där 192.168.0.xxx är PDP11:ns IP-adress. PDP11 har en egen IP-adress trots att den kör ”inom” Raspberry Pi d.v.s. all dess IP trafik routas via Raspberry Pi. Om PDP11 svarar på en ping så betyder detta att nätverksförbindelsen i princip fungerar. PDP11 känner till kommandot ftp d.v.s. det borde vara möjligt att flytta filer direkt mellan huvuddatorn och PDP11 utan att Raspberry Pi behöver delta i operationen. En intressant detalj är att jag inte kan pinga PDP11 från Raspberry Pi d.v.s. det kort på vilket både Raspberry Pi och PDP11 kör. Däremot kan jag pinga PDP11 från min bordsdator som sitter på samma nätverk som Raspberry Pi. Problemet går att åtgärda men så långt har jag inte ännu hunnit.

En ftp server på min huvuddator

Jag började med att installera en ftp server på min huvuddator. Det finns ett antal varianter för Linux och jag valde att installera en server som heter VSFTPD. Jag kör Linux Mint som stöder denna ftp-server. Installationen gick behändigt med:

sudo apt update

Detta kommando uppdaterar Linux Mint katalog över tillgängliga applikationer.

sudo apt install -y vsftpd

Installation av ftp-servern från kommandoraden. Jag kunde likaväl ha använt ett grafiskt verktyg.

Konfiguration av servern görs i filen /etc/vsftpd.conf

sudo nano /etc/vsftpd.conf

Det lönar sig att googla på vsftpd om man behöver information om konfigurationen. Jag måste installera och konfigurera som superuser ”root” eftersom jag installerar vsftpd för alla användare på maskinen och konfigurationsfilerna i /etc är skrivskyddade eftersom jag inte vill att en eventuell besökare skall kunna gå in och konfigurera min maskin. För att jag skall kunna flytta filer från måste jag åtminstone editera /etc/vsftpd.conf så att jag tillåter skrivning till min katalog på deNeb. Detta kan jag göra genom att sätta write_enable=YES . Denna modifikation behövs om jag vill flytta filer från PDP11 till deNeb.

Flytta filer till/från PDP11

Min PDP11 representerar tidsperioden 1970 till slutet av 1990-talet. I praktiken betyder detta att de programverktyg jag har tillgång till kör i en textterminal inte i ett modernt grafiskt fönster som på min huvuddator. Det visar sig dock att man mycket bekvämt kan flytta filer mellan datorer direkt från kommandoraden på PDP11 utan att detta egentligen är komplicerat.

PTF-inloggning till min huvuddator från PDP11

Jag kopplar upp till min huvuddator ”deNeb” från PDP11. Situationen är intressant genom att det terminalfönster i vilket PDP11 kör finns på deNeb men är kopplad över en ssh-förbindelse. PDP11 kör alltså på Raspberry Pi men terminalfönstret finns på deNeb vilket man kan se i fönstrets rubrik.

Jag jobbar alltså i PDP11 och lägger upp en ftp-förbindelse till deNeb. Steg för steg gör jag:

ftp deNeb

Jag ger mitt användarnamn och password till deNeb för att släppas in i maskinen. Inloggningen är avklarad då jag får svaret ”230 Login successful”.

ftp>

Datorn kommer visa ftp> på varje rad för att indikera att jag har en aktiv ftp-förbindelse. I kommandona nedan är denna indikator bortlämnad. tex. följande kommando nedan kommer att i terminalen vara: ftp>cd Prog/PDP11 men användaren skriver endast cd Prog/PDP11 .

Jag ger nu ett kommando till ftp-servern att jag vill flytta mig till katalogen Prog/PDP11 på datorn deNeb från vilken jag vill hämta en textfil.

cd Prog/PDP11

Svaret blir ”250 Directory successfully changed”. Jag listar nu innehållet (ls) i katalogen dit jag flyttade mig på deNeb.

ls

Katalogen innehåller endast en fil med namnet deNeb.txt. Jag kan nu flytta filen från deNeb till PDP11 där jag kör mitt ftp-program med kommandor ”get”.

get deNeb.txt

… 226 Transfer complete.

Jag har nu flyttat filen till PDP11 och jag kan undersöka vad jag fick. Först går jag ut ur PDP11 med kommandot ctrl-D.

cat deNeb.txt
Resultatet blir:

This text document is moved from the Linux computer ”deNeb” to the emulated PDP11.

Filens innehåll är korrekt. Vi kan ladda in filen i texteditorn ”vi” och göra en liten förändring. Vi ändrar texten till: This text document is moved from PDP11 to ”deNeb”. Jag byter namn på filen till PDP11.txt så att jag kan verifiera att jag faktiskt har flyttat filen tillbaka till PDP11.

Vi kan nu flytta den modifierade filen tillbaka till deNeb genom att på nytt starta ftp på PDP11. Vi flyttar oss till katalogen Prog/PDP11 och använder ”put” för att flytta filen från PDP11 till deNeb.

Jag kan kontrollera vad jag har i min lokala katalog på PDP11 inifrån ftp-programmet genom att ge normala UNIX-kommandon som inleds med ”!”.

!ls
hello hello.c

På PDP11 har jag endast två filer i min arbetskatalog d.v.s. ett ”Hello world!” c-program och samma program i kompilerad körbar form.

Jag flyttar filen PDP11.txt till deNeb med ftpkommandot put PDP11.txt . Jag kan nu i ett annat terminalfönster kontrollera att filen faktiskt levererades korrekt.

Efter kommandot på PDP11 ser vi att vi har fått en ny fil på deNeb d.v.s. överflyttning i båda riktningarna lyckas utan problem.

Det är igen intressant att se hur jag utan större problem kan kommunicera mellan min huvuddator deNeb och en 30 år gammal UNIX. Det finns klara fördelar av att operativsystemen är nära besläktade. Jag tror inte att det hade varit riktigt lika enkelt att idag försöka sätta upp en förbindelse mellan PDP11 och t.ex. Windows 3.1 från 1992 …

Att ladda program på en PDP11

05/01/2022

1970-talets datorer var ofta försedda med en frontpanel med mängder av strömbrytare samt blinkande lampor. Frontpanelen var inte kosmetisk utan tanken var att användaren började med att knappa in en handfull maskininstruktioner i maskinens minne, instruktioner vars uppgift var att ladda in ett större mera avancerat laddarprogram från t.ex. hålremsa. Från hålremsa kunde man ladda in ett enkelt operativsystem eller t.ex. en Basic tolk som kunde användas till att skriva riktiga program. Det var teoretiskt, inte praktiskt, möjligt att knappa in t.ex hela tolken via frontpanelen men chansen att man gjorde något fel var så stor att det inte var något alternativ. En användbar Basic krävde någonstans mellan 4000 och 8000 instruktioner d.v.s. kanske 15000 strömbrytare måste flippas utan fel för att det skulle fungera.

Bilden är tagen från: https://obsolescence.wixsite.com/obsolescence/pidp-11-overview

Man använde oftast hålremsa för att ladda program. Hålremsa är som namnet säger en ungefär 25 mm bred pappersremsa ofta många meter lång med hål stansade tvärs över remsan. Varje stansad hålrad representerade ett tecken i binär form. Det själv inmatade programmets uppgift var alltså att läsa av hålkombinationer från en hålremsläsare och successivt mata in resultatet i minnet. Då hela remsan hade lästs matade man in en startadress från frontpanelen och tryckte på ”kör”.

En hålremsläsare är enkel att bygga själv men att bygga en hålremsstans kräver redan en del mekaniskt kunnande men inte oöverkomligt sådant. Jag tittade lite på möjligheten att bygga upp hålremsan på A4-papper i form av t.ex. en JPG bild. Man kunde då t.ex. i stället för att stansa hålremsa skriva ut program eller data i hexadecimal form, papper som kunde mappas in och sedan läsas av PDP11 via en simulerad hålkortsläsare som skulle använda OCR (Optical Code Recognition) för att återskapa innehållet i binär form för laddning till PDP11. Jag skrev på skoj ett program som dumpade data till printer i ett standardiserat format och använde därefter programmet Tesseract för att återskapa mina data. Programmet Tesseract fungerar mycket väl då man låter det läsa text skrivet på ett språk för vilket Tesseract tränats. Resultatet blev inte speciellt bra då programmet skulle läsa i princip slumpmässiga data. Felkorrigeringen bygger tydligen åtminstone delvis på att den inlästa texten matchas mot ordlistor/meningar/grammatik så att enstaka fel elimineras. Då programmet inte kunde matcha inlästa data mot en språklig databank dök det upp förvånande mycket fel kanske 1-5% av de inlästa tecknen blev fel d.v.s. systemet fungerar inte utan hjälp av mera avancerad felkontroll. Här uppfattade jag att jag hamnade i en återvändsgränd och lät bli att gå vidare.

Av en slump hittade jag efter en del googlande ett enkelt alternativ till att ladda in program till PDP11. Vi har alla sett video/film från gårdagens data center där det finns kylskåpsstora databanspelare som kontinuerligt körs/stoppas/snabbspolas. Databanspelarna var länge det huvudsakliga mediet på vilket data kunde lagras. En svindyr hårskiva rymde kanske 5 Mbyte medan ett magnetband hade nästan oändlig kapacitet sett ur den tidens perspektiv. Magnetbandets nackdel var att man då man skulle ladda in ett program måste man hitta bandet, korrekt mata in bandet i bandstationen och därefter ange vilket ”block” man ville läsa. Systemet var långsamt men blixtsnabbt jämfört med andra system t.ex. hålremsa.

Det visade sig att det fanns en fungerande simulerad bandstation som fungerar på följande sätt:

Jag skapar en katalog /home/pi/bsdtapes på Raspberry Pi där emulatorn körs. Om jag lagrar ett simulerat magnetband tq0tape.tap i denna katalog så kan jag på PDP11 som på den gamla goda tiden aktivera bandstationen och läsa bandet.

För att aktivera bandstationen i PDP11 måste man i BSD 2.11 startfilen definiera att en bandstation finns tillgänglig.

cd /opt/pidp11/systems/211bsd

Gör en kopia på initialiseringsfilen boot.ini:

sudo cp boot.ini boot.ini.backup

Editera boot.ini så att det efter set tq enabled kommer en ny rad:

attach tq0 /home/pi/bsdtapes/tq0tape.tap

Då PDP11 BSD 2.11 startar så vet systemet var det hittar bandet för bandstationen.

Processen beskrivs nedan:

Att läsa program/data från magnetband

Om jag vill flytta data eller program till PDP11 så måste jag först skapa ett läsbart magnetband d.v.s. en fil som binärt ser ut som de data vi får ut från magnetstationen.

Vi börjar med att putsa bort eventuella gamla magnetband i katalogen. Jag har en underkatalog i vilken jag sparar mina magnetband.

sudo rm tq0tape.tap tq0tape.tar

Antag att jag vill flytta en fil minFil.txt till PDP11. Jag börjar med att komprimera/packa ihop filen till en tar-fil. Filändelsen tar står för tape archive! Systemet används fortfarande i Unix/Linux maskiner även om det är många år sedan man hade en riktig bandstation att jobba mot. Resultatet blir helt enkelt en datafil.

tar cvf tq0tape.tar minFil.txt

Vi har nu ett bandarkiv tq0tape.tar som innehåller filen minFil.txt. Filen är inte ännu läsbar av PDP11 utan vi måste skriva om arkivfilen till ett simulerat magnetband. Vi gör detta med hjälp av ett enkelt Perlprogram tapadd.pl och resultatet blir en fil tq0tape.tap .

./tapadd.pl tq0tape.tar tq0tape.tap

Jag kan nu läsa bandet från PDP11 på följande sätt under förutsättning att jag har lagt till bandstationen till 211BSD :

Starta PDP11/70 under simh. Det verkar vara nödvändigt att starta om 211BSD mellan olika band. Jag har inte analyserat vad detta beror på … kanske i framtiden. Logga in på PDP11 och gå till den katalog dit du vill ha dina data. Spola tillbaka magnetbandet och läs innehållet i form av en tar-fil.:

mt rewind
tar xv

Resultatet blir att de filer som fanns på bandet lagras under dut usprungliga namnet i arbetskatalogen. Systemet fungerar förvånande bra.

Att flytta data från PDP11 via magnetband

Systemet är i princip detsamma som det ovan beskrivna men i omvänd ordning. Vi börjar med att skapa ett bandarkiv som skrivs direkt till ”magnetbandet” utan att gå över en lokal fil. Systemet är alltså:

Spola tillbaka bandet.

mt rewind

Vi antar att vi vill flytta hela arbetskatalogen till Raspberry Pi. Vi ”tarrar” då ihop hela katalogen och lägger resultatet på bandet:

tar cv .

Notera att punkten efter tar cv betyder den aktuella katalogens innehåll. Jag kunde byta ut punkten mot t.ex. hello.c varvid endast filen hello.c skulle skrivas till band.

Det vi tarrade ihop finns nu på ”magnetband” i filen tq0tape.tap på Raspberry Pi (detta kallas magi)! Vi kan nu läsa bandet på raspberry pi med hjälp av hjälp programmet tapcat.pl . Vi börjar med att konvertera magnetbandet till ett normalt Unix bandarkiv:

./tapcat.pl tq0tapes.tap > tq0tapes.tar

Vi skapade nu ett Unix bandarkiv tq0tape.tar i arbetskatalogen. Bandarkivet kan nu öppnas med:

tar xvf tq0tapes.tar

Efter detta tar kommando finns hela arkivets innehåll i arbetskatalogen där kommandot kördes.

Slutkommentar

Det är rätt intressant att jag kan använda Unixens ”tar” verktyg på en maskin från 1970-talet. Alternativt kan man säga att det är rätt fantastiskt att 1970-talets programverktyg som skapades för att hantera data-/programarkiv på magnetband fortfarande används aktivt idag trots att forntidens bandstationer har försvunnit helt och man hittar dem endast på olika tekniska muséer.

Jag kan nu hämta ett ”magnetband” d.v.s. kopiera en magnetbandsfil från min underkatalog mytapes till filen tq0tapes.tap och därefter ladda innehållet på PDP11.

Ett ännu enklare sätt att överföra filer är att använda ftp (file transfer protocol) d.v.s. vi använder nätverket för överföring utan att ha något behov av att någon bandstation på vägen. Mera om ftp i nästa artikel.

Länkar

Filtransfer via magnetband: https://github.com/rricharz/pidp11-2.11bsd/blob/master/Tape.pdf

Program tagna från https://github.com/rricharz/pidp11-2.11bsd/

Programmet tapadd.pl:

#!/usr/bin/perl -w
use strict;
if(@ARGV != 1) {
print STDERR ”Usage: $0 <filename>\n”;
exit(1);
}
add_file($ARGV[0], 512);
end_file();
end_file();
sub end_file {
print ”\x00\x00\x00\x00”;
}
sub add_file {
my($filename, $blocksize) = @_;
my($block, $bytes_read, $length);
open(FILE, $filename) || die(”Can’t open $filename: $!”);
while($bytes_read = read(FILE, $block, $blocksize)) {
if($bytes_read < $blocksize) {
$block .= ”\x00” x ($blocksize – $bytes_read);
$bytes_read = $blocksize;
}
$length = pack(”V”, $bytes_read);
print $length, $block, $length;
}
close(FILE);
}

Programmet tapcat.pl:

#!/usr/bin/perl -w
use strict;
use vars qw($filename $filenum);
if(@ARGV != 2) {
printf STDERR ”Usage: $0 <tape file> <file number>\n”;
exit(1);
}
$filename = $ARGV[0];
$filenum = $ARGV[1];
open(INPUT, $filename) || die(”Can’t open $filename: $!”);
while($filenum–) {
readfile(0);
}
readfile(1);
exit(0);
sub readfile {
my($print) = @_;
my($block);
while(defined($block = readblock())) {
if($print) {
print $block;
}
}
}
sub readblock {
my($blocksize, $bs2, $block);
read(INPUT, $blocksize, 4);
$blocksize = unpack(”V”, $blocksize);
return undef unless $blocksize;
read(INPUT, $block, $blocksize);
read(INPUT, $bs2, 4);
$bs2 = unpack(”V”, $bs2);
$blocksize == $bs2 || die(”Invalid tape format”);
return $block;

}

Arkeologi, urgammal musik

11/12/2021

Min goda vän Anders skickade mig en urgammal datafil Windows/DOS(?) sannolikt från början av 1990-talet. Filen innehåller noterna till låten Vandalen skriven av Anders Backman och Marcus Blomberg. Problemet var att ingendera upphovsmannen längre hade noterna till låten och programmet som hade använts för att skriva ner låten hade försvunnit för många år sedan vid någon dator/Windows(?) uppgradering. Anders undrade om jag hade något hjälpmedel för att lista ut vad filen innehöll eventuellt så att man kunde pussla ut hur låten gick.

Jag plockade fram en såkallad HexEditor i detta fall programmet GHex för Linux. En hexeditor klarar av att läsa godtyckliga filtyper och programmet visar två kolumner data. Den vänstra kolumnen är hexadecimala koder (siffror) och den högra kolumnen visar alla tecken som kan tolkas som text inne i filens data massa. Den högra kolumnen är alltså det läsbara som finns rad för rad i den vänstra kolumnen. Att läsa en okänd fil med en hexeditor kan ibland ge någon pekare till vilket program som i forntiden sparade filen, programmets version etc.

Då jag skrollade ner genom filen så hittade jag faktiskt lite text. Texten ingick i ett textblock i notbladet och texten var:

Bilden visar en liten del av HexEditorns skärm. Siffrorna till vänster antyder var den breda breda hexadecimala kolumnen är och visar endast den smala högra kolumnen med läsbar text. I texten fanns också namnet på de två kompositörerna Anders Backman och Marcus Blomberg. Jag putsade bort data som kunde vara känsliga om de sprids på nätet.

Eftersom filen inte innehöll enkelt igenkännbara symboler för t.ex. notvärden så blev följande steg att bena ut vilket program som eventuellt kunde ha använts för att skriva filen. Anders gissade att det eventuellt kunde ha varit ett finskt program musikantti skrivet för Soundblaster musikkortet. Anders hittade ett urgammalt tomt skivfodral som dock innehöll namnen på programmets upphovsmän. Googling på upphovsmännen gav en länk till ett gratisprogram/shareware musician som jag laddade ner och körde i DOS-emulator på min Linuxmaskin. Programmet körde men det kände inte igen filen Vandalen.mus och exempelfilerna som kom med programmet hade filtypen .NOT . Jag testade med att byta namn på Anders fil från Vandalen.mus till Vandalen.not . Samma problem kvarstod d.v.s. filtypen okänd.

Jag trodde att jag i något sammanhang hade stött på en konvertering av musik notskriftsfiler där en filtyp kunde ha varit .mus . Kunde filen eventuellt ha skapats av programmet Encore? Svar: Sannolikt inte, Encore använder filtypen .ENC .

Tid för nästa idékläckningssession. Kunde det eventuellt finnas något konversionsprogram som t.ex. kunde konvertera filtypen MUS till Encores ENC? Googling hittade ett konversionsprogram som påstod sig kunna konvertera MUS och ENC till MIDI. Då jag tittade på sidan länken pekade till så hittade jag:

We can convert MusicTime Deluxe .MUS and Encore .ENC files to a format that can be opened in other score programs or DAW/MIDI sequencer.

Ok, nu vet jag alltså eventuellt namnet på det program som har använts för notskrivningen?

Ett samtal till Anders gav som resultat att MusicTime lät bekant och att det faktiskt kunde vara det program som i början av 1990-talet hade använts vid notskrivningen.

Lite mera googlande gav en länk till en plats där jag kunde ladda ner MusicTime version 4 som en testversion. Sagt och gjort. Jag tog ner testversionen och installerade den under Windows-emulatorn under Linux. Uppackning och installation gick problemfritt och programmet startade utan några större problem. Jag flyttade Anders fil Vandalen.mus till windows emulatorns Ducuments katalog och lyckades öppna den. Filen var något skadad men fullt läslig!

Man kan tydligt se att det finns något fontproblem som beror på att jag kör under Linux och inte på en riktig Windowsinstallation. Problemet skulle med säkerhet ha gått att åtgärda genom att installera de saknade fonterna.

Min lösning var att skicka bilden till Anders som får knacka ner melodin i programmet MuseScore som vi nuförtiden använder. Fontproblemet gör att ackordanalysen försvann men antagligen kan Marcus enkelt återskapa den.

Resultatet var lyckat. Filen var i coma och höll på att glida över i bitparadiset men efter en nära döden upplevelse så återföddes filen. Det gäller nu att skriva ut en kopia som mappas in som en fysisk referens. Sannolikt kommer MuseScore att utvecklas vidare under många år varför den nya kopia Anders knackar ner nog torde vara läslig i några årtionden i framtiden.

Bananrepubliken USA?

25/09/2021

Jag har med stort intresse följt rapporteringen av auditeringen av valet i Maricopa/Arizona i USA. Eftersom jag inte har kopplingar till USA så blir antagligen den intressantaste aspekten att se hur man kommer att rapportera om detta i Europa. Kommer våra media att förbigå allt med tystnad eller kommer vi att få en hederlig rapportering?

Valmaskinens loggfiler putsades dagen innan den första ytliga kontrollen gjordes i mars. Det verkar klart att maskinen har varit i kontakt med internet via WiFi trots att tillverkaren påstår att detta inte är möjligt. Maskinen har alltså helt klart varit kopplad till Internet vilket en valmaskin absolut inte får vara.

Alla användare har använt samma password. Detta är problematiskt eftersom det då inte går att identifiera vem som gjort förändringar på maskinen ochg dess loggfiler eftersom en relativt stor grupp människor har kunnat logga in som godtycklig användare.

Videon nedan visar (på engelska) presentationen av resultaten. Det är intressant att se hur spinndoktorerna redan arbetar på högtryck för att släta över resultatet. Jag önskar mina läsare intressanta nästan tre timmar att lyssna på rapporten.

Kanske ”Banarepubliken” i rubriken är lite väl elakt då man trots allt har lyckats göra en audit … detta görs inte i en bananrepublik. Den stora frågan är om ens det här materialet leder någonstans?

Att reparera en fotoskrivare

11/02/2021

Jag köpte för ett antal år sedan en EPSON Stylus Photo PX730WD skrivare för att som gammal amatörfotograf med erfarenhet av ett riktigt mörkrum ha tillgång till den moderna motsvarigheten. Skrivaren använder sex olika bläckkassetter och fotoutskrift på blankt fotopapper blir extremt bra. Skrivaren råkade dock i likhet med min tidigare skrivare rätt snart ut för problem. Mina erfarenheter av bläckskrivare har varit följande:

  • Utskrift av färgbilder är dyrt! En sats färgkassetter kostar i orginal bortåt 100 Euro (1000 SEK).
  • Dyr utskrift leder till att jag skriver ut sällan, sparar på bläck.
  • Att spara på bläck kan leda till att skrivhuvudet torkar. Epsonskrivarna integrerar inte skrivhuvudet i kassetten vilket betyder att ett igentäppt munstycke inte fixas genom att byta kassett. Vissa andra skrivare har skrivhuvudet integrerat i den utbytbara kassetten vilket betyder att problem löses genom att byta kassett.
  • Dyr utskrift leder lätt till att jag använder ”piratbläck” d.v.s. icke märkesbläck. Jag har en känsla, utan klara bevis, av att blandning av orginalbläck och piratbläck kan leda till stopp i skrivhuvudet (detta var åtminstone fallet tidigare). Byte av bläckleverantör borde antagligen föregås av tvätt av skrivhuvudet (det finns specialmedel att köpa, se nedan).
  • Jag kan vara snål och försöka få ut de sista dropparna bläck ur de 15 ml stora kassetterna. Varför byta en kassett som ännu innehåller färg värd sin vikt i guld. Resultatet kan då vara att skrivaren suger luft in i slangen mellan kassett och skrivhuvudet. En luftbubbla blockerar helt eller delvis pumpningen av bläck vilket kan ge mycket synliga och besvärliga utskriftsfel. Dagens färgbläckskrivare marknadsförs enligt principen att det man förlorar på gungorna tar man in på karusellen d.v.s. skrivaren säljs till ett mycket lågt pris (jämförbart med en sats påfyllningskassetter) men med färgkassetter som endast delvis är fyllda för att tvinga köparen att snabbt köpa hutlöst dyr färg. Det är sannolikt att det finns köpare som byter hela skrivaren då bläcket tar slut eftersom nya bläckkassetter ligger i samma prisklass som hela skrivaren …

Ovanstående kostnadsproblem kan lösas på två sätt för den gamla PX730 skrivaren. Jag såg någonstans på nätet att man kan modifiera skrivaren så att den suger bläck direkt från flaskor på samma sätt som dagens Eco Tank skrivare. Ett annat alternativ är att använda kassetter som enkelt kan fyllas på. Jag valde det senare alternativet. För priset av en påfyllning med orginalbläck kan jag köpa en sats tomma påfyllningsbara kassetter med ett räknarchip som nollas automatiskt. En flaska bläck motsvarar tiotals påfyllningar d.v.s utskriftspriset sjunker till ungefär samma nivå som för en laserskrivare.

Fig. 1 Ett exempel på en påfyllnadssats för min skrivare. Det finns satser som också innehåller en flaska tvättmedel om skrivhuvudet delvis har torkat. Sök på ”refill kit XXXX” där XXXX är ditt skrivarmärke och modell. Notera att enkla färgskrivare tenderar att ha fyra färger d.v.s. svart + tre färger medan mera avancerade kvalitetsskrivare har fler kulörer. I mitt fall har skrivaren sex färger.
Fig. 2 En påfyllningsbar bläckkassett. Färg fylls på vid den röda korken längst trill höger. Korken i ofärgad plast närmast betraktaren i kassettens nedre hörn tas bort då kassetten är på plats så att lufttrycket kan jämnas ut.

Att fixa ett torkat skrivhuvud

Den normala metoden för att få ett torkat skrivhuvud att fungera är att använda ”head clean” d.v.s. tvätt av skrivhuvudet kombinerat med provutskrifter. Vid varje putsning (head clean) pumpar skrivaren bläck genom alla skrivarmunstycken för att öppna dem och således få till stånd en jämn utskrift. Varje ”head clean” använder rätt mycket bläck och tömmer alltså bläckkassetterna rätt effektivt. Om inte två till tre rengöringar ger önskat resultat så är det skäl att kontrollera om det finns andra orsaker till utskriftsproblemen. Den kanske sannolikaste orsaken till blockeringen för den giriga är att man har fått luft i någon eller flera av bläckslangarna. Man kan visuellt försöka se om det syns bubblor i den slang som går till den färg som ger problem. Det är dock inte självklart att man kan se bubblor eftersom bläckets färg är så kraftig. Lösningen på problemet är att fylla slangen på nytt med bläckskrivartvättmedel och tvinga ut eventuella luftbubblor.

Eliminering av luft från en slang görs på följande sätt:

Notera! Man kan inte med våld pressa in vatten/tvättmedel eller bläck genom kassettens anslutningsnippa eftersom detta förstör det mikromekaniska skrivhuvudet! Bläckslangarna måste tas loss innan man luftar någon av slangarna! Hur man tar loss slangarna beskrivs nedan för den specifika skrivaren PX730.

Se till att det finns mycket hushållspapper/pappershanddukar till hands. Stäng av skrivaren och sätt på den på nytt. Då skrivaren börjar ge ifrån sig ljud som tyder på att något rör sig så drar man ut nätsladden till skrivaren (ca. 5 sekunder efter att man satte på skrivaren kan man normalt rycka ur nätsladden). Skrivhuvudet kan nu föras i sidled så att man kommer åt skrivhuvudet. Om skrivhuvudet fortfarande är låst så får man inte använda våld utan man stänger locket till skrivaren, kopplar i strömmen på nytt och upprepar processen tills man utan våld kan flytta skrivhuvudet till ungeför mitt på pappersbanan. Skrivhuvudet är normalt mekaniskt låst och mekaniken förstörs om man flyttar huvudet med våld.

Fig. 3 Skrivarens överdel som innehåller en scanner kan vinklas upp så att man kommer åt eventuella felmatade papper samt bläckkassetterna nere till höger. Bläckkassetterna på bilden är påfyllningsbara via de färgade korkarna vid kassettens övre ända. Man kan också se slangarna, ungeför mitt i bilden, som transporterar bläck till skrivhuvudet som i bilden är parkerat på korrekt plats under EPSON etiketten strax till höger om mitten. I samma knippe som bläckslangarna till skrivhuvudet finns också en flatkabel genom vilket skrivhuvudets munstycken styrs. Hålen närmast betraktaren är luftningshål. Man bör komma ihåg att ta bort skyddskorkarna till luftningshålen innan man börjar använda skrivaren. Glömmer man att öppna luftningshålen så får man skrivproblem efter en stund då det blir undertryck i kassetterna.

Bläckmatningen till skrivhuvudet kan lossas genom att skuva loss tre skruvar. Därefter har man en pappershanduk till hands och lyfter upp plastdelen till vilken bläckslangarna är kopplade och skjuter pappershandduken under delen så att man inte får stora mängder bäck in skrivaren.

Fig. Ungefär mitt i bilden syns nu skrivhuvudet efter att det försiktigt har flyttats i sidled. I skrivhuvudets nedre höra kant ser man bläckmatningen gjord i vit plast fäst med tre skruvar. En blank skruv i mitten och två svarta skruvar som man kan skymta i bilden. Man lossar de tre skruvarna och lägger en pappershandduk över skrivhuvudet pch låter slangknippet (den vita delen) ligga på pappershandduken vars uppgift är att suga i sig bläck som droppar från färgslangarna. Notera att ingenting behöver demonteras utan man lyfter försiktigt upp den vita komponenten fäst i slangarna på papperet. Kom ihåg att starta skrivaren efter reparationen så att den själv för tillbaka skrivhuvudet i parkerat läge!

Man tar nu en liten injektionsspruta fylld med t.ex. färgskrivartvättmedel med en kort slangstump som passar till färgnippan och presser långsamt och försiktigt in vätska i slangen. Slangen är tunn och det behövs inte mycket.

Fig. Rengöringsmedel på flaska och en liten injektionsspruta försedd med silikonslang som passar till nippeln under en bläckkassett. Man fyller den lilla sprutan med en lämplig mängd rengöringsvätska t.ex. 1,5 ml och ser till att slangen inte innehåller luftbubblor. Man trycker slangen på nippeln som färgkassetten var tryckt mot och pressar långsamt vätska genom ifrågavarande färgslang. Var noga med att inte pressa luft in i slangen, man behöver inte använda hela mängden vätska! Tag loss sprutan/slangen och sätt tillbaka färgkassetten. Om det behövs så upprepas processen för övriga färger som skrivhuvudtest har visat problem med.

Putsa kring den losstagna slangfastsättningen och montera komponenten tillbaka på skrivhuvudet. Kontrollera att det inte finns bläck under skrivhuvudet på pappersbanan. Putsa vid behov. Kontrollera också att det inte finns bläck utanför skrivhuvudets parkeringspalts. Putsa vid behov. Försök inte flytta skrivhuvudet tillbaka i normalläge det är låst. Sätt helt enkelt på skrivaren med locket stängt varvid skrivhuvudet automatiskt parkeras. Notera att om arbetet av någon orsak blir på hälft så bör man se till att skrivhuvudet parkeras korrekt eftersaom huvudet annars torkar om det är felparkerat.

Montera tillbaka den färgkassett du tog loss. Det går nu att göra en ”head clean” och test av skrivmunstyckena.

Notera! Om flera skrivhuvud verkar ha problem så lönar det sig att eliminera luft/fylla ledningarna för alla färger. Tag loss en kassett i taget och montera tillbaka kassetten innan du går till följande färg. Om man av misstag lyckas montera en färg på fel plats kan det vara extremt besvärligt att putsa ifrågavarande färglinje. Tag alltså inte bort alla kassettere samtidigt utan fixa en färg i taget och lägg tillbaka kassetten då du är färdig så att inte färgerna blandas. Jobba metodiskt med eftertanke och fixa en färg i taget. Notera att varje färgslang du luftar kommer att ge ett tillskott bläck på pappershandduken. Byt vid behov!

Slutkommentar

Det är alltid väldigt trevligt då man lyckas med en reparation. Jag hade jobbat med skrivaren för ett halvt år sedan utan att få den i skick. Jag hade tvättat skrivhuvudet men vissa munstycken fungerade fortfarande inte. Jag beslöt igår (10.2.2021) att göra ett sista försök att få skrivaren att fungera … alternativet skulle ha varit att skrota den. Test av munstyckena visade nu att alla munstycken utom den svarta färgen fungerade perfekt. Det gick inte att se ett enda svart munstycke som skulle ha producerat färg. Sannolikheten för att alla svarta munstycken samtidigt skulle kunna ha fel är ganska liten varför slutledningen var att den svarta färgen hade förgmatningen blockerad av en luftbubbla. Problemet löstes ovan. Jag gissar att tvättmedlet då det fick verka under lång tid löste upp torkat bläck på skrivhuvudena.

Orsaken till att jag kontrollerade skrivaren ”en sista gång” var att jag hade hittat ett demoexemplar av en ”Eco Tank” skrivare med fyra färger. Den lyckade reparationen gjorde att jag i praktiken sparade ca. 170 Euro! Ingen dum besparing för ca. en timmes arbete. Timlönen blev helt skaplig och ännu bättre var det att skattmasen åtminstone inte ännu beskattar ogjorda utgifter!

Reparation av en Pentax K5 kamera

27/11/2020

Pentax har i många år byggt fina systemkameror som ofta har varit vattentäta/väderskyddade. Statusmässigt ligger Pentax antagligen lite i skuggan av Nikon och Canon samt engefär jämbördigt med Sony. Pentax sägs ha en mycket pålitlig användargrupp som sägs bestå främst av äldre män som använde Pentax i sin ungdom. Pentax var en av de stora tekniska innovatörerna på 1960-70-talet dock så att Nikon på det professionella området körde förbi.

I likhet med alla moderna systemkameror så monteras objektiv via en snabbfattning, bajonett. Den av Pentax utvecklade K-bajonetten har använts på licens av flera andra tillverkare vilket betyder att man har tillgång till mängder av högklassig optik på den begagnade marknaden ofta för en spottstyver.

Min Pentax K5 stomme fick plötsligt ett fel. Den tryck-knapp som frigör objektivet lossnade och försvann. Kameran är helt användbar men för att byta objektiv behövdes en liten bit tex. pianotråd som man kunde använda för att trycka ner ett frigöringslås. Inte bekvämt och allt annat än vattentätt.

Jag vet att somliga Pentaxägare har fått reservdel gratis via Pentax men det har varit oklart vilka vägar detta har skett. Då jag googlade kring detta stötte jag på nedanstående länk:

https://www.thingiverse.com/thing:1731720

Länken går till en 3D-utskriven frigöringstangent. Eftersom jag har en egen 3D-skrivare så var det naturligt att testa om det här kunde vara en lösning.

Den 3D-utskrivna nya tangenten har en axel som är mycket tunn. Detta är oftast ett stort problem vid utskrift. Utskriften av en tunn spets går så snabbt att plasten inte hinner stelna mellan plastlagren vilket leder till att komponenten ändrar form och sjunker ihop. Lösningen på detta är väldigt enkel. Om man har något annat storre objekt som man kan skriva ut samtidigt så lönar det sig att göra detta. Det större föremålet ger tid för det lilla att svalna vilket höjer kvaliteten. Ett annat lika enkelt alternativ är att i stället för att skriva ut endast ett enda litet föremål så skriver man ut, i mitt fall nio st. Efter utskrift väljer man det exemplar som blev bäst.

Frigöringsknappen för objektivet syns nere yngeför vid kl. 7 strax vänster om objektivet. Den utskrivna delen är redan på plats då jag glömde att ta en bild av situationen före den nya komponenten monterades.

Notera hur jag skrev ut 9 st nya tryck-knappar av vilka jag använde endast en.

Belysningen råkar framhäva den sandpapprade sidan av den nya frigöringsknappen. I normal belysning reagerar man inte på att delen är 3D-utskriven och inte orginal.

Lyckat ”hack”! Det är alltid trevligt då man lyckas förlänga livet på en teknisk mojäng som har ett litet men mycket störande fel. Nu blir det naturligtvis intressant att se hur länge den nya delen håller.

Trevlig WiFi kamera

18/11/2020

En digitalkamera, t.o.m. en högkvalitativ sådan kostar idag ingenting eftersom man tillverkar någon miljard per år för montering i främst mobiltelefoner. Eftersom kameror massproduceras så kommer det alltid att finnas ett överskott som bl.a. kan användas av tekniskt intresserade amatörer.

Jag stötte för en tid sedan på ESP32-CAM som bygger på en ESP32 mikroprocessor med kameramodulen OV2640. Hela paketet kostar $6.99 och inklusive transport kostade paketet ungefär 10 Euro (100 SEK).

ESP32-kortet har storleken ca. 40×25 mm. Trådarna som är kopplade till kortet är strömförsörjning via USB samt serielinje för att kunna följa med vad som händer på kortet. Serieförbindelsen behövs inte i ett senare skede och strömförsörjningen kommer att skötas med laddningsbara batterier.

Vad innehåller paketet?

Processorn är en ESP32 med dubbla kärnor, 512 kByte SRAM och 4 MByte pseudostatiskt RAM. Processorn kör på en klockfrekvens upp till 240 MHz och har alla vanliga anslutningar för periferienheter SPI, I2C, serielinje etc. samt inbyggd WiFi alltså trådlöst nätverk utan extra komponenter. En enkel utvecklingsomgivning som finns för Linux, Windows och MacOS är Arduino IDE. För att skriva program för ESP32 behövs en IDE version som är någorlunda ny, jag kör 1.8.13.

Hur lägger jag in webbservern för kameran om den inte finns från början?

Hämta Arduino IDE för ditt operativsystem. Googla ”Arduino IDE xxxxc” där xxxx är ditt operativsystem.

Starta Arduino IDE och lägg till kortfamiljen ESP32 via File/Preferences

Nere i fönstret finns ett fält för Additional Boards Manager URLs .

Klistra in https://raw.githubusercontent.com/espressif/arduino-esp32/gh-pages/package_esp32_index.json

Tryck på OK.

Gå därefter till Tools/Board/Board Manager . Skriv ESP32 i fältet Filter your Search. Board managern visar vad den hittar (esp32) klicka på Install varvid systemet automatiskt laddar ner de hjälpprogram, drivrutiner, bibliotek och exempel man behöver. Om man tidigare har laddat ner hjälprutiner för ESP32 så meddelar Board manager status: Installed för paketet.

Hämta kameraprogrammet i File/Examples/ESP32/Camera/CameraWebServer . Programkoden öppnas automatiskt i fönstret.

För att programmera ESP32 behöver jag en USB till Serial konversionsmodul som kostar några Euro. Moderna datorer saknar en konventionell serieport varför det behövs en USB-modul som skapar en serieport via USB-porten. Jag beställde en ”USB To TTL FT232RL FTDI Serial Adapter Converter Module For Arduino 3.3V 5V Mini” tillsammans med ESP32-CAM modulen.

Spänningen i USB seriemodulen väljs via en jumper (bygel) till antingen 3.3 V eller 5V. Väljer man 3.3V måste stiftet VCC på USB modulen kopplas till 3.3V på ESP32. Om man väljer 5V kopplas VCC i stället till 5V på ESP32. Det är viktigt att inte klanta och koppla 5V till 3.3V på ESP32 eftersom detta kan leda till att man släpper ut rök. Som känt fungerar all elektronik på rök eftersom elektronik tenderar att sluta fungera om man släpper ut röken.

USB-modulens RX kopplas till UOT på ESP32 och på motsvarande sätt kopplas TX på USB-modulen till UOR på ESP32. Notera att Transmit (sänd) på ena sidan alltid kopplas till Receive (mottag) på andra sidan och tvärtom.

Koppla GND på USB-modulen till GND på ESP32.

För programmering kopplas ytterligare IO0 till GND på ESP32. Byglingen av IO0 till jord signalerar Arduino IDE att uppladdning av program till ESP32 önskas. Då man vill köra ett uppladdat program kopplar man bort denna bygel.

Koppla i USB till datorn där Arduino IDE är aktivt. Kontrollera i Tools/Port att en serieport t.ex. /dev/ttyUSB0 under Linux har detekterats. Kontrollera samtidigt att Upload speed är satt till t.ex. 9212000 bit/sekund (kör man på lägre hastighet kan uppladdningen bli besvärande långsam). Sätt Tools/Partitition Scheme är satt till Huge APP . Glömmer man att organisera minnet till Huge App så kommer kompileringen att misslyckas.

Vi kan nu försöka kompilera exempelprogrammet via Sketch/Verify/Compile. Kompileringen gick inte igenom för mig vid första försöket eftersom en pythonmodul <serial> inte hittades. Det gick att identifiera problemet genom att felet låg i ett program med typen .py medan språket som används under Arduino IDE normalt är C/C++.Notera att felet inte låg i ESP32 vebbserverprogrammet utan det var ett hjälpprogram från ESP32 som behövde modulen. Felet avhjälptes genom att ladda in serial:

sudo apt install python-serial

Modifiera därefter programkoden så att du lägger in WiFi SSID samt password. Dessutom måste man välja kameramodell. I mitt fall fungerar alternativet:

#define CAMERA_MODEL_AI_THINKER

Man väljer kameramodell genom att ta bort kommentaren före ifrågavarande #define. En kommentar börjar med ”//”.

Nu gick kompileringen igenom och programmet kan laddas upp till ESP32. Tryck på Reset på ESP32, en mycket liten trycktangent bredvid 3.3V anslutningen. Välj nu Sketch/Upload och om allt går korrekt så börjar programmet laddas upp (tid kanske 30-60 sekunder beroende på vilken uppladdningshastighet man valt). Då uppladdningen har lyckats kopplar man ur programmeringsbygeln IO0-GND för att köra programmet.

Starta Tools/serial Monitoroch kontrollera att hastigheten är vettig t.ex. 115200. Tryck på ESP32 Reset varefter ESP bör skriva diverse text till monitorn. I texten hittar vi den IP adress som ESP32 har fått via det lokala WiFi nätverket.

Vi öppnar nu en vebbläsare (jag använder Firefox) och lägger in den IP-adress vi fick oss tilldelad och som vi grävde fram åt oss från texten på monitorskärmen. I mitt fall fick jag adressen http://192.168.10.42/. Notera att den angivna adressen ovan inte är verklig och den kommer inte att fungera i ditt fall.

Ett fönster med kamerakontroller på vänster sida öppnas i vebbläsaren. Längst ner finns kontrollerna Get still, Start stream . Tryck på Start Stream varvid ESP32 börjar sända video över WiFi till datorn. Det är nu möjligt att via kontrollerna ändra ljushet/mörkhet, kontrast, upplösning etc. Fritt fram att experimentera.

Följande steg?

Följande steg blir att planera och skriva ut ett lämpligt skal samt förse ESP32 med ett laddningsbart batteripaket så att jag kan hänga systemet på fågelbordet och avslöja våra stora (vitsvanshjortar 😉 ) småfåglar som länsar fågelbordet på nolltid.

Källor:

Det finns en hel del artiklar på engelska om hur ESP32 skall kopplas för programutveckling. Nedan enast ett exempel. Vid problem lönar det sig oftast att Google på den felkod man får. Det finns oftast någon annan som har stött på samma problem och en lösning kan ofta hittas direkt.

Intressant att bli sannspådd

27/09/2020

År 2002 skrev jag artikeln Vår framtida energiförsörjning som publicerades i Ekonomiska samfundets tidskrift. I artikeln diskuteras olika alternativ för hur vår framtida energiförsörjning kan säkras.

Artikeln diskuterar fossil energi, vindkraft och modulär fjärde generationens kärnkraft i form av små industriellt producerade modulära kärnreaktorer. Det var en stor glädja att för några dagar sedan se att min forna arbetsgivare VTT (Valtion Teknillinen Tutkimuskeskus/Statens tekniska forskningscentral) nu planerar små modulära kärnreaktorer avsedda för värmeproduktion i t.ex. städer. I likhet med de av mig beskrivna (dock inte min idé utan teknik som i sakkunnigkretsar aktivt diskuterades 2002) reaktorerna är små modulära reaktorer helt skyddade mot härdsmälta genom att de är små. En tillräckligt liten reaktor med en termisk effekt på t.ex. 150 MW kan stoppas totalt utan tillgång till kylning eftersom reaktorn har en tillräcklig yta för att passivt kunna kylas.

Då man skalar upp effekten på en reaktor så stiger effekten i princip med kuben på reaktorstorleken medan den passiva kyleffekten stiger med kvadraten på effekten. Om vi tar ovanstående 150 MW termiska reaktor som exempel och tänker oss att vi fördubblar radien på reaktorkärnan så kommer effekten att öka med 2*2*2 ggr (8x) medan ytan ökar med 2*2 ggr (4x). Efter förändringen har den nya reaktorn en effekt på ca. 1200 MW termisk effekt vilket ger ca. 550 MW eleffekt d.v.s. något mellan en Lovisa- och en Olkiluotoreaktor. Effekten är så hög att aktiv kylning behövs under lång tid, d.v.s. några veckor, efter att reaktorn stoppats för att reaktorkärnan inte skall skadas av eftervärmen från radioaktiva sönderfallsprodukter i bränslet. Om kylningen bryts kommer reaktorn att förstöras vilket man såg i Fukushima. Reaktorerna klarade jordbävningen men tsunamin slog ut nödkylningen vilket ledde till härdsmälta till följd av reaktorbränslets eftervärme i de stoppade reaktorerna.

En liten modulär reaktor konstrueras så att den inte skadas om man tvingas stoppa den plötsligt till följd av kylproblem. Då bränslet efter några år har förbrukats så byts inte endast bränslet utan den centrala kraftverksmodulen inklusive bränsle byts mot en ny modul och den gamla modulen returneras till fabriken för kontroll, service och bränslepåfyllnad.

Nya myndighetsdirektiv behövs

För att små modulära reaktorer skall kunna konkurrera med stora reaktorer behövs ny lagstiftning där en typgodkänd reaktor skall kunna installeras i princip helt utan byrokrati om en likadan reaktor har godkänts tidigare av strålskyddsmyndigheterna. Det är självklart absurt att en liten reaktor som serietillverkas skulle kräva år av underhandlingar mellan energiproducenten och strålskyddsmyndigheterna.

Man kan jämföra situationen med försäljning av bilar. Man typgodkänner normalt inte varja bil för sig utan en viss bilmodell godkänns och samma godkännande används på alla bilar av denna modell då de säljs till kund.

Vindkraft, berg av avfall

Jag konstaterade i artikeln ”Vår framtida energiförsörjning” att om man går in för en storskalig utbyggnad av vindkraften så kommer man att stå inför ett ofantligt berg av problemavfall. Kraftverksvingarna är svåra att återvinna och lösningen i t.ex. USA är att kapa vingarna i sådana bitar att de kan transporteras och därefter grävs skrotet ner i marken …

Bloggen Watts Up With That WUWT hade nyligen ett inlägg om det skrotberg de ”gröna” energikällorna windkraft och solkraft ger upphov till. Notera att ett blad till ett stort vindkraftverk motsvarar vingen på en jumbojet dock så att vindkraftverkets vinge väger betydligt mer.

Wind turbines generate mountains of waste

Finska länkar till modulära reaktorer:

Pienet modulaariset ydinvoimalat.

Pienet modulaariset lämpövoimalat.

VTT ja pienet ydinlämpövoimalat.

Datorreparation

11/08/2020

Jag hjälpte idag min hustru med att kopiera bilder från telefonen till hennes bärbara dator. Då jag öppnade datorn för att börja kopieringen märkte jag att datorns skal vid gångjärnen till bildskärmen glipare rätt duktigt. Från sidan kunde man se att centralenhetens två halvor öppnade sig med mer än fem millimeter vid bakkanten … inte bra. Orsaken var att sex stycken skruvar inte längre hade grepp om gångjärnet då bottenplattans skruvfesten hade tryckts in d.v.s. skruvarna drog inte längre ihop plattorna eftersom det mothåll skruvhuvudena borde ligga mot var borta (de hade brutits sönder och små plastbitar låg inne i datorn.

IMGP7528

Fig. 1  Den fixade datorn är av märket Acer. Jag har set motsvarande problem i flera andra datorer d.v.s. det beskrivna felet är vanligt och inte kopplat specifikt till just den här datorn.

Det ovan beskrivna problemet är rätt vanligt på portabla datorer eftersom påfrestningarna på skruvar och de komponenter skruvarna säkrar är stora till följd av att bildskärmens infästning förutom att den skall vara rörlig även måste ha så stor friktion att skärmen hålls i önskat läge.

Om problemet inte åtgärdas kommer något av följande problem som kan vara besvärlga att åtgärda att dyka upp:

  • Datorns bottenplatta spricker och en reparation blir besvärlig eftersom det är svårt att limma stora tunna plastkomponenter.
  • Kablarna till bildskärmen skadas vilket är värsta fall leder till att datorn slutar fungera då man släpper ut röken den kör på (All elektronik kör på rök vilket bevisas av att då röken släpps ut så fungerar apparaten inte längre 😉 ) .
  • Skärmens infästning blir så glapp att den inte hålls i rätt läge.

IMGP7525

Fig. 2  Det finns ingenting kvar av de ytor mot vilka skruvhuvudena har legat. De metalliska ytor man skymtar hör till den komponent mot vilken baksidan är fäst. Hålet genom vilket skruven skall spännas mot framsidans metallinsättning är helt enkelt större än skruvens huvud till följd av skada.

Efter lite funderande kom jag fram till att jag kunde konstruera insättningar i hålen som med superlim kunde fästas mot bottenplattan. För att insättningen skulle fästa bättre gjorde jag den aningen konisk vilket i viss mån bör förhindra att delen av skruvkraften dras loss.

Programmet som skapar skruvadaptern är mycket enkelt.  Genom en aningen konisk cylindrisk komponent  cylinder(r1=2.55,r2=2.35,h=3.5,$fn=64) borras ett hål för en 2.6 mm skruv translate([0,0,-1])cylinder(r=1.35,h=10,$fn=64) . Jag råkade ha lämpliga tillräckligt långa skruvar i miljonlådan som kunde kapas till önskade längder. De exakta dimensionerna ner till en tiodels millimeter är svåra att uppnå i ett steg för så här små komponenter. Vid utskrift tenderar lite plast att pressas ut åt sidorna vilket gör hål något mindre än vad de teoretiskt borde vara och komponentens ytterdimensioner brukar vara något större än önskat.

Jag skrev ut en första version som visade sig har för litet skruvhål och längden på pluggen visade sig vara onödigt stor efter provning mot den skadade dastorn. Jag ändrade designen en aning och fick de komponenter jag behövde. Utskriftstid för sex stycken pluggar var mellan tre och fyra minuter.

// Acer skruvadapter för skadade skruvhål

// Programspråket är OpenScad

difference(){
  cylinder(r1=2.55,r2=2.35,h=3.5,$fn=64);
  translate([0,0,-1])cylinder(r=1.35,h=10,$fn=64);
}

Notera att programmet ovan skapar endast en plugg. Jag kan importera många pluggar till utskriftsprogrammet. I examplet nedan skriver jag ut sex pluggar parallellt.

Bilden nedan är tagen från bildskärmen medan skrivaren skriver ut. Ju rödare komponenten är desto varmare är den d.v.s. de ljusröda områdena är de senast utskrivna.

Bottenplattan, de rundade områden (blå) som pluggarna står på är en hjälpkonstruktion som håller pluggarna på plats medan utskrift sker. Bottenplanet skärs bort innan pluggarna används.

Acer_insert

Fig. 3  Utskriftsprogrammet visar hur komponenterna ser ut för tillfället.

IMGP7527_part

Fig. 4  Den färdiga komponenten. Den svarta pluggen limmas i hålen (fig. 2) så att skruven som i detta läge är för lång skruvas fast och pluggen hålls i korrekt läge. Efter att limmet torkat kapas skruven till önskad längd genom att klippa av den med en Abico-tång. Skruven har dimensionen 2.6 mm. Rutnätets storlek är 7 mm.

Konklusion

En enkel reparation som verkar ha lyckats perfekt. Slutresultatet är sannolikt att datorn kan användas ytterligare något år innan den kommer till sin vägs ände.

 

 

SWEBBTV:s bästa program någonsin?

26/04/2020

SWEBBTV:s grundare Mikael Wilgert blir intervjuad av Erik Berglund. Vi har under hela den tid som SWEBBTV har existerat kunnat se Mikael Wilgert som den lågmälda analytiska programledaren som lockar fram intressanta sidor och kommentare från personer som inbjudits till intervju.

Mikael Wilgert brukar inleda sina program ungefär med ”Innan vi börjar tänkte jag be dig att ge en kort presentation av dig själv”. I det här programmet får han samma fråga själv och hans svar är som alltid lågmälda men mycket väl genomtänkta och analytiska.

Har vi idag nått en vägs ände i den politik som förts i Sverige och, även mindre extremt, i övriga nordiska länderna av vilka jag bäst känner Finland eftersom det är där jag själv bor. Coronaepidemin har kraftigt rört om i den politiska gröten och de gamla ämnen som tidigare fyllde de statliga propagandakanalerna har nästan helt försvunnit.

Det är väldigt spännande att se den kappvändning Socialdemokraterna plötsligt har genomfört. Plötsligt finns Sveriges flagga så synlig att man nästan tror att konceptet har lånats av Sverige demokraterna. EU-flaggan har plötsligt förpassats till någon dammig garderob.

Intervjun med Mikael Wilgert berör alla samhällets områden men ett mycket viktigt område är media som helt tydligt i många år har gått i maktens ärenden och ljugit fullständigt hämningslöst eftersom det inte har funnits någon risk att bli ställd till svars. Betyder den plötsliga politiska omställningen och det faktum att SWEBBTV har en stor mängd tittare att media måste börja se om sina egna hus och åtminstone ibland tala sanning eller är dagens situation, för att citera Star Wars endast ”en fluktuation i kraften”.

 


Pointman's

A lagrange point in life

THE HOCKEY SCHTICK

Lars Silén: Reflex och Spegling

NoTricksZone

Lars Silén: Reflex och Spegling

Big Picture News, Informed Analysis

Canadian journalist Donna Laframboise. Former National Post & Toronto Star columnist, past vice president of the Canadian Civil Liberties Association.

JoNova

Lars Silén: Reflex och Spegling

Climate Audit

by Steve McIntyre

Musings from the Chiefio

Techno bits and mind pleasers

Bishop Hill

Lars Silén: Reflex och Spegling

Watts Up With That?

The world's most viewed site on global warming and climate change

TED Blog

The TED Blog shares news about TED Talks and TED Conferences.

Larsil2009's Blog

Lars Silén: Reflex och Spegling

%d bloggare gillar detta: