Nedanstående dikt från 1970-talet torde inte kräva några långa förklaringar.
Hör du myggsurret
Ser du dimmans metafysiska vals
i stillheten
Vilsen
ser jag jord och himmel mötas
Dimma
eller ovetskap
döljer skarven
mellan verkligheter
Vinden stillnar
mörker smyger in
kvar finns myggors dans
i tillvaron
En rätt gammal dikt som jag skrev på 1970-talet.
Fågeln
Jag grät över fågelungen
död i boet
Jag ansade min blomma
gav den leende till mor
Långsamt sker uppvaknandet
det klara fönstret smutsas
Skydda hjärtat från mörkret
säger man
och stänger i välmening
ljuset ute
Vattensorken
Då rönnbär
hänger i rikliga klasar
stundar kall vinter
Då orosmoln
skockas vid horisonten
stundar ofred
Då barn
gråter av rädsla om kvällen
ser man vår tidsålders verkliga ansikte
Nu är bären färdiga att skördas
och genom ovädret
hörs igen tramp av stövlar
över minnenas gravstenar
medan ryggar kröker sig
i väntan på slag
från svartskjortors gevärskolvar
En vinpress
ställs upp för Vintramparen
från Edom
Inför vintern
samlar vattensorken mat
hektolitervis
rustar för hungern
den i sin enkla visdom ser komma
medan människan ännu sover ett sista år
innan den gyllene kalven och kolossen
kan vandra söderut till slakt
genom vackra städer
som brunnit
men vaktas av dödens ögon
under havets yta
medan Vintramparens mantel
färgas röd av stänk
då hatets nävar
krossas
Då har de gamla stjärnorna fallit
från höga poster
Då har västerns sol förlorat
sin självklara glans
och månen
stångat sina horn blodiga
i maktbegär
Då har Vintramparens kärl flödat över
och förvånad
vaknar människan
__________
Rönnbärskärnorna som föll till marken
gror och växer till en skog
Vinet som trampades
mognar i nytt kärl
Barnen som grät av rädsla
har glömt sin gråt
och orosmolnen
har dragit förbi
Vattensorkens ungar
leker nere vid ängskanten
__________
Då går budbärare
från land till land
för att visa på en ny vår bland folken
Då råder lag
över jorden
och vinden som gör vågor i växande fält
för med sig skratt, fragment av ord på ett språk alla förstår
Då
sägs det
är den ung
som dör vid hundra års ålder
och varg och lejon
går i armkrok
med fåren
Dikten ”Vattensorken” skrev jag då kriget på balkan varje dag syntes på tidningarnas löpsedlar. Det kändes ofta som om det vansinniga våldet inte någonsin skulle ta slut. Dikten leker med hänvisningar till motsvarande svåra tider i Europa, jag tänker närmast på Hitlertysklands och Stalins terror. Läsaren ser säkert att jag också använder mig av bibliska hänvisningar till den yttersta tiden, delar av texten är ganska direkt lånad från bibeln. Hänvisningen till solen och månen torde inte vara svåra att förstå.
I den yttersta tidens profetior brukar man framställa tiden som extremt våldsam med ofantliga katastrofer som eventuellt uppslukar hela jorden och kräver att en ny och bättre jord skapas. Tolkningen av stjärnorna som faller från himlen bygger på bahaiidéer. Vi har tendenser att tolka alla liknelser väldigt bokstavligt. Dikten visar en möjlig tolkning/förklaring som kanske vid första påseende kan verka lite överraskande. Kan det t.o.m hända att de yttersta tiderna har kommit … och nu hör till det förflutna men att människorna har varit så uppfyllda av sig själv och så blinda att de inte ens har varit medvetna om det som skett.
Rönnbärsbilden är tagen från nätet från ”pudlarpelargoner.blogspot.com”
Nedanstående bild visar på ett fruktansvärt direkt sätt krigets grymhet och alldeles speciellt grymheten mot de fullständigt oskyldiga barnen. Bilden är från wikipedias beskrivning av Phan Thi Kim Phuc d.v.s. den nakna flickan på bilden. Bilden är tagen av AP fotografen Nick Ut den 8 juni 1972. Bilden är från byn Trang Bang som bombades med napalm och byns invånare flyr. Flickan på bilden är ungefär nio år gammal och flyr med svåra brännskador på ryggen.
Min reaktion på bilden blev strax efter att den gått som en löpeld över världen:
En sorgsen ballad
En ensam liten flicka
går fram längs vägens kant
en trasig liten docka
bär hon i sin famn
Pappan han är borta
togs ut och blev soldat
mamma brann med huset
och lillebror en natt
En ensam liten flicka
hon har sett för mycket nöd
var skall hon kunna sova
eller finna mat
En smutsig liten tältsäng
ett ensamt litet barn
Så slutes hennes ögon
hon följde sin mor och far
Ingen strök henne över håret
ingen värmde hennes hand
men någon grävde graven
fastän den var utan namn
Men om våren växer blommor
ur hennes öppna hand
Hon skulle ha älskat gräset
och solen över land
I verkligheten överlevde flickan. Klicka på wikipedialänken ovan om du vill bekanta dig med hennes historia.
Ett hem
Över månranden
stiger jorden upp
ett dammkorn i oändligheten
men mitt hem
En fingersbredd
på en utsträckt hand
ett mått
på mänsklighetens
verkliga litenhet?
Bilden (NASA) är tagen av Frank Borman och William Anders då Apollo 8 gick i bana runt månen. Bilderna av jorden som stiger upp över månranden hör till de mest kända bilder som någonsin tagits.
Min dikt är en kommentar till bilden men också en illustration av bahaiidéen att jorden endast är ett land och hela mänskligheten dess medborgare. Från månen kan man inte se en enda gräns, man ser inga blodiga konflikter över små petitesser eller över någon linje som någon har ritat på en karta. Det vi ser på bilden är helt enkelt vårt hem och vårt land!
Lyssna på konversationen medan fotot tas. En kraftigt modifierad Hasselblad 500EL med motordriven filmframmatning användes. För unga läsare kan man kanske påpeka att det var en mekanisk kamera som använde silverbaserad film i formatet 70 mm. Normalt tog en Hasselbladkamer bilder i storleken 6×6 cm. Filmen med 70 mm bredd användes mycket av filmindustrin för högklassiga spelfilmer. Filmen som användes var Kodak Ektachrome.
Vår
Solen går ner över sundet
där blåkall isgröt
stör doppingen,
en nyanländ aprilgäst
Nu är det vår bland hararna
som glömska av allt hoppar på smältvattenvåta vägar.
Nu är det vår bland alla vattenfåglarna
som kallar på sitt par borta i viken.
Nu är det vår bland våra blåsippor
som nyss slagit ut
i skogen bakom huset
Solen går ner över skogen
där gråkall dimma
kommer krypande
lik vintervadd om våren
Det är vår
då min vinterjacka
hänger övergiven
i väntan på ett sista snöslask
i april
Min dotter fick i högstadiet som uppgift att skriva en dikt och frågade hur man borde göra det. Vi började diskutera saken både ur synvinkeln fri dikt och sångtext. Vi tittade ut genom verandafönstret och kunde se den smältande isen i sundet på andra sidan viken. Ovanstående dikt skrev jag som demonstration av hur man kan omvandla en observation till en dikt.
Bilden är från den 5.4.2012 då värmen hade kommit tillbaka och våra rådjur njöt av värmen på matplatsen i vår trädgård. Lite senare kunde man se rådjuren vandra längs rabatterna och undersöka om det inte snart skulle komma upp något gott. Rådjur eller blommor … man måste ibland välja. Lyckligtvis gillar rådjuren inte alla blommor. De är tydligt finsmakare.
I början av februari 2013 var det snöstorm på natten. Jag råkade ta kameran med mig då jag gick efter morgontidningen. Naturen var inbäddad i mjuk snö och stormen hade just dragit förbi. Då jag några dagar senare lekte med HDR fototeknik blev resultatet nedanstående bild. Solen håller precis på att gå upp medan de sista resterna av stormmolnen viker undan. Nedanstående dikt blev resultatet…
I natt darrade mitt hus
och vinden tjöt i bladlösa kvistar
och den vinden den gav mig ingen ro
I natt såg jag ingen måne
och mörkret var djupt och svart
och det mörkret det gav mig ingen ro
I natt efter stormens många ljud
I natt utan någon måne
I natt efter allt det mörka
tränger ljuset
genom himmelsfilten
Då ser jag den stora ridån gå upp
och stormen
och kylan
och mörkret
och rädslan
blir till ljus
/Lasse 2013
Nedanstående dikt skrevs då krig rasade på Balkan och revolutionen i Iran fortfarande var ung. Tekniken för att förfölja minoriteter har alltid varit att använda samma stämpel på alla individer i en minoritet. Det har alltid varit tillräckligt att konstatera att en person är jude, bahá’í eller muslim … beroende av kontext. Då en liten grupp har demoniserats är det fritt fram att göra vilka övergrepp som helst.
Inte ens minoriteters döda lämnas ifred. Bilden visar resterna av en bahá’í gravgård nära Najafabad i Iran där bulldozers har totalförstört hela begravningsplatsen. Det enda som finns kvar är en hög gravstenar. Det här är som känt ingen enstaka händelse. Det är ett välkänt faktum att många minoriteter har utsatts för samma behandling runt om i världen.
Att förstå
Kategorisera
namnge
rangordna
uppräkna
Se där är människans metod
att skapa skenbar ordning
i kaos
Hitler rangordnade
Übermensch
Untermensch
Stalin namngav
kulaker
revolutionens fiender
Khomeini
rörde endast ett finger
för att skapa ansiktslösa
gravar
Uppräkna
rangordna
namnge
kategorisera
de miljoner
kroppar
som fyller vår upplysta tids massgravar
Om en arkeolog
hade funnit en inskrift
över hundratusen offer
för en antik despots maktlystnad
hade man talat
om poetiskt överdrift
Hur kommer framtiden
att tolka inskriften
över de miljoner
vi av erfarenhet vet
oss vara kapabla till?
Att söka
I vissa bergsgrottor
finns blinda fiskar
Kanske är det bra
att människan är andligt blind
hon skulle annars
lida till döds
Du kan finna stillheten
genom att lyssna
på de ljud som stör den
Om du tvingar dig framåt
viker den undan
Om du går
följer den dig
Jag sysslade under ett antal år med Yoga i min ungdom. Tillsammans med min bror deltog jag några kurser anordnade av Nordisk Yogacenter. Ovanstående dikt gäller en intressant övning vi gjorde.
Det är svårt att koncentrera sig på ett begrepp/känsla/bild/ljud under en längre stund. Sinnet blir trött på att endast uppfatta en sak och börjar irra runt beroende av vilka yttre intryck man får. Yttre ljud är ett välkänt problem. Tekniken att eliminera de yttre ljuden är intressant. Man överlastar hjärnan genom att aktivt och samtidigt försöka lyssna på alla de olika ljud som finns i omgivningen. Då man aktivt lyssnar på alla ljuden samtidigt blir hjärnan trött och plötsligt försvinner de yttre ljuden eftersom den trötta hjärnan plötsligt ser dem som ointressanta.
Om man försöker finna stillheten direkt blir det i de flesta fall problem eftersom då alla yttre distraherande faktorer finns kvar och då viker stillheten undan.
A lagrange point in life
Lars Silén: Reflex och Spegling
Lars Silén: Reflex och Spegling
Canadian journalist Donna Laframboise. Former National Post & Toronto Star columnist, past vice president of the Canadian Civil Liberties Association.
Lars Silén: Reflex och Spegling
by Steve McIntyre
Techno bits and mind pleasers
Lars Silén: Reflex och Spegling
The world's most viewed site on global warming and climate change
The TED Blog shares news about TED Talks and TED Conferences.
Lars Silén: Reflex och Spegling
Larsil2009's Blog 