Det här är ett sammandrag av en diskussion förd i Hufvudstadsbladet (Hbl i Finland). Diskussionen startades av Medicine- och kirurgie doktor Olof Palmgren som förde fram den klassiska synen på övervikt d.v.s. problemet är helt enkelt att en person med övervikt äter alltför mycket och följaktligen så ligger problemet i slutändan i en svag karaktär hos individen. Den överviktiga förmår inte förändra sitt beteendemönster så att vikten kan fås att gå ner permanent. Jag citerar, av upphovsrättsloga orsaker, endast en del Olof Palmgrens ursprungliga inlägg nedan (betoningen nedan är min).
Vill man magra måste man äta och dricka mindre än vad kroppen behöver.
… Tyvärr finns det dock alltför många personer med kraftig övervikt som disponerar för diabetes, anstränger hjärta, benbyggnad och leder med mera. Motion är viktig för alla människor, men minskar inte på vikten. Träning bränner inte fettet.
Givetvis ökar träningen i viss mån kroppens energibehov, men ofta växer även aptiten. Musklerna växer och väger mera än fettet. Övervikten beror på många olika orsaker men har en gemensam faktor. Om man dricker mycket sprit och äter mera än vad kroppen behöver ökar man i vikt. Vill man magra måste man äta och dricka mindre än vad kroppen behöver.
Olof Palmgren
Konstaterandet verkar vid första ögonkastet vettigt sett ur en fysikers synvinkel … får man i sig mera energi än man gör sig av med så måste överskottet lagras någonstans i form av framför allt fett … men är situationen faktiskt så enkel?
På 150 år har sockerkonsumtionen ökat från under tio kg/person och år till över sextio kg/person och år. Notera att vi utöver denna mängd socker även äter stora mängder snabba kolhydrater t.ex. vitt mjöl som kroppen förvandlar till glukos (socker). Situationen är alltså värre än vad sockerkonsumtionen utvisar.
Resultatet av denna extrema sockerkonsumtion har blivit en epidemi av fettma i västvärlden. Vi borde då kanske fråga oss om antagandet att det endast är mängden mat som är roten till övervikten stämmer? Kan det vara så att just sockret och närbesläktade kolhydrater har en nyckelroll då vi blir feta?
Då vi äter socker kommer sockernivån i blodet att snabbt stiga vilket kroppen hanterar genom att producera insulin. Insulinet används för att mata in socker i kroppens celler där det används för att producera energi. Insulinet används också till att ge cellerna en signal att socker skall lagras som fett vilket samtidigt gör att kroppen inte använder de fettreserver som redan finns även om kroppen temporärt skulle behöva mera energi än normalt. Konstaterandet att motion inte minskar på vikten är alltså helt korrekt under förutsättning att det hela tiden finns tillräckligt socker lagrat i kroppen. Då sockernivån börjar sjunka en till två timar efter sockerintaget går det en signal till hjärnan att vi är hungriga igen vilket ofta åtgärdas med sockerbaserade snacks, läsk eller motsvarande och processen upprepas. Hunger är en så grundläggande känsla att väldigt få klarar av att motstå hunger vilket leder till för mycket mat och en galopperande övervikt.
Källa: http://www.phlaunt.com/diabetes/43067769.php
Bilden ovan visar blodsockervariationerna i en normalindivid samt två exempelindivider. Individen Tom är i en situation där blodsockernivån aldrig går ner ens i närheten av normalnivån. En kontinuerligt hög sockernivå ger olika typer av diabetesskador. Om man artificiellt höjer insulinnivån utan att påverka dieten kommer man att skjuta upp diabetesskadorna men Toms vikt kommer att fortsätta att stiga till följd av högre insulinnivåer.
Den intressanta frågan blir då hur vi kan hantera hungern? Det visar sig att proteiner och fett skapar en mättnadskänsla mycket effektivare än t.ex. kolhydrater. Borde vi inte i såfall gå in för att modifiera vår kost så att vi på ett naturligt sätt blir mätta innan vi har vräkt i oss så mycket att vi blir feta? Den naturliga vägen att gå skulle om detta resonemang gäller vara att aktivt dra ner på socker och kolhydrater och byta ut en stor del av dessa mot t.ex bladgrönsaker, proteiner (både vegetariska och animaliska) och vettiga former av fett. Resultatet är samtidigt en minskad sockerbelastning vilket torde minska risken för typ 2 diabetes.
Kan det vara så att problemet inte i första hand är mängden mat vi äter utan det faktum att vi äter dumt? En enfaldigt sammanställd kost gör att vi äter ofta vilket gör att kroppen kontinuerligt lägger undan energi för de dåliga tider som aldrig kommer i vårt samhälle!
Kan vi jämföra situation för en sockerberoende person med en heroinist? Då heroinets effekt börjar klinga av är beroendet så stark att heroinisten använder nästan vilka metoder som helst för att komma över följande dos. Heroinisten har inte kontroll över suget efter nästa dos. Har vi samma situation gällande sockerberoende? Hungerkänslan, som dessutom är extremt enkel att åtgärda, genom äta sockerbaserad skräpmat t.ex. snacks, kan inte behärskas vilket leder till övervikt. Eftersom mycket stora mängder socker och kolhydrater används i industrimat för att ersätta fett och ge tillbaka den smak och den konsistens som försvann med det fett som borde ha funnits där, men som togs bort, så kommer insulinnivån hos de flesta att kontinuerligt ligga högt vilket leder till fetma. Situationen förvärras av att myndigheterna rekommenderar oss att äta ofta för att undvika svängningar i blodsockernivån.
Olof Palmgren avarade på min inlägg i Hbl 20.2 med nedanstående kommentar som är klippt från ”Pressreader” googla på ”Hbl olof palmgren måtta i allt”.
Olof Palmgren (Hbl 29.2) verkar avsiktligen missförstå vad jag konstaterade i mitt inlägg angående kost (Hbl 20.2). Han konstaterar att man genom att lämna bort socker och kolhydrater skulle skapa undernäring och en katastrof i världen. OP verkar inte vara medveten om att en kost helt utan socker och kolhydrater är helt möjlig. Ett exempel på detta är eskimåernas traditionella mat som bestod till 50% av fett, 30-35% av protein och resten kolhydrater i form av glykogen som finns i kött. Hjärtsjukdomar var mycket ovanliga trots den extrema fettkonsumtionen.
Mitt konstaterande gällande människans behov av socker och kolhydrater d.v.s. tillsats av socker och kolhydrater i kosten stämmer alltså. Konstaterandet betyder dock inte att det skulle vara önskvärt att gå in för en så extrem diet. Däremot är dagens extremt socker- och kolhydratrika kost knappast något vi borde uppfatta som normaldiet utan något som är lika extremt som eskimåernas diet men i riktning mot den andra ytterligheten.
Palmgren verkar också tro att en frisk kropp inte klarar av att hantera lågt blodsocker. Människan skulle inte ha överlevt som art om vi skulle bli matta och apatiska varje gång vi inte får mat (socker) vid korrekt klockslag. Kroppen har mångdubbla säkerhetssystem för att hantera svält. Om det inte finns tillräckligt glukos så kan levern ur fett börja producera fettsyror (ketoner) som hjärnan kan använda i stället för socker. Många läkare verkar dock idag ha indoktrinerats att tro att ketoner automatiskt betyder att kroppen har kommit i ett livsfarligt tillstånd ketoacidos som förekommer vid oskött typ 1 diabetes. En frisk människa kan utan problem gå över i ketonförbränning där kroppens fettförråd används genom att t.ex. fasta 1-2 dygn utan att detta ger några som helst obehagliga biverkningar. En typ 2 diabetiker bör dock dra ner på mängden insulin i takt med att blodsockerhalten sjunker eftersom resultatet annars kan bli insulinschock vilket är det Palmgren beskriver ovan (då man ger glukos direkt i ådern då blodsockerhalten har sjunkit för lågt hos en diabetiker). Den här diskussionen gäller i princip friska människor som dock kan ligga i riskzonen för metaboliskt syndrom och typ två diabetes. En normal frisk människa går inte in i insulinschock av en fasta på några dagar.
Problemet med en kost som till 60-70% består av kolhydrater och socker är att den lägger insulinet på en kontinuerligt hög nivå. Hög insulinnivå ger kroppen order att lagra fett eftersom en av insulinets uppgifter är att tvinga in energi i form av socker i cellerna. Svängningar i blodsockernivån tolkar kroppen som hunger vilket leder till kontinuerligt småätande och på sikt viktuppgång genom att kroppen hela tiden fyller på glukosförråden utan att använda de fettreserver som finns. Detta är orsaken till Palmgrens konstaterande att motionerande inte sänker vikten. Kroppen förbränner endast glukosförråden temporärt som snabbt fylls på igen utan att fett tas ur fettcellerna. Eftersom ett glukosöverskott hela tiden finns så kommer fettförråden att kontinuerligt växa.
Jag håller helt med Palmgren om att målet bör vara att äta mångsidigt. Frågan är dock om vi idag faktiskt äter mångsidigt då vi äter extrema mängder kolhydrater och socker? Vi kan i hela världen se en aldrig tidigare skådad epidemi av övervikt som på sikt leder till att kanske varannan västerlänning antas få typ 2 diabetes under sitt liv.
Dagens överviktsepidemi startade 1977 då man i USA gav kostrekommendationer där man på falska grunder demoniserade fett och via industrimat och ”lättprodukter” ersatte fettet med kolhydrater och ofta rent socker. Jämför detta med den diet man använder för att göda svin. Gödsvin ges skummjölk (lite fett men mycket mjölksocker), mängder av kolhydrater och … socker i olika former. Socker leder till att aptiten ökar, gäller detta månne för människor också?
Hur borde man äta för att bränna fett? Min uppfattning är att nyckelfrågan är att ge kroppen signaler att fettförråden måste tas i bruk. Denna signal ger vi genom att under en längre tid sänka blodsockernivån. För att kroppen skall hinna börja bränna fett måste avståndet mellan insulintopparna göras så stort som det är praktiskt möjligt samtidigt som insulinnivån generellt måste sänkas.
Mycket få människor klarar av att t.ex. äta ett socker- och kolhydratrikt mål på morgonen och därefter äta nästa gång vid 15-17-tiden. Orsaken är att morgonmålet ger en kraftig insulintopp som klingar av efter kanske två timmar. Efter två timmar är personen hungrig och tar sig en kopp kaffe med sött tilltugg eller ett glas läsk. Insulinnivån stiger nu till den höga normalnivån och personen känner sig tillfreds i två timmar då det är dags att gå och äta lunch. Vid två till halv tretiden är blodsockret igen lågt efter lunchen och det är tid att boosta blodsocker och insulin med ett mellanmål … det finns ingenstans en lucka där kroppen skulle börja bränna fett vilket betyder att inget fett försvinner.
Alternativet är något som ser ut som ett brittisk morgonmål med ägg, bacon smör och något grönt. En liten mängd kolhydrater är ok men huvuddelen av maten är fett och proteiner. Resultatet av den ökade fettmängden är att hjärnan får en signal ”Jag är mätt!”. Det är fullt möjligt att, då fettet långsamt förbränns i levern, arbeta fram till tre … fyratiden utan att vara hungrig. Det är inte någon nackdel för arbetsgivaren att två korta och en lång paus i arbetet elimineras … man frågar sig om det här vore något någon arbetsgivare skulle vara intresserad av att försöka sig på. Ett kraftigt morgonmål med hög fetthalt skulle serveras av firman och man skulle i stället eliminera söta drycker och en onödig lunch. Skulle detta eventuellt höja totalproduktiviteten? Speciellt intellektuellt arbete där långa perioder av intensiv koncentration behövs skulle antagligen påverkas positivt av eliminering av onödiga kafferaster och på dem följande 20 minuters omstarter för att komma ihåg vara man var före pausen.
Är inte en diet med håg fetthalt rena döden för hjärtat? En sökning på kranskärlssjukdomar visar att dödligheten i Finland är ca. 94/100000 medan den i Storbrittanien är 60/100000 d.v.s. britterna mår tydligen inte sämre av en fetare diet. Det finns en intressant vebbplats som ger dödligheten för en hel del olika sjukdomar. Det är självklart att skillnaden i dödlighet inte beror endast av skillnaden i morgonmål.
http://www.worldlifeexpectancy.com/cause-of-death/coronary-heart-disease/by-country/
För att det inte skall bli några missförstånd så förespråkar jag inte en helt kolhydrat- och sockerfri diet. Däremot uppfattar jag att vi antagligen skulle må bra av att kraftigt ändra på dieten i riktning mot en mera traditionell kost med betydligt mera naturligt fett och proteiner. Vi kan utan några som helst problem sänka sockerkonsumtionen till en sjättedel utan att vara extrema på något sätt eftersom människor levde med denna sockerkonsumtion innan mänskligheten kom in i epidemin av fett och sockersjuka. Det verkar rätt klart att en snabb lösning som åtminstone förbättrar dagens situation är att minska på sockret. Socker måste ersättas med lämpligt fett helt enkelt för att kroppen skall ges korrekta mättnadssignaler vilket förhindrar frossande och därigenom indirekt viktuppgång.
Notera:
Ytligt sett har Palmgren rätt i att mängden mat på slutändan avgör om vi blir feta eller inte. Min frågeställning är varför så många människor idag äter mera än vad de behöver? Man bör också komma ihåg att ämnesomsättningen hos samma individ kan variera inom rätt vida gränser. Om ämnesomsättningen sjunker men matintaget hålls konstant så ghår sannolikt vikten upp. Om å andra sidan matmängden minskar och kroppen sänker ämnesomsättningen så behöver inte vikten minska trots ett minskat matintag.
Ett intressant inlägg på engelska:
Lars Silén Fysiker
Larsil2009's Blog 