Archive for the ‘Medicin och kost’ Category

Ledbesvär, tabletter & c-vitamin

22/04/2017

Jag stötte på en reklam på Facebook som marknadsförde fantastiska magiska tabletter mot ledbesvär. Den magiska ingrediensen i tabletterna (Finitron) angavs vara kollagen d.v.s. den bindvävnad (lim) som håller ihop hela vår kropp. Jag kommenterade artikeln/reklamen på finska och postade kommentaren som en separat artikel på Facebook eftersom jag antar att kommentaren inte blir långlivad.

Problemet, orsaken till min kommentar, är att naturen och kemin inte fungerar så att pillren kan fungera. Kollagen vi får i oss med maten kan inte användas av kroppen direkt för att byta ut dåligt kollagen utan kollagenet bryts först ner i sina grundkomponenter varefter det byggs upp igen … om det finns förutsättningar för detta.

För personer som har jobbat med glasfiberarmerad plast eller epoxy kan man jämföra situationen med att ingen person vid sina sinnens fulla bruk laminerar glasfiber så att man mal ner gammalt laminat i det material man jobbar med. Problemet är att plastmaterialet (limmet) polymeriserar då det stelnar d.v.s. långa kolvätekedjor svetsas ihop till varandra … det finns inga punkter på det gamla materialet till vilket limämnet kan koppla sina fibrer. Att lägga till malt gammalt glasfiber motsvarar att man lägger till sand i laminatet … något man bildlikt inte vill göra i en rörlig led.

Kollagen produceras ur proteinfibrer som svetsas ihop i knippen om tre fibrer som är vridna runt varandra till en spiral. Vart tredje varv kommer de ingående kemiska komponenterna att ligga i sådant läge till varandra att de kemiskt kan svetsas ihop. Varje fibersvets kräver en c-vitaminmolekyl som förstörs vid processen. Om det finns för lite c-vitamin i omgivningen så kommer endast en del av svetspunkterna att svetsas vilket leder till undermåligt och svagt kollagen.

Fig. 1  Syntetisering av kollagen.

Hur mycket kollagen bildas det i kroppen per dag? Man vet att kroppen består av 25-35% kollagen. Man har också uppskattat att kroppens alla vävnader byts ut på ungefär sju år (detta kan vara i överkant för kollagenet men vi accepterar detta). Ur ovanstående antaganden kan vi lätt räkna ut att en person som väger 80 kg kommer att producera ungefär:

Mängd_per_dag = 0.3*80/(7*365) = 0.009 kg = 9g

Kroppen producerar alltså i medeltal ungefär 9g kollagen per dag.

Om det bildas högklassigt kollagen så kommer de flesta av de möjliga svetspunkterna att vara svetsade vilket betyder att ungefär 5-10g c-vitamin kommer att behövas för produktionen per dag.

Dagens rekommendationer (0,1g/dag) betyder att någonting mellan var femtionde eller var hundrade svetspunkt i ett fiberknippe är svetsad. Vi får alltså inte ett tätt hårt flätat rep/matta utan ett bomullsliknande fluffigt garn. Då kollagen av dålig kvalitet bildas i tex. en blodådervägg så får vi, speciellt på platser där tryck och rörelse är stora tex. nära hjärtat, en vägg som läcker. Eftersom det inte finns tillräckligt c-vitamin i kroppen så att kroppen skulle kunna byta ut det dåliga kollagenet mot högklassigt sådant så måste kroppen ta till reservsystem för att reparera läckorna. De fluffiga dåligt svetsade kollagenfibrerna har kemiska kontaktpunkter, till följd av den dåliga svetsningen då kollagenet bildades, i vilka kolesterol fäster. Kroppen använder vax (kolesterol) till att göra provisoriska reparationer … då c-vitamin i framtiden finns tillgängligt i tillräckliga mängder så kan nytt högklassigt kollagen bildas i stället för det läckande kollagenet varefter vaxet/kolesterolet kan putsas bort. Problemet är dock att människor idag ofta lider av kronisk c-vitaminbrist. Detta leder till att provisorisk lapp läggs på provisorisk lapp vilket leder till att blodådern pluggas igen med tex. en hjärtattack som följd.

Dåligt kollagen leder också till att skelettet blir skört (osteoporos), ledytorna av kollagen som borde förnyas kontinuerligt förnyas inte korrekt utan det börjar uppstå slitageskador. Kvaliteten på kollagenet i dynorna mellan ryggradens kotor blir dåligt vilket gör att dynorna inte håller normala påfrestningar vilket kan leda till brock som kan vara mycket smärtsamt då någon nerv kommer i kläm.

Den viktigaste förutsättningen för friska leder är att kroppen kontinuerligt har tillgång till tillräckligt c-vitamin.  En startpunkt är 2-5g/dag och vid behov kan dosen höjas (nobelpristagaren i kemi Linus Pauling tog 18g/dag). C-vitamin är mycket billigt då det köps i form av askorbinsyra (20E/kg).

Observera att om man antar att en vettig c-vitamindos är 5g/dag (en gorilla som lever i det fria uppskattas äta ca. 5g c-itamin/dag) så motsvarar detta ungefär 60-70 appelsiner per dag vilket inte är vettigt … och knappast hälsosamt att äta. Personligen uppfattar jag att man för att få tillräckligt med c-vitamin måste äta ren c-vitamin utöver det c-vitamin man får genom maten.

Nedan finns en länk till Linus Pauling protokollet. Nobelpristagaren Linus Pauling uppfann ett sätt att snabbt och billigt bota igenpluggade blodådror i hjärtat. Metoden går ut på att garantera en tillräckligt hög c-vitaminkoncentration i blodet kombinerat med 2-5g Lysin/dag. C-vitaminet ger kroppen möjlighet att reparera läckande blodkärl genom att bilda nytt högklassigt kollagen som inte läcker. C-vitaminet kombineras med Lysin som binds till samma kemiska punkter som kolesterolet. Lysinet hjälper alltså att lösa upp placken och samtidigt förhindrar det placken från att fästa på någon annan plats. Det upplösta kolesterolet förbränns i levern.

Observera att man inte på tjugo år har gjort ordentliga experiment som skulle verifiera eller förkasta Linus Paulings uppfinning. Det finns ett antal rapporter som påstår att systemet inte fungerar men man har där använt doser som är absurt låga. Min egna dagliga dos ligger på ungefär 100 ggr den rekommenderade amerikanska RDA. En dos på några gånger RDA (t.ex. 500 mg/dag) är en så låg dos att man inte får synliga resultat. Problemet blir värre av att en engångsdos c-vitamin snabbt försvinner med urinen och alltså hålls i kroppen några timmar. Utöver att dosen bör vara tillräckligt stor så bör den också vara uppdelad på flera doser för att garantera att c-vitaminnivån i blodet hålls tillräckligt hör kontinuerligt.

För en fysiker, alltså jag, är världens största kemists uppfinning något jag uppfattar jag förstår och således något mycket vettigt 😉 . Varje läsare måste själv bilda sig en uppfattning om metoden och sedan avgöra om han/hon köper argumenten. Själv har jag under lång tid ätit 5-10g c-vitamin per dag och jag tycker att jag mår bra av det. Min dos ligger på ungefär 100X den amerikanska rekommendationen men på kanske 50% av vad Pauling åt själv.

Vilka effekter verkar c-vitaminet vid denna dos ha. Jag har haft problem med knälederna efter cyklande i ungdomen. Dessa problem har försvunnit. En vän fick diagnosen slitage i knäna och läkaren konstaterade att nästa skede är operation. Stora doser c-vitamin tog bort smärtorna. Jag var mycket försiktig med ryggen innan jag började med maxidoser c-vitamin eftersom jag regelbundet hade ont i ryggen, dock utan att på något sätt ha varit invalidiserad, mina ryggproblem försvann.

Om någon vill experimentera så hittar man, åtminstone i Finland, askorbinsyra d.v.s. ren c-vitamin på hyllan i en vanlig matbutik (påse om 30g bland kryddorna). Vill man köpa c-vitamin ännu billigare så kan det beställas från flera olika källor på nätet. Priset är ungefär 20E/kg och ett kg räcker några månader. Jag har inga ekonomiska kopplingar/intressen i handel med c-vitamin. Om någon vill ha länkar till c-vitaminförsäljare så kan man kontakta mig.

En intressant fråga är varför den amerikanska rekommenderade (RDA) dosen är så låg. Garanterar ett kroniskt c-vitaminunderskott på gränsen till skörbjugg en outsinlig ström patienter … eller är det fråga om förutfattade meningar hos en hjärntvättad läkarkår? Det är kanske skäl att minnas att det tog flera århundraden från det att man lärde sig behandla skörbjugg tills läkarkåren accepterade botemedlet. Läkare idag verkar också tro att skörbjugg inte existerar i vårt samhälle. Verkligheten är dock att skörbjug inte är speciellt ovanlig bland t.ex. långliggare (åldringar) på sjukhem. En intressant fråga är också vilka effekter en långvarig brist på gränsen till akut skörbjugg kan tänkas ha?

Min gissning, baserad på skörbjuggssymtomen från gamla tider är:

  • Depression
  • Blödande tandkött
  • Tandlossning
  • Oförklarliga blånader
  • Ledproblem

Linus Paulings uppfinning kombinerat med erfarenheter av vad som händer med stora apor och gorillor i fångenskap:

  • Hjärtsjukdomar där hjärtats blodådror pluggas igen
  • Hjärtattacker

Skulle man kunna minska på mängden depressioner och sänka självmordsfrekvensen genom att höja på rekommentationerna för dagligt c-vitaminintag till några gram per dag?

Linus Pauling Heart Therapy
paulingtherapy.com

C-vitamin daglig dos?

11/12/2016

Jag har under rätt lång tid läst om bl.a. nobelpristagaren Linus Paulings idéer om megadoser av C-vitamin. Megadoser är dagliga doser från kanske ett gram upp till kanske 15-20g. Dessa doser är enorma jämförda med rekommendationerna för dagligt intag av C-vitamin. De Amerikanska rekommendationerna är 60-100 mg/dag med en förhöjning på 30% för rökare. De Europeiska rekommendationerna torde följa de Amerikanska. Doserna rekommenderade av Pauling är från 10 – 50x större än rekommendationerna för en frisk person och de kan vara betydligt högre än detta om man vill behandla en specifik sjukdom.

Hur har man kommit fram till de olika doserna? Man vet att en människa som inte får i sig C-vitamin på några veckor kommer att drabbas av skörbjugg som är en dödlig sjukdom om den inte behandlas d.v.s. patienten får C-vitamin. Symptomen på skörbjugg är blödande tandkött, oförklarliga blånader, muskelförtvining, depression och blödningar från hudens hårsäckar. Skörbjuggssymptomen lindras tydligt redan av en dos på ca. 10 mg/dag och den i USA rekommenderade dosen om ca. 70 mg/dag eliminerar skörbjuggssymptom från ca. 70% av befolkningen! Information om skörbjugg.

Den rekommenderade dagsddosen 70mg/dag skall jämföras med vad en gorilla i frihet sätter i sig d.v.s. ca. 5 gram c-vitamin. Gorillan har samma genetiska fel som människan d.v.s. vi kan inte syntetisera C-vitamin från socker. Samma genetiska effekt finns hos de stora aporna och marsvinen.

De flesta däggdjur behöver inte få C-vitamin via kosten eftersom de producerar C-vitamin från socker. Man har undersökt hur mycket C-vitamin olika djur producerar internt. Omvandlat till mänsklig kroppsvikt så ligger uppskattningarna på 2 – 15 g/dag vilket samtidigt stämmer överens med vad en gorilla tvingas äta per dag.

Kollagenproduktionen i kroppen

Ungefär 30% av vår kroppsvikt är bindemedlet kollagen. Kollagen håller ihop vår kropp och om kollagenproduktionen upphör så faller kroppen bokstavligen sönder. Blodådrorna börjar läcka vilket ger upphov till blånader. Ledskador uppstår eftersom både ledytorna, brosk, och ben innehåller kollagen. Musklerna förtvinar då stadgande kollagen försvinner.

Kollagen produceras som långa kedjor av i huvudsak Hydroxyprolin, Prolin och Glycin. Tre fibrer bestående av i huvudsak dessa komponenter svetsas ihop till knippen (rep) bestående av tre hoptvinnade fibrer. Knippena är hopsvetsade via hydroxylgrupper OH. För hopsvetsningen behövs C-vitamin som hyter ut H mot OH. C-vitaminet förstörs i processen och blir alltså inte en del av resultatet alltså Kollagenet! Kollagensyntes.

f2f618_w

Kollagen och behov av C-vitamin

Hur stor mängd kollagen produceras per dag i kroppen? Man kan uppskatta mängden genom att studera hur snabbt olika vävnader bryts ner och återskapas. Det finns en mängd uppskattningar av hur lång tid det tar för kroppen att återskapas. Celler i hjärnan, nerver och hjärtat återskapas långsamt från kanske 10 år för hjärtat till en livstid för hjärna och nerver även om forskare idag inte är helt säkra på att inte hjärna och nerver förnyas. En traditionell uppskattning har varit att kroppen förnyas i stort sett helt på ca. 7 år. Man vet dock att de flesta organ förnyas mycket snabbare med en cykeltid på kanske ett år.

Om vi antar att cykeltiden är 7 år och att 30% av kroppsvikten är kollagen så betyder detta att kollagenproduktionen för att förnya kollagenet måste vara ungefär:

Kollagen/dag = 0.3*Kroppsvikt/(7*365)

För en person som väger 80 kg får vi då:

Kollagen/dag = 0.3*80/(7*365) kg/dag = 0.031 kg/dag = 9 g/dag

Vi kan använda kollagenproduktionen för en uppskattning av minimimängden C-vitamin vi måste få i oss per dag för att kroppen skall kunna förnyas korrekt.

Då kollagen produceras ur protokollagen tvinnas fibriller ihop och svetsas med C-vitamin. För att svetsningen skall lyckas måste OH-grupperna ligga mot centrum av den tvinnade fibern vilket sker vart tredje varv. Vi kan uppskatta hur många ”punktsvetsar” som behövs i en given mängd kollagen genom att titta på molmängderna av fiberns komponenter.

Molvikten för Hydroprolin är 129 gram/mol

Molvikten för Prolin är 115 g/mol

Molvikten för Glycin är 75 g/mol

Om vi antar att de tre komponenterna förekommer i ungefär samma proportion så kan vi beräkna molmängden för medelvikten av komponenterna. Medelvikten för komponeterna är 106 g/mol vilket betyder att ovanstående dagsproduktion kollagen motsvarar ca.

Dagsproduktion kollagenkomponenter i mol = 9 g/106 g/mol = 0.08 mol

Vid svetsningen behövs en molekyl C-vitamin för var tredje komponent i fibern men eftersom fibrillerna svetsas parvis så halveras behovet. Mängden C-vitamin som behövs uttryckt i mol blir då:

C-vitamin(mol) = 1/3*1/2*kollagen(mol) = 1/6*kollagen(mol)

Vi behöver då ungefär:

Dagsbehov C-vitamin(mol) = 0.08 mol/6 = 0.013 mol C-vitamin

Då molvikten för C-vitamin är 176 g/mol kan vi enkelt förvandla 0.04 mol C-vitamin till gram:

C-vitamin i gram = 0.013 mol * 176 g/mol = 2.34 g

Om kroppen förnyas på sju år och kollagenet byts ut i ungefär samma takt betyder detta att vi behöver få i oss ungefär 2.5 g C-vitamin per dag för att producera perfekt kollagen. Notera dock att C-vitamin också har andra funktioner i kroppen än att producera kollagen. Behovet bör i verkligheten vara högre än det angivna.

Notera också att behovet kan vara betydligt högre om fyrnyelsecykeln är snabbare.

Kollagen och C-vitaminbrist?

Vad händer om det inte finns tillräckligt med C-vitamin för kollagensyntesen? Vi kommer nu in på spekulation! Jag antar att kollagen fortfarande kommer att bildas men att fibrillerna svetsas på allt färre punkter. Om varannan punkt lämnas osvetsad så sjunker C-vitaminbehovet till ca. 1.25 g/dag. Om endast var tionde punkt svetsas faller behovet till 250 mg/dag och vid nivån en punkt på femtio (1/50) kommer vi ner till 50 mg/dag och detta är samtidigt den nivå då skörbjuggssymptom tydligt börjar uppträda i en större population.

Min gissning är att då uppskattningsvis var femtionde punkt svetsas så börjar kvaliteten på kollagenet bli så dåligt att tunna blodådror läcker (blånader utan orsak), det börjar uppstå ledskador i knän, höfter och rygg då slitytorna inte längre fungerar till följd av alltför dålig kvalitet på kollagenet i ledytorna och leddiskar. En intressant fråga är hur stor del av de slitageskador man ser i den åldrande befolkningen som är direkt förorsakade av en kronisk C-vitaminbrist?

hoftledsartros_liten_180x107

Hur borde man inta C-vitamin?

Det finns forskning som visar att C-vitamindoser på 100 – 200 mg/dag tas upp i stort sett till 100%. Då en engångsdos går över denna nivå så kommer en allt mindre mängd att tas upp av kroppen. Det finns uppskattningar på hur engångsdosen påverkar upptagningen. Tabellen nedan ger en grov uppskattning av upptagningen som funktion av dosen.

100 mg          ---> 80%

1.5g            ---> 50%

6g              ---> 25%

12g             ---> 16%

Ovanstående visar rätt tydligt att dagsdosen skall spridas spridas ut så mycket som möjligt. Ett gott alternativ är att göra ”mineralvatten” genom att blanda två teskedar C-vitamin och samma mängd matsoda i t.ex. en 1.5 liters vattenflaska. Resultatet blir någonting som påminner om ”Samarin” d.v.s. kolsyrat mineralvatten. C-vitaminet finns då i formen askorbat vilket förbättrar upptagningen. Om man dricker en flaska per dag så kommer man att få en adekvat dos C-vitamin och också tillräckligt med vätska.

Jag är intresserad av kommentarer till ovanstående resonemang! Har jag resonerat fel och i såfall på vilket sätt?

Intressanta länkar:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kollagen

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%B6rbjugg

http://www.paulingtherapy.com/

https://svenska.yle.fi/artikel/2010/04/10/diskbrack

http://www.kiropraktorcentrum.com/index.php/sv/symptom/diskbrack

http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=220

 

Om fetma och kost

07/03/2016

Det här är ett sammandrag av en diskussion förd i Hufvudstadsbladet (Hbl i Finland). Diskussionen startades av Medicine- och kirurgie doktor Olof Palmgren som förde fram den klassiska synen på övervikt d.v.s. problemet är helt enkelt att en person med övervikt äter alltför mycket och följaktligen så ligger problemet i slutändan i en svag karaktär hos individen. Den överviktiga förmår inte förändra sitt beteendemönster så att vikten kan fås att gå ner permanent. Jag citerar, av upphovsrättsloga orsaker, endast en del  Olof Palmgrens ursprungliga inlägg nedan (betoningen nedan är min).

Vill man magra måste man äta och dricka mindre än vad kroppen behöver.
… Tyvärr finns det dock alltför många personer med kraftig övervikt som disponerar för diabetes, anstränger hjärta, benbyggnad och leder med mera. Motion är viktig för alla människor, men minskar inte på vikten. Träning bränner inte fettet.
Givetvis ökar träningen i viss mån kroppens energibehov, men ofta växer även aptiten. Musklerna växer och väger mera än fettet. Övervikten beror på många olika orsaker men har en gemensam faktor. Om man dricker mycket sprit och äter mera än vad kroppen behöver ökar man i vikt. Vill man magra måste man äta och dricka mindre än vad kroppen behöver.
Olof Palmgren

Konstaterandet verkar vid första ögonkastet vettigt sett ur en fysikers synvinkel … får man i sig mera energi än man gör sig av med så måste överskottet lagras någonstans i form av framför allt fett … men är situationen faktiskt så enkel?

På 150 år har sockerkonsumtionen ökat från under tio kg/person och år till över sextio kg/person och år. Notera att vi utöver denna mängd socker även äter stora mängder snabba kolhydrater t.ex. vitt mjöl som kroppen förvandlar till glukos (socker). Situationen är alltså värre än vad sockerkonsumtionen utvisar.

Sockerkonsumtion_1700-nutid

Resultatet av denna extrema sockerkonsumtion har blivit en epidemi av fettma i västvärlden. Vi borde då kanske fråga oss om antagandet att det endast är mängden mat som är roten till övervikten stämmer? Kan det vara så att just sockret och närbesläktade kolhydrater har en nyckelroll då vi blir feta?

Då vi äter socker kommer sockernivån i blodet att snabbt stiga vilket kroppen hanterar genom att producera insulin. Insulinet används för att mata in socker i kroppens celler där det används för att producera energi. Insulinet används också till att ge cellerna en signal att socker skall lagras som fett vilket samtidigt gör att kroppen inte använder de fettreserver som redan finns även om kroppen temporärt skulle behöva mera energi än normalt. Konstaterandet att motion inte minskar på vikten är alltså helt korrekt under förutsättning att det hela tiden finns tillräckligt socker lagrat i kroppen. Då sockernivån börjar sjunka en till två timar efter sockerintaget går det en signal till hjärnan att vi är hungriga igen vilket ofta åtgärdas med sockerbaserade snacks, läsk eller motsvarande och processen upprepas. Hunger är en så grundläggande känsla att väldigt få klarar av att motstå hunger vilket leder till för mycket mat och en galopperande övervikt.

sockerfluktuationer_dag

Källa: http://www.phlaunt.com/diabetes/43067769.php

Bilden ovan visar blodsockervariationerna i en normalindivid samt två exempelindivider. Individen Tom är i en situation där blodsockernivån aldrig går ner ens i närheten av normalnivån. En kontinuerligt hög sockernivå ger olika typer av diabetesskador. Om man artificiellt höjer insulinnivån utan att påverka dieten kommer man att skjuta upp diabetesskadorna men Toms vikt kommer att fortsätta att stiga till följd av högre insulinnivåer.

Den intressanta frågan blir då hur vi kan hantera hungern? Det visar sig att proteiner och fett skapar en mättnadskänsla mycket effektivare än t.ex. kolhydrater. Borde vi inte i såfall gå in för att modifiera vår kost så att vi på ett naturligt sätt blir mätta innan vi har vräkt i oss så mycket att vi blir feta? Den naturliga vägen att gå skulle om detta resonemang gäller vara att aktivt dra ner på socker och kolhydrater och byta ut en stor del av dessa mot t.ex bladgrönsaker, proteiner (både vegetariska och animaliska) och vettiga former av fett. Resultatet är samtidigt en minskad sockerbelastning vilket torde minska risken för typ 2 diabetes.

Kan det vara så att problemet inte i första hand är mängden mat vi äter utan det faktum att vi äter dumt? En enfaldigt sammanställd kost gör att vi äter ofta vilket gör att kroppen kontinuerligt lägger undan energi för de dåliga tider som aldrig kommer i vårt samhälle!

Kan vi jämföra situation för en sockerberoende person med en heroinist? Då heroinets effekt börjar klinga av är beroendet så stark att heroinisten använder nästan vilka metoder som helst för att komma över följande dos. Heroinisten har inte kontroll över suget efter nästa dos. Har vi samma situation gällande sockerberoende? Hungerkänslan, som dessutom är extremt enkel att åtgärda, genom äta sockerbaserad skräpmat t.ex. snacks, kan inte behärskas vilket leder till övervikt. Eftersom mycket stora mängder socker och kolhydrater används i industrimat för att ersätta fett och ge tillbaka den smak och den konsistens som försvann med det fett som borde ha funnits där, men som togs bort, så kommer insulinnivån hos de flesta att kontinuerligt ligga högt vilket leder till fetma. Situationen förvärras av att myndigheterna rekommenderar oss att äta ofta för att undvika svängningar i blodsockernivån.

Olof Palmgren avarade på min inlägg i Hbl 20.2 med nedanstående kommentar som är klippt från ”Pressreader” googla på ”Hbl olof palmgren måtta i allt”.

Olof_Palmgren_Måtta_i_allt.png

Olof Palmgren (Hbl 29.2) verkar avsiktligen missförstå vad jag konstaterade i mitt inlägg angående kost (Hbl 20.2). Han konstaterar att man genom att lämna bort socker och kolhydrater skulle skapa undernäring och en katastrof i världen. OP verkar inte vara medveten om att en kost helt utan socker och kolhydrater är helt möjlig. Ett exempel på detta är eskimåernas traditionella mat som bestod till 50% av fett, 30-35% av protein och resten kolhydrater i form av glykogen som finns i kött. Hjärtsjukdomar var mycket ovanliga trots den extrema fettkonsumtionen.

Mitt konstaterande gällande människans behov av socker och kolhydrater d.v.s. tillsats av socker och kolhydrater i kosten stämmer alltså. Konstaterandet betyder dock inte att det skulle vara önskvärt att gå in för en så extrem diet. Däremot är dagens extremt socker- och kolhydratrika kost knappast något vi borde uppfatta som normaldiet utan något som är lika extremt som eskimåernas diet men i riktning mot den andra ytterligheten.

Palmgren verkar också tro att en frisk kropp inte klarar av att hantera lågt blodsocker. Människan skulle inte ha överlevt som art om vi skulle bli matta och apatiska varje gång vi inte får mat (socker) vid korrekt klockslag. Kroppen har mångdubbla säkerhetssystem för att hantera svält. Om det inte finns tillräckligt glukos så kan levern ur fett börja producera fettsyror (ketoner) som hjärnan kan använda i stället för socker. Många läkare verkar dock idag ha indoktrinerats att tro att ketoner automatiskt betyder att kroppen har kommit i ett livsfarligt tillstånd ketoacidos som förekommer vid oskött typ 1 diabetes. En frisk människa kan utan problem gå över i ketonförbränning där kroppens fettförråd används genom att t.ex. fasta 1-2 dygn utan att detta ger några som helst obehagliga biverkningar. En typ 2 diabetiker bör dock dra ner på mängden insulin i takt med att blodsockerhalten sjunker eftersom resultatet annars kan bli insulinschock vilket är det Palmgren beskriver ovan (då man ger glukos direkt i ådern då blodsockerhalten har sjunkit för lågt hos en diabetiker). Den här diskussionen gäller i princip friska människor som dock kan ligga i riskzonen för metaboliskt syndrom och typ två diabetes. En normal frisk människa går inte in i insulinschock av en fasta på några dagar.

Problemet med en kost som till 60-70% består av kolhydrater och socker är att den lägger insulinet på en kontinuerligt hög nivå. Hög insulinnivå ger kroppen order att lagra fett eftersom en av insulinets uppgifter är att tvinga in energi i form av socker i cellerna. Svängningar i blodsockernivån tolkar kroppen som hunger vilket leder till kontinuerligt småätande och på sikt viktuppgång genom att kroppen hela tiden fyller på glukosförråden utan att använda de fettreserver som finns. Detta är orsaken till Palmgrens konstaterande att motionerande inte sänker vikten. Kroppen förbränner endast glukosförråden temporärt som snabbt fylls på igen utan att fett tas ur fettcellerna. Eftersom ett glukosöverskott hela tiden finns så kommer fettförråden att kontinuerligt växa.

Jag håller helt med Palmgren om att målet bör vara att äta mångsidigt. Frågan är dock om vi idag faktiskt äter mångsidigt då vi äter extrema mängder kolhydrater och socker? Vi kan i hela världen se en aldrig tidigare skådad epidemi av övervikt som på sikt leder till att kanske varannan västerlänning antas få typ 2 diabetes under sitt liv.

Dagens överviktsepidemi startade 1977 då man i USA gav kostrekommendationer där man på falska grunder demoniserade fett och via industrimat och ”lättprodukter” ersatte fettet med kolhydrater och ofta rent socker. Jämför detta med den diet man använder för att göda svin. Gödsvin ges skummjölk (lite fett men mycket mjölksocker), mängder av kolhydrater och … socker i olika former. Socker leder till att aptiten ökar, gäller detta månne för människor också?

Hur borde man äta för att bränna fett? Min uppfattning är att nyckelfrågan är att ge kroppen signaler att fettförråden måste tas i bruk. Denna signal ger vi genom att under en längre tid sänka blodsockernivån. För att kroppen skall hinna börja bränna fett måste avståndet mellan insulintopparna göras så stort som det är praktiskt möjligt samtidigt som insulinnivån generellt måste sänkas.

Mycket få människor klarar av att t.ex. äta ett socker- och kolhydratrikt mål på morgonen och därefter äta nästa gång vid 15-17-tiden. Orsaken är att morgonmålet ger en kraftig insulintopp som klingar av efter kanske två timmar. Efter två timmar är personen hungrig och tar sig en kopp kaffe med sött tilltugg eller ett glas läsk. Insulinnivån stiger nu till den höga normalnivån och personen känner sig tillfreds i två timmar då det är dags att gå och äta lunch. Vid två till halv tretiden är blodsockret igen lågt efter lunchen och det är tid att boosta blodsocker och insulin med ett mellanmål … det finns ingenstans en lucka där kroppen skulle börja bränna fett vilket betyder att inget fett försvinner.

Alternativet är något som ser ut som ett brittisk morgonmål med ägg, bacon smör och något grönt. En liten mängd kolhydrater är ok men huvuddelen av maten är fett och proteiner. Resultatet av den ökade fettmängden är att hjärnan får en signal ”Jag är mätt!”. Det är fullt möjligt att, då fettet långsamt förbränns i levern, arbeta fram till tre … fyratiden utan att vara hungrig. Det är inte någon nackdel för arbetsgivaren att två korta och en lång paus i arbetet elimineras … man frågar sig om det här vore något någon arbetsgivare skulle vara intresserad av att försöka sig på. Ett kraftigt morgonmål med hög fetthalt skulle serveras av firman och man skulle i stället eliminera söta drycker och en onödig lunch. Skulle detta eventuellt höja totalproduktiviteten? Speciellt intellektuellt arbete där långa perioder av intensiv koncentration behövs skulle antagligen påverkas positivt av eliminering av onödiga kafferaster och på dem följande 20 minuters omstarter för att komma ihåg vara man var före pausen.

Är inte en diet med håg fetthalt rena döden för hjärtat? En sökning på kranskärlssjukdomar visar att dödligheten i Finland är ca. 94/100000 medan den i Storbrittanien är 60/100000 d.v.s. britterna mår tydligen inte sämre av en fetare diet. Det finns en intressant vebbplats som ger dödligheten för en hel del olika sjukdomar. Det är självklart att skillnaden i dödlighet inte beror endast av skillnaden i morgonmål.

http://www.worldlifeexpectancy.com/cause-of-death/coronary-heart-disease/by-country/

För att det inte skall bli några missförstånd så förespråkar jag inte en helt kolhydrat- och sockerfri diet. Däremot uppfattar jag att vi antagligen skulle må bra av att kraftigt ändra på dieten i riktning mot en mera traditionell kost med betydligt mera naturligt fett och proteiner. Vi kan utan några som helst problem sänka sockerkonsumtionen till en sjättedel utan att vara extrema på något sätt eftersom människor levde med denna sockerkonsumtion innan mänskligheten kom in i epidemin av fett och sockersjuka. Det verkar rätt klart att en snabb lösning som åtminstone förbättrar dagens situation är att minska på sockret. Socker måste ersättas med lämpligt fett helt enkelt för att kroppen skall ges korrekta mättnadssignaler vilket förhindrar frossande och därigenom indirekt viktuppgång.

Notera:

Ytligt sett har Palmgren rätt i att mängden mat på slutändan avgör om vi blir feta eller inte. Min frågeställning är varför så många människor idag äter mera än vad de behöver? Man bör också komma ihåg att ämnesomsättningen hos samma individ kan variera inom rätt vida gränser. Om ämnesomsättningen sjunker men matintaget hålls konstant så ghår sannolikt vikten upp. Om å andra sidan matmängden minskar och kroppen sänker ämnesomsättningen så behöver inte vikten minska trots ett minskat matintag.

Ett intressant inlägg på engelska:

Lars Silén Fysiker

C-vitamin, Jod och Bor borde jag tro på konspirationsteorier?

11/01/2016

Jag är fysiker till utbildningen, alltså inte läkare. Under de senaste åren har jag använt mycket tid till att läsa forskningsrapporter gällande konventionell och alternativ cancerbehandling. Jag gillar att läsa på ”bred front” d.v.s. jag koncentrerar mig inte på en specifik liten detalj utan då jag stöter på något intressant så följer jag dertta nya spår så långt nya intressanta uppgifter dyker upp. Då ett spår tar slut så återvänder jag till den ursprungliga frågan. En följd av detta läsande har varit att jag har halkat in också på andra (kroniska) sjukdomar såsom åderförkalkning och autoimmuna sjukdomar.

Den bild jag har fått av skolmedicinen via ovanstående sökande är kanske lite karrikerat följande:

  • En människa som uppvisar ett icke önskat medicinskt symtom är ”sjuk”
  • En läkares uppgift är att studera patientens symtom och därefter gräva fram en eller flera mediciner som eliminerar det inte önskade symptomet.
  • Om medicinen tar bort det ursprungliga symptomet så är patienten ”frisk”
  • Det spelar inte någon roll om medicineringen på slutändan ger andra icke önskade symptom eftersom lösningen naturligtvis då är att igen studera dessa symtom och söka fram nya mediciner som eliminerar de nya symptomen så att patienten igen blir ”frisk”.
  • Processen kan fortgå under många år i många iterationer och det blir allt mindre utrymme på bordet där pillerburkarna står.

Notera att ovanstående eventuellt kan uppfattas som något elakt och att andra synpunkter också finns.

Vid läsandet stötte jag på några mycket intressanta detaljer gällande tre olika ämnen som alla sannolikt är nödvändiga för människokroppen. De tre ämnen jag reagerade på är:

  • C-vitamin
  • Jod
  • Bor

Vad reagerade jag på då jag plötsligt tyckte mig se ett mönster?

Vitamin C

Vitamin C är ett vitamin en människa måste få via födan kontinuerligt. Akut brist på C-vitamin leder på några veckor till sjukdomen skörbjugg som om vitaminbristen inte avhjälps snabbt leder till döden. Det var under tidigare århundraden inte alls ovanligt att en stor del av besättningen på ett segelfartyg dog i skörbjugg under en långfärd. Samma sak hände på polarexpeditioner d.v.s. deltagarna dog som flugor i skörbjugg.

Man har uppfattat att det Brittiska Imperiet i hög grad byggde på att man där under en rätt lång tid ensamma kände till att skörbjugg kunde undvikas t.ex. genom att ge besättningen citron eller citronsaft. Brittiska fartyg kunde göra långresor utan att besättningen dog!

På 1930-talet lyckades man syntetisera C-vitamin och idag kan C-vitamin tillverkas i industriell skala genom en jäsningsprocess. Vitamin C kostar ungefär 15 Euro per kg d.v.s. ungefär 2c/g detta i små mänder på ungefär ett kilogram.

De första beläggen på att skörbjugg kunde botas med hjälp av cittrusfrukter är från 1300-talet. Under de brittiska sjuårskrigen 1755 till 1764 mönstrade 185000 män på i flottan och ungefär 134000 rapporterades som saknade eller döda i sjukdom. Den viktigaste sjukdomen var skörbjugg. Trots att man inom sjöfarten i allt högre grad började inse att skörbjugg kunde botas med cittrusfrukter så såg man från ”klassiskt” medicinskt håll på dessa påståenden som anekdotiska och således utan värde.

Då man inom den medicinska vetenskapen efter 600 år accepterade att skörbjugg berodde på brist på c-vitamin så  började man undersöka hur stora mängder c-vitamin som behövdes för att bota skörbjugg. Resultatet var 10 – 60 mg/dag. Mängden är beroende av hur mycket c-vitamin maten i övrigt innheåller.

Den rekommenderade dagliga totala C-vitamindosen är ungefär 60 – 100 mg/dag. Denna dos motiveras med att större doser inte signifikant höver C-vitaminkoncentrationen i blodet utan överskottet utsöndras via njurarna. Den intressanta frågan är då om c-vitaminöverskottet även under en begränsad tid kan vara nyttigt. Mätningar visar tydligt att upprepade doser höjer c-vitaminnivån i blodet till betydligt högre nivåer än vad en enda eventuellt relativt stor dos gör. För att få en bild av vilka mängder C-vitamin som behövs för att en människa skall hållas frisk kan det vara skäl att jämföra de mänskliga rekommendationerna med de mängder c-vitamin andra däggdjur kontinuerligt producerar internt. Människor i likhet med Apor och Marsvin har en genetisk defekt som gör att dessa arter inte kan syntetisera c-vitamin själva.

  • En Gorilla uppskattas äta mer än 5g c-vitamin per dag.
  • En Get som väger ca. 77 kg producerar ca. 13 g c-vitamin per dag (ca. 170 mg/kg).
  • Katter och hundar producerar mindre c-vitamin än getter. Hos hundar och katter kan c-vitaminbrist bli ett problem i äldre djur som då kan få problem med åderförkalkning och skörbjuggsliknande problem.

Då man ser på ovanstående exempel så verkar det självklart att en hälsosam nivå C-vitamin hos en människa borde ligga på ca. 80 – 170 mg/kg kroppsvikt om vi antar att människan fysiologiskt fungerar på ungefär samma sätt som andra djur och att vi vill ersätta den brist på c-vitamin som finns i förhållande till djur som producerar c-vitamin internt. Om vi accepterar detta resonemang borde en människa som väger 80 kg inta mellan 6.5 och 13 g c-vitamin per dag sannolikt i ett antal doser på några gram. Det är möjligt att dosen ligger ännu högre eftersom man vet att stora doser c-vitamin inte absorberas speciellt bra i tarmen.

Den stora frågan är då: Varför rekommenderar myndigheterna ett c-vitaminintag som är mindre än en sextiondedel (1/60) av den dos övriga däggdjur verkar behöva. Den dos man rekommenderar håller enligt amerikanska uppgifter akuta skörbjuggssymptom borta från ca. 70% av befolkningen. Varför rekommenderar man en daglig dos som uppskattas ge 30% (lindriga) skörbjuggssymptom? C-vitamin är vattenlösligt och bieffekter börjar komma vid doser kring 15g/dag och uppåt i form av diarre som går över då dosen minskas. Vilka är effekterna av kroniskt låga intag av c-vitamin? Svar: Experiment på apor visar att aporna får typiska mänskliga sjukdomar i form av åderförkalkning, hjärtattacker och tandproblem …

Skapar man ett säkert patientflöde genom att hålla intaget lågt … ?

Människans behov av grundämnet Jod

Vi vet entydigt att människan behöver Jod. Alltför små mängder Jod i kosten ger sköldkörtelproblem. Epidemiologiska undersökningar har visat att områden som är fattiga på Jod, typiskt långt från de salta världshaven, har förhöjd risk för sköldkörtelproblem och cancer. Finland, speciellt det inre av Finland, är jodfattigt och man vet att människor i östra Finland led av sköldkörtelproblem. Detta var orsaken till att man började tillsätta Jod i bordssalt.

Jodbrist kan ge upphov till följande problem:

  • Sköldkörtelproblem t.ex. struma.
  • Betydligt förhöjd risk för bröstcancer.
  • Betydligt förhöjd risk för prostatacancer.
  • Nedsatt immunförsvar

Man vet att jodbrist igen håller på att bli ett problem sannolikt till följd av följande orsaker:

  • Jod har inte lagts till salt i alla livsmedel. T.ex. salt i bröd innehåller inte nödvändigtvis Jod. Råsalt utan Jod kan vara något billigare än jodsalt vilket gör att livsmedelsindustrin väljer det billigaste alternativet d.v.s. salt utan Jod.
  • Brom från t.ex. flamskyddsmedel i elektronik förhindrar upptagning av Jod.
  • Klor t.ex. från klorerat vattenledningsvatten är en Jodantagonist och kan således förhindra upptag av Jod.

Myndigheterna rekommenderar ett Jodintag på ca. 150 ug för vuxna. Denna dos kan jämföras med ett maximalt kontinuerligt intag på 200 mg i Japan (1300x större än rekommendationen) där sjögräs som innehåller mycket Jod tillhör normalmenun. Man uppskattar att normalintaget i Japan är 12-15mg/dag (ca. 80 ggr större än rekommendationen). Skador till följd av stort jodintag i Japan har inte observerats trots att intaget kan vara mer än 1000 ggr det av den medicinska expertisen rekommenderade intaget.

Några exempel på betydelsen av Jod:

  • Armenien har världens högsta frekvens av bröstkancer (dödlighet 39.96/100 000). Armenien lider av en extrem brist på Jod vilket nyligen åtgärdades genom tillsats av jod i salt.
  • Japan har en låg frekvens av bröstkancer (dödlighet 10.86/100 000 d.v.s. en fjärdedel av bröstcancerfrekvensen i Armenien). Japan har antagligen det högsta naturliga intaget av Jod i världen.

Utan något påstående att orsaken skulle vara skillnad i jodintag är det intressant att notera:

  • Finland dödlighet i Alzheimers sjukdom  (53.77/100 000)
  • Japan dödlighet i Alzheimers sjukdom (4.23/100 000 mindre än en tiondel av frekvensen i Finland).
  • Finland Parkinssons sjukdom dödlighet (4.66/100 000)
  • Japan Parkinssons sjukdom dödlighet (1.52/100 000 ungefär en tredjedel av den Finska nivån)
  • Finland kranskärlssjukdomar dödlighet (94.14/100 000).
  • Japan  kranskärlssjukdomar dödlighet (30.96/100 000 ungefär en tredjedel av den Finska nivån)
  • Finland Multippel skleros dödlighet (0.82/100 000) … 20 ggr Japans dödlighet.
  • Japan Multippel skleros dödlighet (0.04/100 000)

Det här är en intressant video (på Engelska) som rekommenderar ett jodintag på ca 10-15 mg/dag d.v.s. 100x den rekommenderade dosen. Dosen ligger dock fortfarande under 1/10 av det maximala naturliga intaget i Japan.

Jod har en dödlig dos på ca. 2-3 gram ren Jod. Däremot är LD50 för Kaliumjodid ca. 10g/kg för möss d.v.s. mångdubbelt högre. Jämför detta med andra ämnen i samma grupp där klor är mycket giftigt medan NaCl (koksalt) inte i praktiken är speciellt giftigt. Kroppen är kapabel att via urinen göra sig av med ett Jodöverskott.

Den intressanta frågan är igen: Varför begränsar man jodintaget då det verkar självklart att t.o.m en hundrafaldig ökning ligger långt under giftighetsgränsen. Skapar man ett säkert patientflöde rent statistiskt genom att hålla intaget lågt?

Grundämnet Bor och Borax d.v.s. borsyrans natriumsalt

Enligt skolmedicinen vet man inte om Bor hör till de essentiella brundämnena för människan men forskning tyder på att Bor är nödvändigt. En orsak till att man inte med säkerhet vet om Bor är nödvändigt är att Bor ingår i många typer av rå och oprocessad mat. En diet baserad på en betydande mängd frukt och grönsaker ger 2-5 mg Bor per dag men mängden är kraftigt beroende av om växterna har tillgång till Bor.

Mängden Bor vi får i oss har minskat kraftigt de senaste årtiondena och man beräknar att man i västvärlden i medeltal får i sig 1-2 mg/dag och långtidssjuka får i sig kanske 0.25 mg/dag. Konstgödsel leder till att borupptaget ur jorden försvåras och detta kombinerat med en generellt ensidig kost leder till att vi får i oss mycket mindre bor idag än för 50 till 100 år sedan. Man vet att kokning av grönsaker lätt leder till att Bor kastas bort med kokvattnet.

Vilken effekt har Bor på den mänskliga kroppen? Bor justerar balansen mellan Calcium och Magnesium i kroppen. Denna balans har betydelse för hur cellmembranen fungerar och påverkar införseln av näringsämnen till cellerna och borttransport av slaggämnen från cellerna. Det finns indikationer på att en störd funktion av cellmembranen kan öka risken för cancer.

Det finns rapporter på att Bor hjälper mot olika typer av ledproblem både hos djur och människor. Se t.ex.

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/7889887

Bor påverkar metabolismen av fosfor, calcium och magnesium i benstommen. Symptom på borbrist är artritis d.v.s. ledsmärtor, benskörhet, degenerativa ledsjukdomar, hormonell obalans, minskad libido, minnesproblem, muskelsmärtor, osteoporos, tandkött som drar sig tillbaka samt svagt ledbrosk. Notera att tandköttsproblem också kan vara en följd av c-vitaminbrist.

Borbrist

Brist på Bor får bisköldkörtlarna att bli överaktiva vilket leder till att alltför mycket bisköldkörtelhormon frigörs. Ett överskott av bisköldkörtelhormon leder till att calciumconcentrationen i blodet ökar genom att calcium frigörs från benstommen, leder och tänder. Detta leder till olika typer av led- och tandproblem. Calcium- och Magnesiumöverskottet kommer i huvudsak att utsöndras via urinen.

Då människan åldras kommer en kontinuerligt hög calciumconcentration i blodet att leda till att olika mjukdelar förkalkas vilket kan ge upphov till muskelkramper, förkalkning av ögonen, endokrina körtlar speciellt tallkottskörteln och äggstockarna. Åderförkalkning, förkalkning av njurarna leder på slutändan till njursvikt. När calciumnivån i en cell blir för hög då dör cellen.

Då man analyserar en sjuk led och jämför med en frisk led så visar det sig att den sjuka leden endast har ungefär halva mängden Bor jämfört med den friska. På motsvarande sätt så innehåller ledvätskan i en sjuk led lite Bor jämfört med ledvätskan i en frisk led.

Artritis och osteoporos påverkar en mycket stor del av befolkningen. Olika typer av benbrott en den viktigaste orsaken till långvarig sjukhusvård.

Effekten av bortillskott

Bortillskott kan minska calciumförlusten ur benstommen med upp till 50%. Eftersom calciumet i huvudsak kommer från benstommen så är det möjligt att borbrist är en viktig faktor bakom ledproblem, benskörhet och tandproblem idag.

Bor påverkar omsättningen av steroider och speciellt könshormonerna. Bor höjer testosteronnivåerna hos män och östrogennivåerna hos kvinnor efter klimakteriet. Bor ökar upptagningen av calcium i benstommen och förhindrar mjukdelar att förkalkas.

Den tyska cancerforskaren Dr. Paul-Gerhard Seeger har visat att cancer tenderar att uppkomma via skadade cellmembran. Eftersom cellmembranens funktion är beroende av Bor och eftersom borbristen är mycket utbredd så är det möjligt att detta är en bidragande orsak till att cancer uppstår. Borföreningar har cancerförebyggande egenskaper och de är ”kraftigt benskörhetsförebyggande, anti-inflammatoriska, sänker fettnivåerna, antikoagulanta samt antineoplastiska.” Det finns indikationer på att t.ex risken för prostatacancer inte ökar trots att testosteronnivån stiger. Detta kan jämföras med dagens metod att kemiskt kastrera personer med prostatacancer eftersom man tror att testosteronet gör att cancern växer snabbare. Om det visar sig att Bor bromsar  cancerns utveckling eller sänker risken att få prostatacancer så ger detta ökad livskvalitet åt miljoner män.

På 1960-talet fick växtbiologen Rex Newnham artrit d.v.s. ledproblem. Han fick konventionella mediciner mot problemet men utan effekt. Han började då studera växterna i omgivningen och insåg att jorden saknade specifika spårämnen. Då han visste att Bor positivt påverkade calciumbalansen i växter beslöt han att försöka öka sitt borintag med hjälp av Borax … ett ämne som på vissa områden i världen används som bl.a. myrgift.  Dr Newnham tog ca. 30 mg Borax per dag och ledbesvären försvann på tre veckor. Dr Newnham undersökte under årtionden sambandet mellan bornivåerna i födan och ledproblem. På 1980-talet gjordes ett dubbelblindförsök på Royal Melbourne Hospital som visade att 50% av dem som fick bortillskott upplevde en signifikant positiv effekt mot endast 10% bland den som fick placebo.

Jämförelse av områden med låg halt av bor i odlingsjorden med områden med högre borhalt visade på en omvänd korrelation mellan bor i födan och ledproblem.T.ex. öar där man traditionellt under lång tid har odlat sockerrör är till följd av konstgödsling mycket borfattiga. Jamaica har de lägsta bornivåerna och 70% av befolkningen lider av artrit. Dr Newnham noterade att t.o.m. de flesta hundarna verkade linka. Mauritius vid Afrikas sydostkust har mycket lite Bor och ungefär 50% av befolkningen har ledproblem. USA, England och Australien har medelhöga nivåer Bor, naturligtvis med lokala variationer, och ungefär 20% av befolkningen lider av artrit. Israel har en hög bornivå och endast 1% av befolkningen leder av artrit. Carnarvon i västra Australien har höga bornivåer och endast 1% av befolkningen lider av ledproblem (artrit).

En Orsak till att Dr Newnham gjorde vetenskapliga försök gällande Bor var att Australien år 1981 reglerade att Bor och dess föreningar är giftigtiga i alla koncentrationer vilket ledde till att möjligheterna att använda bortillskott försvann.

En serie korta videon om Bor nedan:

Dr Newnham observerade att patienter med artrit ofta uppvisade svårare symptom då behandlingen inleddes men om behandlingen fortsatte några veckor skedde en tydlig förbättring. Denna effekt är välkänd och kallas en Herxheimerreaktion. Man antar att reaktionen är en följd av att giftämnen frigörs i kroppen då t.ex. en mikrob behandlas med antibiotika och dör. Man vet att Borax är ett relativt effektivt medel mot bl.a. svamp t.ex. Candida. Det är då inte speciellt förvånande om motsvarande reaktion kan observeras då bortillskott ges eftersom bor verkar påverka virus och svamp och i mindre utsträckning också bakterier.

Giftighet

I likhet med de många andra kemiska föreningar är Borax d.v.s. Disodium Tetraborate  (Na2B4O7·10H2O) giftigt i stora doser. För att få en bild av ämnets giftighet kan det vara intressant att jämföra Bor med Natriumklorid d.v.s. vanligt bordssalt:

  • LD50 (Råtta 50% av försöksdjuren dör) för Natriumklorid d.v.s. bordssalt är ca. 3000 mg/kg kroppsvikt.
  • LD50 (Råtta 50% av försöksdjuren dör) för Borax är ca. 4500 – 6000 mg/kg kroppsvikt.
  • För salt konstateras att det är svagt mutagent och skadligt vid inandning.
  • Salt kan ge utvecklingsstörningar i skelettet på foster (Råtta, Möss).
  • Borax är inte mutagent.
  • Borax kan i extremt höga doser ge utvecklingsproblem i benstommen (Råtta)
  • Inte carcinogent på möss.

En studie över 784 förgiftningar med Borax där doserna var 10 – 88 gram visade att 88% av fallen var symptomfria d.v.s. de märkte inte överhuvudtaget av dosen. Man vet dock att långvariga stora doser kan ge problem och barn har dött av doser på 84 mg/kg kroppsvikt vilket motsvarar ca. 40 gram för en person som väger 60 kg.

Då man ser på ovanstående jämförelse mellan bordssalt och borax så ställer man sig lätt frågan om något annat än giftigheten har spelat in då EU byrokraterna har förbjudit Borax inom EU. Ämnet går fortfarande att få tag i eftersom det används t.ex. för glasyr av lergods, som fluxmedel vid lödning av olika metaller etc. Ämnet finns inte längre att köpa via vanliga kanaler i handeln. Har Borax eliminerats från marknaden för att ämnet är ett hot mot vinsterna i den medicinska storindustrin. Då upp till 50% av befolkningen i västvärlden förväntas drabbas av artrit så är det självklart att det finns stora intressegrupper som uppfattar ett enkelt mineraltillskott som ett hot. Har vi igen en situation där det är i läkemedelsindustrins intresse att behandla kroniska sjukdomar med dyra mediciner som tar bort symptomen utan att behandla sjukdomens orsaker. Det lidande hurndratals miljoner människor utsätts för spelar naturligtvis ingen roll i detta spel. Den idealiska patienten kräver medicinering mot sina symptom under hela livet. 

EU beslutet som alltså motiveras med risken för fertilitetsproblem bygger på följande data taget ur PROPOSAL FOR IDENTIFICATION OF A SUBSTANCE AS SUBSTANCE OF VERY HIGH CONCERN (SVHC) :

Se sida 37 i dokumentet som går att hitta som pdf på nätet läser vi:

Human data
Investigations of potentially reproductive effects in humans have not been specifically focussed on boric acid alone: available epidemiological studies mainly addressed the effects of exposure to inorganic borates in general. In studies performed among worker populations (Whorton et al., 1994; Tarasenko et al., 1972) or among a highly exposed population (Sayli, 1998; 2001; 2003), no significant adverse effects on reproduction or reproductive outcome have been reported. However, all epidemiological studies performed exhibited methodological deficiencies (for a more in-depth discussion see ECHA (2008a)). In recent studies, lower Y:X ratio in sperm cells have been reported in boron exposed workers (Robbins et al., 2008; Scialli et al. (2009)), which, however, did not correlate with boron concentration in blood. It was concluded, that there was no clear evidence of reproductive toxicity in highly boron-exposed workers (whose exposure levels are nevertheless below the NOAEL which has been derived from animal studies). Thus, epidemiological studies in humans are insufficient to demonstrate the absence of an adverse effect on fertility.

Summary and discussion of reproductive toxicity
Results from animal experiments demonstrate that boric acid adversely effects fertility and development. Feeding studies in different animal species (rats, mice and dogs) have consistently demonstrated that the male reproductive system is the principle target in experimental animals, although effects on the female reproductive system have also been reported. Testicular damage ranging from mildly inhibited spermiation to complete atrophy has been demonstrated following oral administration of boric acid. Effects on fertility were observed at lower dose levels compared to dose levels, where signs of general toxicity appeared. 17.5 mg boron /kg bw/day was derived as a NOAEL for male and
female fertility (ECHA, 2008a). Developmental toxicity of boric was investigated in the rat, the rabbit and the mouse. In two independent rat studies, the reduction in fetal body weight at 0.1% or 0.2% boric acid in feed from GD 0 to 20 was comparable, maternal toxicity in mice and rats was not striking, since effects on food and water consumption were minimal. Observed weight gain changes seemed to be secondary to developmental toxicity, because body weight gain corrected for gravid uterine weight was not significantly reduced. Studies in rats failed to provide evidence for any treatment related renal pathology. Thus, in the rat, developmental toxicity (decreased foetal weight: at 13.7 mg boron/kg bw/day) occurred in the absence of marked maternal toxicity. For developmental toxicity, a NOAEL of 9.6 mg boron kg bw/day has been derived.

Notera!!

Doserna som har använts vid djurförsöken för att visa på giftighet NOAEL (No Observable Adverse Effect Level d.v.s. en dos där inga negativa effekter går att urskilja) är för både hona och hane  17.5 mg bor/kg kroppsvikt per dag. Detta motsvarar ett kontinuerligt intag av 12,7 g Borax per dag d.v.s. två stora rågade teskedar Borax per dag. För utvecklingsstörningar på foster sätts gränsen till 9.6 mg bor/kg kroppsvikt. Detta motsvarar 87 mg Boarax per kilogram kroppsvikt eller för en fullvuxen person som väger 80 kg så är NOAEL dosen ca. 7 gram/dag en kraftigt rågad stor tesked Borax per dag.

Notera att de mängder Bor kroppen tydligen behöver för att undvika ledproblem ligger kring 10 mg Bor totalt per dag. Den dagliga dosen som t.ex.  Dr Newnham rekommenderade mot artrit ligger på ungefär en åttiondedel (1/80) av NOAEL gränsen. Vilken är den verkliga orsaken till att man förbjuder ett ämne med låg giftighet via EU direktiv? Orsaken till försäljningsförbudet av Borax d.v.s. risken för fertilitetsproblem har inte kunnat påvisas. Är problemet här att ingen politiker som har tagit beslutet har tittat på det material som har legat som grund för beslutet eller är problemet bara ett bevis på total dumhet hos beslutsfattarna.

Då man tittar på mängden pengar som rör sig i läkemedelsindustrin och i sjukvårdssystemen så inser man att det kan finnas andra intressen i bakgrunden. Om man t.ex. kunde minska mängden artrit med 50% så skulle detta rent ekonomiskt motsvara att man eliminerar en stor del av Telecomindustrin! Då det gäller att göra vinster har man åtminstone tidigare i historien aldrig låtit onödiga dödsfall eller mänskligt lidande påverka möjligheterna att tjäna ofantliga mängder pengar.

Intressanta Länkar:

C-vitamin

http://vitamincfoundation.org/suppress.htm

http://paulingtherapy.com/

http://www.nutri.com/wn/klenner.html

http://www.vitamincfoundation.org/mega_1_1.html#FRED

http://seanet.com/~alexs/ascorbate/198x/smith-lh-clinical_guide_1988.htm

Jod:

https://books.google.fi/books?id=FBdk5SkdNZAC&pg=PA19&lpg=PA19&dq=iodine+absolute+maximum+intake&source=bl&ots=VeKGx2pDRY&sig=ny2z06kvt16eF1p6IV-uVlz3xiY&hl=en&sa=X&ved=0ahUKEwiD7_O06ovKAhUkLHIKHf0nBlUQ6AEITTAJ#v=onepage&q=iodine%20absolute%20maximum%20intake&f=false

https://examine.com/supplements/iodine/

http://www.thyroidresearchjournal.com/content/4/1/14

http://hypothyroidmom.com/busting-the-iodine-myths/

Bor

http://knowledgeofhealth.com/why-animals-age-they-produce-less-vitamin-c-same-for-humans/

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/9638606

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1566627/pdf/envhper00403-0084.pdf

http://www.arthritistrust.org/Articles/Boron and Arthritis.pdf

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21129941

http://jac.oxfordjournals.org/content/63/2/325.long

http://www.ithyroid.com/boron.htm

http:/www.sciencelab.com/msds.php?msdsId=9927593

http://www.hillbrothers.com/msds/pdf/n/borax-decahydrate.pdf

 

 

Experiment med C-vitamin, matsoda urinvägsinfektion och gikt

09/10/2015

Nobelpristagaren Linus Pauling (1901 – 1994) såg C-vitamin som ett extremt viktigt ämne vid behandling av flera olika sjukdomar. Pauling som var kemist, inte läkare, använde stora doser vitamin C från 4 – 18g per dag för att behandla bl.a. hjärtsjukdomar (åderförkalkning). Paulings dos ligger på kanske 40 – 50 ggr den dagliga dosen rekommenderad av skolmedicinen (75 mg/dag).

220px-L_Pauling

Nobelpristagaren, kemisten, Linus Pauling. Pauling ansåg att stora doser C-vitamin var nyttigt mot diverse åkommor. Bilden är från Wikipedia.

Linus Paulings tankar var inte okontroversiella. Extremt stora doser C-vitamin kan ge problem i form av t.ex. njursten. Allmänt gäller dock att C-vitamin eftersom det är vattenlösligt kommer att spolas ut med urinen utan att ge symptom, mera om detta nedan.

Jag har under senare år två gånger råkat ut för urinvägsinfektion som sköttes konventionellt med antibiotika. Då jag för en tid sedan började känna av symptom ville jag inte i onödan gå igenom en antibiotikakur igen och beslöt att försöka åtgärda problemet på ett alternativt sätt. Tanken var att avsiktligt sänka pH betydligt i urinen genom att ta relativt stora doser C-vitamin. Doser på ca. 2g under ett par dagars tid eliminerade symptomen och mätning av pH visade att urinens pH låg på ca. 5,6 d.v.s. relativt surt. Jag beslöt att fortsätta med de höga C-vitamindoserna en tid för att stabilisera det ursprungliga problemet och för att helt enkelt se vad som skulle hända.

För några dagar sedan blev det plötsligt kallt med temperaturer kring noll grader och jag började använda handskar för att inte frysa om händerna. Jag gillar att äta olika typer av österländsk mat samt också rätt mycket ägg och bacon. Igår gick jag ut med hunden och passade på att kolla en del saker på nätet under promenaden på mobiltelefonen. Jag hade telefonen i höger hand utan handske och hundens koppel i vänster hand med hanske. Resultatet blev:

Någon timme senare började jag ha tydligt ont i den andra leden på högra handens tumme. Smärtan var först obestämd och senare mot kvällen kändes det som om man med tummen i vissa lägen hade stuckit en stoppnål genom ifrågavarande led … inte alls trevligt.

Vad hade hänt? Min tolkning av situationen är att de stora doserna C-vitamin hade påverkat pH ute i vävnaderna så att det fanns en relativt hög koncentration fri urinsyra ute i vävnaderna. Då högra handen kyldes ner så kristalliserades urinsyra i det kalla området och det råkade sig så att den värst drabbade leden råkade vara tummens andra led från tumspetsen.

Min persdonliga diagnos utgående från kännedom om vad jag ätit, kyla och de stora C-vitamindoserna, inte verifierad av läkare, är att symptomen pekade på gikt d.v.s. utfällning av urinsyra som skapar vassa kristaller i leden. Lösningen borde då logiskt vara att minska på syraöverskottet och på detta sätt lösa upp kristallerna vilket bör eliminera problemet.

Jag stoppade C-vitaminintaget och drack ett glas vatten med en halv tesked matsoda. Efter ett par timmar försvann symptomen nästan helt. Ett andra glas på morgonen har eliminerat symptomen helt.

Konklusion

Stora doser C-vitamin kräver att man balanserar syran med lämplig kost. Dessutom kan eventuellt matsoda behövas för att balansera upp pH till en lämplig nivå. Notera att Pauling använde matsoda för att balansera stora C-vitamindoser, tanken är alltså inte min.

Risker

Det finns vissa indikationer på att rökare som intar stora doser C-vitamin kan ha en förhöjd risk för cancer. Min uppfattning är att alla faktorer som sänker kroppens pH kan vara riskabla på längre sikt. Jag tänker på nobelpristagaren i medicin Otto Warburg som konstaterade att man genom att försvåra cellers syreomsättning (andning) kan göra vilken cell som helst till en cancercell. Syreomsättningen är en funktion av blodets pH och detta är en orsak till att blodets ph hålls konstant inom snäva gränser. Om pH stiger för högt … eller sjunker för lågt så dör man! Det är naturligt att kroppen då har flera inbyggda säkerhetssystem för att kroppen skall överleva.

180px-Otto_Warburg

Otto Warburg nobelpristagare i medicin på 1930-talet. Påstod att vilken cell som helst kan göras till en cancercell genom att försvåra cellens syreomsättning. Bilden är från Wikipedia.

Då blodets pH sjunker alltför lågt så hanterar kroppen saken genom att göra sig av med koldioxid vilket höjer pH genom att koldioxid försvinner och det blir kvar alkalisk ”aska” av organiskt material som bryts ned. Om pH stiger för högt så utsöndrar kroppen alkaliska ämnen via njurarna. Då man läser vissa läkares kritik av pH-kontroll så verkar argumentet vara att eftersom blodets pH hålls justerat inom snäva gränser så kan inte pH vara något problem d.v.s. hela kroppen hålls inom samma snäva pH-gränser. Min uppfattning är att argumentet är extremt svagt. Lokalt kan pH ligga på helt andra nivåer än i blodet. Man behöver endast tänka på matsmätningen där extremt låga pH nivåer förekommer. Likaså kan man tänka på benstommen som i princip kan uppfattas som en alkalisk reserv.

Vad händer då pH lokalt blir alltför lågt eller alternativt då syresättningen av celler blir otillräcklig till följd av t.ex. hård fysisk aktivitet? En cell som får allför lite syre kan gå över till en nödmetabolism där socker, i stället för att tillsammans med syre brytas ned till vatten och koldioxid, förvandlas till mjölksyra men via en ineffektiv process som ger ut endast 1/16 and den energimängd man skulle ha fått med syre. Mjölksyran sänker pH ytterligare vilket inte är bra för cellens syresättning.

En cell som har kommit in i mjölksyremoden kan börja aktivera gamla gener från tiden då cellen var en encellig organism vilket leder till att den börjar dela sig okontrollerat … vilket kan ge cancer. Varje gång en cell går över i mjölksyremoden så utgör detta en risk och ju längre perioder celler använder sig av mjölksyremetabolism desto större är risken för regression (”mutation”) som kan synas som cancer. Det är i detta sammanhang intressant att se hur vanlig cancer är hos idrottare i uthållighetssporter såsom ishockeyspelare. Är orsaken helt enkelt den att dessa personer tvingar delar av kroppen att använda mjölksyremetabolism under relativt långa perioder vilket ökar risken för att något går snett. Risken ökar eventuellt till följd av att dessa idrottare konsumerar mycket sädesprodukter för att få snabb energi.

Spekulationer

Vad händer om man under lång tid t.ex. äter mat som tenderar att sänka blodets/kroppens pH? Eftersom blodets pH borde ligga någonstans mellan 7,35 och 7,45 för att andningen skall fungera så kommer kroppen:

  1. Att använda andningen och koldioxidomsättningen tillsammans med njurarna för att reglera blodets pH.
  2. Om (1) inte är tillräckligt och pH sjunker så måste det finnas nödlösningar där kroppen t.ex. börjar ta buffertämnen ur olika organ för att blodets pH skall kunna hållas på en tillräckligt hög nivå. På sikt kan stöld av buffertämnen leda till skador på olika organ men detta spelar ingen roll om döden annars skulle komma mycket snabbt.
  3. Organ från vilka alkaliska buffertämnen tas bör få lägre pH vilket leder till sämre syreomsättning. Resultatet bör vara att vissa celler eventuellt tvingas in i nödmod (mjölksyra) vilket ökar risken för cancer. Varifrån buffertämnen stjäls är antagligen delvis en fysiologisk slumt vilket förklarar varför cancer i såfall uppstår på olika håll i kroppen och inte varje gång i samma organ.

En naturlig åtgärd för att underlätta arbetet för kroppen vore då att modifiera kosten så att den producerar mera alkalisk aska vilket på sikt löser problemet. Alternativt kan t.ex. matsoda i vatten användas.

Åldringar och C-vitaminbrist

21/10/2014

Alla som har nära kontakt med åldringar vet att medicinpaketet de förväntas stoppa i sig dagligen kan vara skrämmande eller imponerande beroende av hur man egenligen ser på saken.

En nära släkting dog för ungefär ett år sedan på ett på slutändan mycket snabbt och barmhärtigt sätt. Under det sista året var han extremt trött, stora blånader uppträdde ganska slumpmässigt på olika delar av kroppen och den sista morgonen såg det ut som om han hade svettats blod d.v.s. det rann blod vid t.ex. halsen utan att det fanns synliga sår. Kanske tjugo timmar senare var han död.

Den närmaste kretsen antog att det vi såg var en följd av t.ex. överdosering av antikoagulerande s.k. bloduttunnande medel givna för att undvika blodpropp. Man kan ju då lätt anta att en bieffekt skulle vara blånader och vid extrem överdosering eventuellt t.o.m. yttre blödningar. Jag köpte själv det här resonemanget fram till för ett par dagar sedan då jag gjorde breda sökningar kring cancer sedd som en kombination av en eller flera bristsjukdomar. Det finns flera välkända bristsjukdomar som den dåtida läkarvetenskapen stod handfallna inför eftersom man sökte förklaring i infektion eller liknande och inte i kost. Två exempel ges nedan:

Skörbjugg var en fruktad sjukdom som kunde slå ut 50% av deltagarna i ett korståg, en stor del av besättningen på ett fartyg som gjorde en lång resa över öppet hav eller en polarexpedition. Det tog ca. 200 år för läkarvetenskapen att fullt acceptera att det var fråga om en bristsjukdom. Den brittiska flottan var bland de första att ta i bruk den nya kunskapen genom att ställa upp regler att cittrusfrukter skulle tas med på alla skepp. Resultatet av undermedicinen mot skörbjugg var världsherravälde över haven eftersom man kunde göra extremt långa resor utan att besättningen dog. Så småningom accepterades orsaken till skörbjugg och sjukdomen blev ett minne blott som ingen mera ens tänker på!

Dödligheten i perniciös anemi låg på 98 – 99% trots att man försökte bota sjukdomen med alla tänkbara läkemedel inklusive arsenik och kvicksilver. Man hade en palett på nästan 200 olika mediciner som användes mot sjukdomen men verkan var inte speciellt bra eftersom nästan alla patienter dog. Det väckte en viss uppståndelse då en grupp forskare i början av 1900-talet kunde visa att man kunde bota motsvarigheten till perniciös anemi hos hundar genom att mata dem med rå lever. Argumentet mot leverkuren var att man har tillgång till en mängd mediciner och att det inte är rätt att skicka patienten till slaktaren runt hörnet. Tråkigt nog glömde man att patienterna trots de många medicinalternativen hade en extremt hög dödlighet. De patienter som trodde på rådet att de skulle springa till slaktaren och köpa färsk lever och äta den möjligast rå överlevde. Orsaken var att lever innehåller mycket vitamin B12 och brist på vitamin B12 kan ge perniciös anemi som obehandlad leder till döden.

Det finns också andra exempel men dessa två är nog för den här berättelsen. Eftersom jag sökte ledtrådar för kostrelaterade orsaker till cancer gjorde jag naturligtvis sökningar också på ovanstående bristsjukdomar för att eventuellt få grepp om något återkommande ”mönster”.

I Wikipedia kan vi läsa http://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%B6rbjugg :

”Sjukdomen var ett mycket allvarligt problem under européernas upptäcktsresor från 1400-talet, då tillgång till C-vitaminrik föda var begränsad. Femtio procent eller mer av sjömännen kunde dö av skörbjugg under en expedition. Den engelske marinläkaren James Lind kunde 1747 visa att juice från lime botade skörbjugg. Limejuice blev snabbt obligatoriskt på engelska flottans fartyg, och ledde även till engelsmännens öknamn limey.”

Tandkött som angripits av skörbjugg (från Wikipedia)

Om C-vitaminets betydelse sägs det:

”Vitamin C behövs för att proteinet kollagen, som finns i huden, ska bildas normalt. Vitamin C behövs som reducerande medel då molekylärt syre används för att hydroxylera prolin och lysin så att kollagenfibrerna skall kunna korslänkas till varandra. Allvarlig brist av vitamin C leder således till att mängden kollagen i bindväven minskar och blir av dålig kvalitet.”

Om förekomsten av skörbjugg sägs det:

”Skörbjugg är en bristsjukdom som uppstår till följd av för lågt intag av vitamin C. Trots att det ofta betraktas som ett glömt, historiskt problem eller som ett tillstånd som bara drabbar fattiga personer, är det fortfarande en realitet i västvärlden.”

Oops! Sjukdomen är efter mer än trehundra år fortfarande en realitet i västvärlden? Var förekommer då skörbjugg idag?

”Riskgrupper att utveckla skörbjugg är i första hand människor med otillräckligt intag av vitamin C, till följd av dålig kosthållning, ätstörningar, alkoholism, narkomani. Ämnesomsättningssjukdomar och malabsorption kan orsaka skörbjugg. Tillståndet förekommer också hos kroniskt sjuka personer, personer som är inlagda på sjukhus, människor med psykiska störningar, och äldre.”[1][2]

Symptomen på skörbjugg är:

”Det mest omtalade symptomet på skörbjugg är blödningar i tandkött; det senare utvecklas i svåra fall till kraftig tandköttsinflammation och tandlossning, som kan omöjliggöra tuggning. I svåra fall tillkommer också muskelförtvining, extrem trötthet och förstoppning.

Innan det gått så långt kan dock huden uppvisa flera symptom. Hyperkeratos i hårsäckarna, små lokala blödningar vid hårsäckarna, och kroppshår som börjar bilda lockar eller böja sig, är några vanliga, tidiga tecken på C-vitaminbrist. Vid skörbjugg är det också lättare att få blåmärken.”[2][3]

Personen jag nämnde om ovan hade inga egna tänder varför antagligen tandsymptom inte gick att se … däremot kunde man tydligt periodvis se en extrem trötthet, stora blåmärken som uppträdde ”utan orsak” på olika delar av kroppen, svårartad förstoppning som krävde sjukhusvård och muskler som blev så svaga att patienten inte utan hjälp kunde sätta sig upp i sängen. På slutet kunde man se ”blodsvettning” där det slumpmässigt blödde på huden utan synliga sår.

Min personliga tolkning är att det här var ett klart fall av skörbjugg som sjukvårdssystemet totalt missade trots att patienten var många månader på sjukhus. En åldring förväntas vara svag och sjuk och då finns det ju inte någon orsak till att försöka hitta orsaken till symptomen.

Varför har jag skrivit det här inlägget?

Jag har skrivit den här artikeln för att göra åldringarnas stödpersoner uppmärksamma på att det kan vara skäl att titta noga på vad åldringar äter i verkligheten. Färdig fabrikslagad mat är inte nödvändigtvis det bästa för en åldring också om det kombineras med en tomatklyfta och några tunna skivor gurka. Min uppfattning är att det skulle löna sig att lägga till en liten dos C-vitamin i medicinarsenalen även om antalet mediciner i värsta fall ökar från 20 till 21. C-vitamin är extremt svårt att överdosera och vitaminen är billig. Det finns ingen anledning över huvudtaget att ge åldringar skörbjugg i vår upplysta värld!

 

Modernt kvacksalveri?

17/10/2014

Vi lever i en intressant värld. Pengar betyder alltid mycket mer än människoliv. Om en medicin inte kan patenteras d.v.s. tillverkaren kan inte få lagligt monopol på den så finns det ingen anledning att tillverka den även om dess effekt är hur bra som helst.

Den här videon är vämjelig och visar tydligt på den oheliga alliansen mellan medicinska storföretag och myndigheter. Notera att likheterna med myndighetsaktiviteten för att förbjuda Amygdalin. Skillnaden är att man lyckades förbjuda Amygdalin medan Antineoplaston inte gick lika lätt att sopa under mattan. Det obehagligaste är att människoliv tydligen inte har någon som helst betydelse … det är endast storföretagens pengar som är viktiga.

Om nedanstående video innehåller ens en liten gnutta sanning kan man med rätt fråga sig om de verkliga kvacksalvarna hittas inom skolmedicinen.

Se också:

http://articles.mercola.com/sites/articles/archive/2011/06/11/burzynski-the-movie.aspx

 

 

En kontroversiell cancermedicin Amygdalin/laetril

14/10/2014

Den ”heliga gralen” gällande bot för cancer är att hitta en medicin som endast angriper cancer utan att överhuvudtaget påverka övriga celler negativt. Varje år undersöker man en stor mängd nya kemiska föreningar som kunde användas som cellgifter vid cancerbehandling och varje år konstaterar man att mängder av lovande mediciner trots allt inte var så bra eller så har de den tråkiga bieffekten att man nog får bort cancern men att patieten dör stax efterår vilket ju inte är riktigt önskvärt.

Inledning och bakgrund

Det finns många åsikter om vad som förorsakar cancer. Man har inom skolmedicinen satsat något hundratal miljarder dollar på att hitta en genetisk orsak till cancer. Den gängse uppfattningen inom skolmedicinen verkar vara att cancer uppstår slumpmässigt till följd av slumpmässiga genetiska förändringar i någon cell med resultatet att cellen börjar dela sig okontrollerat. Då en grupp celler delar sig okontrollerat så uppstår det en svulst/tumör som beroende av var den befinner sig kan skada individen på olika sätt. Jag är inte här intresserad av vilka skadorna kan vara.

Om cancer uppstår till följd av slumpmässiga genetiska skador bör olika cancerformer ha väldigt lite med varandra att göra eftersom grunden antas vara genetiska mutationer. Det visar sig dock att det finns vissa gemensamma egenskaper hos många (alla?) cancerformer som gör att man kan använda dessa egenskaper för diagnos och detektering av cancer. En spännande egenskap är att cancer verkar ha en omåttlig aptit på socker. En cancertumör använder upp till 15 – 16 ggr mera socker än en normal cell. Sockret används dessutom extremt ineffektivt så att det bryts ner anaerobt (utan syre) till mjölksyra i stället för att brytas ned till vatten och koldioxid. Eftersom svulsten ger ifrån sig stora mängder mjölksyra så kommer halten av mjölksyra i blodet att stiga vilket kroppen tolkar som on den utsatts för en extrem fysisk ansträngning d.v.s. mjölksyran gör att kroppen uppfattar sig som extremt trött. Mjölksyran förs av blodet till levern där den behandlas så att det av den produceras socker … som tumören kan använda.

Hur vet vi att en tumör har en våldsam aptit på socker? Dagens medicin använder sig av tumörens aptit på socker för att detektera var det finns tumörer. Man ger patienten en dos socker märkt med någon lämplig radioaktiv isotop. Man kan efter en stund scanna av hela patientens kropp och de platser där man hittar koncentrationer av radioaktivt socker är platser där det sannolikt finns en tumör.

Området runt tumören och i tumören tenderar att ha en dålig syrsättning och vävnaderna är surare d.v.s. har ett lägre pH än omgivningen.

Vi vet med säkerhet att den genetiska förklaringen till cancer åtminstone inte kan vara hela förklaringen eftersom vissa virus både hos människor och djur ökar risken för specifika cancerformer. Det finns också åsikter om att cancer eventuellt kunde vara resultat av en svampinfektion. En representant för den här synen är bl.a. den kontroversiella italienska läkaren Simonchelli som något tillspetsat konstaterar att all cancer är svamp …

Var hittar vi organismer som har en motsvarande sockeranvändning som en cancersvulst? Det visar sig att olika typer av svampar, mögel och vissa bakterier har en förkärlek för en sur miljö med begränsad tillgång till syre. De här organismerna utsöndrar ofta kraftiga gifter som används för att hålla andra bakterier borta genom kemisk krigföring. Ett välkänt exempel är penicillin som utsöndras av svamp/mögel och som dödar eventuella konkurrerande bakterier. Eftersom svamp och mögel lever på socker och med socker besläktade ämnen t.ex. cellulosa i trä så har de här organismerna en förmåga att producera enzymer som bryter loss sockergrupper ur olika kemiska föreningar. Ett sådant enzym är beta-glucosidas som bryter loss två sockermolekyler från ett större komplex.

Hur ta död på cancer

Om man antar att cancern är beroende av stora mängder socker så verkar det naturligt att behandla en cancertumör med ett ämne där man har kopplat ihop några sockermolekyler (lockbete) med något lämpligt cellgift. Om man kan lura en cancercell att ta upp kombinationsmolekylen eftersom den innehåller socker och lura cellen att bryta loss sockret så kommer gifterna att frigöras och i bästa fall så dör cancercellen. Finns det någon lämpligt kemiskt komplex som skulle ha de här egenskaperna?

Det visar sig att ett stort antal olika fruktkärnor innehåller varierande mängder av ämnet Amygdalin som består av två sockermolekyler kopplade till en cyanidgrupp och benzaldehyd. Båda de senare är giftiga och dessutom förstärker gifterna varandra.

Hur förväntas då amygdalin fungera? Man antar att amygdalin förs runt i kroppen med blodet och cancerceller kommer att detektera att Amygdalinet innehåller två sockergrupper! Amygdalinmolekylen dras in i cancercellen som använder självproducerat beta-glucosidas till att bryta loss sockret från Amygdalinet. Resultatet är att det samtidigt frigörs cyanid och benzaldehyd vilka förgiftar cellen så att den aktiverar apotosis d.v.s. programmerad celldöd. Normala celler producerar inte det behövliga enzymet beta-glucosidas och kan följaktligen inte bryta loss sockret och aktivera giftlasten. Amygdalin är således inte giftigt för normala celler.

Mekanismen bakom hur Amygdalin fungerar verkar mycket lättförståelig och extremt effektiv. Vi har ett ämne som i huvudsak påverkar endast cancervävnad utan att skada friska celler. Finns det då belägg för att Amygdalin kan fungera som cancermedicin?

Det visar sig att det finns ett folk, Hunzas, i Himalaya som ofta lever till långt över hundra år. Denna folkgrupp har fram till vår tid varit totalt förskonad från cancer, varför? Nyckeln torde vara att människorna i denna folkgrupp odlar mycket apprikos och antalet apprikosträd är en mätare på en människas rikedom. Människorna här äter inte bara fruktköttet utan de bryter upp nöten inne i frukten och äter fröet … som är mycket rikt på Amygdalin. Hunzas kan äta upp till 70 – 80 aprikoskärnor per dag utan några biverkningar annat än att cancer är okänt och att människor lever till en hög ålder.

Varför används inte Amygdalin av läkare

Amygdalin har undersökts från 1950-talet fram till ca. 1970 då ämnet i USA efter framstötar från läkemedelsindustrin förbjöds. Fram till ca. 1970 publicerades ett rätt stort antal rapporter över mycket lyckad cancerbehandling med amygdalin. Efter detta har man betonat att Amygdalin innehåller cyanid och således bör vara ett dödligt gift … detta motsvarar en situation där man säger att vanligt koksalt NaCl innehåller klor (klorgas användes som stridsgas under första världskriget) och således bör salt vara extremt farligt … vilket är total smörja.

Det är ett känt faktum att man inte kan äta ett stort antal aprikoskärnor på en gång utan att bli sjuk! Orsaken är att vi i tarmen har bakterier och svamp som kan producera beta-glucosidas som alltså frigör cyanid i tarmen. Stora mängder cyanid är inte bra … det är ett dödligt gift! Lösningen är enkel. Man börjar äta aprikoskärnor försiktigt i små mängder t.ex. en kärna på morgonen och en annan på kvällen. Följande dag ökar man dosen om inga biverkningar uppträder. Man kan då ta t.ex. en kärna tre gånger under en dag (tuggas). Under några dagars tid höjer man successivt dosen tills man når den önskade nivån. Resultatet är antagligen att tarmfloran påverkas så att bakterier/svamp som kan frigöra cyanid minskar och då minskar samtidigt mängden i tarmen frigjord cyanid. I stället kommer Amygdalin in i kroppen och börjar småningom nå cancern.

Det är intressant att notera att demoniseringen av Amygdalin/aprikoskärnor helt tydligt är en bluff avsedd att förhindra att Amygdalin används som cancermedicin. Hur vet man det? Jag har inte cancer men jag har av rent intresse provat på att tugga på aprikoskärnor. Jag har idag kommit upp till ca. 30 kärnor per dag vilket enligt skolmedicinen motsvarar ca. 50 mg cyanid … samtidigt är detta en LD50 dos där 50% av de individer som utsätts för en sådan dos dör 😉 . Slutsatsen är naturligtvis att skolmedicinens påstående att amygdalin snabbt bryts ner i tarmen inte kan stämma. Om amygdalin snabbt skulle brytas ner skulle jag ha råkat ut för akut cyanidförgiftning men jag lever och mår mycket bra.

Hur kan man påverka cancerns tillväxt

Vi såg ovan att en cancersvulst har följande egenskaper:

  • Cancern har en extrem aptit på socker
  • Tumören och området kring den är dåligt syresatt
  • Tumören och området omkring den är surare än friska vävnader

Ovanstående ger en rätt självklar metod för att minska tumörens tillväxt och i bästa fall eliminera den helt.

Steg 1.

Sätt tumören på svältkur genom att möjligast kraftigt minska på allt intag av socker och andra snabba kolhydrater såsom vitt mjöl, vitt bröd etc. Socker och kolhydrater byts ut mot grönsaker som är fattiga på kolhydrater och energin tas i stället från ett ökat fettintag. Notera att t.ex. kokosfett innehåller fettsyror som kroppen kan använda direkt i stället för det vanliga bränslet socker. Den diet som behövs kallas low carbon high fat.

Steg 2.

Balansera upp kroppens pH. Blodets pH hålls hela tiden vid pH 7,35 – pH 7,45 eftersom detta är livsviktigt då andningen kräver att surheten ligger inom detta intervall. Många menar att blodets mycket stabila pH betyder att kroppen alltid kan reglera pH och att all yttre hjälp är båg. Situationen är dock den att kroppen för att hålla blodets pH på en korrekt nivå tar buffertämnen där de finns att tillgå från andra delar av kroppen bl.a. benstommen. Andra organ har inte lika stringenta krav på pH och överlever även om pH sjunker betydligt. Man kan hjälpa upp situationen genom att t.ex. dricka vatten med små mängder tillsatt matsoda (1/2 tesked på ett glas). Det är skäl att inte överdriva detta eftersom stora mängder matsoda kan ge upphov till njursten baserade på calcium … på samma sätt som ett lågt pH värde (surt) kan ge stenar av urinsyra. Den gyllene medelvägen gäller som alltid. Om pH regleringen fungerar så blir livsmiljön sämre för cancersvulsten vilket ger immunsystemet bättre möjligheter att rå på den … detta är åtminstone resonemanget.

Steg 3.

Börja äta aprikoskärnor, eller äppelkärnor eller andra kärnor som innehåller vettiga mängder Amygdalin. Kärnorna skall tuggas eller mosas for att amygdalin skall kunna tas upp av kroppen. Kärnor som innehåller amygdalin smakar bittert. Sockermolekylerna fungerar som lockbete som lockar cancercellen att ta in amygdalinmolekylen. Cancercellen har tillgång till ett enzym, beta-glucosidas, som bryter upp amygdalinet i socker och gift vilket skapar kaos i cancercellen som dör.

Intressanta länkar:

http://www.naturalnews.com/035554_laetrile_cancer_cure_cyanide.html

Notera att man i nedanstående länk anger att LD50 för cyanid via födan ligger på 50 – 200 mg. Det här visar helt klart att Amygdalin inte uppför sig som cyanid. Jag har utan problem, alltså inga som helst symptom, ätit över 30 aprikoskärnor. Dessa aprikoskärnor bör i medeltal motsvara ungefär 50 mg cyanid om man antar att kroppen genast bryter ner dem. Varför har jag inte blivit akut sjuk om den medicinska propagandan är korrekt. Notera att mycket större doser än 30 kärnor är möjliga utan bieffekter. Slutsatsen är att kroppen normalt inte bryter ned amygdalinet så att fri cyanid uppstår annat än i början av en kur då det kan finnas bakterier i tarmen som producerar det enzym som behövs för att låsa upp amygdalinet. Då man påbörjar kuren med en mycket liten mängd aprikoskärnor så kommer man att slå ut de bakterier som producerar beta-glucosidas. Efter några dagar kommer inte längre cyanid att uppstå eftersom de behövliga bakterierna inte längre finns.

http://www.cyanidecode.org/cyanide-facts/environmental-health-effects

Så här beskrivs Amygdalin i Wikipedia.

http://en.wikipedia.org/wiki/Amygdalin

Jämför ovanstående vikipediaartikel med nedanstående rapport. Som konstaterar:

All agree that it is a characteristically harmless substance when administered intravenously under medical supervision and that orally, therapeutic dosages can be tolerated. On the other hand, they all report definite palliative and anti-tumor effects even in patients with cancer in terminal stages. Already mentioned are the great numbers of scientific studies which, in animals, have shown the antineoplastic effect of AMYGDALIN during the last 25 years. In this section, summaries of the results of the clinical studies performed by Dr. Ernesto Contreras Rodriguez and his associates at the Centro Medico y Hospital Del Mar, Playas de Tijuana, B.C.N., Mexico, are included …

Some 420 patients with cancer in advanced stages and 90 healthy volunteers were exposed to AMYGDALIN in intravenous dosages of up to 21g, or 2g orally, per day, tolerated perfectly without evidence of toxicity, acute or chronic (six month study). The palliative effect was apparent in those patients who were not able to tolerate any kind of conventional treatment.

Survival to twelve months and the median survival were better than those of the historic controls used for comparative analysis, both from the diagnosis and from the date of first treatment. When the results were compared with some of the better series reported using of radiotherapy and/or chemotherapy, the results with AMYGDALIN were as good, or better, according to the histopathologic type, stage and functional capacity (Karnofsky Performance Status). The survival to twelve months from the diagnosis was 55.25% (142 of 257 patients) and 34.63% from the first use of AMYGDALIN (89 of 257 patients). The median survival was 59.45 weeks from the diagnosis and 35.76% from the first dose of AMYGDALIN. Most other literature reports a median survival of 25 weeks for patients with inoperable lung cancer.

http://worldwithoutcancer.org.uk/studies-research-more-documented-evidence/amygdalin-laetrile-b-17/

Ovanstående resultat kan med fördel jämföras med följande studie på möss som påstås visa att ämnet inte har någon som helst effekt. Det vore mycket intressant se om nedanstående försök är reproducerbart. Det här är den rapport som har använts av läkemedelsindustrin till att demonisera amygdalin. Hill & al.:

http://www.google.fi/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=1&ved=0CCgQFjAA&url=http%3A%2F%2Fcancerres.aacrjournals.org%2Fcontent%2F36%2F6%2F2102.full.pdf&ei=FbU8VMGdDoTMyAPPj4HoDA&usg=AFQjCNHESdXi3U6GYsMep0xG5tKhn1cddw&bvm=bv.77412846,d.bGQ

Notera hur det fortfarande finns ett verkligt intresse för amygdalin trots att man påstår att ämnet inte har någon effekt.

http://www.cancerjournal.net/article.asp?issn=0973-1482;year=2014;volume=10;issue=5;spage=3;epage=7;aulast=Song

Experiment på råttor har gjorts för att bestämma det såkallade LD50 värdet d.v.s. den dos Amygdalin som leder till att 50% av råttorna dör. Resultatet var 530 mg/kg kroppsvikt då ämnet ges genom munnen. Motsvarande dos för en människa som väger 80 kg skulle då vara 42 g amygdalin/dag. Det är också intressant att se att man bestämmer LD50 dosen utan någon ”inkörningsperiod”. Varför gör man så? Alla alternativa användare betonar vikten av att långsamt öka dosen för att inte amygdalin skall ge bieffekter. Det är välkänt att dosen för intravenöst given amygdalin ligger mycket högre eftersom upplåsningsenzymet inte normalt bildas i kroppen.

http://www.cancerjournal.net/article.asp?issn=0973-1482;year=2014;volume=10;issue=5;spage=3;epage=7;aulast=Song

Locket läggs på …

http://www.cancerdefeated.com/newsletters/The-Laetrile-Cover-Up.html


Pointman's

A lagrange point in life

THE HOCKEY SCHTICK

Lars Silén: Reflex och Spegling

NoTricksZone

Lars Silén: Reflex och Spegling

Big Picture News, Informed Analysis

Fashionable dogma. Religious zealotry. We're bigger than that. (This blog is written by Candian journalist Donna Laframboise)

JoNova

Lars Silén: Reflex och Spegling

Climate Audit

by Steve McIntyre

Musings from the Chiefio

Techno bits and mind pleasers

Bishop Hill

Lars Silén: Reflex och Spegling

Watts Up With That?

The world's most viewed site on global warming and climate change

TED Blog

The TED Blog shares interesting news about TED, TED Talks video, the TED Prize and more.

Larsil2009's Blog

Lars Silén: Reflex och Spegling

%d bloggare gillar detta: