Archive for the ‘Linux’ Category

Antik datorteknik, flytta filer över nätet

11/01/2022

I föregående inlägg visade jag hur jag kan använda en simulerad magnetbandstation för att flytta filer mellan min PDP11/70 och den Raspberry Pi som kör emuleringen. Systemet är något omständligt men det fungerar i princip till belåtenhet. Systemet kunde t.ex. användas till att flytta över källkoden till en lite trevligare editor till PDP11 och därefter kompilera den. Resultatet skulle vara en lite bekvämare arbetsmiljö.

Jag kan utan problem köra min PDP11 också från min ”huvuddator” d.v.s. bordsdatorn. Jag ansluter via SSH d.v.s. en krypterad dataförbindelse till Raspberry Pi och använder samma fönster till att logga in mig på PDP11. Detta betyder att jag kan jobba vid min stora bildskärm med ett ensamt terminalfönster in till PDP11. Om jag vill flytta data direkt från huvuddatorn till PDP11 utan att behöva logga in på Raspberry Pi för att fixa magnetbandet, hur gör jag då?

Det faktum att jag kan koppla upp mig till PDP11 via en SSH förbindelse till Raspberry Pi betyder självklart att jag har en fungerande nätverksförbindelse. Jag kan också kontrollera om min PDP11 syns på nätverket med hjälp av verktyget ”ping”:

ping 192.168.0.xxx

där 192.168.0.xxx är PDP11:ns IP-adress. PDP11 har en egen IP-adress trots att den kör ”inom” Raspberry Pi d.v.s. all dess IP trafik routas via Raspberry Pi. Om PDP11 svarar på en ping så betyder detta att nätverksförbindelsen i princip fungerar. PDP11 känner till kommandot ftp d.v.s. det borde vara möjligt att flytta filer direkt mellan huvuddatorn och PDP11 utan att Raspberry Pi behöver delta i operationen. En intressant detalj är att jag inte kan pinga PDP11 från Raspberry Pi d.v.s. det kort på vilket både Raspberry Pi och PDP11 kör. Däremot kan jag pinga PDP11 från min bordsdator som sitter på samma nätverk som Raspberry Pi. Problemet går att åtgärda men så långt har jag inte ännu hunnit.

En ftp server på min huvuddator

Jag började med att installera en ftp server på min huvuddator. Det finns ett antal varianter för Linux och jag valde att installera en server som heter VSFTPD. Jag kör Linux Mint som stöder denna ftp-server. Installationen gick behändigt med:

sudo apt update

Detta kommando uppdaterar Linux Mint katalog över tillgängliga applikationer.

sudo apt install -y vsftpd

Installation av ftp-servern från kommandoraden. Jag kunde likaväl ha använt ett grafiskt verktyg.

Konfiguration av servern görs i filen /etc/vsftpd.conf

sudo nano /etc/vsftpd.conf

Det lönar sig att googla på vsftpd om man behöver information om konfigurationen. Jag måste installera och konfigurera som superuser ”root” eftersom jag installerar vsftpd för alla användare på maskinen och konfigurationsfilerna i /etc är skrivskyddade eftersom jag inte vill att en eventuell besökare skall kunna gå in och konfigurera min maskin. För att jag skall kunna flytta filer från måste jag åtminstone editera /etc/vsftpd.conf så att jag tillåter skrivning till min katalog på deNeb. Detta kan jag göra genom att sätta write_enable=YES . Denna modifikation behövs om jag vill flytta filer från PDP11 till deNeb.

Flytta filer till/från PDP11

Min PDP11 representerar tidsperioden 1970 till slutet av 1990-talet. I praktiken betyder detta att de programverktyg jag har tillgång till kör i en textterminal inte i ett modernt grafiskt fönster som på min huvuddator. Det visar sig dock att man mycket bekvämt kan flytta filer mellan datorer direkt från kommandoraden på PDP11 utan att detta egentligen är komplicerat.

PTF-inloggning till min huvuddator från PDP11

Jag kopplar upp till min huvuddator ”deNeb” från PDP11. Situationen är intressant genom att det terminalfönster i vilket PDP11 kör finns på deNeb men är kopplad över en ssh-förbindelse. PDP11 kör alltså på Raspberry Pi men terminalfönstret finns på deNeb vilket man kan se i fönstrets rubrik.

Jag jobbar alltså i PDP11 och lägger upp en ftp-förbindelse till deNeb. Steg för steg gör jag:

ftp deNeb

Jag ger mitt användarnamn och password till deNeb för att släppas in i maskinen. Inloggningen är avklarad då jag får svaret ”230 Login successful”.

ftp>

Datorn kommer visa ftp> på varje rad för att indikera att jag har en aktiv ftp-förbindelse. I kommandona nedan är denna indikator bortlämnad. tex. följande kommando nedan kommer att i terminalen vara: ftp>cd Prog/PDP11 men användaren skriver endast cd Prog/PDP11 .

Jag ger nu ett kommando till ftp-servern att jag vill flytta mig till katalogen Prog/PDP11 på datorn deNeb från vilken jag vill hämta en textfil.

cd Prog/PDP11

Svaret blir ”250 Directory successfully changed”. Jag listar nu innehållet (ls) i katalogen dit jag flyttade mig på deNeb.

ls

Katalogen innehåller endast en fil med namnet deNeb.txt. Jag kan nu flytta filen från deNeb till PDP11 där jag kör mitt ftp-program med kommandor ”get”.

get deNeb.txt

… 226 Transfer complete.

Jag har nu flyttat filen till PDP11 och jag kan undersöka vad jag fick. Först går jag ut ur PDP11 med kommandot ctrl-D.

cat deNeb.txt
Resultatet blir:

This text document is moved from the Linux computer ”deNeb” to the emulated PDP11.

Filens innehåll är korrekt. Vi kan ladda in filen i texteditorn ”vi” och göra en liten förändring. Vi ändrar texten till: This text document is moved from PDP11 to ”deNeb”. Jag byter namn på filen till PDP11.txt så att jag kan verifiera att jag faktiskt har flyttat filen tillbaka till PDP11.

Vi kan nu flytta den modifierade filen tillbaka till deNeb genom att på nytt starta ftp på PDP11. Vi flyttar oss till katalogen Prog/PDP11 och använder ”put” för att flytta filen från PDP11 till deNeb.

Jag kan kontrollera vad jag har i min lokala katalog på PDP11 inifrån ftp-programmet genom att ge normala UNIX-kommandon som inleds med ”!”.

!ls
hello hello.c

På PDP11 har jag endast två filer i min arbetskatalog d.v.s. ett ”Hello world!” c-program och samma program i kompilerad körbar form.

Jag flyttar filen PDP11.txt till deNeb med ftpkommandot put PDP11.txt . Jag kan nu i ett annat terminalfönster kontrollera att filen faktiskt levererades korrekt.

Efter kommandot på PDP11 ser vi att vi har fått en ny fil på deNeb d.v.s. överflyttning i båda riktningarna lyckas utan problem.

Det är igen intressant att se hur jag utan större problem kan kommunicera mellan min huvuddator deNeb och en 30 år gammal UNIX. Det finns klara fördelar av att operativsystemen är nära besläktade. Jag tror inte att det hade varit riktigt lika enkelt att idag försöka sätta upp en förbindelse mellan PDP11 och t.ex. Windows 3.1 från 1992 …

Att köra en PDP11 dator från 1970-talet

05/01/2022

Jag har under en tid bekantat mig med en emulerad/simulerad PDP11 minidator från mitten av 1970-talet. PDP11 datorn var mycket populär innan IBM PC:n slog igenom och i praktiken sopade bort konkurrenterna mot slutet av 1980-talet då minidatorn PDP11 redan hade kring tjugo år på nacken. Konstruktionen kom att kopieras på olika håll bl.a. tillverkade man kopior i Sovjetunionen t.ex. Electronica 60 som jag tittade på i slutet av 1980-talet som alternativ för kontroll av mätsystem för export till Sovjetunionen. Jag jobbade aldrig med en rysk dator eftersom det visade sig att vi kunde kringgå exportrestriktionerna genom att byta ut en HP 9836 dator baserad på Motorola 68000 processor, som omfattades av amerikanska restriktioner, mot en standad 8 MHz långsam första generationens PC 8088. Jag kommer inte ihåg vilken tillverkares PC vi använde men detta är inte viktigt eftersom de olika PC:na var lika som bär. Lösningen var säkerligen bra eftersom Electronica 60 torde ha haft en hel del problem med pålitligheten. Det skulle dock ha varit roligt att ha fått konkret erfarenhet av dåtidens PDP11.

Den PDP11 jag skriver om är en emulerad PDP11/70 från ungefär 1975 som hörde till den tidsperiodens tungviktare använd som laboratoriepersondator. Datorn kunde köra UNIX och den orkade med flera användare eftersom en PDP11/70 med max minne på 4 MByte kunde stöda flera samtidiga användare. Användarna har under 2.11BSD Unix tillgång till något mer än 300 kByte minne vilket på den tiden var mycket. En PC som lanserades ett antal år senare kunde ha 64 kB – 256 kB (-640kB) för användare och operativsystem. Eftersom det normalt inte fanns något grafiskt användargränssnitt så var minnesbehovet litet och det gick att skriva stora program i 300 kByte. Dagens persondatorers behov av ett stort minne 2000-4000 ggr större än PDP11:ns är en följd av den mycket sofistikerade grafiken som kräver väldigt mycket minne utan att egentligen ge annat mervärde än bling bling. Samma kommentar gäller själva processorn som klockades på några megaherz. Moderna datorer kör med en klocka som tickar igen kanske 1000 ggr snabbare. Det intressanta är dock att då man håller sig till en text-terminal och använder kommandoraden så känns maskinen väldigt OK.

Hur emuleras en antik dator

Redan på slutet av 1960-talet d.v.s. för mer än 50 år sedan skrevs den första emulatorn MIMIC som bl.a. användes för testning och utveckling av nya datorkonstruktioner. 1993 startades projektet simH för att bevara minnet av ålderdomlig hårdvara och program. Den första generationens hårdvara höll snabbt på att försvinna och mängder av data som lagrats på magnetband riskerade att förstöras tex. 1960-talets data från månprojektet. Programmet simH emulerar en mängd gamla datorer bl.a.:

  • Data General Nova, Eclipse
  • Digital Equipment Corporation PDP-1, PDP-4, PDP-7, PDP-8, PDP-9, PDP-10, PDP-11, PDP-15 (and UC15), VAX11/780, VAX3900
  • GRI Corporation GRI-909, GRI-99
  • IBM 1401, 1620, 7090/7094, System 3
  • Interdata (Perkin-Elmer) 16b and 32b systems
  • Hewlett-Packard 2114, 2115, 2116, 2100, 21MX, 1000, 3000
  • Honeywell H316/H516
  • MITS Altair 8800, 8080 only
  • Royal-Mcbee LGP-30, LGP-21
  • Scientific Data Systems SDS 940
  • Xerox Data Systems Sigma 32b systems

Listan är inte fullständig.

Det är intressant att konkret se hur extremt mycket mera processorkapacitet vi har tillgång till idag, nästan gratis, än för femtio år sedan. En PDP11/70 kostade med fullt utbyggt minne mer än en högklassig ny personbil medan min på en Raspberry Pi emulerad PDP11/70 med maximalt minne en mängd operativsystem etc. kostar kanske 50E (500 SEK). Min emulerade maskin kör dessutom ungefär dubbelt snabbare än orginalet. Min Raspberry Pi har en kapacitet där RAM-minnet är 1000 ggr större än orginalet. Massminnet (skivminnet) är kanske 10000 ggr större och processorns hastighet är kanske 1200 ggr högre än orginalets. Ordlängden i PDP11 var 16 bitar medan en Raspberry Pi kör med ordlängden 64 bitar d.v.s. 4 ggr längre. Totalt kan man eventuellt säga att dagens lilla Raspberry Pi, beroende på vilken applikation man betraktar har en kapacitet som är mellan 1000 och 1000000 ggr högre än 1970-talets PDP11. Sannolikt ligger sanningen närmare 1000000 ggr än 1000 ggr …

Hello world

Min PiDP11/70 minidator i form av en modern mikrodator av typen Raspberry Pi model 3B. Notera att jag inte kör på den snabbaste varianten av Raspberry Pi. Valet av maskin att emulera PDP11 på gjordes utgående från vad jag råkade ha i miljonlådan … Raspberry Pi ligger på en fusklapp med kommandon man behöver för att använda den klassiska Unixeditorn ”vi” beskriven nedan.

Ett första test av en okänd dator och ifrågavarande dators programvara är ofta att skriva ett mycket kort program, kompilera det och sedan köra det. Sekvensen testar på ett allmänt plan att själva maskinen är någorlunda vettigt konfigurerad, det finns en fungerande text editor, kompilator (eller t.ex. basic tolk) samt förbindelse till bildskärm och tangentbord fungerar.

Jag har kört BSD Unix version 2.11 på min PiDP11. Alla någorlunda färska Unixvarianter är skrivna i programspråket ”c” och motsvarande kompilator heter cc (c compiler). I ett system som kör Unix brukar det alltid finnas en text editor som heter ”vi”. Editorn ”vi” är urgammal men förvånande kraftfull om användaren känner till den. Utmärkande för vi är att den är modal d.v.s. den har en kommandomod och en insättningsmod. I kommandomoden kan man med kursortangenterna och via andra tangentbordskommandon flytta sig i texten, ta bort text, söka text, byta ut text etc. Då man vill skriva text går man in i insättningsmod med kommandot ”i”. Då man vill tillbaka till kommandomoden så trycker man på ”ESC” tangenten.

Man sparar texten med kommandot ESC :w .

Man kommer ut ur programmet med kommandot ESC :q .

Avslutning så att texten sparas kan göras med kombinationen ESC :wq .

Att tvinga stängning av programmet kan man göra med ESC :q! .

Många Unixanvändare uppfattar att det enda ”vi” kommando man behöver känna till är ESC :q eftersom ingen människa med förståndet i behåll vill göra något annat än att snabbt ta sig ur editorn.

Terminalfänster från min bordsdator deNeb över nätet ner till PDP11/70. Programmet hello.c i listningen är skrivet med vi-editorn beskriven ovan.

Vi startar vi-editorn med kommandot ”vi hello.c” och kan då studera själva programmet som innehåller två utskriftskommandon som skriver ut textraderna

Hello world!
Another line!

Vi kompilerar programmet till körbar form d.v.s. maskinspråk med kommandot:

cc hello.c -o hello

Programmet körs med kommandot:

./hello

Och resultatet blir:

Kompilering av programmet hello.c . Vi ger tilläggsinformationen -o hello åt kompilatorn för att lagra resultatet i den körbara filen ”hello”. Standardnamnet på resultatet av compileringen skulle ha varit a.out vilket blir onödigt kryptiskt. Det körbara programmet körs därefter med kommandot ./hello . Orsaken till att jag skriver ./ före hello är att jag säger åt systemet att jag vill köra det program ”hello” som finns i den katalog i vilken jag befinner mig för tillfället. En Unix maskin brukar konfigureras så att man inte av misstag kör program i den katalog där man jobbar.

Jag nämnde ovan att många moderna Unixanvändare anser att det enda vi-commando man behöver känna till är ESC :q så att man med äran i behåll kan ta sig ut ur editorn. Problemet blir då hur jag skall skriva program om jag inte vill använda vi. Alternativet i 211BSD Unix på min PDP11/70 är editorn ”jove” som jag personligen har samma relation till som ”vi” d.v.s. jag vill ut ur den så snabbt som möjligt. Lösningen är naturligtvis att sätta upp kommunikation mellan min normala bordsdator eller laptop rill min PDP11 och då använda en modern editor i den moderna maskinen för att sedan flytta över program för kompilering på PDP11. Olika processer för att flytta över data mellan maskinerna presenteras i nästa avsnitt.

Arkeologi, urgammal musik

11/12/2021

Min goda vän Anders skickade mig en urgammal datafil Windows/DOS(?) sannolikt från början av 1990-talet. Filen innehåller noterna till låten Vandalen skriven av Anders Backman och Marcus Blomberg. Problemet var att ingendera upphovsmannen längre hade noterna till låten och programmet som hade använts för att skriva ner låten hade försvunnit för många år sedan vid någon dator/Windows(?) uppgradering. Anders undrade om jag hade något hjälpmedel för att lista ut vad filen innehöll eventuellt så att man kunde pussla ut hur låten gick.

Jag plockade fram en såkallad HexEditor i detta fall programmet GHex för Linux. En hexeditor klarar av att läsa godtyckliga filtyper och programmet visar två kolumner data. Den vänstra kolumnen är hexadecimala koder (siffror) och den högra kolumnen visar alla tecken som kan tolkas som text inne i filens data massa. Den högra kolumnen är alltså det läsbara som finns rad för rad i den vänstra kolumnen. Att läsa en okänd fil med en hexeditor kan ibland ge någon pekare till vilket program som i forntiden sparade filen, programmets version etc.

Då jag skrollade ner genom filen så hittade jag faktiskt lite text. Texten ingick i ett textblock i notbladet och texten var:

Bilden visar en liten del av HexEditorns skärm. Siffrorna till vänster antyder var den breda breda hexadecimala kolumnen är och visar endast den smala högra kolumnen med läsbar text. I texten fanns också namnet på de två kompositörerna Anders Backman och Marcus Blomberg. Jag putsade bort data som kunde vara känsliga om de sprids på nätet.

Eftersom filen inte innehöll enkelt igenkännbara symboler för t.ex. notvärden så blev följande steg att bena ut vilket program som eventuellt kunde ha använts för att skriva filen. Anders gissade att det eventuellt kunde ha varit ett finskt program musikantti skrivet för Soundblaster musikkortet. Anders hittade ett urgammalt tomt skivfodral som dock innehöll namnen på programmets upphovsmän. Googling på upphovsmännen gav en länk till ett gratisprogram/shareware musician som jag laddade ner och körde i DOS-emulator på min Linuxmaskin. Programmet körde men det kände inte igen filen Vandalen.mus och exempelfilerna som kom med programmet hade filtypen .NOT . Jag testade med att byta namn på Anders fil från Vandalen.mus till Vandalen.not . Samma problem kvarstod d.v.s. filtypen okänd.

Jag trodde att jag i något sammanhang hade stött på en konvertering av musik notskriftsfiler där en filtyp kunde ha varit .mus . Kunde filen eventuellt ha skapats av programmet Encore? Svar: Sannolikt inte, Encore använder filtypen .ENC .

Tid för nästa idékläckningssession. Kunde det eventuellt finnas något konversionsprogram som t.ex. kunde konvertera filtypen MUS till Encores ENC? Googling hittade ett konversionsprogram som påstod sig kunna konvertera MUS och ENC till MIDI. Då jag tittade på sidan länken pekade till så hittade jag:

We can convert MusicTime Deluxe .MUS and Encore .ENC files to a format that can be opened in other score programs or DAW/MIDI sequencer.

Ok, nu vet jag alltså eventuellt namnet på det program som har använts för notskrivningen?

Ett samtal till Anders gav som resultat att MusicTime lät bekant och att det faktiskt kunde vara det program som i början av 1990-talet hade använts vid notskrivningen.

Lite mera googlande gav en länk till en plats där jag kunde ladda ner MusicTime version 4 som en testversion. Sagt och gjort. Jag tog ner testversionen och installerade den under Windows-emulatorn under Linux. Uppackning och installation gick problemfritt och programmet startade utan några större problem. Jag flyttade Anders fil Vandalen.mus till windows emulatorns Ducuments katalog och lyckades öppna den. Filen var något skadad men fullt läslig!

Man kan tydligt se att det finns något fontproblem som beror på att jag kör under Linux och inte på en riktig Windowsinstallation. Problemet skulle med säkerhet ha gått att åtgärda genom att installera de saknade fonterna.

Min lösning var att skicka bilden till Anders som får knacka ner melodin i programmet MuseScore som vi nuförtiden använder. Fontproblemet gör att ackordanalysen försvann men antagligen kan Marcus enkelt återskapa den.

Resultatet var lyckat. Filen var i coma och höll på att glida över i bitparadiset men efter en nära döden upplevelse så återföddes filen. Det gäller nu att skriva ut en kopia som mappas in som en fysisk referens. Sannolikt kommer MuseScore att utvecklas vidare under många år varför den nya kopia Anders knackar ner nog torde vara läslig i några årtionden i framtiden.

Datorarkeologi

10/12/2021

Dessa funderingar skrev jag som ett Facebook inlägg men de kan eventuellt intressera någon läsare på bloggen varför jag kopierar över inlägget också hit.

Jag bekantar mig med hur det känns att köra en dator från mitten av 1970-talet. Maskinen är en Digital PDP-11/70 minidator som kostade ca. $14000 då jag var en fattig student på Helsingfors Universitet. Det är fråga om en relativt sen variant med mycket centralminne som vid denna tid var RAM och inte ferritkärnminne.

Mycket centralminne i maxkonfiguration betyder 4 megabyte minne vilket dock skall jämföras med IBM:s första PC som kom ca. 10 år senare och rätt länge hade en max konfiguration på 640 kilobyte d.v.s. 1/6 av PDP-11. PDP-11 kördes ofta med tidsdelning d.v.s. flera terminaler var kopplade till samma maskin och flera personer kunde alltså samtidigt dela på maskinen.

Då jag i början av 1980-talet fungerade som data-assistent på Ammattikoulujen opettajaopisto i Tavastehus så hade man en, om jag kommer rätt ihåg, Eclipse Nova minidator (motsvarade ungefär PDP-11) som en hel dataklass i den tekniska skolan bredvid kompilerade Fortran mot … 20 elever per klass. Resultatet var att maskinen kroknade d.v.s. man kunde vänta flera minuter på något livstecken på den egna terminalen men maskinen kraschade inte! Resultatet var att jag skrev en del program på en åtta bitars CP/M maskin (som ungefär motsvarade en Commodore 64) som var härlig att jobba med eftersom jag hade tillgång till den helt ensam.

Min PDP-11/70 kostar idag ungefär 50E. Maskinen emuleras i en Raspberry Pi model 3 med 1 Gigabyte minne och 16 Gigabyte ”skivminne” på ett mikro sd-kort. Vid den här tiden hade en hårdskiva typiskt en kapacitet på 5-10 Megabyte d.v.s. 1/1000 av Raspberry Pi:s mikro SD korts kapacitet. Den lilla Raspberry Pi maskinen har en kapacitet som man sannolikt endast kunde drömma om på Tekniska högskolan på den tiden. På SD-kortet ryms mängder med operativsystem och program för PDP-11.

För tillfället kör jag BSD 2.11 från slutet av 1980-talet. Som linuxanvändare är det inget problem att köra BSD-unix. Kommandona, då man kör i terminal, är de samma. Ett grafiskt användargränssnitt saknas men jag kan köra grafiska program i en emulerad vektorgrafisk terminal på Linuxsidan i ett fönster.

Jag jobbar mot PDP-11 så att jag från min vanliga dator loggar in över nätet med ssh. Till planerna hör att då nästa sats komponenter fås fram så bygger jag en frontpanel med blinkande ledar med plats för Raspberry Pi. Det är främst strömbrytarna på fronten som ger problem, de är specialkonstruerade för den här byggsatsen för att möjligast väl matcha den ursprungliga modellen. Det är intressant att se att emuleringen är så exakt att det är möjligt att via ett adapterkort använda ursprungliga kort för en riktig PDP-11. Man har t.ex. kopplat in ett ursprungligt kärnminne (ferritringminne) och kört program från detta.

Man får en bild av den extrema utvecklingen på datorområdet då man jämför en modern Raspberry Pi med PDP-11 (jag använder en äldre Raspberry Pi modell 3 som jag råkade ha liggande). Raspberry Pi har fyra processorkärnor med ordlängden 64 bitar jämfört med PDP-11 som hade 16 bitar. Ordlängden som sådan betyder att RPi är kanske 4x effektivare och då vi har fyra processorer i RPi så kan processorn utföra 4x mera arbete.Ursprungligen så körde PDP-11 med en cykeltid på 800 ns vilket betyder en klockfrekvens på ca. 1,25 MHz vilket skall jämföras med RPi som klockas ca. 1000 ggr högre. Jag nämnde att PDP-11/70 hade ett maximalt minne på ca. 4 megabyte vilket skall jämföras med dagens RPi modell 4 som har 4 gigabyte (1000 ggr mer).

Om vi lägger ihop skillnaden mellan dagens 50Euros RPi och gårdagens $14000 minidator så ser vi att RPi totalt sett har en kapacitet som är ungefär 4x4x1000x1000 = 16 000 000 större än gårdagens PDP-11/70. Vi förstår också hur stor kapaciteten hos en Raspberry Pi är idag då vi noterar att jag kör Linux på RPi med grafiskt användargränssnitt och under Linux på RPi kör PDP-11 emulatorn SIMH som alltså låtsas vara en äkta PDP-11/70 och på den emulerade PDP-11/70:an kör jag BSD Unix v. 2.11. Den emulerade PDP-11/70 kör med ungefär dubbel hastighet mot orginalet!

En annan intressant jämförelse är att en normal Android mobiltelefon har ungefär samma hårdvara som en Raspberry Pi (eventuellt något bättre). Mobiltelefonen har alltså en total beräkningskapacitet som är miljoner gånger större än hos 1970-talets minidator. Största delen av processorkraften i dagens datorer/telefoner bränns dock på all världens bling bling och gårdagens maskin känns förvånande OK bara man inte tvingar den att rita ett grafiskt användargränssnitt med halvtransparenta fönster etc.

Jag kör ”adventure” som är ett textbaserat spel med något som påminner om Morias grottor i Sagan om ringen. Programmet körs under UNIX (BSD 2.11 som de facto är detsamma som BSD 4.3 med alla PDP-11 upgraderingar). Fönstret finns på min vanliga bordsdator som kör Linux och jag kopplar upp mot PDP-11/70 över nätverket med ssh.

Dagens ”Minidator” en Raspberry Pi model 3 emulerar gårdagens mycket använda Minidator PDP-11/70 i dubbel hastighet. Notera att det inte finns någon fläkt då Raspberry Pi förbrukar endast ca. 5W. Orginalet d.v.s. den riktiga PDP-11:n var högljudd eftersom hela maskinen ursprungligen var byggd från diskreta TTL-kretsar med mycket låg integrationsgrad. Senare modeller av PDP-11 hade processorer integrerade i en eller ett litet antal kretsar. Med högre integrationsgrad så minskade också strömförbrukningen.

Några källor:

Om någon är intresserad av att försöka sig på lödning så är detta ett relativt enkelt projekt:

https://obsolescence.wixsite.com/obsolescence/pidp-11-technical-details

Wikipedia har en rätt bra artikel om PDP-11:

https://en.wikipedia.org/wiki/PDP-11


Pointman's

A lagrange point in life

THE HOCKEY SCHTICK

Lars Silén: Reflex och Spegling

NoTricksZone

Lars Silén: Reflex och Spegling

Big Picture News, Informed Analysis

Canadian journalist Donna Laframboise. Former National Post & Toronto Star columnist, past vice president of the Canadian Civil Liberties Association. New posts: Mondays & Wednesdays.

JoNova

Lars Silén: Reflex och Spegling

Climate Audit

by Steve McIntyre

Musings from the Chiefio

Techno bits and mind pleasers

Bishop Hill

Lars Silén: Reflex och Spegling

Watts Up With That?

The world's most viewed site on global warming and climate change

TED Blog

The TED Blog shares news about TED Talks and TED Conferences.

Larsil2009's Blog

Lars Silén: Reflex och Spegling

%d bloggare gillar detta: