Jag skrev en artikel ”Vår framtida energiförsörjning” som ingick i Ekonomiska samfundets tidskrift nr. 1 år 2002. Olika alternativ till vår energiförsörjning diskuterade däribland vindkraften som jag hade bl.a. följande kommentar till. Notera att jag inte är någon a’ priori motståndare till vindkraft utan jag har på slutet av 1980-talet varit delägare i ett företag vars affärsområde var planerat att vara bl.a. modern vindkraft. Av olika orsaker förföll dessa planer men området är något jag har tittat mycket noga på under åren … både positiva och negativa sidor.
Angående vindkraften som alternativ skrev jag 2002 alltså för nästan tjugo år sedan:
Mänskligheten uppskattas under de närmaste årtiondena behöva bygga ungefär 1500 MW (tänk ett stort Olkiluoto III kärnkraftverk) per vecka. I siffran ingår inte den tilläggskapacitet som behövs i den tredje världen för att man skall kunna höja levnadsstandarden. Olika alternativ till denna utbyggnad diskuterades. Gällande vindkraft konstaterade jag:
Antag att vi vill tillfredsställa detta effektbehov genom att bygga ut vindkraft. Vi kommer då att behöva färdigställa ungefär 1500 st vindkraftverk med effekten 3 MW per enhet per vecka. Antalet vindkraftverk bygger på ett årseffektmedeltal på 30% vilket sannolikt är alltför optimistiskt. För dessa vindkraftverk behöver vi reservera antingen nittio kvadratkilometer mark eller en motsvarande yta grunda kustvatten per vecka. Havsbaserade vindkraftverk kan endast byggas på grunda havsområden eftersom de blir olönsamma, till följd av höga byggnadskostnader, om vattendjupet är stort. Globalt skulle vi då behöva färdigställa nio stora vindkraftverk per timme. Produktionsbehovet av vingar till dessa kraftverk skulle ligga på ca 3000 – 4500 st. per vecka. Då man jämför kraftverksvingarna med vingarna hos moderna trafikflygplan såsom Airbus A380 superjumbo upptäcker man vissa potentiella problem. Kraftverksvingarna på ett stort vindkraftverk har längden 65 … 80 m d.v.s. propellerdiametern är 130 … 160 m. Spännvidden hos A380 är ca. 80 m d.v.s. en vinge hos planet är hälften kortare en längden hos ett propellerblad. Kraven på teknisk precision på en kraftverksvinge, aerodynamik och ytfinish, är desamma som hos en flygplansvinge. Kraftverksvingen har dock inte riktigt samma krav på lätthet som en flygplansvinge. Då kraftverken efter några tiotal år är mogna att skrotas återstår berg av problemavfall i form av glasfiber, kevlar och kolfiberkompositer.
En god vän skickade mig en länk till följande artikel: Vindkraftsblad kan inte återvinnas i Samhällsnytt. Kanske jag borde uppdatera min egen artikel med en autentisk illustration. Problemet är att vingarna gjorda i glasfiber, kevlar och kolfiber inte kan brännas och fibrerna är ungefär jämförbara med asbest om man börjad hugga dem till flisor. Det enklaste alternativet blir då att begrava problemavfallet.
Min egen artikel, den ursprungliga, hittas något modifierad på den här bloggen under namnet Vår framtida energiförsörjning. Jag tror inte att jag idag skulle göra några större förändringar i den ursprungliga artikeln. Det som man med facit på had blir mest överraskad över är att västvärldens politiker har varit så blinda och idiotiska att man har gått in för att introducera en teknik som ”ny” som redan har kanske tvåtusen år på nacken. Mera idiotiskt blir det då politikerna förväntade sig att man skulle kunna applicera något som motsvarar ”Moores lag” för mikroelektronik (d.v.s. priset per enhet sjunker kraftigt samtidigt som effekten ökar) på gammal känd teknik … det är inte så tekniken fungerar.
Problemet är väl antagligen främst att politiker, precis som journalister, idag inte behöver något som helst tekniskt kunnande för att ta långtgående idiotiska beslut kring frågor de inte har en aning om … eller journalister som med tindrande ögon beskriver luftslott som de inte ens förstår att de inte existerar.
12/02/2020 kl. 18:28 |
Det är sorgligt att världen inte tar del av dina insiktsfulla artiklar. Hur annorlunda skulle då inte framtiden te sig …
12/02/2020 kl. 20:51 |
Tack för de vänliga orden!