Larsil2009's Blog

Min metod för trimning av fiolstall bygger på att fiolen hela tiden är stämd och spelbar. Man kan inte göra en akustisk justering (stämning) av en så liten mekanisk komponent som ett stall i blindo på ett stall som ligger på arbetsbänken. Vi stämmer spelsträngarna genom att lyssna på den ton/klang de producerar inte genom att t.ex. teoretiskt beräkna stränglängden och lägga ett märke vid den korrekta längden och spänna strängen till detta teoretiskt beräknade märke. Alla som spelar fiol vet att det inte går att få instrumentet rent utgående från en rent teoretisk beräkning.

Justeringarna av stallet görs med liten diamantfil. Jag använder Biltemas filsats 20-549. Filarna är i princip outslitliga även om skaftets gummidelar tar stryk med tiden. Om filen pluggar igen löses problemet genom att helt enkelt tvätta den med vatten.

Mängden trä som avlägsnas för att åstadkomma en önskad förändring i tonen är extremt liten. Några drag med filen på en lämplig plats (se nedan) ger en mycket kraftig ljudförändring. Det lönar sig att göra justeringar i mycket små steg med provspelning mellan varje steg så att man kan stoppa då man börjar närma sig den ton man vill ha.

Ett stort problem vid justering av fiolstall är att man måste lära sig att lyssna efter förändringar man inte har vant sig att lyssna efter. Några grundläggande tonfärgsbegrepp och problem hos stall beskrivs nedan.

• Tonen på G och E strängarna är torr. Med detta avser jag att den djupa basen saknas och ett spektrogram (FFT) visar att grundtonen på en spelad ton ofta är betydligt svagare än övertonerna. Justering ger en djupare/mörkare/rundare ton.
• Tonen tänder dåligt på G eller Dsträngen (mera sällan på A eller E). Detta är ofta kombinerat med torrhet. Justering ger en pålitlig tändning av tonen. Man kan se hur tonen på en sträng som tänder dåligt först är kaotisk (rent brus) som efter ett ögonblick övergår i reguljära svängningar. En sträng som tänder bra hittar nästan genast reguljära svängningar.
• Tonen är nasal. Detta är ofta en följd av att hålen i hjärtat har utvidgats alltför mycket. Tonen blir nasal då grundtonen är alltför stark i förhållande till övertonerna. Många toppinstrument (Stradivarius) har ett visst mått av nasalitet vilket ger kraftig ton. Man får dock inte överdriva detta.
• Tonen är skrikig. Detta gäller A och E-strängarna. Detta betyder ofta att det finns alltför kraftiga låga övertoner mellan 1 … 2 kHz. Höga övertoner är önskvärda eftersom de ger tonen bärkraft så att en ensam fiol kan tränga igenom en hel orkester.

Figuren visar de benämningar jag använder på olika delar av ett stall.

Ett fiolstall har flera uppgifter. Den enklaste är naturligtvis att lyfta strängarna till lämplig höjd över greppbrädan så att fiolen är lättspelad. Den andra uppgiften är att förmedla ljudenergin som stråken pumpar in i de spelade strängarna.

Stallet som förmedlare av ljudenergi

Det är lätt att inse att det har betydelse hur ett stall ser ut. Antag att vi konstruerar att extremt tungt stall. Hur kommer detta att låta? Det är lätt att göra ett experiment. Vi kan enkelt lägga till vikt uppe på stallet, verktyget för detta kallas sordin. Ljudet blir ”runt” och samtidigt svagt. Ju större vikt vi lägger till på stallet desto svagare blir ljudet. Den yttersta gränsen börjar komma emot i form av nattsordin som är en massiv vikt som trycks fast i stallet. Fiolen blir i praktiken lika ljudlös som en elfiol med förstärkaren avstängd.

En naturlig reaktion på förståelsen att ökad vikt ger mindre ljud är att tänka sig att man gör ett extremt lätt stall från vilket man skär bort all massa som inte behövs för att hålla ihop stallet. Gör vi stallet alltför tunt kan det böjas eller t.o.m. knäckas. Det finns således rent mekaniska gränser för hur lätt ett stall kan göras. Ett extremt lätt stall tenderar att ge mycket dålig klang på G och D strängarna samtidigt som A blir svårt nasal eller gäll. E-strängen kan bli för skarp.

Ovanstående visar tydligt att idealet ligger någonstans mitt emellan ytterligheterna. Men hur skall man hitta den perfekta kompromissen?

Fiolstallet som resonator

Ett fiolstall kan fysikaliskt uppfattas som en uppsättning kopplade resonanskretsar. En väl justerad resonans kan tillåta ett mångdubbelt större energiflöde genom stallet än en dåligt justerad resonans.

Huvudresonansen ligger strax under 3000 Hz och den bestäms av vikten på stallets övre del och stallets midjas tjocklek. Erfarenheten visar att om huvudstallsresonansen ligger mycket högre än 3000 Hz blir tonen lätt skarp och gäll. Sänks huvudresonansen alltför mycket tenderar tonen bli murrig.

Figuren visar övriga lätt identifierbara resonatorer i ett stall som påverkar tonfärgen.

Hur justera ett stall

Gör alltid ett nytt stall och justera detta. Orsaken till detta är att man innan man har lärt sig att lyssna till förändringarna i klangkaraktär kommer att förstöra några stall. Genom att orginalstallet kan läggas tillbaka blir inte korrektionsförsöken destruktiva!

• Lägg märke till exakt var det gamla stallet stod. Detta kan göras t.ex. genom att fotografera det.
• Gör ett nytt stall med orginalstallet som förlaga. Om orginalstallet har kända fel är det naturligtvis vettigt att korrigera det nya stallet så att orginalets fel elimineras (t.ex. stränghöjden över gräppbredans ända mot stallet.
• Utvidga inte hålen (njurarna och hjärtat).
• Runda bågen lite mellan benen … men inte mycket!
• Slipa in stallet med slipverktyg och sandpapper mot locket. Färga stallets fötter med mjuk blyertspenna. Då slipytorna är helt jämnt slipade så att ingen punkt har färg kvar är slipningen ok.
• Byt till nya strängar av den typ du är van att använda. Jag använder oftast Tomastik Dominantsträngar. Om du använder metallsträngar så lönar det sig att byta dem nu för att justeringen skall bli bra. Om man provar flera stall under några dagars tid behöver man naturligtvis inte ta nya strängar varje gång!
• Montera det nya stallet på exakt samma plats som det gamla och stränga upp fiolen och stäm den.

Provspela nu fiolen och försök beskriva fioltonen på de olika strängarna. Typiska fel i detta skede är att tonen inte tänder speciellt inte på G- och D-strängarna. Är strängarna ungefär lika kraftiga eller är någon sträng tydligt svagare/starkare än de andra strängarna.

Antag att vi får följande resultat:

• G-strängen tänder lite dåligt och tonen är ”torr” d.v.s. basen saknar mustigt djup och karaktär.
• D-strängen någorlunda ok men kanske något torr.
• A-strängen OK men svagare än de övriga strängarna.
• E-strängen OK åtminstone jämfört med de övriga strängarna.
• Generellt är tonen kanske något svag.

Vi börjar med att åtgärda den svaga tonen och förbättrar samtidigt G och D-strängarna. Använd tjockt papper som skydd och fila stallsfotbågen under A och E-strängarna. Slipning av bågen i allmänhet tenderar att ”öppna” tonen och genom att slipa under AE påverkar detta mera G och D strängarna. En liten halvrund fil är ytterst lämplig för detta arbete. Drag t.ex. fem drag med filen och spela igen på fiolen. Spela helst samma trudelutt varje gång så är det lättare att uppfatta förändringar. Vad blev bättre? Fortsätt och fila bågen högre dock absolut inte högre än på bilden! Fila också på andra sidan och lyssna på förändringarna. Upprepa några gånger och försök höra vilka ljudförändringar filandet medför. Var noga med att spela på samma sätt och med stråken på samma område på strängen eftersom stråkföringen och platsen på strängen påverkar klangen. Allmänt gäller att då man spelar nära stallet blir tonen mera övertonsrik, skarpare. Längre bort från stallet minskar övertonerna och tonen blir rundare.

Obs!

Det verkar som om ett slipat stall hårdnar de närmaste minuterna efter att någon detalj har slipats. Detta leder till att stallet delvis ljudmässigt återgår mot läget före slipningen. Man måste, för att få bestående resultat, slipa lite mer än vad örat egentligen anser vara lämpligt.

Bilden visar de viktigaste områdena som påverkar de olika strängarna GDAE samt alla strängar (bågen). Slipning av bågen under E-strängen påverkar G och D-strängarna.  Mitt under bågen påverkar mest D och A samt slipning av bågen under G påverkar E-strängen.

Då vi har ökat volymen genom att slipa bågen försöker vi i nästa skede korrigera G och D-strängarna. Vi börjar med att göra G-strängen mindre torr. Detta görs genom att sänka huvudresonansen och detta kan vi göra genom att förstora njuren på E-strängens sida. Observera att detta inte är ett misstag! G-strängen justeras på E-sidan och tvärtemot! Börja med att fila vid midjan. Några drag med filen ger en varmare ton, mängden trä som tas bort är mycket liten. Upprepa några gånger och provspela mellan varven. Tar man bort för mycket blir G-strängen mjuk, rund och ointressant. Vad vi strävar efter är en G-sträng med viss ”märg” speciellt då man drar på i forte.

D-strängen påverkas i viss mån av justeringen av G-strängen, det kan hända att felet var så litet att vi inte behöver justera mera. Vi kan öka D-strängens ”märg” genom att slipa huvudbågen i området ungefär under A-strängen. Behöver vi mera ljudstyrka i D-strängen förstorar vi hjärtats hål under A-strängen.

A-strängen är svagare än de övriga strängarna vilket kan korrigeras genom att förstora hålet i hjärtat under D-strängen.

Varning!

Om hjärtats hål eller njurarna görs alltför stora ger det obehagligt ljud. Speciellt blir D och A-strängarna lätt nasala om man gör hjärtat alltför stort. Det är ibland möjligt att höja valvet mera för att göra tonen mindre nasal … om inget annat hjälper skär man till ett nytt stall och börjar om igen …

Då stallet börjar låta bra kan man försöka höja valvet lite mera för att få mera volym. Om strängarna råkar i obalans får man försöka åtgärda detta med slipning av hålen osv.

Några ytterligare justeringar:

• Snedding av ytterkanten av örat på E-sidan gör tonen varmare.
• Försiktig slipning av tungan i mitten av hjärtat påverkar övertonsbilden.
• Inskärning i stallsfötterna påverkar övertonsbilden
• Sneddning av örat under G-strängen ger mera diskant men med risk att basen blir torr!

Observera att det inte går att ta bort alla fel genom att justera stallet. Den förändring det går att göra kan dock vara överraskande stor!

Denna beskrivning av justering av fiolstall är naturligtvis en grov inledning till hur ett stall kan justeras akustiskt. Samma metoder kan naturligtvis också användas för justering av andra besläktade stall såsom Hardangerfiol, Viola d’amore och Nyckelharpa. Samma omvända justeringsförhållande d.v.s. Gsträngens ton justeras på diskantsidan och E-strängen på bassidan finns också där. Hardangerfiolens stall ser annorlunda ut än ett fiolstall, men man kan trots detta göra liknande justeringar där genom att försiktigt pröva sig fram i små steg och med mycket lyssnande.

Om man vill gå vidare kan man experimentera med materialet i stallet. Traditionellt har man ansett att ett bra stall är gjort av tättvuxen lönn. Ett hårt stall leder automatiskt till att stallet måste göras tunt för att man skall få rätta förhållanden mellan resonanserna. Väljer man ett mindre tätt material d.v.s. lönn som har vuxit snabbare måste stallet göras tjockare. I många fall är det lättare att justera ett något mjukare stall … det är dock möjligt att ett mjukt stall kan ge något större förluster i själva materialet, detta är dock ren spekulation.

Det är också möjligt att via lutningen av stallets framsida justera vikten hos den översta svängande vikten (3 kHz). Genom att göra stallet tjockare men så att det smalnar av brant mot kanten strängarna löper över så kan resonansen sänkas och en mörkare ton erhålls.  Klangen kan därefter göras ljusare om man så önskar genom att försiktigt slipa den övre ytan riktad mot grfeppbrädan tunnare.

Etiketter: A sträng, D sträng, E sträng, filen, G sträng, Lars Silén, lyssna, mörk ton, musik, musikinstrument, stallet, stallstrimning, temperatur, torr ton

This entry was posted on 07/03/2013 at 14:58 and is filed under Fiolstall, trimning, Fioltrimning, Instrumentbygge, Musik, instrumentbygge. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.