Hösten 1939 lade man i Tyskland under rikskanslern (alla bör veta vad rikskanslern hette) grunden till ett Eutanasiprogram (dödshjälp). Ledare för programmet var Philip Bouhler and Dr. Karl Brandt och programmet gavs koden T-4 efter adressen för centret Tiergartenstrasse 4. Speciella kolmonoxidkamrar som såg ut som duschrum konstruerades, tekniken användes senare i koncentrationslägren men också andra gift än kolmonoxid användes.
Hur många patienter dödades?
Det finns olika uppskattningar av hur många som dödades. Notera att nedanstående är ”normala” tyskar. Man har alltså inte räknat in offren i folkmordet på främst Judar men också vissa andra folkgrupper. Statistiken är inte fullständig bl.a. för att mycket dokumentation förstördes i krigets slutskede … ansvariga var tydligen fullständigt medvetna om det monstruösa i vad de gjorde.
- 80 000 – 100 000 vuxna tyskar.
- Barn intagna på olika institutioner 8000. Specialhantering av judar.
- Uppskattning av Klee år 1941 att 93521 bäddar hade tömts för bättre användning.
Ovanstående är orsaken till att jag är motståndare till all assisterad eutanasi. Om beslut om Eutanasi kan göras utan att höra patienten eller patientens anhöriga så är det nog skäl för oss äldre att undvika medicinsk vård så långt det bara är möjligt. Den förväntade kommentaren är naturligtvis att jag pratar strunt eftersom något sådant inte är möjligt i våra utvecklade västerländska demokratier, Nazityskland var något helt annat än vår tid.
Fig. Slottet Hartheim som var ett eutanasicenter där fysiskt eller psykiskt handikappade dödades med gas eller kemisk injektion. Notera att slottet är i Österrike.
Då man betraktar Nazityskland är det intressant att observera hur lätt det verkar vara att godkänna order som kommer uppifrån och det krävs mycket mod av en individ att ifrågasätta order även om dessa order står direkt i konflikt med personens yrkesetik och heder.
Standardursäkten i Tyskland efter kriget, då man började utreda vad som hade hänt, var att personen endast följde order. Vilka order följer man idag?
Vad har ovanstående att göra med vår tid?
Den 13.10 publicerade författaren och journalisten Maciej Zaremba ett skräckinjagande dokument på DNs debattsida som alla måste läsa för att förstå vidden av det som hände (i Sverige) de äldsta och sköraste i våras.
Han ställer några livsviktiga frågor.
Varför har så många äldre stockholmare tillåtits dö utan läkarvård under coronapandemin?
Hur kunde en ljusskygg order från regionen räcka för att sopa undan både yrkesetiken och lagen?
Hans svar borde räcka för att utlösa en folklig vrede och ett ursinne utan like. Så varför verkar den politiska adelsklassen med sina handgångna i Public Service kunna sopa detta under mattan?
Här har ni Zarembas skrämmande svar på frågorna:
Claes Hildebrand är vid liv eftersom hans son Bengt tvingat personalen på Stockholms sjukhem att skicka pappan till sjukhus. När Claes blev sjuk i covid-19 fick han endast mediciner som skulle lindra hans bortgång. På en geriatrisk avdelning hämtade han sig snabbt. Det var inte mycket han behövde för att tillfriskna: dropp, blodförtunnande läkemedel och syrgas.
Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har fått 350 anmälningar som berör vårdens hantering av covid-19. I över hundra av dem anklagas vårdarna för att ha vägrat de äldsta behandling. De anhöriga som stod på sig kunde få höra att det fanns ”skarpa direktiv” från Region Stockholm att inte skicka några äldre med covid-19 till sjukhus.
Motera att direktiven gällande hur olika människogrupper skulle behandlas var klassificerade som hemliga sannolikt lagstridigt eftersom hot om domstolsprövning plötsligt producerade mera dokument.
Under ”Vägledning vid medicinsk prioritering” i ”Styrande regelverket” framgår: Äldre patienter bör helst inte skickas till sjukhus. ”I möjligaste mån omhänderta medicinska komplikationer på plats.” Har människan dessutom problem med minnet och lätt blir trött under dagen, ska det inte heller tas några prover. ”Medicinska beslut fattas på klinisk bedömning; labbutredning och röntgen används endast i undantagsfall.” Och har patienten redan tidigare haft svårt att gå i trappor, behövt hjälp med att laga mat eller med hygienen och dessutom brukat glömma vad man nyss sagt, är akutvård utesluten, utom ”vid behov av akut kirurgisk åtgärd”. Det vill säga om den sjuke bryter något.
Det är inte heller nödvändigt med läkarbesök: ”Överväg om andra möjligheter än fysiska besök finns ex telefonkontakter …”
Läs hela inlägget på Lars Berns blog eller Maciej Zarembas inlägg på DN.
Det är också intressant att se hur den högsta ansvariga bakom de ”Styrande regelverk”, Christoffer Bernsköld, som den 20 mars 2020 uteslöt sköra från sjukhusvård inte har medicinsk utbildning, han har studentexamen. Då tjänsten tillsattes söktes den av 18 personer. Högskoleexamen var ett krav. Man valde den sökande som saknade både medicinsk utbildning och högskoleexamen eftersom han var arbetslös yrkespolitiker med de rätta kontakterna.
Vilken är situationen i Finland?
Jag har från relativt pålitligt håll hört att det i Finland finns direktiv på att över 70-åringar inte skall vänta sig behandling om pandemin eskalerar. En öppen fråga till våra politiker är då:
Vilka är de direktiv som gäller äldre t.ex. över 70 år i Finland. Vilka direktiv har man gett åldringshemmen i Finland? Använder vi motsvarande klassificeringsskala som i Sverige (CFS1-CFS9). Om motsvarande klassificeringsskala finns här så hur tillämpas den, vem är ansvarig och vem gör klassificeringen? Vilka säkerhetssystem finns som förhindrar att klassificering görs av en tillfällig inhoppare varefter ingen längre vågar ifrågasätta noteringen?
Notera att jag inte är medveten om att man skulle ha gått lika långt i Finland som i Sverige men det vore nog intressant att se hur nära Nazityskland vi i dagens Europa ligger i vår människosyn. Det en stor risk för att brist på vårdresurser leder till en situation där ansvariga byrokrater får ”snilleblixten” (/sark) att mycket pengar kan sparas genom att hjälpa gamla att snabbare flytta till en bättre värld.
Larsil2009's Blog 
Kommentera