I Hufvudstadsbladet (Hbl) den 26.3 fanns en insändare av Geo Stenius med Hbl:s(?) rubrik ”Under epidemin har vi inte haft någon överdödlighet alls”. Jag hade dagen innan skickat en egen insändare med ungefär samma innehåll till Hbl men jag antar att den inte kommer att publiceras. Som Stenius skriver så är det lätt att via öppna datakällor kontrollera situationen som är den att vi inte har haft någon överdödlighet överhuvudtaget under året 2020. Nedan mina egna funderingar och beräkningar.
Ett sätt att studera hur allvarlig pandemin är att beräkna hur stor del av utförda tester som ger ett positivt resultat. Argumentet är att ju svårare en pandemi är desto större andel av befolkningen är smittad.
Det visar sig att under våren vecka 16 år 2020 var ca. 5% av testerna positiva. Då testningen ökade mot sommaren 2020 så sjönk andelen som testade positivt till ca. 3.4%. Resultatet är inte speciellt förvånande. Under våren testades människor som var sjuka och som av denna orsak kom till akuten, därav en relativt hög proportion positiva tester. Mot sommaren började man också testa personer med lindriga symptom vilket kombinerat med årstidens UV-strålning ledde till en lägre andel smittade bland de testade. Under sommaren testades ungefär 3200 personer per dag.
Under hösten får man igång masstestning. Vid masstestningen sjunker andelen smittade vid testningen till ca. 2.5% d.v.s. andelen personer som testar positivt sjunker till ungefär hälften jämfört med vårens coronatopp. Medias rapportering går över i falsett då man rapporterar om ett kraftigt ökande antal smittade. Jämfört med sommarens ca. 100 smittade per dag kan man nu rapportera om 500 fall per dag samtidigt som testningarnas antal har ökat med 6.2 gånger d.v.s. om smittospridningen skulle har varit på sommarens nivå så borde man ha sett ungefär 700 smittade per dag. Det stora problemet med mediarapporteringen är att dagens journalister tydligen inte är kapabla att göra ens enkla överslagsberäkningar på egen hand. Vi hade alltså en situation på hösten som bör ha varit bättre än under sommaren, sett ur perspektivet det sannolika antalet smittade i populationen, men som media beskriver som en katastrof. Problemet är helt enkelt att man rapporterar absoluta tal utan att sätta dessa tal i relation till den population man betraktar.
I vecka 9 år 2021 d.v.s. i början av mars var andelen positiva tester något högre med 3.3% än under höstens 2.5% men lägre än under sommarens 3.4%. Antalaet tester har ökat ytterligare och testernas antal per dag börjar närma sig 30 000.
Den slutsats vi kan dra ur ovanstående är, att vi hittills under hela pandemin har kunnat detektera ungefär 3% positiva provsvar. Med sommarens testningsintensitet skulle vi idag ha kanske hundra smittade per dag d.v.s. inte mycket att skrämma befolkningen med. Det stora antalet smittade man rapporterar om är helt enkelt en följd av en våldsam testning, inte av att situationen drastiskt skulle ha förvärrats.
Det är intressant att notera att forskningsrapporter antyder att antalet falska positiva resultat i en population med ett litet antal smittade sannolikt ligger på nivån 1…1,5%. Detta resultat kan eventuellt relateras till de finska myndigheternas uppgift att spridningen inom familjer är ett stort problem eftersom man i ungefär 40% av fallen med ett positivt test inte har kunnat hitta någon källa till smittan. Av någon oförklarlig anledning (/sark) så skulle 1% falska positiva, d.v.s. friska människor testar positivt, precis leda till myndigheternas uppgift att 40% av smittokällorna inte kan spåras. Orsaken till att man inte hittar källan skulle således vara att den testade personen är frisk, för en frisk person så hittar man knappast någon smittokälla annat än av en slump …
Kan ovanstående resonemang kontrolleras? Det visar sig att vi har en ”oberoende” sannolikt betydligt känsligare mätare på vilken pandeminivå vi ligger. Mätaren heter ”överdödlighet” d.v.s. hur skiljer sig den totala dödligheten från tidigare år? Resultatet är att vi inte har någon överdödlighet. Kommentaren till detta är naturligtvis att den stränga nedstängningen av samhället är orsaken till att vi inte har någon överdödlighet vilket naturligtvis delvis stämmer men är detta en följd av färre coronasmittade eller är det en följd av generellt färre smittade i normala influensor som delvis har samma symprom och som leder till samma dödsorsaker? Det finns dock en oberoende mätare där vi kan använda mortaliteten som testmetod. Notera att dödlighetsdata är extremt opålitliga. Myndigheternas direktiv är att om en person som testat positivt för corona dör inom en månad efter det positiva testet så bokförs personen som död av corona. Det finns internationella uppskattningar som tyder på att corona som den egentliga dödsorsaken utgör ungefär 15% av de bokförda döda som alltså i allmänhet har dött MED corona men med en annan egentlig dödsorsak. Sannolikt överskattas således coronadödligheten med en faktor mellan 6 och 7 ggr (överskattning 600-700%).
Hur många döda får vi per positivt testresultat? Det grundläggande argumentet för nedstängningen av hela samhället är att detta sparar människoliv. Den kraftigt ökade testningen med många smittade borde ju, om testningen visar på ett verkligt problem, följas av kraftigt stigande dödstal?
Under våren 2020 vecka 16 låg andelen döda per positivt test på ca. 9% vilket är relativt högt. Under sommaren var antalet döda mycket litet. Under höstens accelerationsfas t.ex. vecka 47 har vi 2512 positiva test och 27 döda d.v.s. dödligheten bland de som testat positivt ligger på 1,1% d.v.s. ungefär en åttondel av vårens dödlighet. I mars 2021 vecka 9 är situationen 4461 positiva test och antalet döda är 8. Dödligheten per positivt test är nu 0,17% d.v.s. mindre än en femtiondel av dödligheten under hösten 2020.
Vi ser alltså att det inte verkar finnas någon korrelation mellan ett ökande antal positiva testresultat och en covid19 dödlighet som ligger på en mycket låg nivå. Varför blir då myndigheternas åtgärder allt aggressivare och allt mera destruktiva? Cynisk kunde man säga att pandemin kunde förklaras avslutad genom att återgå till testningsnivån sommaren 2020 som då skulle ge ungefär hundra smittade per dag jämfört med dagens kanske 700.
Då jag samlade material till den här artikeln så stötte jag på intressanta videon där tankarna går i samma banor.
Jaglämnar kvar det söndriga fönstret till videon som fick visas i ungefär en dag innan youtubes censur tog den. Det här är ett beklagligt nytt exempel på den extrema sensur vi utsätts för men som väldigt många inte ens är medvetna om. Läsarna kan ju försöka förstå vilka de ”extrema” åsikter som framfördes och som således sanningsministeriet måste skriva om eller eliminera.
Ljudet till videon hittar de nedan. Vilka är de extrema åsikter som enligt Google inte får diskuteras? Källan till ljudklippet är https://iono.fm/e/1016995 med titteln: The UGLY truth about the Covid-19 lockdowns – Nick Hudson, co-founder of PANDA. Jag beklagar att jag inte tänkte på att ladda ned videon till min dator men kanske jag lär mig eftersom detta verkar vara ett återkommande problem.
Vilka är de underliggande målen med samhällsförstörelsen i värstvärlden? Är det omtanken om människors hälsa som styr (osannolikt) eller finns det andra argument för en blixtsnabb nedmontering av den västerländska friheten till rörlighet, rätt till egendom och företagande samt åsiktsfrihet. En välkänd politisk sanning är att befolkningens rädsla är ett mycket effektivt politiskt styrmedel. Tänk på en fårflock. Om fåren är rädda för vargen så accepterar de en herde som i stället för vargen äter dem.
Vi är snabbt på väg in i något man i väst kunde karakterisera som teknokratur d.v.s. staten delar säng med storföretagen. Samtidigt är det intressant att notera att sängen har gjorts mycket stor genom att det också måste finnas plats för vänstern och ”liberaler” som tydligen idag är helt lierad med världens rikaste av de rika … oligarkerna. Skall man här anta att nyckelpersoner är köpta eller går det igen att kvittera detta med blindhet och inkompetens. Av någon oförklarlig (/sark) anledning så verkar det alltid finnas välbetalda möjligheter till föredrag eller välbetalda tjänster utan krav på verklig insats på någon bank för politiker som har drivit ”rätt” linje.
Var har vi tidigare sett denna sammansmältning av stat och storföretag genom legaliserad korruption, det kallas lobbning, och en vänster som tydligen styrs via en liten klick extremt rika? Mina tankar går till 1930-talet då motsvarande konstruktion i Europa kallades fascism.
Larsil2009's Blog 
Kommentera