Larsil2009's Blog

I min science fiction roman ”Mars” diskuterar jag det intressanta faktum att det verkar finnas stenålderskulturer kvar i vår värld. De här stenålderskulturerna är inte mänskliga.

Ett samhälle är på stenåldersstadium då individerna klarar av att producera verktyg av sten och också klarar av att planera ibland komplicerade processer som sträcker sig över en längre tid.

I boken ”Mars” diskuterar jag sydamerikanska Capuchinerapor som jag uppfattar befinner sig på ett primitivt stenåldersstadium. Läsaren kan själv bilda sig en uppfattning om detta här:

Aporna använder stenverktyg för att öppna extremt starka nötter. De färska nötterna sätts först ut för att torka ungefär en vecka. Aporna knackar därefter på nötterna för att höra om de har nått lämligt mognadsstadium för att kunna öppnas. En stor hammarsten används därefter för att krossa skalet på nöten. Alla stenar är inte lämpliga vilket betyder att aporna håller utkik efter lämpliga stenar då de vandrar omkring. Man vet att aporna har kunnat transportera lämpliga stenar flera kilometer till hammarplatsen. På samma sätt kan de färdiga torra nötterna transporteras en rätt lång väg från torkningsplatsen till hammarplatsen. Aporna vet helt tydligt vad de håller på med och beteendet är helt tydligt inlärt inte medfött.

Bonoboaporna är nära släktingar till människan. Man har i USA studerat apor som har fått växa upp i mycket nära kontakt med människor. Vilket är resultatet?

Som nedanstående TED video visar är det helt tydligt att bonoboapan Konzi klart förstår mänskligt språk. Konzi klarar av att göra stenredskap som i praktiken inte går att skilja från stenredskap konstruerade av stenåldersmänniskor.

http://www.ted.com/playlists/59/animals_that_amaze.html

Fig. 1  Primitiva mänskliga stenredskap till vänster. Motsvarande stenredskap producerade av Bonoboapan Konzi till höger. De äldsta kända av apor producerade stenredskapen är äldre än pyramiderna i Egypten …

Då Konzi får gå på en utflykt i skogen visar han hur han klarar av att göra upp eld (tills vidare med tändare) men på ett mycket effektivt och professionellt sätt. Då man grillat det man vill grilla släcker Konzi elden genom att hälla vatten på den.

Fig. 2  Apan Konzi plockar ihop trä för en lägereld och tänder själv elden, dock med tändare.

Fig. 3  Elden släcks efter att grillningen är avslutad.

Det går att kommunicera med bonoboapor med hjälp av bildtecken. Det visade sig att en apa inte bara klarade av att använda sig av bildtecken för att kommunicera med människor. Då apan tyckte det var tråkigt att inte få gå ut använde den krita för att på golvet rita tecknen för den plats i skogen den ville gå till … vi ser alltså en apa som klarar av ett primitivt skriftspråk.

Fig. 4  Konzi vill på utfärd till kokplatsen i skogen …

Fig. 5  Vid den flata klippan.

Efter jobbet är det naturligtvis trevligt att koppla av med lite videospel

Fig. 6  En Bonoboapa som inte har problem med att spela ett videospel och som förstår att man skall försöka undvika spöken som jagar den egna figuren.

Jag hittade ett intressant exempel på en Capuchinapa som tillverkar det stenverktyg den behöver för att komma åt honung i ett vetenskapligt experiment.

Föredrag på TED talks av Stewart Brand

Jag råkade stöta på ett intressant föredrag på TED talks där Steward Brand diskuterar genetisk pånyttfödelse av ett antal utdöda djurraser.

Vår kunskap om genetik kombinerat med god teknik för att extrahera DNA fragmen och sedan sätta ihop dessa fragment igen är idag tillräckligt god för att vi skall kunna återskapa utdöda djurarter.

Det finns redan nu exempel på att man kunnat klona det sista levande exemplaret av en art och få fram ett levande nytt exemplar genom att använda en närbesläktad art. Motsvarande teknik kan sannolikt användas för att stegvis återskapa djurarter från vilka vi endast har DNA från skinn eller ben. Exempel på detta är Mammut, Vandringsduva mm.

Wikipedia: Vandringsduva (Ectopistes migratorius) var en nordamerikansk duva som utrotades i början av 1900-talet, genom jakt och habitatförstöring. Arten var en flyttfågel som uppträdde i enorma flockar i östra och centrala Nordamerika. En observation från 1866 i södra Ontario beskriver en flock som var 1,6 km bred, 480 km lång och tog 14 timmar att passera och uppskattningsvis omfattade 3,5 miljarder individer.[2] Om uppskattningen stämmer omfattade flocken förmodligen merparten av den totala populationen vid denna tid.[3][4]

Tanken är att utnyttja en närbesläktad duvart så att vandringsduvans DNA stegvis införs i den existerande duvans genom. Då en tillräckligt god kopia av orginalet har erhållits, observera att det helt naturligt förekommer stora variationer inom en art, är tanken att använda brevduvor för att lära de nya oerfarna individerna av vandringsduva hur de borde flytta. Tanken är således att försöka utnyttja en annan art till att programmera in ett önskat beteende i den återskapade arten. Processen för att återskapa vandringsduvan visas i bilderna nedan:

Fig. 1  Den närbesläktade bandskärtade duvan används som modell och dess genom modifieras så att ett genom identiskt med vandringsduva skapas.

Fig 2  Könsceller modifieras och befruktade ägg produceras med önskad DNA.

Fig. 3  Det befruktade konstgjorda ägget kläcks varvid man får en vandringsduva.

Fig. 4  Brevduvor används till en början för att visa de nyskapade vandringsduvorna hur de borde flytta. Det gamla beteendet måste inprogrammeras i den återskapade rasen för att också dess allmänna beteende skall bli korrekt.

Ett annat djur man aktivt jobbar med för att återskapa det är Uroxen.

Wikipedia:Uroxe (Bos primigenius) var ett stort oxdjur, numera utdött, som levde i Europa, Asien och Nordafrika. Tamboskap (Bos taurus) härstammar från uroxen.

Uroxen var betydligt större än de flesta varianter av nu existerande tamboskap. Mankhöjden var cirka 2 meter och vikten cirka 1.000 kg. För ungefär 8 000 år sedan domesticerades uroxen på flera platser. Uroxen ansågs som ett utmanande bytesdjur, vilket bidrog till utrotningen.

Den sista kända levande uroxen, en ko, dog 1627 i Jaktorówskogen i Polen.[1][2] Enligt uppgift skall ett dryckeshorn i Livrustkammaren i Stockholm vara tillverkat av hornet från den sista uroxen.[3]

Uroxen utmärktes av en lång, smal skalle med raka konturer och föga framträdande ögonhålor. Uroxen nådde en höjd över bogarna av omkring 1,8 meter. Under istiden förekom den endast i södra Europa, och först efter istiden utökades dess utbredningsområde över nordligare områden, och nådde då även Skandinaviska halvön.

Av bilder och beskrivningar som finns dokumenterade framgår, att uroxen saknade man och att hårets färg var svartbrun hos tjuren. Dess utbredningsområde omfattade Europa, Sibirien, Central– och främre Asien samt Nordafrika.

Under 1930-talet försökte bröderna Heinz och Lutz Heck i Münchens djurpark på uppdrag av Hermann Göring att rekonstruera uroxen genom ett medvetet avelsprogram som utgick ifrån ett flertal gamla oxraser, bland annat Skotsk höglandsboskap. Denna avkomma kallas ibland uroxar (se Heck-boskap), men trots att de påminner om hur uroxen såg ut, är de inte att betrakta som dess ättling mer än andra kor.[4]

Planerna är nu att utnyttja DNA från autentiska rester av uroxe för att återskapa ”riktig” uroxe. Man vill ha tillbaka Uroxen för att den antas ha en god inverkan på Europas skogar. Stora betande djur påverkar skogarna positivt.

Du kan lyssna på föredraget här.