Larsil2009's Blog

Det här är början till en artikelserie vars längd är okänd och vars slut och vilken form det tar likaså är okänt. Eftersom vi i Norden har en snabbt åldrande befolkning med samma problem utgår jag från att frågeställningarna nedan kan vara intressanta för en bredare publik. Det jag ämnar behandla är min sjukdomshistoria under de 2-3 senaste åren, vad jag har upplevt och de problem jag har stött på. Notera att jag är fysiker till utbildningen inte läkare. Det jag anklagar vårt medicinska system för är en total enögdhet och brist på intresse gällande alternativa behandlingsformer då patienten är villig att riskera rivet på alternativ.

Ett universitets centralsjukhus borde vara intresserat av att i detalj följa med alternativ även då behandlingsformen inte överensstämmer med standardprocesser inom medicin. Jag har som patient rätt att vägra att ta emot den behandling jag erbjuds men jag har tydligen inte rätt att få ett recept utskrivet för välbeprövade mediciner med få biverkningar som jag avser att använda utanför den klassiska användningen utan jag är tvungen att själv hitta kanaler för att få tillgång till ifrågavarande mediciner med alla de risker detta medför (jag kan få placebo, annan styrka än avsett eller något helt annat okänt).

Varför får jag inte tex. utan problem ett recept på Ivermectin som är mycket välbeprövat och biverkningarna små och välkända? Det finns intressanta rapporter gällande Ivermectin och Fenbendazol som både via djurförsök och direkt användning på människor visar positiva effekter på cancer via förståeliga protokoll och mekanismer. Varför måste jag använda djurmedicin Fenbendazol i stället för motsvarande ämne Mebendazol som har testats på människor. Jag vet att Fenbendazol/Mebendazol kan ge leverskador vid överdosering eller felaktig långtidsanvändning. Fenbendazol can matchas mot ett antal adjuvanter som jag inte heller får tag i den naturliga vägen via läkarrecept utan måste söka över nätet då det naturliga alternativet vore att diskutera frågan med onkologen. Varför?

Problemet med alternativ behandling skall dock vägas mot att fem års överlevnadssannolikheten för standardbehandlingen ligger på 30-50% d.v.s. jag uppfattar den som i princip värdelös speciellt då man väger den mot det lidande den förorsakar. Standardbehandlingen skulle inom ca. en månad garantera en något under två veckors sjukhusvistelse med långt gående kroniska biverkningar gällande ätande, matsmältning och halsbränna som skulle kräva behandling livet ut, detta för en patient d.v.s. jag som egentligen idag känner mig frisk som en nötkärna. Jag vet att det jag vill pröva på kan uppfattas som livsfarligt men jag uppfattar likaså prognosen 30-50% överlevnad som dålig.

De första symptomen

För något under två år sedan började jag få problem med ögonen. Det vänstra ögonlocket hölls inte uppe ordentligt. Så småningom dök det upp problem med dubbelseende som så småningom diagnosticerades till sjukdomen Myasthenia Gravis som betecknas som en obotbar autoimmun sjukdom. Som en sidokommentar konstaterar jag att jag uppfattar beteckningen autoimmun sjukdom som ett allmänt begrepp som egentligen betyder att läkarna säger att vi inte vet orsaken, vi vet inte hur vi skall behandla och det enda vi egentligen kan göra är att behandla symptomen.

Myasthenia Gravis är en sjukdom där kroppens immunsystem angriper receptorer som förmedlar nervsignaler till musklerna via ämnet acetylcolin. Då mängden receptorer minskar kommer signalen till musklerna att försvagas vilket i mitt fall betydde att ögonlocken inte ville hållas uppe samt dubbelseende eftersom musklerna som riktar ögonen är extremt aktiva trots att de är mycket små. Ett annat symptom är vissa problem med att svälja igen av samma orsak d.v.s. ifrågavarande muskler blir snabbt trötta. Ett allvarligare potentiellt problem med myasthenian är att andningen kan blockeras vilket naturligtvis kan vara livsfarligt.

Efter en lång tids väntande, egentligen alltför lång tid, då jag trodde att det var fråga om allergisymptom gick jag till en ögonläkare. Jag fick genast en remiss till HUS (Helsingfors Universitets sjukhus) med en preliminär diagnos Myasthenia Gravis. Då man kommer in i HUS system, röret (putki) som det kallas på finska, går det fort. Undersökningar gällande muskelstyrka etc. gjordes snabbt och också en röntgentomografi samt magnettomografi av överkroppen. Orsaken till detta är att det speciellt hos yngre personer finns en koppling till förändringar eller cancer i Thymuskörteln. Lösningen är då ofta att ta bort hela körteln vilket avlägsnar problemen men samtidigt i viss mån skadar immunsystemet.

Undersökningarna ledde till en fastställd diagnos Myasthenia Gravis för vilken det finns medicin som i viss mån minskar på problemen genom att bromsa upp hastigheten med vilken acetylcol bryts ner d.v.s. en nervsignal blir på en något längre stund vilket i praktiken syns som att musklerna orkar lite bättre. Undersökningarna visade att det inte fanns något problem med thymuskörteln men man hittade via röntgentomografin indikationer på förändringar i nedre delen av matstrrupen.

Spåret mot cancer

De misstänkta förändringarna i matstrupen ledde till en serie undersökningar börjande med gastroskopi där det togs provbitar från förändringarna. Som i princip helt symptomfri var jag ganska skeptiskt inställd till gastroskopin eftersom jag uppfattade den som extreemt obehaglig. Då läkaren som ville ha resultaten visste att jag aldrig hade varit med om gastroskopi tidigare och var rädd för undersökningen meddelade man mig att detta skulle ske under något som skulle vara ”halvnarkos” d.v.s. en följeslagara måste vara på plats och bilkörning efter ingreppet och allt intellektuellt arbete under samma dygn efter ingreppet skulle vara uteslutet.

Gastroskopin var precis så obehaglig jag hade föreställt mig. Någon speciell ”halvnarkos” fick jag inte utan man sprayade något bedövande ämne i halsen utan att överhuvudtaget diskutera det alternativ man hade angivit. Min hustru hade kommit med mig till HUS för att hjälpa mig tillbaka hem. Detta visade sig vara helt onödigt. Var orsaken månne den att jag inte visade tecken på panik? Hela processen tog ungefär 15-20 minuter under vilken ett antal provbitar togs.

Fortsättningen var en ytterligare röntgentomografi med kontrastmedel i princip likadan som den föregående. Inga problem med detta, jag har inte klaustrofobi. Det gjordes också en magnettomografi av samma område. Magnettomografin var för mig intressant eftersom maskinen var extremt bullersam. Röret jag rullades in i var sannolikt något mindre i diameter än röntgenapparatens diameter. Orsaken till bullret var sannolikt switchande av extremt starka strömmar till de behövliga magnetfälten vilket gar upphov till starka ljud. Själva detekteringen av signalerna från kroppen görs sannolikt på motsvarande sätt som vid röntgen med rörliga sensorer som roteras runt kroppen. Klassiskt har man använt s.k. SQUID sensorer (Superconducting Quantum Interferense device). Finland har har åtminstone tidigare legat i framkanten gällande SQUID sensorer som man forskat mycket i på från 1970-talet framåt, dåvarande THS (Tekniska Högskolan i Helsingfors) samt sannolikt på VTT (Statens Tekniska Forskningsanstalt).

Vad kan jag göra

Det började i detta skede vara klart att det var fråga om cancer. Det finns då olika vägar att gå framåt. Jag uppfattar mig relativt väl påläst efter att ha följt med min mors kamp mot cancer. Man hittade melanom i foten på henne som följdes av en relativt radikal borttagning av primärsvulsten, av lymfkärl i benet samt strålbehandling högre upp. Processen började i augusti. PET scan visade inga synliga metastaser. Nångång i oktober-november blev det plötsligt intag på sjukhus p.g.a. svåra blödningar i levern. Min personliga uppfattning är att det var en följd av missriktad strålbehandling som missade de lymfkörtlar man försökte bestråla och träffade levern i stället. Förklaringen var, utan några som helst undersökningar, att orsaken var att levern var full av metastaser och därav blödningarna. Några månader senare var min mor död.

Dagens cancerbehandling bygger på teorier från sannolikt tidigt 1960-tal där man utgår från att cancern förorsakas av slumpmässiga mutationer i cellers arvsmassa. Upptäckten av DNA-dubbelspiralen vände allt focus mot genetiska orsaker till cancer. Där är vi fortfarande. Slumpmässiga mutationer ger upphov till en lång rad cancerformer med egna namn. Den intressanta frågan gällande genetiska orsaker är naturligtvis varför vi kan se en våldsamt ökande kancerförekomst. Naturliga genetiska förändringar slår över hundratals eller tusentals generationer inte på något tiotal år. Om orsaken till cancern skall sökas i genetiska felkopieringar är det självklart att behandlingen man sätter in går ut på att döda cancercellerna utgående från tanken att cancern då är ”botad”. För att nå målet att döda alla cancerceller har man tre metoder man har ärvt från medeltidens medicin. De metoder man använder har naturligtvis förändrats och förfinats men de är:

• Skär
• Förgifta
• Bränn

Skär betyder att vi kirurgiskt avlägsnar hela tumören och hoppas att den inte har spridits samt att vi inte sprider cancerceller under själva ingreppet. Om det finns andra orsaker till cancern som har givit upphov till dem så bryr man sig inte om dem utan man tror att cancern är botad. Om de ursprungliga orsakerna till cancern finns kvar så är naturligtvis sannolikheten för att cancern kommer tillbaka stor.

Förgifta betyder som namnet anger att man söker en medicin som dödar cancern. Hittills har man inte hittat bra mediciner som skulle nå endast cancern utan att förgifta resten av kroppen. Under 1700-1800 talen använde man bl.a. kvicksilver (mycket giftig) som som medicin med vilken man försökte bota ett antal då obotliga sjukdomar bl.a. syfilis. Idag använder man cellgifter som cancern tar upp och påverkas av något bättre än friska celler. Behandlingen anpassas så att man maximalt påverkar cancern utan att patienten alltför ofta dör. Nackdelen är att hela kroppen påverkas och effekten kan vara allt från extremt obehaglig till dödlig. Om patienten dör så bokförs detta som ett cancerdödsfall inte som felmedicinering.

Bränn. Under medeltiden brände man ofta av många orsaker som t.o.m. i vissa fall var helt vettiga eftersom andra alternativ inte fanns. I krig fanns många skadade där man måste amputera ben. händer och armar. Man använde bl.a. het olja för att snabbt stoppa blodflödet. Jag har också ett minne av att jag skulle ha stött på lokal bränning av lokaliserade infektioner. Det fanns patienter som faktiskt överlevde behandlingen. Dagens metod att bränna är bestrålning där man bestrålare cancersvulsten från olika håll och på detta sätt ser till att sajälva svulsten får den största dosen medan omgivningens friska vävnader får en betydligt lägre dos. Tanken är igen att man dödar cancern innan de friska vävnaderna tar alltför mycket stryk. Det finns idag ett intressant grundproblem med bestrålning som behandlas något mera ingående nedan. Bestrålning av svulsten verkar enligt mätningar producera både mera socker och glutamin i cancern och i närområdet runt omkring. Båda ämnena är ämnen cancern behöver för sin överlevnad. Man försöker alltså samtidigt bränna cancern till döds som man matar cancern med ett överskott av socker och glutamin vilket naturligtvis inte verkar speciellt vettigt ur en självlärd fysikers synvinkel (/sark).

Är cancerns underliggand orsak slumpen eller är det livsstilen

År 1931 fick Otto Heinrich Warburg nobelpriset i fysiologi. Warburg förde fram hypotesen att cancer uppstår som en följd av skadad energiproduktion i en cell. Energi produceras normalt i cellernas mitokondrier. Om mitokondrierna skadas kommer cellen att lida brist på energi vilket gör att olika sannolikt extremt gamla gener aktiveras för att cellen skall överleva. Cellen går över från förbränning av socker (glukos) eller fett (ketoner) till att producera energi genom jäsning av socker. Jäsning är en extremt mycket sämre process för energiproduktion än normal förbränning av glukos. Resultatet är att sockerbehovet för den skadade cellen ökar ca. 15 gånger vilket man kan använda för att detektera cancer i såkallade PET scan. Jäsning av socker i cellen producerar mjölksyra som gör cellen surare, förorsakar trötthet hos patienten tänk maratonlöpare med den utmattade kroppen fylld av mjölksyra, samt sannolikt aktiverar inaktiva gener som stöder cellens överlevnad bl.a. okontrollerad celldelning, generering av histaminer som skyddar cellen från yttre angrepp etc.

Vid ett PET scan injiceras en liten mängd radioaktivt socker intravenöst som snabbt sprids till hela kroppen. Efter en vänteperiod på ca. två timmar förs man till en maskin som påminner om en röntgentomograf. Maskinen har en eller flera sensorer som läser av kroppen och detekterar strålningsnivån. Platser med sannolik cancer är de omsåden som strålar mest eftersom ifrågavarande cellers sockerhunger är enorm. Jag mätte på skoj min strålningsnivå med min geigermätare då jag kom hem, nivån var hög 🙂 ! Strålningen är sådan att patienten inte rekommenderas hålla ett barn i famnen under ett antal timmar efter PET scannet. Halveringstiden för det radioaktiva ämnet torde vara ca. två timmar men man vill ha ett antal halveringar innan man kan ha kontakt med ett barn.

Ovanstående inledning visar vägen till en idag relativt välkänd alternativ väg att gå gällande cancer. Alternativet är naturligtvis att försöka korrigera de underliggande orsakerna till cancern. Mitokondrierna skadas av kroniska inflammationer som i många fall i sin tur är fororsakade av ett extremt intag av socker och kolhydrater (kolhydrater är kedjor av sockermolekyler). Det finns sannolikt ett självklart samband mellan ökningen av Typ II diabetes i västvärlden och en samtidig ökning av cancer i alla former.

Den självklara vägen att gå är då naturligtvis att göra levnadsförhållandena så besvärliga som möjligt för cancern. Dra ner på tillgången till socker! Här reagerar många med att säga att hjärnan ju behöver stora mängder socker som bränsle, vad händer om hjärnan inte får socker. Svaret är att kroppen själv ”i en nödsituation” kan tillverka socker ur bl.a. proteiner. Då sockerbristen har fortgått i ca. 24 timmar, ibland något längre, kommer kroppen att börja ta energi ur kroppens fettceller och börja producera ketoner. Ketonerna är ett perfekt bränsle för alla kroppens celler inklusive hjärnan .

Då kroppen är i ketos d.v.s. bränner fett blir man alert, hjärnan fungerar bra och hunger och trötthet försvinner. Människan, som jägare, var i forntiden kapabel att nedlägga i princip vilket annat djur som helst på jorden genom att förfölja det tills bytet föll ihop av utmattning. En grupp jägare i ketos kan utan problem följa bytet i flera dagar utan behov av att äta. Det har gjorts många experiment baserade på detta där en långdistanslöpare går in i loppet i ketos och på detta sätt unviker situationen där kroppens sockerförråd tar slut med extrem utmattning som följd. Fettförråden räcker, för en person med normal vikt, sannolikt i veckor vilket ger möjlighet till fördelar speciellt i uthållighetsgrenar. Ketosen var sannolikt naturens naturliga sätt att hjälpa människan i situationer där det var brist på mat. Skärpt tänkande kombinerat med uthållighet skapar en god jägare.

Problemet med ketos och cancer är att detta ofta inte är tillräckligt för att ta kål på cancern. Det visar sig att cancern förutom glukos också kan jäsa glutamin och närbesläktade substanser. Problemet med glutamin är att kroppen producerar glutamin själv och ämnet normalt behövs av bl.a. immunsystemet. Vi kan inte blockera glutaminet för någon längre period utan vi måste försöka kombinera en extremt låg sockernivå med en samtidig temporärt låg glutaminnivå. För detta finns det receptbelagda preparat som jag inte kommer åt. Vilken är orsaken till att jag inte under medicinsk uppsikt får använda ifrågavarande preparat?

Man vet att en tumör skyddar sig mot immunsystemet genom att producera histaminer. Varför har jag inte från början ordinerats en liten daglig dos Typ I antihistamin (t.ex. Histec). Det finns artiklar som tydligt antyder att antihistamin kan öka överlevnadstiden för en cancerpatient.

Man vet att medicinen Naltrexone som normalt används för att behandla tex. narkotikaberoende även verkar ha bromsande effekt på cancerns tillväxt. Dosen som behövs är ca. 1/10 av dosen för att behandla opiumberoende. Medicinen kräver recept vilket jag inte har fått. Lösningen är naturligtvis att använda källor på nätet. Jag blir tvungen att packa om 50 mg tabletter till 5 mg kapslar. Jag har en tillräckligt känslig våg d.v.s. inget problem. Varför får jag inte denna medicin via cancervården om jag ber om den speciellt på dosen är extremt låg?

Jag konstaterade ovan att ett problem med den ketogena kosten är att den inte är tillräcklig för att döda kancern genom svält. För att få cancern att minska/självdö krävs ett antal varv där jag samtidigt ser till att jag är i ketos och blockerar kroppens glutaminproduktion temporärt. Det finns en intressant medicin 6-Diazo-5-oxo-L-norleucine (DON). Vad är osaken till att jag inte får tillgång till den här medicinen? Jag vet att medicinen är giftig då en person inte är i ketos. Intressanta experiment tyder på att den är mycket effektiv med få biverkningar då den tas i djup ketos. Inget intresse från etablissemangets sida för att utnyttja en frivillig försökskanin. Varför?

Den sista referensen efter den här inledande artikeln är intressant. Min personliga gissning är att Myastheniabesvären är en direkt följd av att immunförsvaret i närområdet jobbar mot en bevisad cancerväxt. Myasthenian är helt enkelt en bieffekt av immunförsvaret i funktion.

Jag har i detta skede kört två hela cycler med kotogen kost inklucide två fasteperioder den första 48 timmar vattenfasta och den andra 72 timmar fasta. En intressant följd har varit att Myasthenian har förbättrats så mycket att jag under flera dagar i den senare perioden inte har tagit Myasthenia medicin över huvudtaget. Myastheniamedicin behövs inte och medicinen Mestinon ger t.o.m. i liten dos irriterande mikrokramper bl.a. i fingrarna. Jag tolkar förbättringen gällande Myasthenian som att det jag för tillfället gör sannolikt påverkar cancern i den önskade riktningen.

Det blir ett antal fortsättningar på den här artikeln. Som en avslutning en länk till en video av doktor Thomas Seyfried.

Några referenser

Low-Dose Naltrexone as an Adjuvant in Combined Anticancer Therapy https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC10968813/

Low dose Naltrexone in the oncology setting https://www.pccarx.com/Blog/low-dose-naltrexone-in-the-oncology-setting

Glutamine antagonist DON https://www.hopkinsmedicine.org/news/newsroom/news-releases/2019/11/glutamine-blocking-drug-slows-tumor-growth-and-strengthens-anti-tumor-response

Nature: Glutamine: a new strategy for targeted metabolic therapy in the tumor microenvironment https://www.nature.com/articles/s41420-025-02767-4

The Association Between Myasthenia Gravis and Higher Extrathymic Cancer Risk https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/brb3.70143