Medicin och kost | Larsil2009's Blog

Archive for the ‘Medicin och kost’ Category

C-vitamin, Jod och Bor borde jag tro på konspirationsteorier?

11/01/2016

Jag är fysiker till utbildningen, alltså inte läkare. Under de senaste åren har jag använt mycket tid till att läsa forskningsrapporter gällande konventionell och alternativ cancerbehandling. Jag gillar att läsa på ”bred front” d.v.s. jag koncentrerar mig inte på en specifik liten detalj utan då jag stöter på något intressant så följer jag dertta nya spår så långt nya intressanta uppgifter dyker upp. Då ett spår tar slut så återvänder jag till den ursprungliga frågan. En följd av detta läsande har varit att jag har halkat in också på andra (kroniska) sjukdomar såsom åderförkalkning och autoimmuna sjukdomar.

Den bild jag har fått av skolmedicinen via ovanstående sökande är kanske lite karrikerat följande:

En människa som uppvisar ett icke önskat medicinskt symtom är ”sjuk”
En läkares uppgift är att studera patientens symtom och därefter gräva fram en eller flera mediciner som eliminerar det inte önskade symptomet.
Om medicinen tar bort det ursprungliga symptomet så är patienten ”frisk”
Det spelar inte någon roll om medicineringen på slutändan ger andra icke önskade symptom eftersom lösningen naturligtvis då är att igen studera dessa symtom och söka fram nya mediciner som eliminerar de nya symptomen så att patienten igen blir ”frisk”.
Processen kan fortgå under många år i många iterationer och det blir allt mindre utrymme på bordet där pillerburkarna står.

Notera att ovanstående eventuellt kan uppfattas som något elakt och att andra synpunkter också finns.

Vid läsandet stötte jag på några mycket intressanta detaljer gällande tre olika ämnen som alla sannolikt är nödvändiga för människokroppen. De tre ämnen jag reagerade på är:

C-vitamin
Jod
Bor

Vad reagerade jag på då jag plötsligt tyckte mig se ett mönster?

Vitamin C

Vitamin C är ett vitamin en människa måste få via födan kontinuerligt. Akut brist på C-vitamin leder på några veckor till sjukdomen skörbjugg som om vitaminbristen inte avhjälps snabbt leder till döden. Det var under tidigare århundraden inte alls ovanligt att en stor del av besättningen på ett segelfartyg dog i skörbjugg under en långfärd. Samma sak hände på polarexpeditioner d.v.s. deltagarna dog som flugor i skörbjugg.

Man har uppfattat att det Brittiska Imperiet i hög grad byggde på att man där under en rätt lång tid ensamma kände till att skörbjugg kunde undvikas t.ex. genom att ge besättningen citron eller citronsaft. Brittiska fartyg kunde göra långresor utan att besättningen dog!

På 1930-talet lyckades man syntetisera C-vitamin och idag kan C-vitamin tillverkas i industriell skala genom en jäsningsprocess. Vitamin C kostar ungefär 15 Euro per kg d.v.s. ungefär 2c/g detta i små mänder på ungefär ett kilogram.

De första beläggen på att skörbjugg kunde botas med hjälp av cittrusfrukter är från 1300-talet. Under de brittiska sjuårskrigen 1755 till 1764 mönstrade 185000 män på i flottan och ungefär 134000 rapporterades som saknade eller döda i sjukdom. Den viktigaste sjukdomen var skörbjugg. Trots att man inom sjöfarten i allt högre grad började inse att skörbjugg kunde botas med cittrusfrukter så såg man från ”klassiskt” medicinskt håll på dessa påståenden som anekdotiska och således utan värde.

Då man inom den medicinska vetenskapen efter 600 år accepterade att skörbjugg berodde på brist på c-vitamin så började man undersöka hur stora mängder c-vitamin som behövdes för att bota skörbjugg. Resultatet var 10 – 60 mg/dag. Mängden är beroende av hur mycket c-vitamin maten i övrigt innheåller.

Den rekommenderade dagliga totala C-vitamindosen är ungefär 60 – 100 mg/dag. Denna dos motiveras med att större doser inte signifikant höver C-vitaminkoncentrationen i blodet utan överskottet utsöndras via njurarna. Den intressanta frågan är då om c-vitaminöverskottet även under en begränsad tid kan vara nyttigt. Mätningar visar tydligt att upprepade doser höjer c-vitaminnivån i blodet till betydligt högre nivåer än vad en enda eventuellt relativt stor dos gör. För att få en bild av vilka mängder C-vitamin som behövs för att en människa skall hållas frisk kan det vara skäl att jämföra de mänskliga rekommendationerna med de mängder c-vitamin andra däggdjur kontinuerligt producerar internt. Människor i likhet med Apor och Marsvin har en genetisk defekt som gör att dessa arter inte kan syntetisera c-vitamin själva.

En Gorilla uppskattas äta mer än 5g c-vitamin per dag.
En Get som väger ca. 77 kg producerar ca. 13 g c-vitamin per dag (ca. 170 mg/kg).
Katter och hundar producerar mindre c-vitamin än getter. Hos hundar och katter kan c-vitaminbrist bli ett problem i äldre djur som då kan få problem med åderförkalkning och skörbjuggsliknande problem.

Då man ser på ovanstående exempel så verkar det självklart att en hälsosam nivå C-vitamin hos en människa borde ligga på ca. 80 – 170 mg/kg kroppsvikt om vi antar att människan fysiologiskt fungerar på ungefär samma sätt som andra djur och att vi vill ersätta den brist på c-vitamin som finns i förhållande till djur som producerar c-vitamin internt. Om vi accepterar detta resonemang borde en människa som väger 80 kg inta mellan 6.5 och 13 g c-vitamin per dag sannolikt i ett antal doser på några gram. Det är möjligt att dosen ligger ännu högre eftersom man vet att stora doser c-vitamin inte absorberas speciellt bra i tarmen.

Den stora frågan är då: Varför rekommenderar myndigheterna ett c-vitaminintag som är mindre än en sextiondedel (1/60) av den dos övriga däggdjur verkar behöva. Den dos man rekommenderar håller enligt amerikanska uppgifter akuta skörbjuggssymptom borta från ca. 70% av befolkningen. Varför rekommenderar man en daglig dos som uppskattas ge 30% (lindriga) skörbjuggssymptom? C-vitamin är vattenlösligt och bieffekter börjar komma vid doser kring 15g/dag och uppåt i form av diarre som går över då dosen minskas. Vilka är effekterna av kroniskt låga intag av c-vitamin? Svar: Experiment på apor visar att aporna får typiska mänskliga sjukdomar i form av åderförkalkning, hjärtattacker och tandproblem …

Skapar man ett säkert patientflöde genom att hålla intaget lågt … ?

Människans behov av grundämnet Jod

Vi vet entydigt att människan behöver Jod. Alltför små mängder Jod i kosten ger sköldkörtelproblem. Epidemiologiska undersökningar har visat att områden som är fattiga på Jod, typiskt långt från de salta världshaven, har förhöjd risk för sköldkörtelproblem och cancer. Finland, speciellt det inre av Finland, är jodfattigt och man vet att människor i östra Finland led av sköldkörtelproblem. Detta var orsaken till att man började tillsätta Jod i bordssalt.

Jodbrist kan ge upphov till följande problem:

Sköldkörtelproblem t.ex. struma.
Betydligt förhöjd risk för bröstcancer.
Betydligt förhöjd risk för prostatacancer.
Nedsatt immunförsvar

Man vet att jodbrist igen håller på att bli ett problem sannolikt till följd av följande orsaker:

Jod har inte lagts till salt i alla livsmedel. T.ex. salt i bröd innehåller inte nödvändigtvis Jod. Råsalt utan Jod kan vara något billigare än jodsalt vilket gör att livsmedelsindustrin väljer det billigaste alternativet d.v.s. salt utan Jod.
Brom från t.ex. flamskyddsmedel i elektronik förhindrar upptagning av Jod.
Klor t.ex. från klorerat vattenledningsvatten är en Jodantagonist och kan således förhindra upptag av Jod.

Myndigheterna rekommenderar ett Jodintag på ca. 150 ug för vuxna. Denna dos kan jämföras med ett maximalt kontinuerligt intag på 200 mg i Japan (1300x större än rekommendationen) där sjögräs som innehåller mycket Jod tillhör normalmenun. Man uppskattar att normalintaget i Japan är 12-15mg/dag (ca. 80 ggr större än rekommendationen). Skador till följd av stort jodintag i Japan har inte observerats trots att intaget kan vara mer än 1000 ggr det av den medicinska expertisen rekommenderade intaget.

Några exempel på betydelsen av Jod:

Armenien har världens högsta frekvens av bröstkancer (dödlighet 39.96/100 000). Armenien lider av en extrem brist på Jod vilket nyligen åtgärdades genom tillsats av jod i salt.
Japan har en låg frekvens av bröstkancer (dödlighet 10.86/100 000 d.v.s. en fjärdedel av bröstcancerfrekvensen i Armenien). Japan har antagligen det högsta naturliga intaget av Jod i världen.

Utan något påstående att orsaken skulle vara skillnad i jodintag är det intressant att notera:

Finland dödlighet i Alzheimers sjukdom (53.77/100 000)
Japan dödlighet i Alzheimers sjukdom (4.23/100 000 mindre än en tiondel av frekvensen i Finland).
Finland Parkinssons sjukdom dödlighet (4.66/100 000)
Japan Parkinssons sjukdom dödlighet (1.52/100 000 ungefär en tredjedel av den Finska nivån)
Finland kranskärlssjukdomar dödlighet (94.14/100 000).
Japan kranskärlssjukdomar dödlighet (30.96/100 000 ungefär en tredjedel av den Finska nivån)
Finland Multippel skleros dödlighet (0.82/100 000) … 20 ggr Japans dödlighet.
Japan Multippel skleros dödlighet (0.04/100 000)

Det här är en intressant video (på Engelska) som rekommenderar ett jodintag på ca 10-15 mg/dag d.v.s. 100x den rekommenderade dosen. Dosen ligger dock fortfarande under 1/10 av det maximala naturliga intaget i Japan.

Jod har en dödlig dos på ca. 2-3 gram ren Jod. Däremot är LD50 för Kaliumjodid ca. 10g/kg för möss d.v.s. mångdubbelt högre. Jämför detta med andra ämnen i samma grupp där klor är mycket giftigt medan NaCl (koksalt) inte i praktiken är speciellt giftigt. Kroppen är kapabel att via urinen göra sig av med ett Jodöverskott.

Den intressanta frågan är igen: Varför begränsar man jodintaget då det verkar självklart att t.o.m en hundrafaldig ökning ligger långt under giftighetsgränsen. Skapar man ett säkert patientflöde rent statistiskt genom att hålla intaget lågt?

Grundämnet Bor och Borax d.v.s. borsyrans natriumsalt

Enligt skolmedicinen vet man inte om Bor hör till de essentiella brundämnena för människan men forskning tyder på att Bor är nödvändigt. En orsak till att man inte med säkerhet vet om Bor är nödvändigt är att Bor ingår i många typer av rå och oprocessad mat. En diet baserad på en betydande mängd frukt och grönsaker ger 2-5 mg Bor per dag men mängden är kraftigt beroende av om växterna har tillgång till Bor.

Mängden Bor vi får i oss har minskat kraftigt de senaste årtiondena och man beräknar att man i västvärlden i medeltal får i sig 1-2 mg/dag och långtidssjuka får i sig kanske 0.25 mg/dag. Konstgödsel leder till att borupptaget ur jorden försvåras och detta kombinerat med en generellt ensidig kost leder till att vi får i oss mycket mindre bor idag än för 50 till 100 år sedan. Man vet att kokning av grönsaker lätt leder till att Bor kastas bort med kokvattnet.

Vilken effekt har Bor på den mänskliga kroppen? Bor justerar balansen mellan Calcium och Magnesium i kroppen. Denna balans har betydelse för hur cellmembranen fungerar och påverkar införseln av näringsämnen till cellerna och borttransport av slaggämnen från cellerna. Det finns indikationer på att en störd funktion av cellmembranen kan öka risken för cancer.

Det finns rapporter på att Bor hjälper mot olika typer av ledproblem både hos djur och människor. Se t.ex.

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/7889887

Bor påverkar metabolismen av fosfor, calcium och magnesium i benstommen. Symptom på borbrist är artritis d.v.s. ledsmärtor, benskörhet, degenerativa ledsjukdomar, hormonell obalans, minskad libido, minnesproblem, muskelsmärtor, osteoporos, tandkött som drar sig tillbaka samt svagt ledbrosk. Notera att tandköttsproblem också kan vara en följd av c-vitaminbrist.

Borbrist

Brist på Bor får bisköldkörtlarna att bli överaktiva vilket leder till att alltför mycket bisköldkörtelhormon frigörs. Ett överskott av bisköldkörtelhormon leder till att calciumconcentrationen i blodet ökar genom att calcium frigörs från benstommen, leder och tänder. Detta leder till olika typer av led- och tandproblem. Calcium- och Magnesiumöverskottet kommer i huvudsak att utsöndras via urinen.

Då människan åldras kommer en kontinuerligt hög calciumconcentration i blodet att leda till att olika mjukdelar förkalkas vilket kan ge upphov till muskelkramper, förkalkning av ögonen, endokrina körtlar speciellt tallkottskörteln och äggstockarna. Åderförkalkning, förkalkning av njurarna leder på slutändan till njursvikt. När calciumnivån i en cell blir för hög då dör cellen.

Då man analyserar en sjuk led och jämför med en frisk led så visar det sig att den sjuka leden endast har ungefär halva mängden Bor jämfört med den friska. På motsvarande sätt så innehåller ledvätskan i en sjuk led lite Bor jämfört med ledvätskan i en frisk led.

Artritis och osteoporos påverkar en mycket stor del av befolkningen. Olika typer av benbrott en den viktigaste orsaken till långvarig sjukhusvård.

Effekten av bortillskott

Bortillskott kan minska calciumförlusten ur benstommen med upp till 50%. Eftersom calciumet i huvudsak kommer från benstommen så är det möjligt att borbrist är en viktig faktor bakom ledproblem, benskörhet och tandproblem idag.

Bor påverkar omsättningen av steroider och speciellt könshormonerna. Bor höjer testosteronnivåerna hos män och östrogennivåerna hos kvinnor efter klimakteriet. Bor ökar upptagningen av calcium i benstommen och förhindrar mjukdelar att förkalkas.

Den tyska cancerforskaren Dr. Paul-Gerhard Seeger har visat att cancer tenderar att uppkomma via skadade cellmembran. Eftersom cellmembranens funktion är beroende av Bor och eftersom borbristen är mycket utbredd så är det möjligt att detta är en bidragande orsak till att cancer uppstår. Borföreningar har cancerförebyggande egenskaper och de är ”kraftigt benskörhetsförebyggande, anti-inflammatoriska, sänker fettnivåerna, antikoagulanta samt antineoplastiska.” Det finns indikationer på att t.ex risken för prostatacancer inte ökar trots att testosteronnivån stiger. Detta kan jämföras med dagens metod att kemiskt kastrera personer med prostatacancer eftersom man tror att testosteronet gör att cancern växer snabbare. Om det visar sig att Bor bromsar cancerns utveckling eller sänker risken att få prostatacancer så ger detta ökad livskvalitet åt miljoner män.

På 1960-talet fick växtbiologen Rex Newnham artrit d.v.s. ledproblem. Han fick konventionella mediciner mot problemet men utan effekt. Han började då studera växterna i omgivningen och insåg att jorden saknade specifika spårämnen. Då han visste att Bor positivt påverkade calciumbalansen i växter beslöt han att försöka öka sitt borintag med hjälp av Borax … ett ämne som på vissa områden i världen används som bl.a. myrgift. Dr Newnham tog ca. 30 mg Borax per dag och ledbesvären försvann på tre veckor. Dr Newnham undersökte under årtionden sambandet mellan bornivåerna i födan och ledproblem. På 1980-talet gjordes ett dubbelblindförsök på Royal Melbourne Hospital som visade att 50% av dem som fick bortillskott upplevde en signifikant positiv effekt mot endast 10% bland den som fick placebo.

Jämförelse av områden med låg halt av bor i odlingsjorden med områden med högre borhalt visade på en omvänd korrelation mellan bor i födan och ledproblem.T.ex. öar där man traditionellt under lång tid har odlat sockerrör är till följd av konstgödsling mycket borfattiga. Jamaica har de lägsta bornivåerna och 70% av befolkningen lider av artrit. Dr Newnham noterade att t.o.m. de flesta hundarna verkade linka. Mauritius vid Afrikas sydostkust har mycket lite Bor och ungefär 50% av befolkningen har ledproblem. USA, England och Australien har medelhöga nivåer Bor, naturligtvis med lokala variationer, och ungefär 20% av befolkningen lider av artrit. Israel har en hög bornivå och endast 1% av befolkningen leder av artrit. Carnarvon i västra Australien har höga bornivåer och endast 1% av befolkningen lider av ledproblem (artrit).

En Orsak till att Dr Newnham gjorde vetenskapliga försök gällande Bor var att Australien år 1981 reglerade att Bor och dess föreningar är giftigtiga i alla koncentrationer vilket ledde till att möjligheterna att använda bortillskott försvann.

En serie korta videon om Bor nedan:

Dr Newnham observerade att patienter med artrit ofta uppvisade svårare symptom då behandlingen inleddes men om behandlingen fortsatte några veckor skedde en tydlig förbättring. Denna effekt är välkänd och kallas en Herxheimerreaktion. Man antar att reaktionen är en följd av att giftämnen frigörs i kroppen då t.ex. en mikrob behandlas med antibiotika och dör. Man vet att Borax är ett relativt effektivt medel mot bl.a. svamp t.ex. Candida. Det är då inte speciellt förvånande om motsvarande reaktion kan observeras då bortillskott ges eftersom bor verkar påverka virus och svamp och i mindre utsträckning också bakterier.

Giftighet

I likhet med de många andra kemiska föreningar är Borax d.v.s. Disodium Tetraborate (Na₂B₄O₇·10H₂O) giftigt i stora doser. För att få en bild av ämnets giftighet kan det vara intressant att jämföra Bor med Natriumklorid d.v.s. vanligt bordssalt:

LD50 (Råtta 50% av försöksdjuren dör) för Natriumklorid d.v.s. bordssalt är ca. 3000 mg/kg kroppsvikt.
LD50 (Råtta 50% av försöksdjuren dör) för Borax är ca. 4500 – 6000 mg/kg kroppsvikt.
För salt konstateras att det är svagt mutagent och skadligt vid inandning.
Salt kan ge utvecklingsstörningar i skelettet på foster (Råtta, Möss).
Borax är inte mutagent.
Borax kan i extremt höga doser ge utvecklingsproblem i benstommen (Råtta)
Inte carcinogent på möss.

En studie över 784 förgiftningar med Borax där doserna var 10 – 88 gram visade att 88% av fallen var symptomfria d.v.s. de märkte inte överhuvudtaget av dosen. Man vet dock att långvariga stora doser kan ge problem och barn har dött av doser på 84 mg/kg kroppsvikt vilket motsvarar ca. 40 gram för en person som väger 60 kg.

Då man ser på ovanstående jämförelse mellan bordssalt och borax så ställer man sig lätt frågan om något annat än giftigheten har spelat in då EU byrokraterna har förbjudit Borax inom EU. Ämnet går fortfarande att få tag i eftersom det används t.ex. för glasyr av lergods, som fluxmedel vid lödning av olika metaller etc. Ämnet finns inte längre att köpa via vanliga kanaler i handeln. Har Borax eliminerats från marknaden för att ämnet är ett hot mot vinsterna i den medicinska storindustrin. Då upp till 50% av befolkningen i västvärlden förväntas drabbas av artrit så är det självklart att det finns stora intressegrupper som uppfattar ett enkelt mineraltillskott som ett hot. Har vi igen en situation där det är i läkemedelsindustrins intresse att behandla kroniska sjukdomar med dyra mediciner som tar bort symptomen utan att behandla sjukdomens orsaker. Det lidande hurndratals miljoner människor utsätts för spelar naturligtvis ingen roll i detta spel. Den idealiska patienten kräver medicinering mot sina symptom under hela livet.

EU beslutet som alltså motiveras med risken för fertilitetsproblem bygger på följande data taget ur PROPOSAL FOR IDENTIFICATION OF A SUBSTANCE AS SUBSTANCE OF VERY HIGH CONCERN (SVHC) :

Se sida 37 i dokumentet som går att hitta som pdf på nätet läser vi:

Human data
Investigations of potentially reproductive effects in humans have not been specifically focussed on boric acid alone: available epidemiological studies mainly addressed the effects of exposure to inorganic borates in general. In studies performed among worker populations (Whorton et al., 1994; Tarasenko et al., 1972) or among a highly exposed population (Sayli, 1998; 2001; 2003), no significant adverse effects on reproduction or reproductive outcome have been reported. However, all epidemiological studies performed exhibited methodological deficiencies (for a more in-depth discussion see ECHA (2008a)). In recent studies, lower Y:X ratio in sperm cells have been reported in boron exposed workers (Robbins et al., 2008; Scialli et al. (2009)), which, however, did not correlate with boron concentration in blood. It was concluded, that there was no clear evidence of reproductive toxicity in highly boron-exposed workers (whose exposure levels are nevertheless below the NOAEL which has been derived from animal studies). Thus, epidemiological studies in humans are insufficient to demonstrate the absence of an adverse effect on fertility.

Summary and discussion of reproductive toxicity
Results from animal experiments demonstrate that boric acid adversely effects fertility and development. Feeding studies in different animal species (rats, mice and dogs) have consistently demonstrated that the male reproductive system is the principle target in experimental animals, although effects on the female reproductive system have also been reported. Testicular damage ranging from mildly inhibited spermiation to complete atrophy has been demonstrated following oral administration of boric acid. Effects on fertility were observed at lower dose levels compared to dose levels, where signs of general toxicity appeared. 17.5 mg boron /kg bw/day was derived as a NOAEL for male and
female fertility (ECHA, 2008a). Developmental toxicity of boric was investigated in the rat, the rabbit and the mouse. In two independent rat studies, the reduction in fetal body weight at 0.1% or 0.2% boric acid in feed from GD 0 to 20 was comparable, maternal toxicity in mice and rats was not striking, since effects on food and water consumption were minimal. Observed weight gain changes seemed to be secondary to developmental toxicity, because body weight gain corrected for gravid uterine weight was not significantly reduced. Studies in rats failed to provide evidence for any treatment related renal pathology. Thus, in the rat, developmental toxicity (decreased foetal weight: at 13.7 mg boron/kg bw/day) occurred in the absence of marked maternal toxicity. For developmental toxicity, a NOAEL of 9.6 mg boron kg bw/day has been derived.

Notera!!

Doserna som har använts vid djurförsöken för att visa på giftighet NOAEL (No Observable Adverse Effect Level d.v.s. en dos där inga negativa effekter går att urskilja) är för både hona och hane 17.5 mg bor/kg kroppsvikt per dag. Detta motsvarar ett kontinuerligt intag av 12,7 g Borax per dag d.v.s. två stora rågade teskedar Borax per dag. För utvecklingsstörningar på foster sätts gränsen till 9.6 mg bor/kg kroppsvikt. Detta motsvarar 87 mg Boarax per kilogram kroppsvikt eller för en fullvuxen person som väger 80 kg så är NOAEL dosen ca. 7 gram/dag en kraftigt rågad stor tesked Borax per dag.

Notera att de mängder Bor kroppen tydligen behöver för att undvika ledproblem ligger kring 10 mg Bor totalt per dag. Den dagliga dosen som t.ex. Dr Newnham rekommenderade mot artrit ligger på ungefär en åttiondedel (1/80) av NOAEL gränsen. Vilken är den verkliga orsaken till att man förbjuder ett ämne med låg giftighet via EU direktiv? Orsaken till försäljningsförbudet av Borax d.v.s. risken för fertilitetsproblem har inte kunnat påvisas. Är problemet här att ingen politiker som har tagit beslutet har tittat på det material som har legat som grund för beslutet eller är problemet bara ett bevis på total dumhet hos beslutsfattarna.

Då man tittar på mängden pengar som rör sig i läkemedelsindustrin och i sjukvårdssystemen så inser man att det kan finnas andra intressen i bakgrunden. Om man t.ex. kunde minska mängden artrit med 50% så skulle detta rent ekonomiskt motsvara att man eliminerar en stor del av Telecomindustrin! Då det gäller att göra vinster har man åtminstone tidigare i historien aldrig låtit onödiga dödsfall eller mänskligt lidande påverka möjligheterna att tjäna ofantliga mängder pengar.

Intressanta Länkar:

C-vitamin

http://vitamincfoundation.org/suppress.htm

http://paulingtherapy.com/

http://www.nutri.com/wn/klenner.html

http://www.vitamincfoundation.org/mega_1_1.html#FRED

http://seanet.com/~alexs/ascorbate/198x/smith-lh-clinical_guide_1988.htm

Jod:

https://books.google.fi/books?id=FBdk5SkdNZAC&pg=PA19&lpg=PA19&dq=iodine+absolute+maximum+intake&source=bl&ots=VeKGx2pDRY&sig=ny2z06kvt16eF1p6IV-uVlz3xiY&hl=en&sa=X&ved=0ahUKEwiD7_O06ovKAhUkLHIKHf0nBlUQ6AEITTAJ#v=onepage&q=iodine%20absolute%20maximum%20intake&f=false

https://examine.com/supplements/iodine/

http://www.thyroidresearchjournal.com/content/4/1/14

http://hypothyroidmom.com/busting-the-iodine-myths/

Bor

Why Animals Age: They Produce Less Vitamin C. Same for humans?

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/9638606

Klicka för att komma åt envhper00403-0084.pdf

http://www.arthritistrust.org/Articles/Boron and Arthritis.pdf

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21129941

http://jac.oxfordjournals.org/content/63/2/325.long

http://www.ithyroid.com/boron.htm

http:/www.sciencelab.com/msds.php?msdsId=9927593

Klicka för att komma åt borax-decahydrate.pdf

Etiketter:artrit, bakterier, Bor, c-vitamin, giftighet, Jod, LD50, ledproblem, ledvätska, skörbjugg, svampinfektion, virus
Publicerat i Medicin och kost | 6 Comments »

Experiment med C-vitamin, matsoda urinvägsinfektion och gikt

09/10/2015

Nobelpristagaren Linus Pauling (1901 – 1994) såg C-vitamin som ett extremt viktigt ämne vid behandling av flera olika sjukdomar. Pauling som var kemist, inte läkare, använde stora doser vitamin C från 4 – 18g per dag för att behandla bl.a. hjärtsjukdomar (åderförkalkning). Paulings dos ligger på kanske 40 – 50 ggr den dagliga dosen rekommenderad av skolmedicinen (75 mg/dag).

Nobelpristagaren, kemisten, Linus Pauling. Pauling ansåg att stora doser C-vitamin var nyttigt mot diverse åkommor. Bilden är från Wikipedia.

Linus Paulings tankar var inte okontroversiella. Extremt stora doser C-vitamin kan ge problem i form av t.ex. njursten. Allmänt gäller dock att C-vitamin eftersom det är vattenlösligt kommer att spolas ut med urinen utan att ge symptom, mera om detta nedan.

Jag har under senare år två gånger råkat ut för urinvägsinfektion som sköttes konventionellt med antibiotika. Då jag för en tid sedan började känna av symptom ville jag inte i onödan gå igenom en antibiotikakur igen och beslöt att försöka åtgärda problemet på ett alternativt sätt. Tanken var att avsiktligt sänka pH betydligt i urinen genom att ta relativt stora doser C-vitamin. Doser på ca. 2g under ett par dagars tid eliminerade symptomen och mätning av pH visade att urinens pH låg på ca. 5,6 d.v.s. relativt surt. Jag beslöt att fortsätta med de höga C-vitamindoserna en tid för att stabilisera det ursprungliga problemet och för att helt enkelt se vad som skulle hända.

För några dagar sedan blev det plötsligt kallt med temperaturer kring noll grader och jag började använda handskar för att inte frysa om händerna. Jag gillar att äta olika typer av österländsk mat samt också rätt mycket ägg och bacon. Igår gick jag ut med hunden och passade på att kolla en del saker på nätet under promenaden på mobiltelefonen. Jag hade telefonen i höger hand utan handske och hundens koppel i vänster hand med hanske. Resultatet blev:

Någon timme senare började jag ha tydligt ont i den andra leden på högra handens tumme. Smärtan var först obestämd och senare mot kvällen kändes det som om man med tummen i vissa lägen hade stuckit en stoppnål genom ifrågavarande led … inte alls trevligt.

Vad hade hänt? Min tolkning av situationen är att de stora doserna C-vitamin hade påverkat pH ute i vävnaderna så att det fanns en relativt hög koncentration fri urinsyra ute i vävnaderna. Då högra handen kyldes ner så kristalliserades urinsyra i det kalla området och det råkade sig så att den värst drabbade leden råkade vara tummens andra led från tumspetsen.

Min persdonliga diagnos utgående från kännedom om vad jag ätit, kyla och de stora C-vitamindoserna, inte verifierad av läkare, är att symptomen pekade på gikt d.v.s. utfällning av urinsyra som skapar vassa kristaller i leden. Lösningen borde då logiskt vara att minska på syraöverskottet och på detta sätt lösa upp kristallerna vilket bör eliminera problemet.

Jag stoppade C-vitaminintaget och drack ett glas vatten med en halv tesked matsoda. Efter ett par timmar försvann symptomen nästan helt. Ett andra glas på morgonen har eliminerat symptomen helt.

Konklusion

Stora doser C-vitamin kräver att man balanserar syran med lämplig kost. Dessutom kan eventuellt matsoda behövas för att balansera upp pH till en lämplig nivå. Notera att Pauling använde matsoda för att balansera stora C-vitamindoser, tanken är alltså inte min.

Risker

Det finns vissa indikationer på att rökare som intar stora doser C-vitamin kan ha en förhöjd risk för cancer. Min uppfattning är att alla faktorer som sänker kroppens pH kan vara riskabla på längre sikt. Jag tänker på nobelpristagaren i medicin Otto Warburg som konstaterade att man genom att försvåra cellers syreomsättning (andning) kan göra vilken cell som helst till en cancercell. Syreomsättningen är en funktion av blodets pH och detta är en orsak till att blodets ph hålls konstant inom snäva gränser. Om pH stiger för högt … eller sjunker för lågt så dör man! Det är naturligt att kroppen då har flera inbyggda säkerhetssystem för att kroppen skall överleva.

Otto Warburg nobelpristagare i medicin på 1930-talet. Påstod att vilken cell som helst kan göras till en cancercell genom att försvåra cellens syreomsättning. Bilden är från Wikipedia.

Då blodets pH sjunker alltför lågt så hanterar kroppen saken genom att göra sig av med koldioxid vilket höjer pH genom att koldioxid försvinner och det blir kvar alkalisk ”aska” av organiskt material som bryts ned. Om pH stiger för högt så utsöndrar kroppen alkaliska ämnen via njurarna. Då man läser vissa läkares kritik av pH-kontroll så verkar argumentet vara att eftersom blodets pH hålls justerat inom snäva gränser så kan inte pH vara något problem d.v.s. hela kroppen hålls inom samma snäva pH-gränser. Min uppfattning är att argumentet är extremt svagt. Lokalt kan pH ligga på helt andra nivåer än i blodet. Man behöver endast tänka på matsmätningen där extremt låga pH nivåer förekommer. Likaså kan man tänka på benstommen som i princip kan uppfattas som en alkalisk reserv.

Vad händer då pH lokalt blir alltför lågt eller alternativt då syresättningen av celler blir otillräcklig till följd av t.ex. hård fysisk aktivitet? En cell som får allför lite syre kan gå över till en nödmetabolism där socker, i stället för att tillsammans med syre brytas ned till vatten och koldioxid, förvandlas till mjölksyra men via en ineffektiv process som ger ut endast 1/16 and den energimängd man skulle ha fått med syre. Mjölksyran sänker pH ytterligare vilket inte är bra för cellens syresättning.

En cell som har kommit in i mjölksyremoden kan börja aktivera gamla gener från tiden då cellen var en encellig organism vilket leder till att den börjar dela sig okontrollerat … vilket kan ge cancer. Varje gång en cell går över i mjölksyremoden så utgör detta en risk och ju längre perioder celler använder sig av mjölksyremetabolism desto större är risken för regression (”mutation”) som kan synas som cancer. Det är i detta sammanhang intressant att se hur vanlig cancer är hos idrottare i uthållighetssporter såsom ishockeyspelare. Är orsaken helt enkelt den att dessa personer tvingar delar av kroppen att använda mjölksyremetabolism under relativt långa perioder vilket ökar risken för att något går snett. Risken ökar eventuellt till följd av att dessa idrottare konsumerar mycket sädesprodukter för att få snabb energi.

Spekulationer

Vad händer om man under lång tid t.ex. äter mat som tenderar att sänka blodets/kroppens pH? Eftersom blodets pH borde ligga någonstans mellan 7,35 och 7,45 för att andningen skall fungera så kommer kroppen:

Att använda andningen och koldioxidomsättningen tillsammans med njurarna för att reglera blodets pH.
Om (1) inte är tillräckligt och pH sjunker så måste det finnas nödlösningar där kroppen t.ex. börjar ta buffertämnen ur olika organ för att blodets pH skall kunna hållas på en tillräckligt hög nivå. På sikt kan stöld av buffertämnen leda till skador på olika organ men detta spelar ingen roll om döden annars skulle komma mycket snabbt.
Organ från vilka alkaliska buffertämnen tas bör få lägre pH vilket leder till sämre syreomsättning. Resultatet bör vara att vissa celler eventuellt tvingas in i nödmod (mjölksyra) vilket ökar risken för cancer. Varifrån buffertämnen stjäls är antagligen delvis en fysiologisk slumt vilket förklarar varför cancer i såfall uppstår på olika håll i kroppen och inte varje gång i samma organ.

En naturlig åtgärd för att underlätta arbetet för kroppen vore då att modifiera kosten så att den producerar mera alkalisk aska vilket på sikt löser problemet. Alternativt kan t.ex. matsoda i vatten användas.

Etiketter:cancer, cvitamin, medicin
Publicerat i Medicin och kost, Natur och biologi | Leave a Comment »

Åldringar och C-vitaminbrist

21/10/2014

Alla som har nära kontakt med åldringar vet att medicinpaketet de förväntas stoppa i sig dagligen kan vara skrämmande eller imponerande beroende av hur man egenligen ser på saken.

En nära släkting dog för ungefär ett år sedan på ett på slutändan mycket snabbt och barmhärtigt sätt. Under det sista året var han extremt trött, stora blånader uppträdde ganska slumpmässigt på olika delar av kroppen och den sista morgonen såg det ut som om han hade svettats blod d.v.s. det rann blod vid t.ex. halsen utan att det fanns synliga sår. Kanske tjugo timmar senare var han död.

Den närmaste kretsen antog att det vi såg var en följd av t.ex. överdosering av antikoagulerande s.k. bloduttunnande medel givna för att undvika blodpropp. Man kan ju då lätt anta att en bieffekt skulle vara blånader och vid extrem överdosering eventuellt t.o.m. yttre blödningar. Jag köpte själv det här resonemanget fram till för ett par dagar sedan då jag gjorde breda sökningar kring cancer sedd som en kombination av en eller flera bristsjukdomar. Det finns flera välkända bristsjukdomar som den dåtida läkarvetenskapen stod handfallna inför eftersom man sökte förklaring i infektion eller liknande och inte i kost. Två exempel ges nedan:

Skörbjugg var en fruktad sjukdom som kunde slå ut 50% av deltagarna i ett korståg, en stor del av besättningen på ett fartyg som gjorde en lång resa över öppet hav eller en polarexpedition. Det tog ca. 200 år för läkarvetenskapen att fullt acceptera att det var fråga om en bristsjukdom. Den brittiska flottan var bland de första att ta i bruk den nya kunskapen genom att ställa upp regler att cittrusfrukter skulle tas med på alla skepp. Resultatet av undermedicinen mot skörbjugg var världsherravälde över haven eftersom man kunde göra extremt långa resor utan att besättningen dog. Så småningom accepterades orsaken till skörbjugg och sjukdomen blev ett minne blott som ingen mera ens tänker på!

Dödligheten i perniciös anemi låg på 98 – 99% trots att man försökte bota sjukdomen med alla tänkbara läkemedel inklusive arsenik och kvicksilver. Man hade en palett på nästan 200 olika mediciner som användes mot sjukdomen men verkan var inte speciellt bra eftersom nästan alla patienter dog. Det väckte en viss uppståndelse då en grupp forskare i början av 1900-talet kunde visa att man kunde bota motsvarigheten till perniciös anemi hos hundar genom att mata dem med rå lever. Argumentet mot leverkuren var att man har tillgång till en mängd mediciner och att det inte är rätt att skicka patienten till slaktaren runt hörnet. Tråkigt nog glömde man att patienterna trots de många medicinalternativen hade en extremt hög dödlighet. De patienter som trodde på rådet att de skulle springa till slaktaren och köpa färsk lever och äta den möjligast rå överlevde. Orsaken var att lever innehåller mycket vitamin B12 och brist på vitamin B12 kan ge perniciös anemi som obehandlad leder till döden.

Det finns också andra exempel men dessa två är nog för den här berättelsen. Eftersom jag sökte ledtrådar för kostrelaterade orsaker till cancer gjorde jag naturligtvis sökningar också på ovanstående bristsjukdomar för att eventuellt få grepp om något återkommande ”mönster”.

I Wikipedia kan vi läsa http://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%B6rbjugg :

”Sjukdomen var ett mycket allvarligt problem under européernas upptäcktsresor från 1400-talet, då tillgång till C-vitaminrik föda var begränsad. Femtio procent eller mer av sjömännen kunde dö av skörbjugg under en expedition. Den engelske marinläkaren James Lind kunde 1747 visa att juice från lime botade skörbjugg. Limejuice blev snabbt obligatoriskt på engelska flottans fartyg, och ledde även till engelsmännens öknamn limey.”

Tandkött som angripits av skörbjugg (från Wikipedia)

Om C-vitaminets betydelse sägs det:

”Vitamin C behövs för att proteinet kollagen, som finns i huden, ska bildas normalt. Vitamin C behövs som reducerande medel då molekylärt syre används för att hydroxylera prolin och lysin så att kollagenfibrerna skall kunna korslänkas till varandra. Allvarlig brist av vitamin C leder således till att mängden kollagen i bindväven minskar och blir av dålig kvalitet.”

Om förekomsten av skörbjugg sägs det:

”Skörbjugg är en bristsjukdom som uppstår till följd av för lågt intag av vitamin C. Trots att det ofta betraktas som ett glömt, historiskt problem eller som ett tillstånd som bara drabbar fattiga personer, är det fortfarande en realitet i västvärlden.”

Oops! Sjukdomen är efter mer än trehundra år fortfarande en realitet i västvärlden? Var förekommer då skörbjugg idag?

”Riskgrupper att utveckla skörbjugg är i första hand människor med otillräckligt intag av vitamin C, till följd av dålig kosthållning, ätstörningar, alkoholism, narkomani. Ämnesomsättningssjukdomar och malabsorption kan orsaka skörbjugg. Tillståndet förekommer också hos kroniskt sjuka personer, personer som är inlagda på sjukhus, människor med psykiska störningar, och äldre.”^[1]^[2]

Symptomen på skörbjugg är:

”Det mest omtalade symptomet på skörbjugg är blödningar i tandkött; det senare utvecklas i svåra fall till kraftig tandköttsinflammation och tandlossning, som kan omöjliggöra tuggning. I svåra fall tillkommer också muskelförtvining, extrem trötthet och förstoppning.

Innan det gått så långt kan dock huden uppvisa flera symptom. Hyperkeratos i hårsäckarna, små lokala blödningar vid hårsäckarna, och kroppshår som börjar bilda lockar eller böja sig, är några vanliga, tidiga tecken på C-vitaminbrist. Vid skörbjugg är det också lättare att få blåmärken.”^[2]^[3]

Personen jag nämnde om ovan hade inga egna tänder varför antagligen tandsymptom inte gick att se … däremot kunde man tydligt periodvis se en extrem trötthet, stora blåmärken som uppträdde ”utan orsak” på olika delar av kroppen, svårartad förstoppning som krävde sjukhusvård och muskler som blev så svaga att patienten inte utan hjälp kunde sätta sig upp i sängen. På slutet kunde man se ”blodsvettning” där det slumpmässigt blödde på huden utan synliga sår.

Min personliga tolkning är att det här var ett klart fall av skörbjugg som sjukvårdssystemet totalt missade trots att patienten var många månader på sjukhus. En åldring förväntas vara svag och sjuk och då finns det ju inte någon orsak till att försöka hitta orsaken till symptomen.

Varför har jag skrivit det här inlägget?

Jag har skrivit den här artikeln för att göra åldringarnas stödpersoner uppmärksamma på att det kan vara skäl att titta noga på vad åldringar äter i verkligheten. Färdig fabrikslagad mat är inte nödvändigtvis det bästa för en åldring också om det kombineras med en tomatklyfta och några tunna skivor gurka. Min uppfattning är att det skulle löna sig att lägga till en liten dos C-vitamin i medicinarsenalen även om antalet mediciner i värsta fall ökar från 20 till 21. C-vitamin är extremt svårt att överdosera och vitaminen är billig. Det finns ingen anledning över huvudtaget att ge åldringar skörbjugg i vår upplysta värld!

Etiketter:blånader, c-vitamin, extrem trötthet, förstoppning, skörbjugg
Publicerat i Medicin och kost, Uncategorized | Leave a Comment »

Modernt kvacksalveri?

17/10/2014

Vi lever i en intressant värld. Pengar betyder alltid mycket mer än människoliv. Om en medicin inte kan patenteras d.v.s. tillverkaren kan inte få lagligt monopol på den så finns det ingen anledning att tillverka den även om dess effekt är hur bra som helst.

Den här videon är vämjelig och visar tydligt på den oheliga alliansen mellan medicinska storföretag och myndigheter. Notera att likheterna med myndighetsaktiviteten för att förbjuda Amygdalin. Skillnaden är att man lyckades förbjuda Amygdalin medan Antineoplaston inte gick lika lätt att sopa under mattan. Det obehagligaste är att människoliv tydligen inte har någon som helst betydelse … det är endast storföretagens pengar som är viktiga.

Om nedanstående video innehåller ens en liten gnutta sanning kan man med rätt fråga sig om de verkliga kvacksalvarna hittas inom skolmedicinen.

Se också:

http://articles.mercola.com/sites/articles/archive/2011/06/11/burzynski-the-movie.aspx

Etiketter:amygdalin, antineoplaston, barn, biverkningar, cancer, fda, hjärntumör
Publicerat i Medicin och kost, Uncategorized | Leave a Comment »

En kontroversiell cancermedicin Amygdalin/laetril

14/10/2014

Den ”heliga gralen” gällande bot för cancer är att hitta en medicin som endast angriper cancer utan att överhuvudtaget påverka övriga celler negativt. Varje år undersöker man en stor mängd nya kemiska föreningar som kunde användas som cellgifter vid cancerbehandling och varje år konstaterar man att mängder av lovande mediciner trots allt inte var så bra eller så har de den tråkiga bieffekten att man nog får bort cancern men att patieten dör stax efterår vilket ju inte är riktigt önskvärt.

Inledning och bakgrund

Det finns många åsikter om vad som förorsakar cancer. Man har inom skolmedicinen satsat något hundratal miljarder dollar på att hitta en genetisk orsak till cancer. Den gängse uppfattningen inom skolmedicinen verkar vara att cancer uppstår slumpmässigt till följd av slumpmässiga genetiska förändringar i någon cell med resultatet att cellen börjar dela sig okontrollerat. Då en grupp celler delar sig okontrollerat så uppstår det en svulst/tumör som beroende av var den befinner sig kan skada individen på olika sätt. Jag är inte här intresserad av vilka skadorna kan vara.

Om cancer uppstår till följd av slumpmässiga genetiska skador bör olika cancerformer ha väldigt lite med varandra att göra eftersom grunden antas vara genetiska mutationer. Det visar sig dock att det finns vissa gemensamma egenskaper hos många (alla?) cancerformer som gör att man kan använda dessa egenskaper för diagnos och detektering av cancer. En spännande egenskap är att cancer verkar ha en omåttlig aptit på socker. En cancertumör använder upp till 15 – 16 ggr mera socker än en normal cell. Sockret används dessutom extremt ineffektivt så att det bryts ner anaerobt (utan syre) till mjölksyra i stället för att brytas ned till vatten och koldioxid. Eftersom svulsten ger ifrån sig stora mängder mjölksyra så kommer halten av mjölksyra i blodet att stiga vilket kroppen tolkar som on den utsatts för en extrem fysisk ansträngning d.v.s. mjölksyran gör att kroppen uppfattar sig som extremt trött. Mjölksyran förs av blodet till levern där den behandlas så att det av den produceras socker … som tumören kan använda.

Hur vet vi att en tumör har en våldsam aptit på socker? Dagens medicin använder sig av tumörens aptit på socker för att detektera var det finns tumörer. Man ger patienten en dos socker märkt med någon lämplig radioaktiv isotop. Man kan efter en stund scanna av hela patientens kropp och de platser där man hittar koncentrationer av radioaktivt socker är platser där det sannolikt finns en tumör.

Området runt tumören och i tumören tenderar att ha en dålig syrsättning och vävnaderna är surare d.v.s. har ett lägre pH än omgivningen.

Vi vet med säkerhet att den genetiska förklaringen till cancer åtminstone inte kan vara hela förklaringen eftersom vissa virus både hos människor och djur ökar risken för specifika cancerformer. Det finns också åsikter om att cancer eventuellt kunde vara resultat av en svampinfektion. En representant för den här synen är bl.a. den kontroversiella italienska läkaren Simonchelli som något tillspetsat konstaterar att all cancer är svamp …

Var hittar vi organismer som har en motsvarande sockeranvändning som en cancersvulst? Det visar sig att olika typer av svampar, mögel och vissa bakterier har en förkärlek för en sur miljö med begränsad tillgång till syre. De här organismerna utsöndrar ofta kraftiga gifter som används för att hålla andra bakterier borta genom kemisk krigföring. Ett välkänt exempel är penicillin som utsöndras av svamp/mögel och som dödar eventuella konkurrerande bakterier. Eftersom svamp och mögel lever på socker och med socker besläktade ämnen t.ex. cellulosa i trä så har de här organismerna en förmåga att producera enzymer som bryter loss sockergrupper ur olika kemiska föreningar. Ett sådant enzym är beta-glucosidas som bryter loss två sockermolekyler från ett större komplex.

Hur ta död på cancer

Om man antar att cancern är beroende av stora mängder socker så verkar det naturligt att behandla en cancertumör med ett ämne där man har kopplat ihop några sockermolekyler (lockbete) med något lämpligt cellgift. Om man kan lura en cancercell att ta upp kombinationsmolekylen eftersom den innehåller socker och lura cellen att bryta loss sockret så kommer gifterna att frigöras och i bästa fall så dör cancercellen. Finns det någon lämpligt kemiskt komplex som skulle ha de här egenskaperna?

Det visar sig att ett stort antal olika fruktkärnor innehåller varierande mängder av ämnet Amygdalin som består av två sockermolekyler kopplade till en cyanidgrupp och benzaldehyd. Båda de senare är giftiga och dessutom förstärker gifterna varandra.

Hur förväntas då amygdalin fungera? Man antar att amygdalin förs runt i kroppen med blodet och cancerceller kommer att detektera att Amygdalinet innehåller två sockergrupper! Amygdalinmolekylen dras in i cancercellen som använder självproducerat beta-glucosidas till att bryta loss sockret från Amygdalinet. Resultatet är att det samtidigt frigörs cyanid och benzaldehyd vilka förgiftar cellen så att den aktiverar apotosis d.v.s. programmerad celldöd. Normala celler producerar inte det behövliga enzymet beta-glucosidas och kan följaktligen inte bryta loss sockret och aktivera giftlasten. Amygdalin är således inte giftigt för normala celler.

Mekanismen bakom hur Amygdalin fungerar verkar mycket lättförståelig och extremt effektiv. Vi har ett ämne som i huvudsak påverkar endast cancervävnad utan att skada friska celler. Finns det då belägg för att Amygdalin kan fungera som cancermedicin?

Det visar sig att det finns ett folk, Hunzas, i Himalaya som ofta lever till långt över hundra år. Denna folkgrupp har fram till vår tid varit totalt förskonad från cancer, varför? Nyckeln torde vara att människorna i denna folkgrupp odlar mycket apprikos och antalet apprikosträd är en mätare på en människas rikedom. Människorna här äter inte bara fruktköttet utan de bryter upp nöten inne i frukten och äter fröet … som är mycket rikt på Amygdalin. Hunzas kan äta upp till 70 – 80 aprikoskärnor per dag utan några biverkningar annat än att cancer är okänt och att människor lever till en hög ålder.

Varför används inte Amygdalin av läkare

Amygdalin har undersökts från 1950-talet fram till ca. 1970 då ämnet i USA efter framstötar från läkemedelsindustrin förbjöds. Fram till ca. 1970 publicerades ett rätt stort antal rapporter över mycket lyckad cancerbehandling med amygdalin. Efter detta har man betonat att Amygdalin innehåller cyanid och således bör vara ett dödligt gift … detta motsvarar en situation där man säger att vanligt koksalt NaCl innehåller klor (klorgas användes som stridsgas under första världskriget) och således bör salt vara extremt farligt … vilket är total smörja.

Det är ett känt faktum att man inte kan äta ett stort antal aprikoskärnor på en gång utan att bli sjuk! Orsaken är att vi i tarmen har bakterier och svamp som kan producera beta-glucosidas som alltså frigör cyanid i tarmen. Stora mängder cyanid är inte bra … det är ett dödligt gift! Lösningen är enkel. Man börjar äta aprikoskärnor försiktigt i små mängder t.ex. en kärna på morgonen och en annan på kvällen. Följande dag ökar man dosen om inga biverkningar uppträder. Man kan då ta t.ex. en kärna tre gånger under en dag (tuggas). Under några dagars tid höjer man successivt dosen tills man når den önskade nivån. Resultatet är antagligen att tarmfloran påverkas så att bakterier/svamp som kan frigöra cyanid minskar och då minskar samtidigt mängden i tarmen frigjord cyanid. I stället kommer Amygdalin in i kroppen och börjar småningom nå cancern.

Det är intressant att notera att demoniseringen av Amygdalin/aprikoskärnor helt tydligt är en bluff avsedd att förhindra att Amygdalin används som cancermedicin. Hur vet man det? Jag har inte cancer men jag har av rent intresse provat på att tugga på aprikoskärnor. Jag har idag kommit upp till ca. 30 kärnor per dag vilket enligt skolmedicinen motsvarar ca. 50 mg cyanid … samtidigt är detta en LD50 dos där 50% av de individer som utsätts för en sådan dos dör 😉 . Slutsatsen är naturligtvis att skolmedicinens påstående att amygdalin snabbt bryts ner i tarmen inte kan stämma. Om amygdalin snabbt skulle brytas ner skulle jag ha råkat ut för akut cyanidförgiftning men jag lever och mår mycket bra.

Hur kan man påverka cancerns tillväxt

Vi såg ovan att en cancersvulst har följande egenskaper:

Cancern har en extrem aptit på socker
Tumören och området kring den är dåligt syresatt
Tumören och området omkring den är surare än friska vävnader

Ovanstående ger en rätt självklar metod för att minska tumörens tillväxt och i bästa fall eliminera den helt.

Steg 1.

Sätt tumören på svältkur genom att möjligast kraftigt minska på allt intag av socker och andra snabba kolhydrater såsom vitt mjöl, vitt bröd etc. Socker och kolhydrater byts ut mot grönsaker som är fattiga på kolhydrater och energin tas i stället från ett ökat fettintag. Notera att t.ex. kokosfett innehåller fettsyror som kroppen kan använda direkt i stället för det vanliga bränslet socker. Den diet som behövs kallas low carbon high fat.

Steg 2.

Balansera upp kroppens pH. Blodets pH hålls hela tiden vid pH 7,35 – pH 7,45 eftersom detta är livsviktigt då andningen kräver att surheten ligger inom detta intervall. Många menar att blodets mycket stabila pH betyder att kroppen alltid kan reglera pH och att all yttre hjälp är båg. Situationen är dock den att kroppen för att hålla blodets pH på en korrekt nivå tar buffertämnen där de finns att tillgå från andra delar av kroppen bl.a. benstommen. Andra organ har inte lika stringenta krav på pH och överlever även om pH sjunker betydligt. Man kan hjälpa upp situationen genom att t.ex. dricka vatten med små mängder tillsatt matsoda (1/2 tesked på ett glas). Det är skäl att inte överdriva detta eftersom stora mängder matsoda kan ge upphov till njursten baserade på calcium … på samma sätt som ett lågt pH värde (surt) kan ge stenar av urinsyra. Den gyllene medelvägen gäller som alltid. Om pH regleringen fungerar så blir livsmiljön sämre för cancersvulsten vilket ger immunsystemet bättre möjligheter att rå på den … detta är åtminstone resonemanget.

Steg 3.

Börja äta aprikoskärnor, eller äppelkärnor eller andra kärnor som innehåller vettiga mängder Amygdalin. Kärnorna skall tuggas eller mosas for att amygdalin skall kunna tas upp av kroppen. Kärnor som innehåller amygdalin smakar bittert. Sockermolekylerna fungerar som lockbete som lockar cancercellen att ta in amygdalinmolekylen. Cancercellen har tillgång till ett enzym, beta-glucosidas, som bryter upp amygdalinet i socker och gift vilket skapar kaos i cancercellen som dör.

Intressanta länkar:

http://www.naturalnews.com/035554_laetrile_cancer_cure_cyanide.html

Notera att man i nedanstående länk anger att LD50 för cyanid via födan ligger på 50 – 200 mg. Det här visar helt klart att Amygdalin inte uppför sig som cyanid. Jag har utan problem, alltså inga som helst symptom, ätit över 30 aprikoskärnor. Dessa aprikoskärnor bör i medeltal motsvara ungefär 50 mg cyanid om man antar att kroppen genast bryter ner dem. Varför har jag inte blivit akut sjuk om den medicinska propagandan är korrekt. Notera att mycket större doser än 30 kärnor är möjliga utan bieffekter. Slutsatsen är att kroppen normalt inte bryter ned amygdalinet så att fri cyanid uppstår annat än i början av en kur då det kan finnas bakterier i tarmen som producerar det enzym som behövs för att låsa upp amygdalinet. Då man påbörjar kuren med en mycket liten mängd aprikoskärnor så kommer man att slå ut de bakterier som producerar beta-glucosidas. Efter några dagar kommer inte längre cyanid att uppstå eftersom de behövliga bakterierna inte längre finns.

http://www.cyanidecode.org/cyanide-facts/environmental-health-effects

Så här beskrivs Amygdalin i Wikipedia.

http://en.wikipedia.org/wiki/Amygdalin

Jämför ovanstående vikipediaartikel med nedanstående rapport. Som konstaterar:

All agree that it is a characteristically harmless substance when administered intravenously under medical supervision and that orally, therapeutic dosages can be tolerated. On the other hand, they all report definite palliative and anti-tumor effects even in patients with cancer in terminal stages. Already mentioned are the great numbers of scientific studies which, in animals, have shown the antineoplastic effect of AMYGDALIN during the last 25 years. In this section, summaries of the results of the clinical studies performed by Dr. Ernesto Contreras Rodriguez and his associates at the Centro Medico y Hospital Del Mar, Playas de Tijuana, B.C.N., Mexico, are included …

Some 420 patients with cancer in advanced stages and 90 healthy volunteers were exposed to AMYGDALIN in intravenous dosages of up to 21g, or 2g orally, per day, tolerated perfectly without evidence of toxicity, acute or chronic (six month study). The palliative effect was apparent in those patients who were not able to tolerate any kind of conventional treatment.

Survival to twelve months and the median survival were better than those of the historic controls used for comparative analysis, both from the diagnosis and from the date of first treatment. When the results were compared with some of the better series reported using of radiotherapy and/or chemotherapy, the results with AMYGDALIN were as good, or better, according to the histopathologic type, stage and functional capacity (Karnofsky Performance Status). The survival to twelve months from the diagnosis was 55.25% (142 of 257 patients) and 34.63% from the first use of AMYGDALIN (89 of 257 patients). The median survival was 59.45 weeks from the diagnosis and 35.76% from the first dose of AMYGDALIN. Most other literature reports a median survival of 25 weeks for patients with inoperable lung cancer.

http://worldwithoutcancer.org.uk/studies-research-more-documented-evidence/amygdalin-laetrile-b-17/

Ovanstående resultat kan med fördel jämföras med följande studie på möss som påstås visa att ämnet inte har någon som helst effekt. Det vore mycket intressant se om nedanstående försök är reproducerbart. Det här är den rapport som har använts av läkemedelsindustrin till att demonisera amygdalin. Hill & al.:

http://www.google.fi/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=1&ved=0CCgQFjAA&url=http%3A%2F%2Fcancerres.aacrjournals.org%2Fcontent%2F36%2F6%2F2102.full.pdf&ei=FbU8VMGdDoTMyAPPj4HoDA&usg=AFQjCNHESdXi3U6GYsMep0xG5tKhn1cddw&bvm=bv.77412846,d.bGQ

Notera hur det fortfarande finns ett verkligt intresse för amygdalin trots att man påstår att ämnet inte har någon effekt.

http://www.cancerjournal.net/article.asp?issn=0973-1482;year=2014;volume=10;issue=5;spage=3;epage=7;aulast=Song

Experiment på råttor har gjorts för att bestämma det såkallade LD50 värdet d.v.s. den dos Amygdalin som leder till att 50% av råttorna dör. Resultatet var 530 mg/kg kroppsvikt då ämnet ges genom munnen. Motsvarande dos för en människa som väger 80 kg skulle då vara 42 g amygdalin/dag. Det är också intressant att se att man bestämmer LD50 dosen utan någon ”inkörningsperiod”. Varför gör man så? Alla alternativa användare betonar vikten av att långsamt öka dosen för att inte amygdalin skall ge bieffekter. Det är välkänt att dosen för intravenöst given amygdalin ligger mycket högre eftersom upplåsningsenzymet inte normalt bildas i kroppen.

http://www.cancerjournal.net/article.asp?issn=0973-1482;year=2014;volume=10;issue=5;spage=3;epage=7;aulast=Song

Locket läggs på …

http://www.cancerdefeated.com/newsletters/The-Laetrile-Cover-Up.html

Etiketter:amygdalin, aprikoskärnor, cancer, kolhydrater, matsoda, socker
Publicerat i Medicin och kost | Leave a Comment »

Larsil2009's Blog