Vi lever i en intressant värld. Pengar betyder alltid mycket mer än människoliv. Om en medicin inte kan patenteras d.v.s. tillverkaren kan inte få lagligt monopol på den så finns det ingen anledning att tillverka den även om dess effekt är hur bra som helst.
Den här videon är vämjelig och visar tydligt på den oheliga alliansen mellan medicinska storföretag och myndigheter. Notera att likheterna med myndighetsaktiviteten för att förbjuda Amygdalin. Skillnaden är att man lyckades förbjuda Amygdalin medan Antineoplaston inte gick lika lätt att sopa under mattan. Det obehagligaste är att människoliv tydligen inte har någon som helst betydelse … det är endast storföretagens pengar som är viktiga.
Om nedanstående video innehåller ens en liten gnutta sanning kan man med rätt fråga sig om de verkliga kvacksalvarna hittas inom skolmedicinen.
Den ”heliga gralen” gällande bot för cancer är att hitta en medicin som endast angriper cancer utan att överhuvudtaget påverka övriga celler negativt. Varje år undersöker man en stor mängd nya kemiska föreningar som kunde användas som cellgifter vid cancerbehandling och varje år konstaterar man att mängder av lovande mediciner trots allt inte var så bra eller så har de den tråkiga bieffekten att man nog får bort cancern men att patieten dör stax efterår vilket ju inte är riktigt önskvärt.
Inledning och bakgrund
Det finns många åsikter om vad som förorsakar cancer. Man har inom skolmedicinen satsat något hundratal miljarder dollar på att hitta en genetisk orsak till cancer. Den gängse uppfattningen inom skolmedicinen verkar vara att cancer uppstår slumpmässigt till följd av slumpmässiga genetiska förändringar i någon cell med resultatet att cellen börjar dela sig okontrollerat. Då en grupp celler delar sig okontrollerat så uppstår det en svulst/tumör som beroende av var den befinner sig kan skada individen på olika sätt. Jag är inte här intresserad av vilka skadorna kan vara.
Om cancer uppstår till följd av slumpmässiga genetiska skador bör olika cancerformer ha väldigt lite med varandra att göra eftersom grunden antas vara genetiska mutationer. Det visar sig dock att det finns vissa gemensamma egenskaper hos många (alla?) cancerformer som gör att man kan använda dessa egenskaper för diagnos och detektering av cancer. En spännande egenskap är att cancer verkar ha en omåttlig aptit på socker. En cancertumör använder upp till 15 – 16 ggr mera socker än en normal cell. Sockret används dessutom extremt ineffektivt så att det bryts ner anaerobt (utan syre) till mjölksyra i stället för att brytas ned till vatten och koldioxid. Eftersom svulsten ger ifrån sig stora mängder mjölksyra så kommer halten av mjölksyra i blodet att stiga vilket kroppen tolkar som on den utsatts för en extrem fysisk ansträngning d.v.s. mjölksyran gör att kroppen uppfattar sig som extremt trött. Mjölksyran förs av blodet till levern där den behandlas så att det av den produceras socker … som tumören kan använda.
Hur vet vi att en tumör har en våldsam aptit på socker? Dagens medicin använder sig av tumörens aptit på socker för att detektera var det finns tumörer. Man ger patienten en dos socker märkt med någon lämplig radioaktiv isotop. Man kan efter en stund scanna av hela patientens kropp och de platser där man hittar koncentrationer av radioaktivt socker är platser där det sannolikt finns en tumör.
Området runt tumören och i tumören tenderar att ha en dålig syrsättning och vävnaderna är surare d.v.s. har ett lägre pH än omgivningen.
Vi vet med säkerhet att den genetiska förklaringen till cancer åtminstone inte kan vara hela förklaringen eftersom vissa virus både hos människor och djur ökar risken för specifika cancerformer. Det finns också åsikter om att cancer eventuellt kunde vara resultat av en svampinfektion. En representant för den här synen är bl.a. den kontroversiella italienska läkaren Simonchelli som något tillspetsat konstaterar att all cancer är svamp …
Var hittar vi organismer som har en motsvarande sockeranvändning som en cancersvulst? Det visar sig att olika typer av svampar, mögel och vissa bakterier har en förkärlek för en sur miljö med begränsad tillgång till syre. De här organismerna utsöndrar ofta kraftiga gifter som används för att hålla andra bakterier borta genom kemisk krigföring. Ett välkänt exempel är penicillin som utsöndras av svamp/mögel och som dödar eventuella konkurrerande bakterier. Eftersom svamp och mögel lever på socker och med socker besläktade ämnen t.ex. cellulosa i trä så har de här organismerna en förmåga att producera enzymer som bryter loss sockergrupper ur olika kemiska föreningar. Ett sådant enzym är beta-glucosidas som bryter loss två sockermolekyler från ett större komplex.
Hur ta död på cancer
Om man antar att cancern är beroende av stora mängder socker så verkar det naturligt att behandla en cancertumör med ett ämne där man har kopplat ihop några sockermolekyler (lockbete) med något lämpligt cellgift. Om man kan lura en cancercell att ta upp kombinationsmolekylen eftersom den innehåller socker och lura cellen att bryta loss sockret så kommer gifterna att frigöras och i bästa fall så dör cancercellen. Finns det någon lämpligt kemiskt komplex som skulle ha de här egenskaperna?
Det visar sig att ett stort antal olika fruktkärnor innehåller varierande mängder av ämnet Amygdalin som består av två sockermolekyler kopplade till en cyanidgrupp och benzaldehyd. Båda de senare är giftiga och dessutom förstärker gifterna varandra.
Hur förväntas då amygdalin fungera? Man antar att amygdalin förs runt i kroppen med blodet och cancerceller kommer att detektera att Amygdalinet innehåller två sockergrupper! Amygdalinmolekylen dras in i cancercellen som använder självproducerat beta-glucosidas till att bryta loss sockret från Amygdalinet. Resultatet är att det samtidigt frigörs cyanid och benzaldehyd vilka förgiftar cellen så att den aktiverar apotosis d.v.s. programmerad celldöd. Normala celler producerar inte det behövliga enzymet beta-glucosidas och kan följaktligen inte bryta loss sockret och aktivera giftlasten. Amygdalin är således inte giftigt för normala celler.
Mekanismen bakom hur Amygdalin fungerar verkar mycket lättförståelig och extremt effektiv. Vi har ett ämne som i huvudsak påverkar endast cancervävnad utan att skada friska celler. Finns det då belägg för att Amygdalin kan fungera som cancermedicin?
Det visar sig att det finns ett folk, Hunzas, i Himalaya som ofta lever till långt över hundra år. Denna folkgrupp har fram till vår tid varit totalt förskonad från cancer, varför? Nyckeln torde vara att människorna i denna folkgrupp odlar mycket apprikos och antalet apprikosträd är en mätare på en människas rikedom. Människorna här äter inte bara fruktköttet utan de bryter upp nöten inne i frukten och äter fröet … som är mycket rikt på Amygdalin. Hunzas kan äta upp till 70 – 80 aprikoskärnor per dag utan några biverkningar annat än att cancer är okänt och att människor lever till en hög ålder.
Varför används inte Amygdalin av läkare
Amygdalin har undersökts från 1950-talet fram till ca. 1970 då ämnet i USA efter framstötar från läkemedelsindustrin förbjöds. Fram till ca. 1970 publicerades ett rätt stort antal rapporter över mycket lyckad cancerbehandling med amygdalin. Efter detta har man betonat att Amygdalin innehåller cyanid och således bör vara ett dödligt gift … detta motsvarar en situation där man säger att vanligt koksalt NaCl innehåller klor (klorgas användes som stridsgas under första världskriget) och således bör salt vara extremt farligt … vilket är total smörja.
Det är ett känt faktum att man inte kan äta ett stort antal aprikoskärnor på en gång utan att bli sjuk! Orsaken är att vi i tarmen har bakterier och svamp som kan producera beta-glucosidas som alltså frigör cyanid i tarmen. Stora mängder cyanid är inte bra … det är ett dödligt gift! Lösningen är enkel. Man börjar äta aprikoskärnor försiktigt i små mängder t.ex. en kärna på morgonen och en annan på kvällen. Följande dag ökar man dosen om inga biverkningar uppträder. Man kan då ta t.ex. en kärna tre gånger under en dag (tuggas). Under några dagars tid höjer man successivt dosen tills man når den önskade nivån. Resultatet är antagligen att tarmfloran påverkas så att bakterier/svamp som kan frigöra cyanid minskar och då minskar samtidigt mängden i tarmen frigjord cyanid. I stället kommer Amygdalin in i kroppen och börjar småningom nå cancern.
Det är intressant att notera att demoniseringen av Amygdalin/aprikoskärnor helt tydligt är en bluff avsedd att förhindra att Amygdalin används som cancermedicin. Hur vet man det? Jag har inte cancer men jag har av rent intresse provat på att tugga på aprikoskärnor. Jag har idag kommit upp till ca. 30 kärnor per dag vilket enligt skolmedicinen motsvarar ca. 50 mg cyanid … samtidigt är detta en LD50 dos där 50% av de individer som utsätts för en sådan dos dör 😉 . Slutsatsen är naturligtvis att skolmedicinens påstående att amygdalin snabbt bryts ner i tarmen inte kan stämma. Om amygdalin snabbt skulle brytas ner skulle jag ha råkat ut för akut cyanidförgiftning men jag lever och mår mycket bra.
Hur kan man påverka cancerns tillväxt
Vi såg ovan att en cancersvulst har följande egenskaper:
Cancern har en extrem aptit på socker
Tumören och området kring den är dåligt syresatt
Tumören och området omkring den är surare än friska vävnader
Ovanstående ger en rätt självklar metod för att minska tumörens tillväxt och i bästa fall eliminera den helt.
Steg 1.
Sätt tumören på svältkur genom att möjligast kraftigt minska på allt intag av socker och andra snabba kolhydrater såsom vitt mjöl, vitt bröd etc. Socker och kolhydrater byts ut mot grönsaker som är fattiga på kolhydrater och energin tas i stället från ett ökat fettintag. Notera att t.ex. kokosfett innehåller fettsyror som kroppen kan använda direkt i stället för det vanliga bränslet socker. Den diet som behövs kallas low carbon high fat.
Steg 2.
Balansera upp kroppens pH. Blodets pH hålls hela tiden vid pH 7,35 – pH 7,45 eftersom detta är livsviktigt då andningen kräver att surheten ligger inom detta intervall. Många menar att blodets mycket stabila pH betyder att kroppen alltid kan reglera pH och att all yttre hjälp är båg. Situationen är dock den att kroppen för att hålla blodets pH på en korrekt nivå tar buffertämnen där de finns att tillgå från andra delar av kroppen bl.a. benstommen. Andra organ har inte lika stringenta krav på pH och överlever även om pH sjunker betydligt. Man kan hjälpa upp situationen genom att t.ex. dricka vatten med små mängder tillsatt matsoda (1/2 tesked på ett glas). Det är skäl att inte överdriva detta eftersom stora mängder matsoda kan ge upphov till njursten baserade på calcium … på samma sätt som ett lågt pH värde (surt) kan ge stenar av urinsyra. Den gyllene medelvägen gäller som alltid. Om pH regleringen fungerar så blir livsmiljön sämre för cancersvulsten vilket ger immunsystemet bättre möjligheter att rå på den … detta är åtminstone resonemanget.
Steg 3.
Börja äta aprikoskärnor, eller äppelkärnor eller andra kärnor som innehåller vettiga mängder Amygdalin. Kärnorna skall tuggas eller mosas for att amygdalin skall kunna tas upp av kroppen. Kärnor som innehåller amygdalin smakar bittert. Sockermolekylerna fungerar som lockbete som lockar cancercellen att ta in amygdalinmolekylen. Cancercellen har tillgång till ett enzym, beta-glucosidas, som bryter upp amygdalinet i socker och gift vilket skapar kaos i cancercellen som dör.
Notera att man i nedanstående länk anger att LD50 för cyanid via födan ligger på 50 – 200 mg. Det här visar helt klart att Amygdalin inte uppför sig som cyanid. Jag har utan problem, alltså inga som helst symptom, ätit över 30 aprikoskärnor. Dessa aprikoskärnor bör i medeltal motsvara ungefär 50 mg cyanid om man antar att kroppen genast bryter ner dem. Varför har jag inte blivit akut sjuk om den medicinska propagandan är korrekt. Notera att mycket större doser än 30 kärnor är möjliga utan bieffekter. Slutsatsen är att kroppen normalt inte bryter ned amygdalinet så att fri cyanid uppstår annat än i början av en kur då det kan finnas bakterier i tarmen som producerar det enzym som behövs för att låsa upp amygdalinet. Då man påbörjar kuren med en mycket liten mängd aprikoskärnor så kommer man att slå ut de bakterier som producerar beta-glucosidas. Efter några dagar kommer inte längre cyanid att uppstå eftersom de behövliga bakterierna inte längre finns.
Jämför ovanstående vikipediaartikel med nedanstående rapport. Som konstaterar:
All agree that it is a characteristically harmless substance when administered intravenously under medical supervision and that orally, therapeutic dosages can be tolerated. On the other hand, they all report definite palliative and anti-tumor effects even in patients with cancer in terminal stages. Already mentioned are the great numbers of scientific studies which, in animals, have shown the antineoplastic effect of AMYGDALIN during the last 25 years. In this section, summaries of the results of the clinical studies performed by Dr. Ernesto Contreras Rodriguez and his associates at the Centro Medico y Hospital Del Mar, Playas de Tijuana, B.C.N., Mexico, are included …
Some 420 patients with cancer in advanced stages and 90 healthy volunteers were exposed to AMYGDALIN in intravenous dosages of up to 21g, or 2g orally, per day, tolerated perfectly without evidence of toxicity, acute or chronic (six month study). The palliative effect was apparent in those patients who were not able to tolerate any kind of conventional treatment.
Survival to twelve months and the median survival were better than those of the historic controls used for comparative analysis, both from the diagnosis and from the date of first treatment. When the results were compared with some of the better series reported using of radiotherapy and/or chemotherapy, the results with AMYGDALIN were as good, or better, according to the histopathologic type, stage and functional capacity (Karnofsky Performance Status). The survival to twelve months from the diagnosis was 55.25% (142 of 257 patients) and 34.63% from the first use of AMYGDALIN (89 of 257 patients). The median survival was 59.45 weeks from the diagnosis and 35.76% from the first dose of AMYGDALIN. Most other literature reports a median survival of 25 weeks for patients with inoperable lung cancer.
Ovanstående resultat kan med fördel jämföras med följande studie på möss som påstås visa att ämnet inte har någon som helst effekt. Det vore mycket intressant se om nedanstående försök är reproducerbart. Det här är den rapport som har använts av läkemedelsindustrin till att demonisera amygdalin. Hill & al.:
Experiment på råttor har gjorts för att bestämma det såkallade LD50 värdet d.v.s. den dos Amygdalin som leder till att 50% av råttorna dör. Resultatet var 530 mg/kg kroppsvikt då ämnet ges genom munnen. Motsvarande dos för en människa som väger 80 kg skulle då vara 42 g amygdalin/dag. Det är också intressant att se att man bestämmer LD50 dosen utan någon ”inkörningsperiod”. Varför gör man så? Alla alternativa användare betonar vikten av att långsamt öka dosen för att inte amygdalin skall ge bieffekter. Det är välkänt att dosen för intravenöst given amygdalin ligger mycket högre eftersom upplåsningsenzymet inte normalt bildas i kroppen.
Jag har jobbat rätt intensivt på att få Stradivarius #2 i spelskick till Suomen viulunrakantajats (Fiolbyggarna i finland) möte i Tammerfors den 11.10.2014. Fiolen är nu strängad och kontrollerad att åtminstone de viktigaste parametrarna är på plats d.v.s. korrekt stränghöjd, strängavstånd vid översadeln, strängavstånd vid stallet etc. Jag har avsiktligt låtit bli att göra några som helst akustiska justeringar eftersom jag vill ha en helt rå fiol med mig för demonstrationsändamål. Tanken är att provspela fiolen och betygsätta ljudet och därefter justera de grövsta felen i Tammerfors.
Så här ser fiolen ut idag.
Stradivarius #2 med sockergrund. Den rödbruna färgen kommer i huvudsak från det brända sockret.
Baksidan av Stradivarius #2. Den rödbruna färgen kommer från sockergrund.
Fiolens frekvensrespons mätt genom knackning på stallet från G-strängens sida har följande utseende:
Frekvenskurvan sjunker jämnt till ungefär 7 kHz och inga våldsamt dominerande toppar finns inom det nasala området 1000 – 2000 Hz.
Resultat och diskussion:
A0 d.v.s. Helmholzresonansen ligger på 267 Hz (standardvärde ca. 270 Hz).
B1- Huvudresonansen ligger på 411 Hz men då samplingsfrekvensen höjs ser man tydligt att det är fråga om en dubbeltopp med en betydligt lägre topp vid ca. 449 Hz. Vid den akustiska justeringen är avsikten att höja amplituden vid 449 Hz. Min gissning är att toppen vid 449 Hz samtidigt kommer att sjunka till mellan 235 och 240 Hz.
B1+ ligger på 520 Hz.
A1 ligger vid 455 Hz.
B0 ligger vid 241 Hz vilket är relativt lågt. Orsaken till att denna resonans ligger lågt är antagligen att jag använder Wittners utväxlade stämskruvar vilket gör att vikten ute vid stämskruvarna ökar med 20 g jämfört med konventionella stämskruvar.
Vi kan bara för att det är kul titta på hur fiolen idag uppför sig enligt Carleen Hutchins kriterier. Observera att alla inte nödvändigtvis är överens om att reglerna är allmängiltiga.
Hutchins rekommenderar att matcha B0 till A0. Vi ser att vi här har en dålig anpassning (241 Hz – 267 Hz). Jag antar att den lägre frekvensen kommer att stiga något då jag kapar stämskruvarna till rätt längd. Greppbrädan är för tillfället provisoriskt limmad för att den skall kunna tas av. Min gissning är att den slutliga B0 frekvensen med greppbrädan slutligt fastlimmad kommer att stiga till mellan 255 och 260 Hz vilket som jag uppfattar det är acceptabelt.
Skillnaden mellan B1+ och A1 borde för ett solistinstrument ligga på 60 – 90 Hz. Högre är bättre men mycket högre än 90 Hz kan göra instrumentet svårspelat. Stradivarius #2 ligger på 65 Hz d.v.s. i solistområdet. Min gissning är att sillnaden mellan B1+ och A1 kommer att stiga då lackytan hårdnar.
Skillnaden mellan B1+ och B1- borde ligga på 75 – 95 Hz. Ojusterat ligger Stradivarius #2 på 109 Hz vilket är alltför högt enligt Hutchins tumregler. Som jag noterade ovan så är B1+ en dubbeltopp. Då dubbeltoppen förstärks på den nuvarande dominerande toppens bekostnad så kommer B1- att stiga till mellan 420 Hz och 440 Hz. Erfarenheten säger att med instrumentet slutjusterat så ligger B1- på ca. 440 Hz vilket ger en differens på 80 Hz vilket då fyller kriterierna. Eftersom lacket blir styvare då det härdar kommer antagligen B1+ att stiga i viss mån vilket kan betyda att instrumentet efter några månader ligger på 80 – 85 Hz vilket är ok.
Skillnaden mellan A1 och B1- borde ligga på 0 – 16 Hz. I vårt fall får vi 44 Hz vilket ligger onödigt högt. Om toppen B1- justeras så att bitoppen dominerar (nu. 449 Hz) så kommer instrumentet att ligga korrekt enligt Hutchins tumregler.
För en tid sedan råkade jag stöta på en diskussion om grundning före lackering av en fiol. Det finns otaliga metoder och jag har experimenterat med flera olika system:
Betslack som är spritbaserat
Vattenbaserad betsfärg
På Maestronet diskuterade man användningen av bränt socker som färg och bas innan fiolen lackas. Socker är mycket nära besläktat med cellulosa och man kan anta att socker effektivt binds till trä och fyller porerna före lackering. Nackdelen kan eventuellt antas vara att sockerlagret är vattenlösligt … å andra sidan så kommer baslagret aldrig i kontakt med vatten eftersom det ovanpå kommer att finnas flera lager vattentätt lack.
Det är ofta betydligt effektivare att göra ett experiment än att spekulera om en metods för/nackdelar. Jag beslöt att utgå från mörk hushållssirap som jag försiktigt värmde i en kastrull så att allt vatten först avgick. Därefter fortsattes uppvärmningen så att sirapen/sockret långsamt blev mörkare och mera trögflytande … och hela huset luktade karamellbod i några timmar 🙂 . Då jag ansåg att färgen var tillräckligt stark lade jag försiktigt till vatten igen. Det gäller att vara mycket försiktig eftersom flytande socker är hett!
Den nedre halvan av fiolkroppen är färgad med bränt socker men inte ännu lackerad. Den övre delen har fått ett första mycket tunnt lager lack.
Fiolen har idag 6.10 fått fyra lager lack och resultatet ser mycket lovande ut. Det är helt möjligt att det här blir min framtida standardmetod för att grunda en fiol. Färgen och lystern under några lacklager är väldigt fin.
Hbl:s (Tua Ranninens) artikel publicerades den 31.8.2014. Eftersom det nu har gått över en vecka sedan artikeln publicerades börjar en rättelse i Hbl vara irrelevant. Jag beslöt därför att publicera nedanstående inlägg på nätet.
Många av mina läsare vet att jag är mycket skeptisk 🙂 till det domedagsnyhetsflöde vi kontinuerligt utsätts för i nyhetsmedia. Jag har under många år varit en rätt flitig skribent på Hufvudstadsbladets (Hbl) rätt populära insändarspalter och det område jag främst har bevakat har varit klimatfrågor.
Mitt deltagande i Hbl tog slut för något år sedan då jag kritiserade Hbl:s rapportering som ensidig och dessutom hade mage att konstatera att en ensidig nyhetsrapportering på sikt gräver en grav för dagens nyhetsmediers huvudfåra däribland Hbl. Varför skulle jag köpa en tidning vars nyheter inte är pålitliga speciellt då jag har tillgång till nyheter betydligt snabbare på nätet? Motargumentet är naturligtvis att Hbl sållar nyhetsflödet för sina läsare för att göra materialet lättare att ta till sig. Vilket värde har då sållningen om viktig information lämnas bort eller förvanskas av mediapolitiska orsaker? Vilket tilläggsvärde ger tidningen om jag inte kan lita på att tidningens sållning är neutral … jag lever inte i Ryssland ännu tror jag !?
Hufvudstadsbladet har haft två artiklar om Ililissat på Grönland. Den första artikeln såg ut så här:
Tua Ranninens första artikel från Grönland
Katastrofpropaganda av högsta kvalitet. Hur kan Hbl som säger sig producera kvalitetsmaterial publicera det här och med den här rubriksättningen? Ofta är rubriken frikopplad från artikeln men i det här fallet hittar man samma uppgifter i texten vilket måste betyda att det inte är fråga om ett misstag.
Jag skrev följande insändare till Hbl för att korrigera dumheterna men det ser ut som om tidningen inte skulle ta in insändaren eftersom den innehåller kritik 🙂 .
Ett försök till rättelse av Hbl:s uppgifter:
Nyspråk i Hbl(*)?
I Hbl den 31.8.2014 läser vi att “Ingenstans är klimatförändringen så påtaglig som på Grönland där isen smälter framför ögonen på en.” Det konstateras också att iskanten drar sig tillbaka med 25 meter per dygn eller som rubriken uttrycker det med en meter per timme.
En fråga till Hbl och Tua Ranninen: Då en isflod/glaciär rör sig mot havet med hastigheten 25 meter/dygn betyder detta faktiskt enligt Hbl:s nyhetskriterier att isranden rör sig bakåt med denna hastighet? Eftersom det tydligen är fråga om en helt ny fysik är en ingående förklaring nog nödvändig.
Enligt Hbl:s logik borde man då rapportera att t.ex. Kymmene älv drar sig tillbaka med en meter per sekund vid Langinkoski (hastigheten är skakad ur rockärmen). Varje läsare vet att detta vore absurt. Varför använder man denna typ av rapportering gällande Isfjorden på Grönland?
Avståndet från Ililissat vid mynningen av Isfjorden till inlandsisen är ca. 50 km mätt med hjälp av Google maps. Hbl konstaterar att iskanten drog sig tillbaka med hastigheten 5,7 kilometer per år, år 1992, och att hastigheten år 2002 hade accelererat till 12,6 km. Den intressanta frågan blir då varför Isfjorden fortfarande är full av is hela vägen från inlandsisen till mynningen då isen enligt Hbl borde ha dragit sig tillbaka 10×5,7 = 57 km + 12×12,6 km = 151 km totalt alltså 208 km. Enligt Hbl:s uppgifter borde isranden idag befinna sig 208 km från kusten! Isfjordens längd från kusten till inlandsisen är enligt Google maps ca. 55 km. Kan Tua Ranninen eventuellt se ett litet problem?
Lars Silén, Fysiker, Esbo
(*) Nyspråk (Ur Wikipedia):
Orwellska (engelska Orwellian), efter den brittiske författaren George Orwells roman 1984, är en benämning på ett eufemiskt språkbruk som beskriver verkligheten i förskönande syfte för att kamouflera ordets egentliga innebörd. Ett exempel från 1984 är institutionen fredsministeriet, vars uppgift är krigföring.
Vi ser i exemplet ovan hur Orwell använder benämningen ”fredsministeriet” för en institution vars uppgift är att leda krig. Tua Ranninen och Hbl hakar på det Orwellska nyspråket på ett förträffligt sätt. En glaciär som flyter mot havet med hastigheten en meter per timme beskrivs nu som att glaciären drar sig tillbaka med hastigheten en meter per timme d.v.s. man har vänt 180 grader på situationen.
Hbls användning av Orwellskt språk skulle vara roande om det sker någon enstaka gång av misstag. Problemet är att det sker ideligen och jag har svårt att tänka mig att den här typen av betydelseförändringar skulle vara en följd av redaktörernas dumhet.
Det finns ett talesätt som ungefär säger: ”Tillskriv inte människor onda avsikter om agerandet kan förklaras med dumhet”. Men om människor tidigare har kunnat prestera helt vettig text så kan det ju inte vara fråga om dumhet eller hur?
Solen gick nyss upp och den skiner tidvis … vad mer kan man begära 🙂 ? Till mina dagligen återkommande morgonrutiner hör att vandra iväg kanske 200 meter till postlådan för att hämta morgontidningen. Vi läser Hufvudstadsbladet delvis till följd av brist på alternativ på den finlandssvenska minoritetens område …
Jag uppgraderade nyligen min Pentax K-10 systemkamera till en Pentax K-50 och för att snabbt lära mig kamerans finesser försöker jag ta den med överallt även om det gäller endast en kort tur till postlådan. Jag hade precis stängt grinden till vårt område då jag såg det här rådjuret. Tydligen ligger kameran rätt väl i handen eftersom jag hann ta en serie bilder. Innan jag gick iväg så hade jag tittat på teleobjektivet på bordet men jag tänkte att byte av objektiv för den här korta promenaden skulle vara onödigt … med tvåhundra millimeters (70 – 210) teleobjektiv hade jag antagligen fått ett rätt snyggt rådjursporträtt men det porträttet får tas en annan gång. Rådjur finns det mycket av på Sommarö men det är alltid lika roligt att stöta på dem.
På väg att hämta morgontidningen, rådjur på Mankholmsvägen.
För några dagar sedan upptäckte jag ett intressant biljud i E-strängen (metall) på min hardangerfiol.
Ovan kan du höra ett kort ljudprov. Det låter som om antingen stråken eller strängen ställvis skulle vara smutsig så att strängen ibland glider fritt för att därefter igen ge ljud.
Försök att fixa problemet. Den första lösningen var att med en bit tyg putsa E-strängen så att eventuella hartzlager försvann. Inga förändringar kunde observeras. Jag tvättade därefter strängen med rödsprit/hushållspapper. Fortfarande inga förändringar.
Lösning:
Då inget annat hjälpte bytte jag strängen trots att den inte var gammal och trots att man inte kunde se några skador på den. Problemet försvann på en gång.
Den nya strängen låter så här, inspelad på exakt samma plats i samma akustik.
Man kan tydligt se biljudet i strängen då man studerar strängens spektrum.
Den svarta kurvan visar spektret för öppen e-sträng. Notera de extra topparna mellan de normala harmoniska övertonerna. Den röda kurvan visar situationen efter strängbyte. Lägg märke till att det finns en svag antydling till fenomenet också i den nya strängen men man kan åtminstone inte ännu höra något. Tiden får utvisa om fenemenet återkommer.
Om problemet återkommer blir der att prova någon annan tillverkares E-sträng.
Spektren är intressanta genom att man tydligt ser att en störning som ligger på nivån -30 dB fortfarande tydligt går att uppfatta och att en störning på denna nivå är extremt irriterande. Min uppfattning är att instrumentet i stort sett är ospelbart med ett problem av denna ty.
Vid vår vanliga fredagsspelning (folkmusik/världsmusik) brukar vi ta en paus vid 20.30 – 21-tiden då vi dricker te och äter glass. Världsläget i Ukraina, Syrien, Irak och naturligtvis situationen i Israel gjorde att vi halkade in på djupa frågor kopplade till flera av de stora världsreligionerna.
Notera att jag som bahai inte tillhör något kristet samfund. Någon nämnde ändens tid och det här triggade en intressant frågeställning som jag gärna skulle kunna ha lite hjälp av läsarna för att bena ut. Frågan är egentligen medicinsk och inte religiös.
Jag kom att tänka på följande ställe i Apostlagärningarna där det sägs:
Apostlagärningarna det andra kapitlet:
...
'Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud,
att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött,
och edra söner och edra döttrar skola profetera,
och edra ynglingar skola se syner,
och edra gamla män skola hava drömmar;
18. ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor
skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande,
och de skola profetera ...
Den lilla detalj jag fastnade för är:
… och edra gamla män skola hava drömmar …
Min fråga till eventuella intresserade läsare är följande:
Drömmer du och kommer du ihåg det du drömmer?
Jag är mycket tacksam över svar och den information jag är intresserad av är:
Kön, ålder, drömmer/drömmer inte, kommer ihåg/kommer inte ihåg.
Ingen personlig information behövs och endast statistisk information visas om jag får ihop tillräckligt med material för en kommande artikel som eventuellt presenterar ett enkelt vidare experiment för att utreda frågan. Jag säger i det här skedet inte mera för att inte påverka svaren.
Många är intresserade av drömmar och meditativa tillstånd som ligger någonstans mellan vakenhet och sömn. Den här videon har i sig inget att göra med min fråga ovan men den är ett exempel på hur man med enkla hjälpmedel, i ett avslappnat tillstånd, kan glida in i intressanta halvdrömtillstånd där man också åtminstone delvis kommer ihåg det man upplevde. Min fråga är egentligen om läsarna vid normal sömn/halvvakenhet har upplevt något liknande som man dessutom kommer ihåg då man vaknar?
En fiol är ett diskaninstrument och den förväntas ha en ljus ton med mycket övertoner inom området 2 – 5 kHz (somliga säger 2 – 3.5 kHz). Orsaken till att en ensam soloviolin kan höras igenom en symfoniorkester är att de höga harmoniska övertonerna en fiol producerar ligger i ett sådant frekvensområde att väldigt få andra instrument i orkestern producerar ljud i detta intervall. I praktiken kommer orkestern att täcka över fiolens grundtoner så att den inte kan höras men då de harmoniska övertonerna hörs igenom så kommer lyssnarens hjärna själv att skapa de sakande grundtonerna vilket gör att man uppfattar att instrumentet hör igenom orkestern.
Frågan om hur mycket djup/bas en fiol skall ha på G- och D-strängarna är väldigt långt en smaksak och kompromiss. De flesta fioler klarar inte av att producera grundtonen G med vettig volym. Det låga G man hör skapas igen av hjärnan utgående från de harmoniska övertonernas amplituder. Om de viktigaste harmoniska övertonerna är alltför svaga i förhållande till grundtonen eller om de högre grundtonerna klingar av alltför snabbt uppfattar man tonen som mörk eller som om man skulle spela i en tunna med mycket eko.
Jag tog nyligen loss locket på en av mina fioler som jag justerat tidigare. Jag hittade en rätt stor valk av trä i övre delen av locket och jämnade ut detta område genom att sickla det … trots att jag vet att det är en stor risk för en alltför mörk ton i fiolen om man tunnar av området nära den övre ändan av basbjälken. Då jag provspelade fiolen hade den fått en mörk något ”råmande” ton … inte riktigt bra. Den här mörka tonen måste naturligtvis tas bort så att fiolen skulle få en ljusare och trevligare ton.
Hur ta bort den mörka tonen
Den mörka tonen är en följd av en obalans i styvheten mellan lockets övre del nära halsen och nedre del nära stränghållaren. Basbjälken är vår strukturella referens.
Då man betraktar ett fiollock så ser man att locket delas upp osymmetriskt av basbjälken och ljudpinnen. Ljudpinnens placering gör att om man löser upp locket nära övre ändan av basbjälken så kommer basen att mörkna. Avståndet från ljudpinnen till kanalen mellan basbjälke och hals är betydligt längre än avståndet från ljudpinnen till den nedre kanalen mellan basbjälke och ändkloss.
En naturlig väg att göra fioltonen ljusare är att slipa kanalen mellan basbjälke och ändkloss under hakstödet. På en olackerad fiol kan man slipa/sickla locket på utsidan. På en lackerad fiol lönar det sig att slipa från insidan. Man slipar 40 – 60 slipdrag och provspelar mellan justeringarna.
Resultatet blir att fioltonen ”ljusnar” men den blir samtidigt väldigt ”silkeslen” utan karaktär. Den alltför ”lena” snälla tonen kan därefter justeras genom att slipa motsvarande område nere på diskantsidan. Tonen får då lite mera strävhet och karaktär.
Observera!
Ta det varligt och i små steg. Låt gärna instrumentet vila några dagar mellan justeringarna så att de slipade ytorna hinner hårdna och läka. Man måste ofta göra justeringen i flera steg eftersom resultatet ofta backar något då de slipade ytorna oxiderar och hårdnar.
På Maestronet dök det upp en tråd angående en fiol med alltför kraftig råmande bas och vad man kan göra åt saken. Beklagligtvis hade jag i det här skedet redan påbörjat justeringen av min egen fiol, utan att göra en inspelning av utgångssituationen. De data jag presenterar nedan är alltså resultat som startar halvvägs.
– Svart kurva är utgångspunkten. – Röd kurva är situationen efter justering av den nedre kanalen. – Grön kurva, justering av f-hålets inre vinge.
Notera hur 600 Hz – 1 kHz har jämnats ut mycket och förstärkts med upp till 10 dB. Vissa toner i detta område har då en volym som kan vara nästan 10 ggr högre än före justeringen. Instrumentets ton är fortfarande mörk men inte längre enligt min uppfattning obehagligt mörk.
Notera också hur det högre registret från 2 kH framåt har förstärkts med upp till 6 dB vilket tydligt hörs i klangen.
Hur gjordes mätningen
Jag spelade den svenska Fäbodsalmen kanske 20 ggr under justeringsprocessen. Spektret ovan har beräknats utgående från hela melodin. Det är alltså inte fråga om ett knackspektrum.
Notera! Jag är ren amatör och jag ber om ursäkt för ljudproven nedan. De gör på intet sätt rättvisa åt den otroligt vackra gamla fäbodpsalmen. Mikrofonen är på ca. två meters avstånd från fiolen vilket gör att stråkljud/brus hörs tydligt. Inspelningen har gjorts med en Zoom R8 inspeningsapparat. Den interna mikrofonen har använts.
Ljudexemplet nedan är den startpunkt där jag insåg att jag borde spela in utgångssituationen. Instrumentet var betydligt sämre då jag började justera det. Det här är den svarta kurvan i bilden ovan.
Följande exempel visar det justerade fiolen. Man hör tydligt en förändrad diskant jämfört med det första exemplet. Det här är den röda kurvan.
Bilden visar den justerade fiolen. Det viktigaste området är området märkt ”Lighter” i bilden. Man kan slipa motsvarande område symmetriskt på E-strängens sida för att ge fioltonen mera karaktär.
Man kan också ge G- och D-strängarna mera karaktär genom att slipa spetsen på f-hålets inre vinge. Det här förstärker de harmoniska övertonerna på G- och D-strängarna vilket ger mera must i tonen.
En diskussionstråd på Maestronet diskuterar bland annat fioltrimning. Den bortgångna fysikern Fry experimenterade bl.a. med att skrapa fiolen på insidan med specialverktyg för att på såsätt locka fram önskade egenskaper his fiolen. Min metod (Lars & Johan Silén) är betydligt bättre än Frys, eftersom det är extremt enkelt att slipa fiolen på insidan. På Maestronet ställer sig en del skribenter tvivlande till effekten av inre justeringar. Jag beslöt att göra ett enkelt experiment.
Jag knacktestade min Guarnerikopia #4 och märkte att knacktonen i F-hålets yttre vinge på G-sidan klingade lägre än motsvarande vinge på diskantsidan. Det är lätt att höja knacktonen genom att försiktigt slipa vingen från insidan. Jag slipade 100 drag fram/tillbaka med 10 mm magneter. Uppskattningsvis blev det slipade området ca. 10 um tunnare d.v.s. ca. 1/100 mm. Kan den här förändringen mätas?
Jag mätte fiolens fulla spektrum genom att knacka på fiolens stall från G-sidan med den trubbiga ryggsidan av en smörkniv i metall. Knackverktyget måste vara hårt om man inte kraftigt vill dämpa spektret i de höga frekvenserna. Mätningen gjordes alltså innan fiolen hade pinats på något sätt.
Efter den första mätningen slipade jag vingen 100 drag varvid tjockleken uppskattningsvis minskade med 1/100 mm. En provspelning indikerade subjektivt att tonen lät brilliantare.
Därefter mättes det fulla spektret igen på samma sätt som tidigare och båda frekvenskurvorna exporterades till programmet Grace (xmgrace) så att kurvorna kunde ritas ut i samma bild. Resultatet blev att den största intensitetsförändringen blev ca. 3 dB i trakten av 1 kHz. Mindre förändringar går att se hela vägen upp till ca. 8 kHz.
G-side f-hole outer ”wing” thinned by 10 um (red curve). The original unmodified spectrum is in black.
Min uppfattning är att bilden entydigt stöder den subjektiva observationen att den testade minimala förändringen tydligt är hörbar.
Larsil2009's Blog 