På Maestronet har man diskuterat olika tekniker för att lacka fioler. Det finns antagligen tusentals eller tiotusentals olika recept på lack både färgat och ofärgat. Personligen har jag köpt färdigt lack och jag har inte sett något behov av att börja koka lack själv. Genom de olika lackrecepten strävar man efter:
En vacker färg
Djup/lyster som framhäver träets struktur
En lackyta som håller i flera hundra år
Lack som inte förhindrar plattornas svängningar
Lack som inte är för tungt
Det finns många metoder för att ge instrumentets dess grundfärg. Den äldsta metoden var att hänga upp den trävita fiolen så att den utsattes för ljus varvid ytskiktet kommer att oxideras vilket gör att fiolen gulnar. Modernare metuder är att man hänger upp fiolen i ett UV-skåp, resultatet blir detsamma som för solbehandling men processen är snabbare … och processen lämpar sig bättre för vårt nordiska klimat.
Andra alternativ är att man tätar träytan med något lämpligt material. Många olika material används såsom gelatin, benlim, kasein etc. Tanken är att man ”tätar” porerna i träytan innan man lägger på färg eller lack. Färgämnet, bränt socker, i den här episteln både färgar och tätar ytan.
Sockergrund på fiol. Ena halvan (den nedre halvan som är matt) av instrumentet har endast ett sockerlager. Den övre halvan har ett lager lack ovanpå sockerlagret.
Så här ser instrumentet ut som nästan färdigt:
Sockerfiolen börjar vara färdig att provspela.
Hur tillverkar man sockertätningsmedlet/färgämnet
Häll upp mellan en halv och en deciliter mörk sirap i en liten kastrull. Sirapen kan inte användas obehandlad även om färgen kunde vara lämplig eftersom den obehandlade sirapen inte torkar! Genom att hetta upp sirapen kommer den att delvis förkolna vilket ger en djupare rödbrun färg och samtidigt polymeriseras sockret så att längre sockerkedjor bildas vilket gör att materialet torkar utan att vara klibbigt.
Det har visat sig att det är praktiskt att följa med processen med hjälp av en infrarödtermometer som mäter det smälta sockrets temperatur utan kontakt. Biltema säljer en lämplig IR-termometer för några tior (Euro).
Kokprocessens första skede. Vatten avgår men färgen ändrar inte.
Temperaturen ligger nu på ca. 130 grader C. Färgen börjar tydligt mörkna.
Temperaturen ligger nu på ungefär 150 grader.
Temperaturen är nu mellan 170 och 180 grader C. Längre än detta gick jag inte vid detta kok.
Uppvärmningen sker på elspis där plattan kan regleras i sex steg. Jag har kört på halv effekt. Då uppvärmningen startar börjar sirapen bubbla då vattnet avgår som ånga. Då vattnet har kokat bort börjar sirapens temperatur stiga från något över 100 grader upp till ca. 130 grader. Temperaturen kommer att ligga rätt länge på denna nivå medan färgen långsamt mörknar. Efter en stund börjar temperaturen stiga ytterligare. Jag slutade koket då temperaturen gick upp till 175 – 180 grader. Min gissning är att färgen skulle ha blivit bättre om jag hade fortsatt kokningen till ca. 200 grader. Färgen skulle ha blivit brunare och mörkare än den nu relativt gulbruna färgen.
Då sockret har fått den färg jag vill ha lägger jag försiktigt till vatten. Observera att det gäller att vara extremt försiktig eftersom det finns risk för stänk av tvåhundragradigt socker om man lägger till alltför mycket vatten på en gång. Vatten måste läggas till medan sockerfärgen är het eftersom materialet annars då det svalnar blir stenhårt och det krävs mycket tid att lösa upp materialet efter att det stelnat. Resultatet blir sockerfärg som i vattenlösning ser nästan svart ut. Då färgen dras på fiolen blir den guldbrun.
Sockerfiolen nummer två fick nu ett lager sockerfärg. På sockergrunden läggs därefter ett lager klarlack. Efter detta arbetsskede måste resultatet utvärderas. Om det behövs kan jag lägga på lite bärnstensfärgat lack och därefter mera klarlack beroende av vilken slutlig kulör jag vill ha.
Artikeln kommer att uppdateras med bilder på det nya instrumentet.
Min äldre bror stötte nyligen på ett nytt intressant programspråk ”Julia” som har influerats av Python, Matlab och många andra programmeringsspråk. Julia har en relativt intuitiv syntax vilket betyder att det är rätt enkelt att lära sig språket då man har använt andra programmeringsspråk. Julia påminner om språket Python men Julia kan vara tiotals gånger snabbare … nästan lika snabbt som kompilerad c-kod trots att Julia är ett tolkat språk med alla de fördelar detta medför (bl.a. enkelt att skriva program stegvis och tista medan man skriver).
Problemet att ur spelad musik har intresserat mig länge men jag har inte kommit mig för att skriva verktyg. Julia råkade nu bli den faktor som gjorde att jag började experimentera med notgenerering för att samtidigt lära mig språket Julia.
Det här kommer antagligen att bli en serie artiklar där olika aspekter av problemet behandlas … och det finns inga garantier för att slutresultatet på riktigt blir användbart.
Existerande hjälpmedel
Tanken är inte att skriva allt som behövs själv utan existerande programkod kommer att användas. Följande program används för närvarande.
Programmet Audacity används för inspelning. I samband med inspelningen normaliseras ljudfilen till standardamplitud eftersom detta förenklar analysen.
Julia används för programmeringen och Julia innehåller de FFT (fast fourier transform) rutiner som behövs för att plocka ut toner ur ljudmassan.
Programmet LilyPond används för att generera noter
Konvertering av ljudfilen till musikaliska toner
Det första programmet extract_notes.jl läser block om 8152 ljudsampel från ljudfilen som är samplad i CD-kvalité d.v.s. 44100 Hz. Ett datablock motsvarar då ungefär 200 ms ljud och den teoretiska upplösningen i spektret som skapas med FFT är ungefär 5 Hz.
Tanken är att analysera hela filen i 200 ms block. blocken/tonerna kan senare kombineras till något som motsvarar verkliga noter men detta är något för framtiden. Det är självklart att inte endast en ton utan en hel serie toner kommer att hittas i varje tonblock eftersom en fiolton innehåller en lång serie övertoner. Hur jag väljer att utnyttja övertonsserierna är också ett problem som lämnas för framtida optimering.
Programmet extract_notes.jl skapar en textfil som innehåller de noter programmet hittade samt amplituden för de olika tonerna (tonstyrkan). Textfilen ser för närvarande inte vacker ut:
Length:605696 Längd i sekunder:13.734603174603174 N ASCIIString[”d'”,”a””,”a”'”,”c”””,”d”””,”?”,”?”,”?”,”?”,”?”,”?”, … ,”?”,”?”,”?”,”?”,”?”] A [-31.890321498989003,-30.634769023040928,-32.27245706229339,-30.018825559930626,-29.475444684452142,-9999.0,-9999.0, … , -9999.0,-9999.0,-9999.0,-9999.0,-9999.0,-9999.0,-9999.0,-9999.0,-9999.0,-9999.0] N ASCIIString[”d'”,”d””,”a””,”c”””,”d”””,”?”,”?”,”?”,”?”,”?”,”?”,”?”,”?”,”?”, … , ”?”,”?”,”?”,”?”,”?”,”?”]
o.s.v.
En rad som börjar med ”N” innehåller detekterade noter t.ex. ” d’ ” , ” a” ” . ”?” betyder att ingen not har hittas för denna position i tabellen.
En rad som börjar med ”A” innehåller amplituder. En amplitud med värdet -9999.0 betyder att ingen amplitud finns för denna not.
Notnotationen är den som används i LilyPond.
Generering av noter
För att generera noter behöver vi nu endast plocka ut notvärdena ur tabellen och skriva ut noterna (de harmoniska övertonerna) som ett ackord i LilyPond.
Ett ackord i LilyPond betecknas med:
< not0 not1 not2 … >
Då vi plockar ut noterna får vi:
< d’ a” a”’ c”” d”” >
Vi kan titta på noterna genom att helt enkelt lägga till LilyPond startkod och slutkod så att man får en LilyPondfil som kan kompileras. Jag har skrivit ett separat litet program som läser textfilen ovan och konverterar den till kompilerbar LilyPond-kod. Programmet heter process_notes.jl .
Resultatet blir en pdf-fil som heter mellanresultat.pdf .
Rå notutskrift då programmen har analyserat början av ”Gubben Noak”.
Mängden av toner är en följd av att en fiolton är mycket övertonsrik och spektret således inte innehåller endast en ton utan en mycket lång rad harmoniska och icke harmoniska övertoner.
Då man betraktar bilden så ser man en hel del dubletter som ligger på ett halvt tonstegs avstånd från varandra. Detta betyder inte att tonen är skärande dissonant utan på att ifrågavarande ton är relativt kraftig och spektraltoppen relativt bred. Resultatet är att analysprogrammet kommer att få flera träffar vid en ton. Frågan blir då hur man bäst filtrerar bort de oönskade tonerna?
Jag köpte en altfiol från Yita Musik i Kina för några år sedan. Priset låg då på kanske 250 dollar. Fiolen har spelats av olika musiker, också proffs, och kommentarerna har allmänt taget varit rätt positiva. Instrumentet är välbyggt och ljudet är rätt skapligt men absolut inte perfekt. Jag fick nyligen tillbaka instrumentet och beslöt att titta på det igen och naturligtvis göra vissa justeringar. Jag vet att följande detaljer aldrig har justerats:
Bottenplattan har aldrig stämts genom inre slipning
Locket har aldrig stämts via inre slipning
Stallet har aldrig värmebehandlats
Stallet verkar rätt tjockt upptill baserat på mina nuvarande erfarenheter
Jag beslöt att justera bottenplattan och stallet men locket skulle inte röras denna gång.
Altfiolen framifrån
Altfiolen bakifrån
Om mätningarna
Alla mätningar har gjorts så att jag spelar en skala upp från låga C till D på A-strängen och därifrån ner igen till C. Vid inspelningen har jag använt en Logitech USB mikrofon som på intet sätt är perfekt men den fungerar inom det frekvensområde, 200 Hz – 6 kHz, som intresserar mig.
Fördelen med att spela en långsam skala jämfört med att göra ett knacktest på stallet är att man tydligare ser en specifik tons övertoner och framför allt amplitudförhållandet mellan övertonerna. De harmoniska övertonerna ger instrumentet dess klang.
C-strängen tonen F
Utgångsläget innan några som helst justeringar har gjorts visas i fig. 1.
Fig. 1 Tonen F på C-strängen spelad innan någon korrigering gjorts.
Notera hur övertonen F7 (den mittersta och högsta toppen i gropen mellan 2-3 kHz) ligger 33 dB under oktaven F4 mellan 300-400 Hz. Grundtonen F3 ligger itrakten av 180 Hz och den är svag.
Jag knackade runt på ringmoden på bottenplattan med altfiolen stämd och spelbar. Resultatet var att tvärnoden nere under stränghållaren hade en låh knackton jämfört med mitten av locket och tvärnoden uppe nära halsen (som även den var något låg).
Jag gjorde en första grovjustering genom att slipa tvärnoden nere 300 drag, uppe vid noden vid halsen 100 drag och noden vid C-bågarna 100 drav var. Provspelning efter slipningen gav en ”menlös” rätt tråkig ton utan sting. Situationen ordnade sig dock av sig själv antagligen till följd av att de slipade platserna svalnade och eventuellt ytlagret hårdnade. Efter 15 minuter kunde man tydligt höra en förbättring jämfört med utgångsläget.
Mätningar visade att området 3-5 kHz hade stigit med ca. 3 dB jämfört med grundregistret 200 – 1000 Hz.
Slipade ytterligare +100 drag efter några timmars paus.
Slipade noden vid C-bågarna i bottenplattan. Det här gav en försämring så att tonen blev torrare och strävare. Man skall helt tydligt vara försiktig med att röra området i trakten av C-bågarna. Dessa områden lämnas ofta relativt tjocka av byggare.
Balanserade f-hålens vingar ett första varv. Jag slipar vingen från insidan så att man får en jämnt sjunkande ton då man knackar från vingspetsen ner mot fiolens nedre del eller upp mot halsen. Min uppfattning är att en mjuk knacktonsövergång låter vingen koppla till ett större frekvensintervall utan att endast vissa toner förstärks.
Frovspelning visade att tonen på C- och G-strängarna fortfarande var något torr/sträv men utan den varma hartzighet jag vill ha. Lösningen är att slipa tvärs över nere vilket tar bort torrheten och ger lite mera värme och skärpa i tonen. Slipade 100 drag nere. Ett problem vid slipningen under stränghållaren är att den här fiolen har två frimärken som förstärker mittlimfogen. Eftersom frimärket låg mitt på den nod jag ville slipa slipade jag en lång ellips runt förstärkningsfrimärket. Resultatet var det förväntade och tonen blev bättre.
Jag tog nu loss stallet och tunnade av det något upptill. Resultatet är att vi flyttar stallets huvudresonans högre upp i frekvens vilket förstärker området 2-4 kHz som ger brillians åt tonen. Jag värmebehandlade stallet i en aluminiumkastrull så att jag lade stallet i kastrullen (torr!) och värmde den på full effekt på elspisen. Då temperaturen nådde 130 grader C flyttade jag bort kastrullen från plattan och lät stallet långsamt svalna i kastrullen. Sidan upp mot halsen värmdes mycket försiktigt endast så att stallet inte skulle slå sig. Temperaturgränsen 130 grader var antasgligen onödigt hög. Nästa gång värmer jag till 120 grader C eftersom dagens uppvärmning gav synliga färgförändringar.
Fig. 2 Situationen efter värmebehandling av stallet.
Notera hur området 2-3 kHz har vuxit kraftigt, detta område ger ”must”, ”klang” åt den spelade grundtonen.
G- och D-strängarna kändes något svaga jämfört med C- och A-strängarna. Detta åtgärdades genom att försiktigt med stallet på plats vidga hålen i stallets hjärta. Hålet under D-strängen påverkar mera klangen i G-strängen och hålet under G-strängen påverkar klangen i D-strängen. Justeringen gav det förväntade resultatet.
Jag slipade ytterligare +100 drag i noden nere för att ge bättre klang i C- och G-strängarna.
Jag jämnade ut A-sidans inre vinge som lät låg nära stallet. En lätt slipning om 40 drag med liten magnet fixade detta.
Slutresultat:
Fig. 3 Slutresultat för denna omgång.
Notera hur området 2-3 kH har stigit kraftigt jämfört med utgångspunkten.
Jag deltog i år folkmusikkryssningen Folklandia från Helsingfors – Tallinn – Helsingfors. Fiolbyggarna i Finland (Suomen viulunrakentajat Ry där jag är medlem) hade ett krypin tillsammans med andra instrumentbyggare. Det blev mycket diskussion kring fiolbygge, lackering och naturligtvis fioltrimning som är det sista skedet i byggprocessen.
Min ”sockerfiol” byggd på kinesiskt halvfabrikat fanns med och fiolen uppskattades tydligen ljudmässigt bl.a. av föreningens ordförande yrkesviolinisten Simo Wuoristo … trots ett onödigt mekaniskt fel som gått genom kvalitetskontrollen. Översadeln var alltför låg på E-sidan vilket gav klirr då man knäppte på tom e-sträng. Problemet var lätt att åtgärda genom lätt sickling av greppbrädan.
Jag spelar i allmänhet på en kinesisk hardangerfiol som nu råkade få kommentaren ”det är antagligen det sämsta instrumentet som kunde provspelas 😉 ”. Faktum är att detta instrument var något torrt i tonen främst på G- och D-strängarna. Kommentaren fick mig att (äntligen?) göra något åt det instrument jag själv spelar på. Den här artikeln handlar om vad jag gjorde och vilket resultatet blev.
Det här är den kinesiska hardangerfiol övningen gäller …
Problem jag ville åtgärda
Tonen på G och D-strängarna var torr/sträv och allmänt något tråkig. Strängarna jag använder är Pirastro Tonica som ger en något ljusare ton än Thomastic Dominant. Jag har aldrig använt traditionella sensträngar för min hardangerfiol. A- och E-strängarna klingade men en bredare klang vore önskvärd. Då jag knackade runt på bottenplattans rimgmod kunde jag tydligt höra att plattan inte uppförde sig normalt. Tonen var högst mitt på plattan vid C-bågarna och sjönk i riktning mot stränghållartappen och i riktning mot halsen. Tonen vid ringmoden nod nere ungefär tvärs över kroppen där den är bredast (något nedåt) låg betydligt lägre än knacktonerna i bottnen vid c-bågarna. Samma problem fanns uppe vid halsen d.v.s. ringmodens knackton vid noden var låg i förhållande till motsvarande ton vid C-bågarna.
Jag har upptäckt att om knacktonen är ungefär lika då man knackar sig sunt hela ringmoden så ringer också bottnen korrekt. Min uppfattning är att man kan jämföra situationen med ett ostämt eller stämt banjomembran. Om tonhöjden är olika då man knackar sig runt membranet så klingar det inte. Lösningen var alltså att höja knacktonen i nodpunkterna uppe och nere så att de bättre skulle passa ihop med knacktonerna vid C-bågarna. Knacktonen kan höjas genom att slipa området runt/på nodlinjen. Eftersom instrumentet är lackar och snyggt utsirat med tuschmönster är det självklart att man inte kan slipa från utsidan eftersom man då skadar det som gör instrumentet speciellt d.v.s. lackarbetet och figurerna. Lösningen är att slipa från insidan med hjälp av magnetverktyg (verktygen finns beskrivna i andra artiklar).
Jag slipade den nedre nodlinjen ca. 700 drag fram/tillbaka och den övre ca. 900 drag. Provslipning (gjord tidigare) indikerar att ett slipdrag avlägsnar ca. 0.1 um trämaterial. Slipningen bör alltså ha tunnat av nodområdena med ca. 70 um respektive 90 um eller uttryck i millimeter ca. 0.07 mm respektive 0.09 mm. Slipningen gjordes i flera steg så att instrumentet spelades mellan varje slipningssteg. En skala spelades från i första lägets låga G upp till A på E-strängen. Instrumentet tonkaraktär ändrade tydligt så att torrheten försvann och tonen fick mera ”karaktär/klang”. Jag tunnade också av stallet upptill en aning vilket förbättrar diskanten genom att stallets grundresonans då stiger.
Bilderna nedan är skapade så att jag klippte ut tonerna som spelades på en sträng och beräknade ett spektrum före/efter.
Notera att skalan i höjdled är 3 dB d.v.s. ett skalsteg motsvarar en fördubbling av tonstyrkan. Eftersom det mänskliga örats känslighet är logaritmiskt så motsvarar ett steg ungefär vad örat kan uppfatta som en förändring.
G-strängen
Fig. 1 G-strängen före justering.
Fig. 2 G-strängen justerad.
Skillnaden mellan spektren är inte stor. Då man tar strängens grundton som referens (200 Hz) så ser man dock att området 2-3 kHz ligger 3-5 dB högre vilket ger tonen hörbart mera brillians.
D-strängen
Fig. 3 D-strängen före slipning.
Fig. 4 D-strängen efter slipning.
Skillnaden mellan spektren är mycket liten. Min uppfattning är dock att strängen klingar bättre efter justering. Mera must i klangen. Eventuellt är området 2-3 kHz något jämnare efter justeringen.
Fig. 5 A-strängen före justering.
Fig. 6 A-strängen efter justering.
Notera hur det börjar växa fram en ”buckla” vid 5-7 kHz.
Fig. 7 E-strängen före justering.
Fig. 8 E-strängen efter justering.
Området 2.5 – 4 kHz har stigit vilket ger mera brillians på E-strängen. Skillnaderna är inte stora men tydligt hörbara.
Det gäller nu att låta instrumentet ”sätta sig” en tid. Vid behov kör jag en ny justeringsomgång senare. Notera att ett instrument tydligt reagerar på luftens fuktighet. Det är inte en god ide att försöka justera instrumentet ofta eftersom det kan sluta med katastrof. All slipning som görs är av den arten att det inte går att backa om man inte gillar resultatet. Det gäller alltså att gå mycket försiktigt fram med mycket spelande och lyssnande mellan varje steg.
Alla ”vet” idag att universum har blivit till genom ”Den stora smällen” eller ”Big Bang”. Tron på universums tillblivelse genom ”big bang” bygger på ett enkelt observerbart fenomen som upptäcktes av astronomen Edvin Hubble 1929. Tanken på ett expanderande universum skapades av Georges Lemaitre som förutom den då relativt nya relativitetsteorin också som katosk präst strävade att förena fysiken med skapelseberättelsen.
Edvin Hubble upptäckte att allmänt taget alla mycket avlägsna objekt verkade vara rödförskjutna d.v.s. ljuset från en fjärran galax är rödare än ljuset från en närliggande galax. Rödförskjutningen betyder inte att vi endast ser rött ljus från galaxen utan allt ljus t.ex. en blå spektrallinje i spektret från en avlägsen galax inte längre ligger på samma plats i spektret utan den har förskjutits mot längre ”rödare” våglängder. Ursprungligen ”röda” spektrallinjer förskjuts mot infrarött .
Då man använde specifika typer av supernovor som ”standard” ljuskällor d.v.s. man antog att supernovorna var ungefär lika ljuskraftiga så kunde man enkelt beräkna avståndet till en avlägsen supernova då man vet att ljusstyrkan avtar med kvadraten på avståndet. Genom att studera spektret från den avlägsna galaxen och hur mycket ljuset var rödförskjutet kunde man, om man antog att rödförskjutningen var en följd av en dopplerförskjutning, enkelt beräkna hur snabbt den avlägsna galaxen/ljuskällan avlägsnar sig från oss. Vår standardljuskälla, supernovan, ger oss avståndet och rödförskjutningen ger oss hastigheten.
Då man studerar rödförskjutningen i olika riktningar så ser man att avlägsna galaxer i alla riktningar sett från jorden är rödförskjutna och således rör sig bort ifrån oss med en hastighet som är större ju avlägsnare objektet är.
Ovanstående resonemang verkar, hoppas jag, klart och enkelt att förstå. Betyder det här att ”big bang” är ett bevisat faktum? Svaret är ganska entydigt nej!
Ovanstående resonemang utgår från att det inte finns alternativa förklaringar till rödförskjutningen … vilket det finns. En doppler (hastighetsberoende) rödförsjutning leder till intressanta konflikter.
På 1960-talet upptäckte man underliga radiokällor som man trodde var stjärnor men som visade sig ha mycket underliga optiska spektra. Kvasarerna var extremt kraftigt rödförskjutna vilket gjorde dem extremt avlägsna och eftersom man kunde se dem trots det extrema avståndet så måste de ju vara mycket lyskraftiga. I vikipedia finner vi:
En kvasar (av engelskans quasi-stellar radio source, quasar) är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Den överglänser sin värdgalax så mycket, att denna inte tidigare har kunnat observeras. Först med hjälp av CCD-teknik och senare adaptiv optik har många värdgalaxer kunnat påvisas.
Detta energiutstrålande objekt i universum avger enorma mängder elektromagnetisk strålning från radiovågor till gammastrålning. Det är faktiskt inte ovanligt för en enskild kvasar att utstråla energi, motsvarande flera hundra vanliga galaxer. Själva kvasaren är ett förhållandevis litet objekt, men många ligger på ofantligt stora avstånd från jorden.
Med ett så stort energiflöde krävs en mycket kraftfull energikälla och inga andra teorier än att kvasarer är aktiva galaxkärnor har framlagts, som förklarar ett fenomen av denna magnitud. Det rör sig alltså om ett supermassivt kompakt objekt omgivet av en ackretionsskiva i centrum av en galax. Strålningen kommer sig av att gas som närmar sig det förmenta svarta hålet hettas upp i ackretionsskivan och genom jetstrålar avger enorma mängder energi.
Kvasarer var länge de objekt som hade de högsta rödförskjutningar som uppmätts. Rekordet Z=7,085 har ULAS J1120+0641 som upptäcktes 29 juni 2011.[1] Siffran har dock numera överträffats av flera galaxer.
Man accepterar utan att blinka ett objekt som kräver en energiproduktion hundra gånger större än hela vår galax energiproduktion. Notera också att man konstaterar att inga andra teorier för vad kvasarer har framlagts. Faktum är att vi igen ser hur det koncensusdrivna vetenskapssamfundet fungerar. Det finns utan tvivel andra alternativ och dessutom förklaringar som gör kvasarer till normala stellära objekt som inte längre är extremt ljusstarka.
Halton C. Arp är känd för att ha katalogiserat galaxer. I samband med detta arbete upptäckte han att det i anslutning till många galaxer fanns kvasarer som verkade kopplade till ”modergalaxen” via synliga materiebryggor. Om Arps observation av kvasarer, med stor rödförskjutning, kopplade till relativt närliggande galaxer med mycket mindre rödförskjutning stämmer så betyder det att kvasaren ligger rätt nära oss vilket leder till att energiproduktionen inte är extrem och problemet med kvasarer som producerar mera energi än hundra galaxer försvinner. Om man accepterar den här enkla lösningen så uppstår det dock ett nytt problem …
Om Arps observationer är korrekta så kan det hända att hela teorin gällande ”Big Bang” faller ihop som ett korthus eftersom då den observerade rödförskjutningen inte längre med säkerhet är en följd av avlägsna objekts rörelse. Om rödförskjutningen inte, i huvudsak, beror på universums expansion så kommer hundratals kosmologers livsarbete att vara bortkastat. Den naturliga reaktionen är då att vägra se på data i likhet med motståndarna mot Giordano Bruno och Galilei och hoppas att problemet försvinner.
Det finns ett talesätt som säger att vetenskapen går framåt via gamla professorers begravningar.
Nedanstående rätt långa video ger en intressant inblick i problematiken.
Alla som har nära kontakt med åldringar vet att medicinpaketet de förväntas stoppa i sig dagligen kan vara skrämmande eller imponerande beroende av hur man egenligen ser på saken.
En nära släkting dog för ungefär ett år sedan på ett på slutändan mycket snabbt och barmhärtigt sätt. Under det sista året var han extremt trött, stora blånader uppträdde ganska slumpmässigt på olika delar av kroppen och den sista morgonen såg det ut som om han hade svettats blod d.v.s. det rann blod vid t.ex. halsen utan att det fanns synliga sår. Kanske tjugo timmar senare var han död.
Den närmaste kretsen antog att det vi såg var en följd av t.ex. överdosering av antikoagulerande s.k. bloduttunnande medel givna för att undvika blodpropp. Man kan ju då lätt anta att en bieffekt skulle vara blånader och vid extrem överdosering eventuellt t.o.m. yttre blödningar. Jag köpte själv det här resonemanget fram till för ett par dagar sedan då jag gjorde breda sökningar kring cancer sedd som en kombination av en eller flera bristsjukdomar. Det finns flera välkända bristsjukdomar som den dåtida läkarvetenskapen stod handfallna inför eftersom man sökte förklaring i infektion eller liknande och inte i kost. Två exempel ges nedan:
Skörbjugg var en fruktad sjukdom som kunde slå ut 50% av deltagarna i ett korståg, en stor del av besättningen på ett fartyg som gjorde en lång resa över öppet hav eller en polarexpedition. Det tog ca. 200 år för läkarvetenskapen att fullt acceptera att det var fråga om en bristsjukdom. Den brittiska flottan var bland de första att ta i bruk den nya kunskapen genom att ställa upp regler att cittrusfrukter skulle tas med på alla skepp. Resultatet av undermedicinen mot skörbjugg var världsherravälde över haven eftersom man kunde göra extremt långa resor utan att besättningen dog. Så småningom accepterades orsaken till skörbjugg och sjukdomen blev ett minne blott som ingen mera ens tänker på!
Dödligheten i perniciös anemi låg på 98 – 99% trots att man försökte bota sjukdomen med alla tänkbara läkemedel inklusive arsenik och kvicksilver. Man hade en palett på nästan 200 olika mediciner som användes mot sjukdomen men verkan var inte speciellt bra eftersom nästan alla patienter dog. Det väckte en viss uppståndelse då en grupp forskare i början av 1900-talet kunde visa att man kunde bota motsvarigheten till perniciös anemi hos hundar genom att mata dem med rå lever. Argumentet mot leverkuren var att man har tillgång till en mängd mediciner och att det inte är rätt att skicka patienten till slaktaren runt hörnet. Tråkigt nog glömde man att patienterna trots de många medicinalternativen hade en extremt hög dödlighet. De patienter som trodde på rådet att de skulle springa till slaktaren och köpa färsk lever och äta den möjligast rå överlevde. Orsaken var att lever innehåller mycket vitamin B12 och brist på vitamin B12 kan ge perniciös anemi som obehandlad leder till döden.
Det finns också andra exempel men dessa två är nog för den här berättelsen. Eftersom jag sökte ledtrådar för kostrelaterade orsaker till cancer gjorde jag naturligtvis sökningar också på ovanstående bristsjukdomar för att eventuellt få grepp om något återkommande ”mönster”.
”Sjukdomen var ett mycket allvarligt problem under européernas upptäcktsresor från 1400-talet, då tillgång till C-vitaminrik föda var begränsad. Femtio procent eller mer av sjömännen kunde dö av skörbjugg under en expedition. Den engelske marinläkaren James Lind kunde 1747 visa att juice från lime botade skörbjugg. Limejuice blev snabbt obligatoriskt på engelska flottans fartyg, och ledde även till engelsmännens öknamn limey.”
Tandkött som angripits av skörbjugg (från Wikipedia)
Om C-vitaminets betydelse sägs det:
”Vitamin C behövs för att proteinet kollagen, som finns i huden, ska bildas normalt. Vitamin C behövs som reducerande medel då molekylärt syre används för att hydroxylera prolin och lysin så att kollagenfibrerna skall kunna korslänkas till varandra. Allvarlig brist av vitamin C leder således till att mängden kollagen i bindväven minskar och blir av dålig kvalitet.”
Om förekomsten av skörbjugg sägs det:
”Skörbjugg är en bristsjukdom som uppstår till följd av för lågt intag av vitamin C. Trots att det ofta betraktas som ett glömt, historiskt problem eller som ett tillstånd som bara drabbar fattiga personer, är det fortfarande en realitet i västvärlden.”
Oops! Sjukdomen är efter mer än trehundra år fortfarande en realitet i västvärlden? Var förekommer då skörbjugg idag?
”Riskgrupper att utveckla skörbjugg är i första hand människor med otillräckligt intag av vitamin C, till följd av dålig kosthållning, ätstörningar, alkoholism, narkomani. Ämnesomsättningssjukdomar och malabsorption kan orsaka skörbjugg. Tillståndet förekommer också hos kroniskt sjuka personer, personer som är inlagda på sjukhus, människor med psykiska störningar, och äldre.”[1][2]
Symptomen på skörbjugg är:
”Det mest omtalade symptomet på skörbjugg är blödningar i tandkött; det senare utvecklas i svåra fall till kraftig tandköttsinflammation och tandlossning, som kan omöjliggöra tuggning. I svåra fall tillkommer också muskelförtvining, extrem trötthet och förstoppning.
Innan det gått så långt kan dock huden uppvisa flera symptom. Hyperkeratos i hårsäckarna, små lokala blödningar vid hårsäckarna, och kroppshår som börjar bilda lockar eller böja sig, är några vanliga, tidiga tecken på C-vitaminbrist. Vid skörbjugg är det också lättare att få blåmärken.”[2][3]
Personen jag nämnde om ovan hade inga egna tänder varför antagligen tandsymptom inte gick att se … däremot kunde man tydligt periodvis se en extrem trötthet, stora blåmärken som uppträdde ”utan orsak” på olika delar av kroppen, svårartad förstoppning som krävde sjukhusvård och muskler som blev så svaga att patienten inte utan hjälp kunde sätta sig upp i sängen. På slutet kunde man se ”blodsvettning” där det slumpmässigt blödde på huden utan synliga sår.
Min personliga tolkning är att det här var ett klart fall av skörbjugg som sjukvårdssystemet totalt missade trots att patienten var många månader på sjukhus. En åldring förväntas vara svag och sjuk och då finns det ju inte någon orsak till att försöka hitta orsaken till symptomen.
Varför har jag skrivit det här inlägget?
Jag har skrivit den här artikeln för att göra åldringarnas stödpersoner uppmärksamma på att det kan vara skäl att titta noga på vad åldringar äter i verkligheten. Färdig fabrikslagad mat är inte nödvändigtvis det bästa för en åldring också om det kombineras med en tomatklyfta och några tunna skivor gurka. Min uppfattning är att det skulle löna sig att lägga till en liten dos C-vitamin i medicinarsenalen även om antalet mediciner i värsta fall ökar från 20 till 21. C-vitamin är extremt svårt att överdosera och vitaminen är billig. Det finns ingen anledning över huvudtaget att ge åldringar skörbjugg i vår upplysta värld!
Vi lever i en intressant värld. Pengar betyder alltid mycket mer än människoliv. Om en medicin inte kan patenteras d.v.s. tillverkaren kan inte få lagligt monopol på den så finns det ingen anledning att tillverka den även om dess effekt är hur bra som helst.
Den här videon är vämjelig och visar tydligt på den oheliga alliansen mellan medicinska storföretag och myndigheter. Notera att likheterna med myndighetsaktiviteten för att förbjuda Amygdalin. Skillnaden är att man lyckades förbjuda Amygdalin medan Antineoplaston inte gick lika lätt att sopa under mattan. Det obehagligaste är att människoliv tydligen inte har någon som helst betydelse … det är endast storföretagens pengar som är viktiga.
Om nedanstående video innehåller ens en liten gnutta sanning kan man med rätt fråga sig om de verkliga kvacksalvarna hittas inom skolmedicinen.
Den ”heliga gralen” gällande bot för cancer är att hitta en medicin som endast angriper cancer utan att överhuvudtaget påverka övriga celler negativt. Varje år undersöker man en stor mängd nya kemiska föreningar som kunde användas som cellgifter vid cancerbehandling och varje år konstaterar man att mängder av lovande mediciner trots allt inte var så bra eller så har de den tråkiga bieffekten att man nog får bort cancern men att patieten dör stax efterår vilket ju inte är riktigt önskvärt.
Inledning och bakgrund
Det finns många åsikter om vad som förorsakar cancer. Man har inom skolmedicinen satsat något hundratal miljarder dollar på att hitta en genetisk orsak till cancer. Den gängse uppfattningen inom skolmedicinen verkar vara att cancer uppstår slumpmässigt till följd av slumpmässiga genetiska förändringar i någon cell med resultatet att cellen börjar dela sig okontrollerat. Då en grupp celler delar sig okontrollerat så uppstår det en svulst/tumör som beroende av var den befinner sig kan skada individen på olika sätt. Jag är inte här intresserad av vilka skadorna kan vara.
Om cancer uppstår till följd av slumpmässiga genetiska skador bör olika cancerformer ha väldigt lite med varandra att göra eftersom grunden antas vara genetiska mutationer. Det visar sig dock att det finns vissa gemensamma egenskaper hos många (alla?) cancerformer som gör att man kan använda dessa egenskaper för diagnos och detektering av cancer. En spännande egenskap är att cancer verkar ha en omåttlig aptit på socker. En cancertumör använder upp till 15 – 16 ggr mera socker än en normal cell. Sockret används dessutom extremt ineffektivt så att det bryts ner anaerobt (utan syre) till mjölksyra i stället för att brytas ned till vatten och koldioxid. Eftersom svulsten ger ifrån sig stora mängder mjölksyra så kommer halten av mjölksyra i blodet att stiga vilket kroppen tolkar som on den utsatts för en extrem fysisk ansträngning d.v.s. mjölksyran gör att kroppen uppfattar sig som extremt trött. Mjölksyran förs av blodet till levern där den behandlas så att det av den produceras socker … som tumören kan använda.
Hur vet vi att en tumör har en våldsam aptit på socker? Dagens medicin använder sig av tumörens aptit på socker för att detektera var det finns tumörer. Man ger patienten en dos socker märkt med någon lämplig radioaktiv isotop. Man kan efter en stund scanna av hela patientens kropp och de platser där man hittar koncentrationer av radioaktivt socker är platser där det sannolikt finns en tumör.
Området runt tumören och i tumören tenderar att ha en dålig syrsättning och vävnaderna är surare d.v.s. har ett lägre pH än omgivningen.
Vi vet med säkerhet att den genetiska förklaringen till cancer åtminstone inte kan vara hela förklaringen eftersom vissa virus både hos människor och djur ökar risken för specifika cancerformer. Det finns också åsikter om att cancer eventuellt kunde vara resultat av en svampinfektion. En representant för den här synen är bl.a. den kontroversiella italienska läkaren Simonchelli som något tillspetsat konstaterar att all cancer är svamp …
Var hittar vi organismer som har en motsvarande sockeranvändning som en cancersvulst? Det visar sig att olika typer av svampar, mögel och vissa bakterier har en förkärlek för en sur miljö med begränsad tillgång till syre. De här organismerna utsöndrar ofta kraftiga gifter som används för att hålla andra bakterier borta genom kemisk krigföring. Ett välkänt exempel är penicillin som utsöndras av svamp/mögel och som dödar eventuella konkurrerande bakterier. Eftersom svamp och mögel lever på socker och med socker besläktade ämnen t.ex. cellulosa i trä så har de här organismerna en förmåga att producera enzymer som bryter loss sockergrupper ur olika kemiska föreningar. Ett sådant enzym är beta-glucosidas som bryter loss två sockermolekyler från ett större komplex.
Hur ta död på cancer
Om man antar att cancern är beroende av stora mängder socker så verkar det naturligt att behandla en cancertumör med ett ämne där man har kopplat ihop några sockermolekyler (lockbete) med något lämpligt cellgift. Om man kan lura en cancercell att ta upp kombinationsmolekylen eftersom den innehåller socker och lura cellen att bryta loss sockret så kommer gifterna att frigöras och i bästa fall så dör cancercellen. Finns det någon lämpligt kemiskt komplex som skulle ha de här egenskaperna?
Det visar sig att ett stort antal olika fruktkärnor innehåller varierande mängder av ämnet Amygdalin som består av två sockermolekyler kopplade till en cyanidgrupp och benzaldehyd. Båda de senare är giftiga och dessutom förstärker gifterna varandra.
Hur förväntas då amygdalin fungera? Man antar att amygdalin förs runt i kroppen med blodet och cancerceller kommer att detektera att Amygdalinet innehåller två sockergrupper! Amygdalinmolekylen dras in i cancercellen som använder självproducerat beta-glucosidas till att bryta loss sockret från Amygdalinet. Resultatet är att det samtidigt frigörs cyanid och benzaldehyd vilka förgiftar cellen så att den aktiverar apotosis d.v.s. programmerad celldöd. Normala celler producerar inte det behövliga enzymet beta-glucosidas och kan följaktligen inte bryta loss sockret och aktivera giftlasten. Amygdalin är således inte giftigt för normala celler.
Mekanismen bakom hur Amygdalin fungerar verkar mycket lättförståelig och extremt effektiv. Vi har ett ämne som i huvudsak påverkar endast cancervävnad utan att skada friska celler. Finns det då belägg för att Amygdalin kan fungera som cancermedicin?
Det visar sig att det finns ett folk, Hunzas, i Himalaya som ofta lever till långt över hundra år. Denna folkgrupp har fram till vår tid varit totalt förskonad från cancer, varför? Nyckeln torde vara att människorna i denna folkgrupp odlar mycket apprikos och antalet apprikosträd är en mätare på en människas rikedom. Människorna här äter inte bara fruktköttet utan de bryter upp nöten inne i frukten och äter fröet … som är mycket rikt på Amygdalin. Hunzas kan äta upp till 70 – 80 aprikoskärnor per dag utan några biverkningar annat än att cancer är okänt och att människor lever till en hög ålder.
Varför används inte Amygdalin av läkare
Amygdalin har undersökts från 1950-talet fram till ca. 1970 då ämnet i USA efter framstötar från läkemedelsindustrin förbjöds. Fram till ca. 1970 publicerades ett rätt stort antal rapporter över mycket lyckad cancerbehandling med amygdalin. Efter detta har man betonat att Amygdalin innehåller cyanid och således bör vara ett dödligt gift … detta motsvarar en situation där man säger att vanligt koksalt NaCl innehåller klor (klorgas användes som stridsgas under första världskriget) och således bör salt vara extremt farligt … vilket är total smörja.
Det är ett känt faktum att man inte kan äta ett stort antal aprikoskärnor på en gång utan att bli sjuk! Orsaken är att vi i tarmen har bakterier och svamp som kan producera beta-glucosidas som alltså frigör cyanid i tarmen. Stora mängder cyanid är inte bra … det är ett dödligt gift! Lösningen är enkel. Man börjar äta aprikoskärnor försiktigt i små mängder t.ex. en kärna på morgonen och en annan på kvällen. Följande dag ökar man dosen om inga biverkningar uppträder. Man kan då ta t.ex. en kärna tre gånger under en dag (tuggas). Under några dagars tid höjer man successivt dosen tills man når den önskade nivån. Resultatet är antagligen att tarmfloran påverkas så att bakterier/svamp som kan frigöra cyanid minskar och då minskar samtidigt mängden i tarmen frigjord cyanid. I stället kommer Amygdalin in i kroppen och börjar småningom nå cancern.
Det är intressant att notera att demoniseringen av Amygdalin/aprikoskärnor helt tydligt är en bluff avsedd att förhindra att Amygdalin används som cancermedicin. Hur vet man det? Jag har inte cancer men jag har av rent intresse provat på att tugga på aprikoskärnor. Jag har idag kommit upp till ca. 30 kärnor per dag vilket enligt skolmedicinen motsvarar ca. 50 mg cyanid … samtidigt är detta en LD50 dos där 50% av de individer som utsätts för en sådan dos dör 😉 . Slutsatsen är naturligtvis att skolmedicinens påstående att amygdalin snabbt bryts ner i tarmen inte kan stämma. Om amygdalin snabbt skulle brytas ner skulle jag ha råkat ut för akut cyanidförgiftning men jag lever och mår mycket bra.
Hur kan man påverka cancerns tillväxt
Vi såg ovan att en cancersvulst har följande egenskaper:
Cancern har en extrem aptit på socker
Tumören och området kring den är dåligt syresatt
Tumören och området omkring den är surare än friska vävnader
Ovanstående ger en rätt självklar metod för att minska tumörens tillväxt och i bästa fall eliminera den helt.
Steg 1.
Sätt tumören på svältkur genom att möjligast kraftigt minska på allt intag av socker och andra snabba kolhydrater såsom vitt mjöl, vitt bröd etc. Socker och kolhydrater byts ut mot grönsaker som är fattiga på kolhydrater och energin tas i stället från ett ökat fettintag. Notera att t.ex. kokosfett innehåller fettsyror som kroppen kan använda direkt i stället för det vanliga bränslet socker. Den diet som behövs kallas low carbon high fat.
Steg 2.
Balansera upp kroppens pH. Blodets pH hålls hela tiden vid pH 7,35 – pH 7,45 eftersom detta är livsviktigt då andningen kräver att surheten ligger inom detta intervall. Många menar att blodets mycket stabila pH betyder att kroppen alltid kan reglera pH och att all yttre hjälp är båg. Situationen är dock den att kroppen för att hålla blodets pH på en korrekt nivå tar buffertämnen där de finns att tillgå från andra delar av kroppen bl.a. benstommen. Andra organ har inte lika stringenta krav på pH och överlever även om pH sjunker betydligt. Man kan hjälpa upp situationen genom att t.ex. dricka vatten med små mängder tillsatt matsoda (1/2 tesked på ett glas). Det är skäl att inte överdriva detta eftersom stora mängder matsoda kan ge upphov till njursten baserade på calcium … på samma sätt som ett lågt pH värde (surt) kan ge stenar av urinsyra. Den gyllene medelvägen gäller som alltid. Om pH regleringen fungerar så blir livsmiljön sämre för cancersvulsten vilket ger immunsystemet bättre möjligheter att rå på den … detta är åtminstone resonemanget.
Steg 3.
Börja äta aprikoskärnor, eller äppelkärnor eller andra kärnor som innehåller vettiga mängder Amygdalin. Kärnorna skall tuggas eller mosas for att amygdalin skall kunna tas upp av kroppen. Kärnor som innehåller amygdalin smakar bittert. Sockermolekylerna fungerar som lockbete som lockar cancercellen att ta in amygdalinmolekylen. Cancercellen har tillgång till ett enzym, beta-glucosidas, som bryter upp amygdalinet i socker och gift vilket skapar kaos i cancercellen som dör.
Notera att man i nedanstående länk anger att LD50 för cyanid via födan ligger på 50 – 200 mg. Det här visar helt klart att Amygdalin inte uppför sig som cyanid. Jag har utan problem, alltså inga som helst symptom, ätit över 30 aprikoskärnor. Dessa aprikoskärnor bör i medeltal motsvara ungefär 50 mg cyanid om man antar att kroppen genast bryter ner dem. Varför har jag inte blivit akut sjuk om den medicinska propagandan är korrekt. Notera att mycket större doser än 30 kärnor är möjliga utan bieffekter. Slutsatsen är att kroppen normalt inte bryter ned amygdalinet så att fri cyanid uppstår annat än i början av en kur då det kan finnas bakterier i tarmen som producerar det enzym som behövs för att låsa upp amygdalinet. Då man påbörjar kuren med en mycket liten mängd aprikoskärnor så kommer man att slå ut de bakterier som producerar beta-glucosidas. Efter några dagar kommer inte längre cyanid att uppstå eftersom de behövliga bakterierna inte längre finns.
Jämför ovanstående vikipediaartikel med nedanstående rapport. Som konstaterar:
All agree that it is a characteristically harmless substance when administered intravenously under medical supervision and that orally, therapeutic dosages can be tolerated. On the other hand, they all report definite palliative and anti-tumor effects even in patients with cancer in terminal stages. Already mentioned are the great numbers of scientific studies which, in animals, have shown the antineoplastic effect of AMYGDALIN during the last 25 years. In this section, summaries of the results of the clinical studies performed by Dr. Ernesto Contreras Rodriguez and his associates at the Centro Medico y Hospital Del Mar, Playas de Tijuana, B.C.N., Mexico, are included …
Some 420 patients with cancer in advanced stages and 90 healthy volunteers were exposed to AMYGDALIN in intravenous dosages of up to 21g, or 2g orally, per day, tolerated perfectly without evidence of toxicity, acute or chronic (six month study). The palliative effect was apparent in those patients who were not able to tolerate any kind of conventional treatment.
Survival to twelve months and the median survival were better than those of the historic controls used for comparative analysis, both from the diagnosis and from the date of first treatment. When the results were compared with some of the better series reported using of radiotherapy and/or chemotherapy, the results with AMYGDALIN were as good, or better, according to the histopathologic type, stage and functional capacity (Karnofsky Performance Status). The survival to twelve months from the diagnosis was 55.25% (142 of 257 patients) and 34.63% from the first use of AMYGDALIN (89 of 257 patients). The median survival was 59.45 weeks from the diagnosis and 35.76% from the first dose of AMYGDALIN. Most other literature reports a median survival of 25 weeks for patients with inoperable lung cancer.
Ovanstående resultat kan med fördel jämföras med följande studie på möss som påstås visa att ämnet inte har någon som helst effekt. Det vore mycket intressant se om nedanstående försök är reproducerbart. Det här är den rapport som har använts av läkemedelsindustrin till att demonisera amygdalin. Hill & al.:
Experiment på råttor har gjorts för att bestämma det såkallade LD50 värdet d.v.s. den dos Amygdalin som leder till att 50% av råttorna dör. Resultatet var 530 mg/kg kroppsvikt då ämnet ges genom munnen. Motsvarande dos för en människa som väger 80 kg skulle då vara 42 g amygdalin/dag. Det är också intressant att se att man bestämmer LD50 dosen utan någon ”inkörningsperiod”. Varför gör man så? Alla alternativa användare betonar vikten av att långsamt öka dosen för att inte amygdalin skall ge bieffekter. Det är välkänt att dosen för intravenöst given amygdalin ligger mycket högre eftersom upplåsningsenzymet inte normalt bildas i kroppen.
Jag har jobbat rätt intensivt på att få Stradivarius #2 i spelskick till Suomen viulunrakantajats (Fiolbyggarna i finland) möte i Tammerfors den 11.10.2014. Fiolen är nu strängad och kontrollerad att åtminstone de viktigaste parametrarna är på plats d.v.s. korrekt stränghöjd, strängavstånd vid översadeln, strängavstånd vid stallet etc. Jag har avsiktligt låtit bli att göra några som helst akustiska justeringar eftersom jag vill ha en helt rå fiol med mig för demonstrationsändamål. Tanken är att provspela fiolen och betygsätta ljudet och därefter justera de grövsta felen i Tammerfors.
Så här ser fiolen ut idag.
Stradivarius #2 med sockergrund. Den rödbruna färgen kommer i huvudsak från det brända sockret.
Baksidan av Stradivarius #2. Den rödbruna färgen kommer från sockergrund.
Fiolens frekvensrespons mätt genom knackning på stallet från G-strängens sida har följande utseende:
Frekvenskurvan sjunker jämnt till ungefär 7 kHz och inga våldsamt dominerande toppar finns inom det nasala området 1000 – 2000 Hz.
Resultat och diskussion:
A0 d.v.s. Helmholzresonansen ligger på 267 Hz (standardvärde ca. 270 Hz).
B1- Huvudresonansen ligger på 411 Hz men då samplingsfrekvensen höjs ser man tydligt att det är fråga om en dubbeltopp med en betydligt lägre topp vid ca. 449 Hz. Vid den akustiska justeringen är avsikten att höja amplituden vid 449 Hz. Min gissning är att toppen vid 449 Hz samtidigt kommer att sjunka till mellan 235 och 240 Hz.
B1+ ligger på 520 Hz.
A1 ligger vid 455 Hz.
B0 ligger vid 241 Hz vilket är relativt lågt. Orsaken till att denna resonans ligger lågt är antagligen att jag använder Wittners utväxlade stämskruvar vilket gör att vikten ute vid stämskruvarna ökar med 20 g jämfört med konventionella stämskruvar.
Vi kan bara för att det är kul titta på hur fiolen idag uppför sig enligt Carleen Hutchins kriterier. Observera att alla inte nödvändigtvis är överens om att reglerna är allmängiltiga.
Hutchins rekommenderar att matcha B0 till A0. Vi ser att vi här har en dålig anpassning (241 Hz – 267 Hz). Jag antar att den lägre frekvensen kommer att stiga något då jag kapar stämskruvarna till rätt längd. Greppbrädan är för tillfället provisoriskt limmad för att den skall kunna tas av. Min gissning är att den slutliga B0 frekvensen med greppbrädan slutligt fastlimmad kommer att stiga till mellan 255 och 260 Hz vilket som jag uppfattar det är acceptabelt.
Skillnaden mellan B1+ och A1 borde för ett solistinstrument ligga på 60 – 90 Hz. Högre är bättre men mycket högre än 90 Hz kan göra instrumentet svårspelat. Stradivarius #2 ligger på 65 Hz d.v.s. i solistområdet. Min gissning är att sillnaden mellan B1+ och A1 kommer att stiga då lackytan hårdnar.
Skillnaden mellan B1+ och B1- borde ligga på 75 – 95 Hz. Ojusterat ligger Stradivarius #2 på 109 Hz vilket är alltför högt enligt Hutchins tumregler. Som jag noterade ovan så är B1+ en dubbeltopp. Då dubbeltoppen förstärks på den nuvarande dominerande toppens bekostnad så kommer B1- att stiga till mellan 420 Hz och 440 Hz. Erfarenheten säger att med instrumentet slutjusterat så ligger B1- på ca. 440 Hz vilket ger en differens på 80 Hz vilket då fyller kriterierna. Eftersom lacket blir styvare då det härdar kommer antagligen B1+ att stiga i viss mån vilket kan betyda att instrumentet efter några månader ligger på 80 – 85 Hz vilket är ok.
Skillnaden mellan A1 och B1- borde ligga på 0 – 16 Hz. I vårt fall får vi 44 Hz vilket ligger onödigt högt. Om toppen B1- justeras så att bitoppen dominerar (nu. 449 Hz) så kommer instrumentet att ligga korrekt enligt Hutchins tumregler.
För en tid sedan råkade jag stöta på en diskussion om grundning före lackering av en fiol. Det finns otaliga metoder och jag har experimenterat med flera olika system:
Betslack som är spritbaserat
Vattenbaserad betsfärg
På Maestronet diskuterade man användningen av bränt socker som färg och bas innan fiolen lackas. Socker är mycket nära besläktat med cellulosa och man kan anta att socker effektivt binds till trä och fyller porerna före lackering. Nackdelen kan eventuellt antas vara att sockerlagret är vattenlösligt … å andra sidan så kommer baslagret aldrig i kontakt med vatten eftersom det ovanpå kommer att finnas flera lager vattentätt lack.
Det är ofta betydligt effektivare att göra ett experiment än att spekulera om en metods för/nackdelar. Jag beslöt att utgå från mörk hushållssirap som jag försiktigt värmde i en kastrull så att allt vatten först avgick. Därefter fortsattes uppvärmningen så att sirapen/sockret långsamt blev mörkare och mera trögflytande … och hela huset luktade karamellbod i några timmar 🙂 . Då jag ansåg att färgen var tillräckligt stark lade jag försiktigt till vatten igen. Det gäller att vara mycket försiktig eftersom flytande socker är hett!
Den nedre halvan av fiolkroppen är färgad med bränt socker men inte ännu lackerad. Den övre delen har fått ett första mycket tunnt lager lack.
Fiolen har idag 6.10 fått fyra lager lack och resultatet ser mycket lovande ut. Det är helt möjligt att det här blir min framtida standardmetod för att grunda en fiol. Färgen och lystern under några lacklager är väldigt fin.
Larsil2009's Blog 