Att återskapa utdöda djur, är vi färdiga?

21/03/2013

Föredrag på TED talks av Stewart Brand

Jag råkade stöta på ett intressant föredrag på TED talks där Steward Brand diskuterar genetisk pånyttfödelse av ett antal utdöda djurraser.

Vår kunskap om genetik kombinerat med god teknik för att extrahera DNA fragmen och sedan sätta ihop dessa fragment igen är idag tillräckligt god för att vi skall kunna återskapa utdöda djurarter.

Det finns redan nu exempel på att man kunnat klona det sista levande exemplaret av en art och få fram ett levande nytt exemplar genom att använda en närbesläktad art. Motsvarande teknik kan sannolikt användas för att stegvis återskapa djurarter från vilka vi endast har DNA från skinn eller ben. Exempel på detta är Mammut, Vandringsduva mm.

Wikipedia: Vandringsduva (Ectopistes migratorius) var en nordamerikansk duva som utrotades i början av 1900-talet, genom jakt och habitatförstöring. Arten var en flyttfågel som uppträdde i enorma flockar i östra och centrala Nordamerika. En observation från 1866 i södra Ontario beskriver en flock som var 1,6 km bred, 480 km lång och tog 14 timmar att passera och uppskattningsvis omfattade 3,5 miljarder individer.[2] Om uppskattningen stämmer omfattade flocken förmodligen merparten av den totala populationen vid denna tid.[3][4]

Tanken är att utnyttja en närbesläktad duvart så att vandringsduvans DNA stegvis införs i den existerande duvans genom. Då en tillräckligt god kopia av orginalet har erhållits, observera att det helt naturligt förekommer stora variationer inom en art, är tanken att använda brevduvor för att lära de nya oerfarna individerna av vandringsduva hur de borde flytta. Tanken är således att försöka utnyttja en annan art till att programmera in ett önskat beteende i den återskapade arten. Processen för att återskapa vandringsduvan visas i bilderna nedan:

Fig. 1 Den närbesläktade bandskärtade duvan används som modell och dess genom modifieras så att ett genom identiskt med vandringsduva skapas.

Fig 2 Könsceller modifieras och befruktade ägg produceras med önskad DNA.

Fig. 3 Det befruktade konstgjorda ägget kläcks varvid man får en vandringsduva.

Fig. 4 Brevduvor används till en början för att visa de nyskapade vandringsduvorna hur de borde flytta. Det gamla beteendet måste inprogrammeras i den återskapade rasen för att också dess allmänna beteende skall bli korrekt.

Ett annat djur man aktivt jobbar med för att återskapa det är Uroxen.

Wikipedia:Uroxe (Bos primigenius) var ett stort oxdjur, numera utdött, som levde i Europa, Asien och Nordafrika. Tamboskap (Bos taurus) härstammar från uroxen.

Uroxen var betydligt större än de flesta varianter av nu existerande tamboskap. Mankhöjden var cirka 2 meter och vikten cirka 1.000 kg. För ungefär 8 000 år sedan domesticerades uroxen på flera platser. Uroxen ansågs som ett utmanande bytesdjur, vilket bidrog till utrotningen.

Den sista kända levande uroxen, en ko, dog 1627 i Jaktorówskogen i Polen.[1][2] Enligt uppgift skall ett dryckeshorn i Livrustkammaren i Stockholm vara tillverkat av hornet från den sista uroxen.[3]

Uroxen utmärktes av en lång, smal skalle med raka konturer och föga framträdande ögonhålor. Uroxen nådde en höjd över bogarna av omkring 1,8 meter. Under istiden förekom den endast i södra Europa, och först efter istiden utökades dess utbredningsområde över nordligare områden, och nådde då även Skandinaviska halvön.

Av bilder och beskrivningar som finns dokumenterade framgår, att uroxen saknade man och att hårets färg var svartbrun hos tjuren. Dess utbredningsområde omfattade Europa, Sibirien, Central– och främre Asien samt Nordafrika.

Under 1930-talet försökte bröderna Heinz och Lutz Heck i Münchens djurpark på uppdrag av Hermann Göring att rekonstruera uroxen genom ett medvetet avelsprogram som utgick ifrån ett flertal gamla oxraser, bland annat Skotsk höglandsboskap. Denna avkomma kallas ibland uroxar (se Heck-boskap), men trots att de påminner om hur uroxen såg ut, är de inte att betrakta som dess ättling mer än andra kor.[4]

Planerna är nu att utnyttja DNA från autentiska rester av uroxe för att återskapa ”riktig” uroxe. Man vill ha tillbaka Uroxen för att den antas ha en god inverkan på Europas skogar. Stora betande djur påverkar skogarna positivt.

Du kan lyssna på föredraget här.

Publicerat i Natur och biologi | Leave a Comment »

Om Malthus, Romklubben och sinande resurser

20/03/2013

Slogan: Malthus överförenklade, Resurserna kommer aldrig att ta slut!

Thomas Malthus (brittisk forskare och ekonom 1766 – 1834) skriver:

Kraften i befolkningen är så överlägsen kraften hos jorden att skapa levebröd för människan att förtidig död i någon form måste påverka den mänskliga rasen. Människans laster är aktiva och effektiva medel för depopulation. De är föregångare i en här av förstörelse och ofta sköter de om arbetet själv. Men om de mänskliga lasterna skulle misslyckas i detta utrotningens krig kommer sjukdomsperioder, epidemier att svepa fram i serier och eliminera tusental eller tiotusentals. Om resultatet fortfarande inte är komplett kan man se fruktansvärd svält i bakgrunden som i ett slag balancerar befolkningen och världens matresurser.

—Malthus T.R. 1798. An essay on the principle of population. Chapter VII, p61[1]

Fig. 1 En uppskattning av den mänskliga befolkningen genom historien. Bilden tagen ur Wikipedia.

Malthus konstaterar att en exponentiell folkökning, den må vara hur liten som helt under förutsättning att den är större än reproduktionsgränsen, alltid kommer att leda till en katastrof på grund av överbefolkning som leder till att resurserna tar slut.

Det är lätt att visa att Malthus skenbart har rätt. Antag att vi har två människor, vi kan kalla dem Adam och Eva ;). Antag att folkökningen är konstant och att den ligger på 2% per år. Hur lång tid behövs det då för att jordens befolkning skall nå 10 miljarder?

Befolkningen = Urspr_befolkning*(1 + (Tillv_procent/100)^t)

Man kan lösa värdet på t genom att ta logaritmen av uttrycket. Vi får då:

log(Befolkningen) = log(Urspr_befolkning) + t*log(1 + (Tillv_procent/100)))

Vi löser t ur detta uttryck och får:

t = (log(Befolkningen)-log(Urspr_befolkning))/log(1 + (Tillv_procent/100))

Vi lägger in de kända värdena och får:

t = (log(10 000 000 000) – log(2))/log(1.02)

= 1127 år

Om vi lägger in tillväxten 0.5% i stället blir situationen något bättre:

t = (log(10000000000) – log(2))/log(1.005)

= 4477 år

Vi kan tydligt se att befolkningstillväxten måste ha varit mycket lägre än 2% per år under största delen av den mänskliga historien eftersom vi annars inte ens skulle ha ståplatser kvar på jorden …

Malthus konstaterade också att alla teknologiska framsteg egentligen utgör en fälla som egentligen leder till att befolkningen snabbt växer så att de tilläggsresurser framsteget ger äts upp av den växande befolkningen.

Vilket är felet i ovanstående resonemang?

Felet är naturligtvis antagandet att tillväxten är exponentiell d.v.s. att tillväxten alltid sker enligt principen ränta på ränta.

Fig. 2 Befolkningstillväxtenfrån 1800- till vår tid (Wikipedia).

Vi ser att befolkningstillväxten inte är konstant utan den varierar mycket genom tiden. Lokalt kan befolkningstillväxten självklart vara mindre än reproduktionsgränsen. Detta leder till avfolkning.

Sammanfattning:

Malthus skräckscenarier bygger på antagandet att vi har en exponentiell befolkningstillväxt. Detta antagande verkar entydigt vara fel. Under långa tidrymder är befolkningstillväxten inte exponentiell.

Om sinande resurser, hur man tänker fel

Om man utgår från Malthus antagande om en exponentiell befolkningstillväxt så är det ”självklart” att de livsnödvändiga resurser mänskligheten behöver måste ta slut. Vi såg i exemplet ovan att en t.o.m väldigt liten årlig folkökning på relativt kort tid exploderar i en ofantlig befolkning.

I min ungdom i slutet av 1960-talet talade man mycket om att t.ex. silvret skulle ta slut. Jag var mycket intresserad av fotografering men jag valde delvis bort detta yrke eftersom det var lätt att se att silverresurserna skulle ta slut i den nära framtiden 😉 . Uppfattningen visade sig vara entydigt fel … först genom att stigande silverpriser snabbt ledde till att återvinning av silver från fotovätskor blev lönsamt. I slutet av 1990-talet såg vi en stor förändring i fototeknologin, på några år skedde en övergång från filmbaserad fototeknik till digitalteknik som var oberoende av silver.

Nedan ges några exempel på förutsägelser som har visat sig vara grovt felaktiga:

Paul Ehrlich en förgrundsgestalt i den gröna rörelsen skrev 1968 boken ”The Population Bomb” där han konstaterade att man hade förlorat slaget om att föda mänskligheten och att det snart skulle vara brist på mat i USA. På 1970-talet kommer hundratals miljoner att svälta ihjäl och på 1980-talet kommer de flesta av världens resurser att vara uttömda. Han förutspådde att 65 miljoner amerikaner skulle dö i svält mellan 1980-1989 och att USAs befolkning fram till 1999 skulle minska till 22.6 miljoner (d.v.s. mindre än en tiondel av befolkningen idag).

Med facit på hand ser vi att dessa domedagsförutsägelser helt saknade grund. Man kan inte blint extrapolera kortvariga trender in i framtiden.

Paul Ehrlich: ”År 2000 kommer Storbrittanien att helt enkelt vara en liten grupp fattiga öar bebodda av 70 miljoner hungrande människor … om jag skulle vara en spelare, skulle jag t.o.m. sätta pengar på att England inte existerar år 2000.” Paul Ehrlich, Tal vid British Institute for Biology i september 1971.

Med facit på hand ser vi att dessa domedagsförutsägelser helt saknade grund.

Romklubbens ”Limits to Growth” (Tillväxtens gränser 1972) förutsade att guldet skulle ta slut 1981, kvicksilver och silver 1985, tenn år 1987, zink år 1990, olja år 1992 och koppar och naturgas 1993. Man konstaterade också att världen endast hade kvar aluminiumresurser för 33 – 49 års förbrukning vilket betydde att att dessa resurser skulle ta slut mellan 2005 och 2021.

Igen ser vi att förutsägelserna helt saknar grund. Inte ett enda av dessa råmaterial har tagit slut och det verkar inte sannolikt att de kommer att göra det heller.

Påstående: År 1974 meddelade Us Geological Survey att med ”1974 års teknologi och 1974 års pris” USA endast har 10 års reserver av naturgas kvar.

Vad hände? År 1990 konstaterade The American Gas Association att tillgångarna till gas är tillräckliga för de närmaste 1000 – 2500 åren.(Julian Simon, Population Matters. New Jersey: Transaction Publications, 1990): p. 90.

Vad gick fel?

Grundproblemet med alla ovanstående förutsägelser är att man blint extrapolerar en exponentiell utveckling man tycker sig se … långt in i framtiden. Men hur uppför sig verkligheten?

Fig. 3 Verkliga system är inte exponentiella utan följer något man kunde kalla en S-kurva. Utvecklingen startar från en lägre nivå och genomgår en relativt snabb förändring. Då populationen ökat tillräckligt minskar tillväxten.

Problemet med exponentiell tillväxt är mycket välkänt i affärsvärlden. Då man introducerar en ny revolutionerande produkt kommer man till en början att se något som påminner om exponentiell tillväxt för produkten. Efter en kort tid hakar konkurrenter på och tillväxten minskar. Efter ytterligare några år är produkten mogen och marknaden är konstant. Till slut blir produkten gammalmodig och försäljningen sjunker.

Fig . 4 En typisk produktcykel. Ingen vettig marknadsförare extrapolerar situationen vid introduktionen hundra år mot framtiden med antagandet att den exponentiella tillväxten håller i sig.

De globala vattenresurserna

Under de senaste årtiondena har vi sett en allt kraftigare press från politikerhåll inkluderande FN organisationer att spara vatten. Den intressanta frågan är varför?

Då man studerar de naturliga globala vattenresurserna ser man tydligt att förbrukningen på vissa områden överstiger hastigheten med vilken resurserna förnyas.

Några exampel:

Vattenanvändningen i mellanöstern är så hög att en stor del av flödet i Jordanfloden används för bevattning. Man har spekulerat om t.o.m. krig över vattenresurserna.

Vattenanvändningen i Kina har till följd av en ökande befolkning och stigande levnadsstandard ökat. På många områden tas så mycket vatten ur brunnar för mänsklig direkt konsumption och för bevattning att grundvattennivån har sjunkit med upp till hundra meter. Situationen uppfattas som kritisk.

Politikerna för kraftfullt fram behovet att spara vatten, något man intressant nog också gör på områden där det inte är vattenbrist (ex. Norden). Sparande de-growth har blivit modebegrepp!

Har vi verkligen vattenbrist?

Den viktigaste detaljen vi bör notera är att inget vatten på jorden förbrukas. Vattnet som rinner i en flod kan renas många gånger för mänsklig konsumtion under färden ut till havet. En del av vattnet kommer att avdunsta antingen direkt eller indirekt via användning i jordbruket för bevattning. Allt vatten som avdunstar faller ner som regn, antingen på land eller i havet. Ingenting försvinner!

Då vi betraktar den jord vi lever på ser vi att ungefär 70% av ytan är täckt av hav, hav som innehåller 96.5% rent vatten. Vi har tillgång till flera teknologier som alla tillåter oss att avsalta havsvatten till en relativt låg kostnad.

Exemplet ovan hänvisar till situationen i mellanöstern där stora delar av landområdena är täckta av öken eller halvöken. För att använda dessa områden för jordbruk eller bosättning krävs tillgång till vatten. I Israel har bristen på naturliga vattenkällor hanterats så att en allt större del av det vatten samhället behöver produceras ur havsvatten genom avsaltning. Priset per kubikmeter avsaltat vatten ligger idag på ca. 50 cent vilket kan jämföras med vattenpriset i Esbo som inklusive hanteringskostnader ligger på ungefär 5 Euro per kubikmeter. Vi ser alltså att även om vi skulle upptäcka att våra egna naturliga vattenresurser skulle ta slut så skulle vi kunna producera allt vatten på konstgjord väg utan att priset i nämnvärd grad skulle påverkas.

Produktion av avsaltat vatten på olika håll i världen:I Israel producerar avsaltningsanläggningen i Ashkelon idag mellan 15000 och 16000 kubikmeter vatten per timme. Detta motsvarar ungefär 4 kubikmeter i sekunden. Landet har tre avsaltningsanläggningar av ungefär denna storlek. Om vi skulle pumpa denna vattenmängd i Jordanfloden skulle vi producera en flod som är 12 meter bred och en meter djup med strömningshatigenten en m/s.

I praktiken producerar Israel idag mera vatten än det naturligt utan mänsklig påverkan skulle rinna genom Jordanfloden.

Motsvarande stora avsaltningsanläggningar finns på den Arabiska halvön men också många öar i världshaven saknar egna vattentillgångar och är beroende av avsaltat vatten.

Tillgång till metaller

Det finns ingen riska att vi under överskådlig framtid kommer att få slut på grundläggande metaller såsom järn och aluminium. Resurserna är helt enkelt astronomiska (ca. 8% av jordskorpan är aluminium). Man känner till nya något mindre rika fyndigheter som blir lönsamma att utvinna om priset skulle stiga. Problemet är främst att metaller ännu är väldigt billiga att utvinna.

Man hör ofta ett påstående att t.ex. kärnkraften inte är någon lösning på mänsklighetens energiproblem eftersom Uranet tar slut inom några år, detta är en grov missuppfattning. De Uranresurser man då hänvisar till och som således kan ta slut är extremt rika d.v.s. andelen uran i förhållande till omgivande värdelöst material är hög.

Bränsleprisets andel av priset på el producerat i ett kärnkraftverk är några procent, resten är kapitalkostnader. Detta betyder att vi utan problem kan tillåta uranpriset att mångdubblas utan att elpriset trots detta stiger speciellt mycket. Det är intressant att notera att det finns teknik att utvinna uran löst i havsvatten som blir lönsam om priset stiger i någon mån. Uvinning av uran ur havsvatten ger oss en uranresurs som räcker i miljoner år.

Metaller i platinagruppen

Platina och med platina besläktade metaller används i stor utsträckning i industrin som katalyter i kemiska processer. Den för vanliga människor mest bekanta användningen är i katalysatorn i personbilar. Andra användningsområden är t.ex. hårdskivor för datalagring i datorer där det visar sig att ett ytterst tunt platinaskikt på skivorna ökar datalagringskapaciteten i hög grad.

Varifrån skall man få mera platina då efterfrågan ökar?

Det visar sig att det finns magrare platinaresurser som blir lönsamma om priset stiger. En intressant källa som idag inte är speciellt välkänd är att det med dagens teknik börjar bli lönsamt att utvinna platina, palladium, guld, iridium och nickel i rymden. Vi känner ett tusental asteroider som har banor som för dessa kroppar nära jorden. Varje nära jorden asteroid utgör ett stort hot eftersom en kollision med jorden motsvarar att man spränger tiotusentals eller hundratusentals atombomber. Vi såg resultatet av en liten träff i Tjeljabinsk i Ryssland där en meteorit som uppskattades vara 17 meter i diameter gav upphov till en tryckvåg som söndrade fönster i sex städer och skadade ett tusental människor i form av splitter. Av denna stenbumling kom endast smått grus ned till markytan eftersom den i huvudsak brann upp uppe i atmosfären.

Om människan börjar använda nära jorden asteroider som råvarukällor så har vi en vinn – vinn situation. Å ena sidan får vi tillgång till ofantliga råvaruresurser i rymden. Å andra sidan eliminerar vi på sikt ett ofantligt hot mot mänskligheten genom att lära oss kontrollera och eliminera asteroider som kunde träffa jorden och i värsta fall slå ut vår civilisation.

På National Space Societys sidor finns mycket intressant information om planer på att utveckla industri i rymden och vilket värdet på råvaruresurserna i rymden kan tänkas vara.

Man hittar mycket intressant information om asteroider som råvaruresurs på adressen http://www.nss.org/settlement/asteroids/ .

Den gemensamma nämnaren är att det verkar självklart att resurserna inte kommer att ta slut gällande något kritiskt material på jorden under överskådlig tid. Tiden verkar däremot vara inne för att börja utvinna resurser i rymden vilket gör att pressen på jordiska resurser minskar.

Att bygga upp en industribas i rymden och mänskliga stora bosättningar i rymden leder samtidigt att mänskligheten helgarderar sig mot framtida hot från rymden. Alla ägg ligger då inte längre i samma korg vilket betyder att sannolikheten för att mänskligheten utrotar sig själv elimineras.

Intressanta källor på engelska:

There Is No Shortage of Stuff

Endless oil

http://www.nss.org/settlement/menu.html
http://www.nss.org/resources/menu.html

Publicerat i Resurser | Leave a Comment »

Koldioxidomsättningen i atmosfären

19/03/2013

CO2 (koldioxid) omsättningen i atmosfären

Denna artikel bygger på ett föredrag av professor Murry Salby professor i klimatvetenskap vid Macquarie Universitetet. Jag har lagt in vissa egna kommentarer i texten.

Du kan titta på föredraget (ca. 30 min + 30 min frågor) på adressen

http://www.youtube.com/watch?v=YrI03ts–9I&feature=player_embedded

Den faktor som bestämmer inverkan från CO2 på en eventuell uppvärmning förorsakad av CO2 är den absoluta concentrationen CO2 i atmosfären, inte de mänskliga CO2 utsläppens storlek. Detta är en självklarhet.

Förändringarna i CO2 concentrationen är en följd av en kombination av förändringar i totala utsläpp i atmosfären, mänskliga och naturliga samt av förändringar i hur CO2 tas upp av koldioxidsänkor t.ex. världshaven.

Hur stor är kontributionen från naturliga källor och hur stor är den mänskliga andelen?

Fig. 1 Bilden visar hur CO2 concentrationen i atmosfären har ökat sedan 1830. Detta är en uppskattning men det är inte självklart att den är sann. Se Becks artikel i slutet av denna text (pdf).

De fyrkantiga punkterna är tagna från borrkärnor i is från Antarktis och trianglarna från mätningar på Mauna Loa från ungefär 1960 till vår tid. Förändringar i koldioxidhalten i atmosfären är en följd av förändringar i alla koldioxidkällor och sänkor. Det är inte självklart att den förändring vi ser i fig 1 är endast en följd av mänskliga koldioxidutsläpp. Mera om detta senare.

Fig. 2 Bilden visar förändringen i C02 i atmosfären (grön kurva) samt förhållandet mellan kolisotopen ¹³C och ¹²C.

På jorden har ungefär 99% av kolatomerna atomvikten 12 och ungefär 1% har atomvikten 13. Det visar sig att växtligheten genom fotosyntes använder ¹²C effektivare än ¹³C. Kombinationen av dessa två kurvor utgör bevis som pekar på observerbara mänskliga utsläpp av CO2. Fossila bränslen innehåller något lägre andel ¹³C än andra källor eftersom fotosyntesen fungerar som ett filter vilket leder till att förbränning av fossila bränslen sänker andelen ¹³C i koldioxiden i atmosfären.

De naturliga koldioxidkällorna är relativt dåligt kända och mängden koldioxid dessa källor ger ifrån sig beror av flera olika faktorer t.ex. molnighet, markens fuktighet samt på temperaturen.

De totala mänskliga utsläppen har uppskattats till ca 5 Gigaton per år. Detta kan jämföras med coldioxidemission på ca. 90 Gigaton från haven och ca. 60 Gigaton från växtlighet.

Observera att man helatiden poängterar ungefär eftersom alla mekanismer inte är kända. Detta betyder att även små förändringar i jordens tillstånd kan få till stånd betydande förändringar i CO2 halten i atmosfären, helt enkelt för att de naturliga källorna är så ofantligt mycket större än de mänskliga utsläppen. Om de naturliga källorna ger ifrån sig koldioxid som i likhet med mänskliga utsläpp är utarmat på ¹³C är det mycket svårt att skilja på naturliga och mänskliga utsläpp. I praktiken är endast de mänskliga utsläppen någorlunda väl kända eftersom man bokför hur mycket olja, kol etc. mänskligheten utvinner. Resten av utsläppen ren dimma d.v.s. grova uppskattningar.

Fig. 3 Kolomsättningen på jorden. Den mänskliga andelen är ca. 3%. Uppskattningen av de naturliga källorna är mycket grov och källorna dåligt kända.

Fig. 4 Satellitmätning av koldioxidhalten i atmosfären.

Man vet att koldioxiden i atmosfären är relativt väl blandad genom det globala vädret. Vind, stormar, lågtryck och högtryck blandar mycket effektivt atmosfären och jämnar ut olikheter på olika delar av jordklotet. Koldioxidhalten i atmosfären mäts idag från satellit. Satellitmätningar har gjorts under mindre än tio år. Resultaten är mycket intressanta och samtidigt oväntade. Då vi betraktar Fig. 4 lägger man märke till en mycket intressant detalj. De högsta koldioxidhalterna i atmosfären förekommer inte där man skulle vänta sig dem d.v.s. nära kända stora mänskliga utsläppskällor (Europa, USA och Kina) utan på områden med mycket liten ekonomisk aktivitet t.ex. ekvatorialafrika och ekvatorialsydamerika. Då vi söker områden med de lägsta koncentrationerna (blått) finner vi kalla områden i norr exempelvis Norden och Canada samt höga (kalla) bergsområden. Hur är det möjligt att de högsta CO2 concentrationerna d.v.s. där stora utsläppskällor finns ligger på områden där människan släpper ut väldigt lite koldioxid? Observera dock att skillnaderna mellan olika områden är relativt små d.v.s. kring 5% vilket betyder att atmosfären är relativt väl blandad.

Fig. 5 Coldioxidhalten mätt på Mauna Loa (Hawai). Observera årstidsväxlingarna som syns som en regelbunden vågrörelse på den streckade trendlinjen.

Koldioxidhalten i atmosfären har mätts med olika metoder sedan mitten av 1800-talet. Mätningarna gjordes till en början relativt sporadiskt. Sedan 1960-talet har kontinuerliga mätningar gjorts i laboratoriet vid Mauna Loa. Mauna Loa är inte helt oproblematiskt aftersom stora mängder CO2 frigörs från den närliggande vulkanen. Man anser dock att mätningarna är pålitliga.

Äldre uppskattningar av koldioxidhalten bygger på analyser av borrkärnir i is från både Antaktis (södra halvklotet) samt från Grönland (norra halvklotet).

Fig. 6 Årlig variation i CO2 koncentrationen i atmosfären. Observera hur halten ökar under vinterhalvåret på norra halvlotet för att sedan sjunka när det blir sommar. Observera att halten CO2 i början av året och i slutet av året är olika. Skillnaden motsvarar den årliga ökningen i CO2 koncentration.

Variationen i CO2 från år till år varierar rätt kraftigt. Orsakerna till variationerna är flera. Under vinterhalvåret på norra halvklotet ligger växtvärlden delvis i dvala och fotosyntesen förbrukar endast lite koldioxid. Då temperaturen sjunker kommer koldioxid att effektivt lösas i regnvatten, så länge vattnet inte är fruset (snö). Eftersom landmassorna på norra och södra halvklotet ör olika stora kommer sommaren på södra halvklotet inte att kompensera vintern på norra halvklotet.

Om vi klipper ut alla årliga cykler och justerar dem så att de har samma startpunkt så får man en bild av hur stora de årliga variationerna är.

Fig. 7 De årliga variationerna i CO2 koncentrationen sedan mätningarna inleddes på Mauna Loa.

Vissa år kan ökningen vara hundra procent högre än medeltalet, ibland ser man ingen ökning alls. Variationerna är alltså av samma storleksordning som den årliga förändringen. Eftersom variationerna är stora är det naturligtvis viktigt att förstå vad de beror på. Observera att variationerna i de årliga förändringarna är ungefär tre gånger större än medelökningen som man ser som skillnaden mellan januari till vänster i bilden och januari till höger i bilden ett år senare. Det är lätt att förstå att mycket små förändringar i de naturliga koldioxidkällorna/sänkorna helt kan dominera över den mänskliga komponenten som uppskattas till 3% av de naturliga källorna.

Det sätt en fysiker skulle mäta responsen hos systemet skulle vara att på konstgjord väg påföra en känd förändring och därefter mäta systemets respons. Problemet är att mänskligheten inte kan åstadkomma en tillräckligt stor förändring för att det skulle gå att göra mätningen. Vi kan helt enkelt inte släppa ut så mycket CO2 som det skulle behövas …

För att kunna göra experimentet måste moder natur hjälpa till. Vi har nu mätningar över mer än 30 år av olika parametrar som kan påverka CO2 emissionen. Vi kan använda data i Fig. 7 till att uppskatta variationer i CO2 de totala emissionerna. Resultatet blir då:

Fig. 8 Årlig emission av CO2 i atmosfären utgående från mätningar på Mauna Loa. Observera att förändringarna ligger nära den årliga förändring vi observerade tidigare. Vissa år är förändringen nära noll och andra år nästan tre gånger större.

Det är intressant att notera att de variationer vi ser i nettoemission inte alls ser ut som de variationer vi ser i de mänskliga utsläppen. De mänskliga utsläppen har följande utseende i Gigaton per år:

Fig. 9 De mänskliga koldioxidutsläppen.

Observera hur de mänskliga utsläppen växer mycket jämnt i proportion till befolkningstillväxten och en stigande levnadsstandard.

Observera hur fig 8 och fig. 9 or okorrelerade d.v.s. de är oberoende eller beroendet är mycket svagt. Detta betyder att nettoökningen i CO2 sker oberoende av de mänskliga utsläppen! År 1992 minskade CO2 utsläppen med 70%, vad hände då? Det visar sig att vulkanen Pinatubo 1991 fick ett mycket stort utbrott som mätbart sänkte den globala temperaturen. Resultatet var att mängden koldioxid som tillfördes atmosfären sjönk med 70% procent trots att de mänskliga utsläppen inte förändrades.

Åren 1997-98 ökade de globala CO2 utsläppen 200% vilket sammanfaller med en ytterst kraftig El Ninjo i stilla havet vilket höjde den globala temperaturen. De mänskliga utsläppen var igen i princip oförändrade.

Mätningar visar att förändringarna i koldioxidhaten i atmosfären är kopplade till förändringar i global temperatur och fuktighet. Det går att uppskatta dessa parametrar på följande sätt. Satellitmätningar ger en pålitlig bild av den globala temperaturen utan störningar från t.ex. markbebyggelse som lokalt kan störa markmätstationer. Klimatmodeller kopplade till mätningar kan uppskatta förändringar i fuktigheten. Då man ritar upp förändring i ytförhållanden till de totala emissionerna får man:

Fig. 10 Korrelation mellan temperatur/fuktighet och CO2 emission. Observera att korrelationen är mycket god.

Om vi nu tittar på hur koldioxidemissionen varierar i förhållande till markytan och lägger till variationerna i ¹³C som vi såg i början av presentationen så får vi igen ett mycket intressant resultat:

Fig. 11 Variationen i ¹³C är i motfas i förhållande till ökningen av CO2 i atmosfären och i motfas till variationerna i jordens ytskikt.

Bilden indikerar tydligt att förändringarna vi ser i CO2 koncentration i atmosfären inte är en följd av mänskliga utsläpp utan en följd av naturliga processer! Jämför med fig. 2 som visar att den mänskliga signaturen är den sjunkande andelen 13C medan fig. 11 tydligt visar att den atmosfäriska CO2 koncentrationen beror av andra än mänskliga faktorer. Man bör komma ihåg att t.ex. små temperaturvariationer i havet, eller stora mängder koldioxidrikt bottenvatten som värms upp vid ytan kan avge ofantliga mängder koldioxid som har en större andel ¹³C än i de mänskliga utsläppen. De blå kurvorna är som första approximation endast temperatur.

Ur ovanstående mätningar d.v.s. förändring i totalkoncentrationen CO2 kombinerat med variationen i 13C kan man uppskatta hur stor del av förändringen i CO2 koncentration som kommer från naturliga källor Resultatet blir:

Fig. 12 Den cirkulationsberoende förändringen i CO2 koncentration. I huvudsak beroende av temperaturen.

Hur överensstämmer detta med mätningar från Mauna Loa? Vi kombinerar den naturliga komponenten i fig. 12 med mätvärden av CO2 från Mauna Load. Resultatet blir:

Fig. 13 Ökningen i CO2 från naturliga källor tillsammans med mätningar från Mauna Loa. Den nedre bilden visar förändring i ¹³C beroende av cirkulatioskomponenten (temperatur).

Vi ser att den mänskliga komponenten utgående från ¹³C är försvinnande liten och att atmosfärens CO2 koncentration helt domineras ov de stora naturliga CO2 källorna d.v.s. havet och markytan.

Varför är det viktigt att känna till hur CO2 halten beror av olika källor

Sedan slutet av 1980-talet då IPCC grundades för att studera hur människan påverkar klimatet. Observera att IPCCs uppgift inte var att först undersöka om människan påverkar klimatet, man ansåg detta vara självklart eller också var det ett politiskt val.

Den enda betydande faktor för klimatpåverkan från mänskligt håll är halten av den såkallade växthusgasen koldioxid i atmosfären.

Om man entydigt kan visa att den ökande halten koldioxid i atmosfären leder till en farlig temperaturökning
Om den ökande halten koldioxid i atmosfären i huvudsak är en följd av mänskliga utsläpp
Om koldioxidhalten idag är signifikant högre än under tidigare tidsepoker

Vi kan idag se att kopplingen mellan koldioxidhalt och temperatur är mycket svag och eventuellt i praktiken nonexistent. Detta är lätt att se eftersom koldioxidhalten har stigit kontinuerligt under många år medan samtidigt temperaturen inte har stigit. Om temperaturen är kraftigt beroende av koldioxidhalten bör en uppvärmningsplatå eller långsamt sjunkande temperatur under 15 – 20 år inte vara möjlig, men exakt detta är vad vi ser. Man kan tydligt se att koldioxidhalten med fördröjning följer temperaturen under tidigare tidsepoker. Fördröjningen är av storleksordningen 800 – 1000 år. Är den ökningen av koldioxidhalten vi ser idag delvis en följd av den medeltida värmeperiod som gjorde det möjligt för vikingarna att kolonisera Grönland?

Om kopplingen mellan å ena sidan de mänskliga utsläppen av koldioxid i atmosfären och den observerade koldioxidkoncentrationen är svag och dessutom kopplingen mellan koldioxidhalten och temperaturen är svag så är det självklart att inga av de åtgärder man på politisk väg tagit till för att hindra en temperaturstegring kommer att kunna ge mätbara resultat. Mätbara resultat betyder att den förändring klimatåtgärderna är så små att de helt drunknar i normal variation. Om åtgärderna inte är mätbara så betyder detta automatiskt att alla de hundratals miljarder man satsat på klimatet entydigt är bortkastade. Vore det inte då bättre att satsa pengarna på att bygga infrastruktur i utvecklingsländerna samt på goda rena energisystem i industriländerna. Vindkraft och solkraft är på grund av deras opålitlighet inte goda alternativ.

En god sammanfattning gällande mätning av koldioxidhalten i atmosfären finns här.

Publikation gällande CO2 mätningar

Publicerat i Global uppvärmning - klimat | Leave a Comment »

The water vole

19/03/2013

The water vole

When rowan

produces big clusters

we expect a cold winter

When clouds of unrest

are seen at the horizon

we expect hard times

When children

are terrified in the evening

the real face of our time is seen

–

Now the berries are ripe

and through the storm

the sound of boots

over memory’s tombstones are heard

while backs are bent

waiting for hits from rifle butts

by men in black

A wine press

is set up for the wine trodder from Edom

–

Expecting the winter

the water vole collects food

a big heap

preparing for the hunger

it’s simple wisdom points out for the future

while Man still is sleeping a final year

until the Golden calf and the Colossus

walk southward to slaughter

through beautiful towns

burned

but guarded by the eyes of death

below the surface of the sea

while the mantle of the wine trodder

is coloured red by sprinklings

when the hands of hate

are crushed

–
Then the old stars have fallen

from high positions

Then the sun of the west has lost

its obvious shine

and the moon

has banged its horns bloody

in the quest of power

The wine trodder’s vessel is overflowing

and surprised

Man awakes

–

The rowan berries cores that fell to the ground

germinate and grow into a forest

The wine that was trodden

ripens in a new vessel

The children that were terrified

have forgotten their tears

and the clouds of unrest

have passed

and the babies of the water vole

are playing at the edge of the field

–

Then messengers are sent

from country to country

to show a new spring awaiting humanity

There is a just law

governing the world

and the wind that makes waves in the growing fields
brings laughter

and fragments of words

in a language everybody understands

–

Then

it is said

he was young

when he died at an age of eighty

and the wolf

and the lion

link arms

with the sheep

Some words about the poem

A wrote the poem ”Vattensorken” /”The water vole” when the war in the Balkan area was at its peak. It felt like the insane violence would never end. The poem hints at similar hard times in Europe not very far in the past, I am thinking of Hitler’s and Stalin’s terror. The reader also probably recognizes that I use references to the time of the end in the Bible. The references to the Sun and the Moon shouldn’t be too difficult to understand.

Prophesies regarding ”the time of the end” tend to be taken very literally with stars falling from the sky destroying everything around us. The poem shows another possibly slightly surprising way of reading these texts based on a bahai point of view. Is it possible that perhaps ”the time of the end” already arrived, and passed, but humanity was so blind and blinded by its small every day’s problems that nobody noticed?

The picture is taken from ”pudlarpelargoner.blogspot.com”.

Publicerat i Material in English | 2 Comments »

Vattensorken

18/03/2013

Vattensorken

Då rönnbär
hänger i rikliga klasar
stundar kall vinter
Då orosmoln
skockas vid horisonten
stundar ofred
Då barn
gråter av rädsla om kvällen
ser man vår tidsålders verkliga ansikte

Nu är bären färdiga att skördas
och genom ovädret
hörs igen tramp av stövlar
över minnenas gravstenar
medan ryggar kröker sig
i väntan på slag
från svartskjortors gevärskolvar
En vinpress
ställs upp för Vintramparen
från Edom

Inför vintern
samlar vattensorken mat
hektolitervis
rustar för hungern
den i sin enkla visdom ser komma
medan människan ännu sover ett sista år
innan den gyllene kalven och kolossen
kan vandra söderut till slakt
genom vackra städer
som brunnit
men vaktas av dödens ögon
under havets yta
medan Vintramparens mantel
färgas röd av stänk
då hatets nävar
krossas

Då har de gamla stjärnorna fallit
från höga poster
Då har västerns sol förlorat
sin självklara glans
och månen
stångat sina horn blodiga
i maktbegär
Då har Vintramparens kärl flödat över
och förvånad
vaknar människan

__________

Rönnbärskärnorna som föll till marken
gror och växer till en skog
Vinet som trampades
mognar i nytt kärl
Barnen som grät av rädsla
har glömt sin gråt
och orosmolnen
har dragit förbi
Vattensorkens ungar
leker nere vid ängskanten

__________

Då går budbärare
från land till land
för att visa på en ny vår bland folken
Då råder lag
över jorden
och vinden som gör vågor i växande fält
för med sig skratt, fragment av ord på ett språk alla förstår
Då
sägs det
är den ung
som dör vid hundra års ålder
och varg och lejon
går i armkrok
med fåren

Dikten ”Vattensorken” skrev jag då kriget på balkan varje dag syntes på tidningarnas löpsedlar. Det kändes ofta som om det vansinniga våldet inte någonsin skulle ta slut. Dikten leker med hänvisningar till motsvarande svåra tider i Europa, jag tänker närmast på Hitlertysklands och Stalins terror. Läsaren ser säkert att jag också använder mig av bibliska hänvisningar till den yttersta tiden, delar av texten är ganska direkt lånad från bibeln. Hänvisningen till solen och månen torde inte vara svåra att förstå.

I den yttersta tidens profetior brukar man framställa tiden som extremt våldsam med ofantliga katastrofer som eventuellt uppslukar hela jorden och kräver att en ny och bättre jord skapas. Tolkningen av stjärnorna som faller från himlen bygger på bahaiidéer. Vi har tendenser att tolka alla liknelser väldigt bokstavligt. Dikten visar en möjlig tolkning/förklaring som kanske vid första påseende kan verka lite överraskande. Kan det t.o.m hända att de yttersta tiderna har kommit … och nu hör till det förflutna men att människorna har varit så uppfyllda av sig själv och så blinda att de inte ens har varit medvetna om det som skett.

Rönnbärsbilden är tagen från nätet från ”pudlarpelargoner.blogspot.com”

Etiketter: Budbärare, ejon, fåren, Kärl, lejon, Månen, Mognar i nytt kärl, Solen, Tidsålder, varg, Vintramparen
Publicerat i Poesi | Leave a Comment »

Hemsegling av Karlskrona Viggen Nr. 18 ”Myran” från Värmdö

17/03/2013

Då jag surfade på nätet våren 2009 hittade jag en intressant annons på Eniros vebbplats:
… Karlskrona viggen med en del småfix att gö… Län: Stockholm

Egentligen hade jag inga planer på att köpa mig en segelbåt eftersom jag år 2005 fick mitt självbygge en amerikansk sharpie ritad av Ted Brewer sjösatt. I början av sommaren diskuterade jag med mina bröder hur vi kunde göra vårt gemensamma sommarhem, där mina åldrande föräldrar bor, mera attraktivt för släktens ungdomar. Vi kom fram till att tillgång till en gemensam båt mitt i den åboländska skärgården kunde fungera som lockbete. I slutet av Juni råkade jag stöta på ovannämnda annons igen, båten var tydligen fortfarande osåld efter tre månader. Jag svarade på annonsen och fick det verifierat att båten fortfarande var osåld. Eftersom objektet verkade intressant kontaktade jag min dotter Daniela i Stockholm och bad henne och hennes man göra en fotoutflykt till Värmdö där båten låg i kärra på land. Jag gav en lång lista på detaljer jag ville att de skulle fotografera.

I början av juni strax före min semester fick jag en serie bilder som visade att det var en båt och inte ett vrak. Den största kända skavanken var ett knytnävsstort hål vid kölens främre knä efter en grundstötning.

Ny diskussion med bröderna, deltar de i kostnaderna för vinterförvaring lokalt i Korpo om jag köper båten? Svaret blev jakande och vi delar kostnaderna på fyra personer vilket betyder mindre än en tusenlapp (SEK) per person och år. Arbetet at ta upp/sjösätta båten överlåts till lokala krafter.

Jag kontaktade nu säljaren direkt och kom överens om att jag tar finlandsbåten (det heter naturligtvis ”sverigebåten” sett ur ett finskt perspektiv) och kommer över till Stockholm för att titta på båten. Om inget riktigt stort problem dyker upp lovade jag köpa den.

Jag lyckdes locka med en god vän Jarmo Karvonen på äventyret. Vi hade 2007 tillsammans ordnat ett seglingsläger för bahaiungdomar mellan 16 och 20 år (Googla på purjehdusvaellus om du vill titta på bilder eller använd http://patej.1g.fi/bahai/purjehdusvaellus2007/ ). De närmaste dagarna blev hektiska med anskaffning av tillbehör, polyester för reparation, linor av olika slag (förtöjning, ankarlina, fall, skot etc.) och ankare. Jag måste också synkronisera färden med min son Sebastian som råkade vara i Finland så att jag sponsorerade en Stockholmsresa för honom mot att han tog bilen hem på återfärden. Sebastian var mycket nöjd över möjligheten att träffa sin syster Daniela utan störande föräldrar.

Vi kom till Stockholm på kvällen den 14.7 och körde genast till Värmdö för att träffa säljaren Mathias. En snabb genomgång av båten visade att den i princip var frisk även om man kunde se att den stått på land en längre tid. Vi avtalade med Matias att jag köper båten och att jag följande dag reparerar kölskadan och att båten sjösätts onsdag kväll. Jag sköljde ur hålet i kölen med vatten innan vi åkte iväg.

På förmiddagen den 15.7 torkade jag först det skadade området i kölen med varmluftsblåsare och fyllde skadan med polyesterspackel och glasfiberväv på ytan. Jag fixar en snyggare lagning nästa vår då båten är på land. Eftermiddagen blev lite stressig eftersom jag hade glömt en plastpåse med en tjock bunt svenska kronor hos min dotter, betalningen för båten. Det blev en extra tur tillbaka till trakten av Globen och lite fika. Därefter raka spåret tillbaka till Värmdö där Mathias redan trampade omkring oroligt. Kranen nere vid Stavsnäs fanns tillgänglig endast fram till ca. kl. 17 och vi var ganska sena 🙂 . Pengapåsen bytte ägare och jag fick ett köpebrev. Mathias tog båten på släp till Stavsnäs och vi följde efter i vår bil och kontrollerade att det inte skulle uppstå problem.

Bilden visar situationen strax före sjösättningen.

Resningen av masten gav vissa problem. Toppvanten hade vantskruvar med felaktig dimension på fastsättningstapparna. Vi löste problemet genom att skaffa schakel i den lokala butiken för båttillbehör. Det var relativt sent innan vi hade motor, bom och segel på plats. Vi beslöt att stanna över natten i Stavsnäs och göra den första provturen på morgonen och om provturen gick bra direkt fortsätta mot Finland.

Efter en dags hårt arbete med att sätta båten i seglingsbart skick kände vi att vi behövde en bit mat. Krogen vid Strömma kanal hade tidigare sett lockande ut så vi åkte dit. På menyn fanns den mest klassiskt svenska rätt man kan tänka sig, köttbullar. Aj vilken besvikelse! Vi var faktiskt hungriga och insåg inte att vi hade hamnat på en kvalitetskrog. Köttbullarna var goda men man behövde nästan förstoringsglas för att hitta dem på den artistiskt komponerade tallriken.

Strömma kanal.

Stavsnäs kan inte rekommenderas som övernattningsplats. Båttrafiken är livlig långt in på natten. Resultatet är kontinuerligt svall och oljud som gör det svårt att sova.

Tidigt på morgonen satte vi segel mot Sandhamn. Båten fungerade bra, och vi hade en skön första segeletapp. Framme vid Sandhamn gick vi iland för att bekanta oss med seglingens nordiska Mecka (?).

Sandhamn, Jarmo i röd T-tröja i förgrunden.

Då vi vandrade mellan de söta små husen längs ytterst smala gator såg vi utanför ett litet hus en lång kö. Det här var något att titta närmare på. Det visade sig att det fanns ett litet bageri som sålde. färskt bröd. Vi hann tugga i oss var sitt bröd medan vi vandrade upp mot kyrkan. Det allmänna intrycket var att det var en mycket trevlig plats.

Ingenting är godare än varmt nybakt bröd.

Då vi vandrade längs stranden såg jag plötsligt en härlig gammal träbåt vid stranden. Vilken fantastisk båt sade jag jag på finska åt Jarmo. Han tittade i samma riktning och höll med. Efter en stunds diskussion märkte vi att han talade om en helt annan båt än den jag avsåg. Han tittade på en stor snygg gammal segelbåt i bakgrunden medan jag tittade på en gammal motorbåt i förgrunden. Man kan inte utgå från att två människor ser samma saker eller uppfattar dem på samma sätt.

Jag tittade på den slitna träbåten i förgrunden medan Jarmo tittade på den vita segelkryssaren i bakgrunden framför det gula huset.

Färden fortsatte därefter mot Svenska Högarna. Vi hade tänkt gå iland för att titta på fyren, men vinden hade under eftermiddagen ökat och det blåste rätt hårt på kvällen. Jag vågade helt enkelt inte gå in i en för mig okänd hamn från lovart med en okänd båt och en mycket svag motor (2 Hp Honda). Vi sökte oss därför vidare mot skärgården i norr för att hitta en god naturhamn. En naturhamn hittade vi, men inte gott ankarbotten (sannolikt i huvudsak slipade klippor under vattnet). Myran låg längst till höger om fyra andra segelbåtar förtöjda med fören i land och ankare rätt ut från land. På morgonsidan av natten märkte vi att kölen ibland slog mot sten. Vinden hade vänt och pressade oss i sidled i riktning mot grannbåten. Vi blev tvungna att i mörkret lyfta ankar och förtöja på nytt rätt nära den närmaste grannbåten. Vid sextiden kände vi igen hur båten lätt högg mot någon sten. Det var bäst att acceptera att vi inte skulle kunna sova längre. Jarmo kastade i land sina kläder och vadade sedan till stranden i midjedjupt vatten för att lossa förtöjningen. Vi kom överens om att han skulle gå längs stranden till en klippa i lä bortom grannbåtarna. Avfärden komplicerades av att vårt ankare låg över grannbåtens sidoankare som var draget parallellt med stranden. Då vi ankrade på nytt i mörkret hade vi inte ens sett grannes andra ankarlina dragen längs stranden. Efter ett visst trixande lyckades jag få upp vårt ankare utan att samtidigt lossa grannens ankare. Med viss spänning backade jag därefter ut över grannens ankarlina … utan att fastna. Fördelen med lång köl som på en Karlskrona Vigg är att en lina inte lätt fastnar mellan köl och roder. När jag väl hade kommit loss plockade jag utan problem upp Jarmo några hundra meter ner i lä och färden kunde fortsätta.

På morgonen då vi startade mot Svenska Stenarna blåste det rätt friskt. Vinden avtog sedan under dagen för att ibland försvinna helt medan den sökte sig en ny riktning. Medan vi gled fram tyst och stilla i ca. två knop hörde vi ibland konstiga ljud ungefär som om en människa snyter sig. Då jag tittade bakåt såg jag plötsligt ett svart huvud med mycket nyfikna ögon som tydligt udrade vad vi var för figurer. Livslevande säl på nära håll i det fria, nästan som att se delfiner på världshaven! Efter att vi hade fått syn på den första sälen såg vi fem eller sex till. Det är svårt att säga hur många gånger vi såg samma individ, vi såg åtminstone två samtidigt.

Nyfiken säl, vad gör ni här ute?

Efter att ha passerat Svenska Stenarna tog vi kompasskurs nästan rakt mot öster. Eftersom vinden var väldigt svag beslöt vi spara tid genom att segla direkt till Utö i Finland i stället för att som vi först hade planerat gå via åland. På eftermiddagen passerade vi åland men så långt söderut att vi endast såg de sex vindmöllorna söder om Mariehamn med kikare, landet låg helt under horisonten. De över hundra meter höga möllorna syns verkligt långt. Vi prickade in GPS positionen i vårt översiktskort med en timmes mellanrum för att få en känsla av att vi verkligen kom framåt trots att landskapet, öppet hav, verkade helt oföränderligt. Vi kontrollerade mycket noga hur långt från kusten vi måste segla, på konstant latitud, för att säkert under den kommande natten gå utanför de yttersta grynnorna söder om Kökar och sydväst om Utö. Samtidigt ville vi gå så nära kusten att vi säkert skulle ligga norr om den hårt trafikerade farleden längs kusten i riktning från Finska viken.

Jarmo tog första vakten och jag gick och lade mig ca. kl. 10 och blev väckt vid 01 tiden. Jag väckte Jarmo igen då solen gick upp, eftersom han ville se soluppgången över öppet hav. Solen täcktes allt oftare av moln som gick allt lägre. Det blev kallt och dimbankar kom drivande. Då vi vid halv tiotiden började närma oss Utö var sikten kanske femtio meter. Vi gick in förbi Utö helt beroende av GPS. Jag styrde och Jarmo plottade en punkt i taget tills vi hittade en igenkännbar punkt såsom en remmare eller linjefyr. Vi var mycket noga med att hålla oss så nära farledens kanter som möjligt för att minska riskerna att bli överseglade av något större fartyg. Först ett par sjömil efter passagen av Utö lättade dimman så mycket att vi kunde se Utö fyr.

Infarten mot Utö skedde i dimma. Handhållen GPS användes då vi sökte os från remmare till remmare längs kanten av farleden. Vi ville av naturliga skäl inte möta något stort fartyg på väg in eller ut i svag vind med dålig sikt.

Vi beslöt att segla till Jurmo som ligger på kanske en timmes avstånd från Utö österut och hålla en stunds paus i seglingen. Halvvägs mellan Utö och Jurmo såg vi något obestämt som såg ut som en rishög på vattnet. Vad kunde det vara? Träd borde ju inte flyta omkring ett par kilometer från närmaste land speciellt som det inte hade varit någon storm nyligen. Då vi kom närmare insåg vi vad vi såg. En älgtjur simmade målmedvetet över Vidskärs fjärd! En typisk manlig individ, antagligen, som är övertygad om att flickorna är mycket vackrare på nästa ö.

Älgtjur simmar långt från land någonstans mellan Vidskär, Utö och Jurmo.

Vi gjorde ett kort besök på Jurmo.

Man kan med god vilja se Myran ca. 1/4 bildbredd från höger kant. Sedan 1960-talet då Viggen började tillverkas har båtarnas storlek vuxit rejält.

Det var skönt att kunna sträcka på benen. Vi vandrade någon kilometer in till byn och tittade på öns kapell.

Jurmo kapell.

Jurmo kapell set från insidan.

Efter ett kort besök på Jurmo lättade vi ankar och styrde norrut. Vinden var mycket svag. Ibland var havet oljeblankt trots att man ännu kände en svag vind och vi vid lätt kryss fortfarande gjorde ca. två knop. Det verkade som om mängden alger strax under vattenytan skulle vara större där ytan är blank än på ställen där vinden gör krusningar. ändrar algerna vattnets ytspänning?

Solnedgång i norr. Sista etappen sent på kvällen i riktning Korpo.

Färden fortsatte under kvällen norrut mot Korpo. Det blev allt mörkare med otroliga färger i norr. Vid halv elvatiden gav vi upp och startade motorn för att om möjligt ha ens lite ljus då vi skulle passera Gyltö kustfort. Vi väntade oss att passagen också annars kunde bli intressant. För att komma in till Myrans blivande hemhamn måste vi gå genom ett topphemligt skyddsområde. Vi hade glömt att skaffa en finsk flagga och båten var fortfarande, naturligtvis, oregistrerad. Vi var egentligen ganska besvikna då vi helt ostörda fick passera Gyltö, i det skedet utan lanternor eftersom vi hade något outrett elproblem. Den sista sjömilen in till hemhamnen i Långviken gick utan grundkänning även om det vid det laget redan var så mörkt att vi endast såg mer eller mindre mörka skuggor. Vi förtöjde i Långviken ca. kl. 01 på natten. På morgonen gick vi den korta vägen till mina föräldrars stuga och värmde bastun. En spännande äventyr var slut och båten hade visat sig fungera så klanderfritt man kan vänta sig av ett ”projekt” som lämnat varvet 1965. Nu gäller det att fixa till inredningen och vissa andra småproblem, en liten detalj i taget.

Ett stort tack går till säljaren Mathias Werner som gav oss mycket hjälp med flyttningen av båten och sjösättningen. Om Mathias vill pröva på segling i den finska skärgården på en Vigg är han välkommen. Karslkrona Viggen nr. 18 ”Myra III” heter idag ”Myran”.

Räknaren är gemensam med den ursprungliga artikeln.

Du är besökare nummer .

Publicerat i Båten som hobby | Leave a Comment »

Världens barn

15/03/2013

Nedanstående bild visar på ett fruktansvärt direkt sätt krigets grymhet och alldeles speciellt grymheten mot de fullständigt oskyldiga barnen. Bilden är från wikipedias beskrivning av Phan Thi Kim Phuc d.v.s. den nakna flickan på bilden. Bilden är tagen av AP fotografen Nick Ut den 8 juni 1972. Bilden är från byn Trang Bang som bombades med napalm och byns invånare flyr. Flickan på bilden är ungefär nio år gammal och flyr med svåra brännskador på ryggen.

Min reaktion på bilden blev strax efter att den gått som en löpeld över världen:

En sorgsen ballad

En ensam liten flicka
går fram längs vägens kant
en trasig liten docka
bär hon i sin famn

Pappan han är borta
togs ut och blev soldat
mamma brann med huset
och lillebror en natt

En ensam liten flicka
hon har sett för mycket nöd
var skall hon kunna sova
eller finna mat

En smutsig liten tältsäng
ett ensamt litet barn
Så slutes hennes ögon
hon följde sin mor och far

Ingen strök henne över håret
ingen värmde hennes hand
men någon grävde graven
fastän den var utan namn

Men om våren växer blommor
ur hennes öppna hand
Hon skulle ha älskat gräset
och solen över land

I verkligheten överlevde flickan. Klicka på wikipedialänken ovan om du vill bekanta dig med hennes historia.

Etiketter: Phan Thi Kim Phuc, Trang Bang, vietnamkriget
Publicerat i Poesi | Leave a Comment »

Jordsken

15/03/2013

Ett hem

Över månranden
stiger jorden upp
ett dammkorn i oändligheten
men mitt hem

En fingersbredd
på en utsträckt hand
ett mått
på mänsklighetens
verkliga litenhet?

Bilden (NASA) är tagen av Frank Borman och William Anders då Apollo 8 gick i bana runt månen. Bilderna av jorden som stiger upp över månranden hör till de mest kända bilder som någonsin tagits.

Min dikt är en kommentar till bilden men också en illustration av bahaiidéen att jorden endast är ett land och hela mänskligheten dess medborgare. Från månen kan man inte se en enda gräns, man ser inga blodiga konflikter över små petitesser eller över någon linje som någon har ritat på en karta. Det vi ser på bilden är helt enkelt vårt hem och vårt land!

Lyssna på konversationen medan fotot tas. En kraftigt modifierad Hasselblad 500EL med motordriven filmframmatning användes. För unga läsare kan man kanske påpeka att det var en mekanisk kamera som använde silverbaserad film i formatet 70 mm. Normalt tog en Hasselbladkamer bilder i storleken 6×6 cm. Filmen med 70 mm bredd användes mycket av filmindustrin för högklassiga spelfilmer. Filmen som användes var Kodak Ektachrome.

Etiketter: Apollo 8, bahai, gränser, jordljus, mänskligheten
Publicerat i Poesi | Leave a Comment »

Det blir nog vår

15/03/2013

Vår

Solen går ner över sundet
där blåkall isgröt
stör doppingen,
en nyanländ aprilgäst

Nu är det vår bland hararna
som glömska av allt hoppar på smältvattenvåta vägar.
Nu är det vår bland alla vattenfåglarna
som kallar på sitt par borta i viken.
Nu är det vår bland våra blåsippor
som nyss slagit ut
i skogen bakom huset

Solen går ner över skogen
där gråkall dimma
kommer krypande
lik vintervadd om våren

Det är vår
då min vinterjacka
hänger övergiven
i väntan på ett sista snöslask
i april

Min dotter fick i högstadiet som uppgift att skriva en dikt och frågade hur man borde göra det. Vi började diskutera saken både ur synvinkeln fri dikt och sångtext. Vi tittade ut genom verandafönstret och kunde se den smältande isen i sundet på andra sidan viken. Ovanstående dikt skrev jag som demonstration av hur man kan omvandla en observation till en dikt.

Bilden är från den 5.4.2012 då värmen hade kommit tillbaka och våra rådjur njöt av värmen på matplatsen i vår trädgård. Lite senare kunde man se rådjuren vandra längs rabatterna och undersöka om det inte snart skulle komma upp något gott. Rådjur eller blommor … man måste ibland välja. Lyckligtvis gillar rådjuren inte alla blommor. De är tydligt finsmakare.

Etiketter: att skriva dikt, Debatt, Dikter, dopping, Miljö, Natur
Publicerat i Poesi | Leave a Comment »

Undret från Kraterön

14/03/2013

”Undret från Kraterön” är en mycket tidig science fiction roman skriven av min morfar Ole Eklund. Boken publicerades år 1939 d.v.s. strax före andra världskriget. Som barn läste jag boken flera gånger och gillade den bra trots vissa inexaktheter.

Då man läser Ole Eklunds roman bör man hålla i minnet att största delen av den teknik vi känner idag inte existerade. Man ser att dr Ole Eklund var väl påläst gällande bl.a. kärnfysik. Under denna tid jobbade fysiker i hemlighet med att lösa problemet med kärnklyvning. Det är intressant att Ole Eklunds ultratunga grundämne som han använder som lyftmotor i rymdskeppet Tellus i ett expanderat periodiskt system befinner sig i ett område som man idag har spekulerat om att det just där kunde finnas relativt stabila ultratunga grundämnen. Man kan inte idag på konstgjord väg syntetisera något ultratungt grundämne från detta område. Det är självklart att Tellus lyftmotor inte kan fungera.

Boken ”Undret från Kraterön” publicerades också på tyska under namnet ”Die Reise der Tellus”.

Min roman ”Mars”, se separat artikel, är en fortsättning på romanen ”Undret från Kraterön” ungefär sjuttio år senare. Jag har med avsikt hållit kvar vissa element från den ursprungliga romanen, det är fråga om ett medvetet val och nostalgi. Romanen ”Mars” använder dock modifierad teknologi som delvis eventuellt ligger bakom hörnet.

Med tanke på min kära syster Dankka i Norge och naturligtvis alla läsare som är intresserade av att läsa riktigt gammal svensk science fiction har jag scannat Ole Eklunds bok i pdf format. Formatet är två kapitel per fil för att paketen inte skall bli onödigt stora. Det bör vara möjligt att använda filerna direkt på en läsplatta. Alternativt kan man naturligtvis läsa på en dataskärm eller skriva ut paketet på papper.

UndretFrånKraterön1_2
UndretFrånKraterön3_4
UndretFrånKraterön5_6
UndretFrånKraterön7_8
UndretFrånKraterön9_10
UndretFrånKraterön11_12
UndretFrånKraterön13_14
UndretFrånKraterön15_16
UndretFrånKraterön17_18
UndretFrånKraterön19_20

Boken får fritt laddas ner och läsas och om så önskas skrivas ut på papper. Ole Eklunds barn äger dock rättigheterna till boken ”Undret från Kraterön”.

Eklund, Ole Arthur (f. 11/3 1899 Kuopio, d. 2/11 1946 Hfrs), biolog, fil.dr 1931. E. blev 1927 lektor i biologi och geografi vid Svenska lyceum i Hfrs och 1933 docent i botanik vid Helsingfors universitet. Han var en uppskattad populärvetenskaplig författare och föredragshållare; publicerade även äventyrsromanen Undret från Kraterön (1939) och pojkboken Mikrogossarnas äventyr (1943). E. blev efter andra världskriget den ledande kraften inom Samfundet Finland-Sovjetunionens svenska avdelning och var chefredaktör för dess tidskrift Kontakt. Se även biologi.

Meddela mig gärna om någon av filerna inte fungerar!

Publicerat i Mars, Romaner, Science fiction, Venus | Leave a Comment »

Larsil2009's Blog

Att återskapa utdöda djur, är vi färdiga?

Föredrag på TED talks av Stewart Brand

Om Malthus, Romklubben och sinande resurser

Vilket är felet i ovanstående resonemang?

Om sinande resurser, hur man tänker fel

Vad gick fel?

De globala vattenresurserna

Har vi verkligen vattenbrist?

Tillgång till metaller

Varifrån skall man få mera platina då efterfrågan ökar?

Koldioxidomsättningen i atmosfären

CO2 (koldioxid) omsättningen i atmosfären

Varför är det viktigt att känna till hur CO2 halten beror av olika källor

The water vole

Vattensorken

Hemsegling av Karlskrona Viggen Nr. 18 ”Myran” från Värmdö

Världens barn

Jordsken

Det blir nog vår

Undret från Kraterön

Sidor

Följ bloggen via E-post

Kategorier

Senaste inläggen

De bästa artiklarna

Kalender över publicerade artiklar

RSS: Reflex och Spegling inlägg och kommentarer

Bloggar jag följer

Kategorier

Föredrag på TED talks av Stewart Brand

Dela detta:

Vilket är felet i ovanstående resonemang?

Om sinande resurser, hur man tänker fel

Vad gick fel?

De globala vattenresurserna

Har vi verkligen vattenbrist?

Tillgång till metaller

Varifrån skall man få mera platina då efterfrågan ökar?

Dela detta:

CO2 (koldioxid) omsättningen i atmosfären

Varför är det viktigt att känna till hur CO2 halten beror av olika källor

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Sidor

Följ bloggen via E-post

Kategorier

Senaste inläggen

De bästa artiklarna

Kalender över publicerade artiklar

RSS: Reflex och Spegling inlägg och kommentarer

Bloggar jag följer

Kategorier