Den här artikeln har publicerats (på engelska) i American Nyckelharpa Associations medlemstidning.
Jag har sedan barndomen varit intresserad av sång och instrumentell musik. Under skoltiden på 1960-talet spelade jag fiol i skolorkestern och sjöng visor till gitarr. I början av 1970-talet började jag bygga en kromatisk nyckelharpa av egen konstruktion baserad på Jan Lings doktorsavhandling ”Nyckelharpan”. Jag hittade Lings bok på ett bibliotek i Helsingfors. Instrumentet kom att ligga halvfärdigt i ett skåp i många år. I början av 1990-talet beslöt jag bygga instrumentet färdigt så att det skulle vara möjligt att provspela det. Trots en mängd fel lät den faktiskt som en nyckelharpa även om den spelmässigt var ganska usel. Vid ungefär samma tid var mina barn små. Då vi blev tvungna att fälla en stor vacker sälg utanför trappan till vår sommarstuga beslöt jag att av en bit av stammen göra en enradig harpa men där nycklarna påverkade två strängar samtidigt. Barnharpan var också av egen konstruktion. Barnharpan är spelbar men eftersom den är väldigt liten är klangen inget vidare. Under ca. fem års tid från 1999 framåt byggde jag mig en 32 fots segelbåt (Amerikansk sharpie!) i trä och kom då att samla på mig rätt många maskinverktyg och naturligtvis erfarenhet av att jobba i trä. Då båtprojektet gick mot sitt slut år 2005 började jag söka något nytt projekt att fortsätt med. Eftersom de äldre barnen flyttade hemifrån, äldsta flickan till Stockholm och pojken till Göteborg för fiolstudier kunde jag vänta mig mera fritid.
Jag råkade av en slump på internet se att en nyckelharpa var till salu i Göteborg. Jag kontaktade Sebastian, min pojke, och bad honom titta på harpan som jag sedan köpte utan att se eller provspela den. Jag fick hem en välbyggd nyckelharpa (Tage Larsson) endast tre dagar senare eftersom min hustru samtidigt råkade vara på besök i Göteborg.
Efter några veckor av spel beslöt jag att bygga en ny nyckelharpa, mest för att bevisa att jag kan göra det. Jag beställde Leif Alpsjös nyckelharpskurs och Sören Åhkers ritningar via Leif. Då jag fick ritningarna var det vinter vilket betyder att instrumentbygge inte är möjligt. Under vintern kan det vara -10 oC kallt i verkstaden, händerna fungerar inte bra vid den temperaturen! Jag hängde därför upp ritningarna på väggen på jobbet och väntade på varmare väder. Jag kom igång med bygget i slutet av september 2006. Byggtiden var ca. 2 månader räknat enligt kalendertid. Bygget gick rätt snabbt eftersom jag kan snickra på kvällen efter jobbet. Ibland jobbade jag flera timmar och ibland endast 15 minuter. Min regel som jag lärde mig av båtbygget är att göra något varje dag, det spelar ingen roll hur liten detaljen är. Det viktiga är att arbetet går framåt ett litet steg varje dag.
På våren 2006 följde jag en diskussion om Peter Hedlunds nyckelharpskola på nätet och beslöt att bekanta mig med den. Jag hittade efter ett visst sökande både Peters och Ritas vebbsidor. Jag beställde slutligen den första delen av kursen (den gröna DVDn) från USA eftersom det gick att betala enkelt via PayPal. Lite absurt käns det naturligtvis att beställa saker från USA då samma produkt finns att få på nära håll! Då jag tittade på Ritas sidor såg jag att det också fanns en DVD där Sören visar hur han bygger en nyckelharpa. En ny beställning var resultatet. DVD:n ”Bygg en nyckelharpa med Sören Åhker” är ett perfekt komplement till Sörens byggbeskrivning. Sörens ritning och byggbeskrivning är mycket välgjord, men att se Sören utföra vissa arbetssteg gav värdefulla ”aha-upplevelser” som sparade arbete och säkert ledde till att instrumentet blev bättre än det skulle ha blivit om jag hade varit tvungen att förlita mig på endast ritningarna. Jag visade DVD:n för min mor som är utbildad snickare. Vi gillade Ritas/Sörens film så mycket att vi tipsade Finlands Television om den och föreslog att de skulle göra en programserie av den. Framtiden får utvisa om de är intresserade.
Stommen och halsen
En modern nyckelharpas stomme är en hoplimmad låda där sidorna sågas ut ur ett ca. 75×100 mm material. Sidorna är osymmetriska d.v.s. vänster och höger sida är inte riktigt lika breda. Detta görs för att strängarna inte skall dra stallet snett. Löven för a-strängen gör att alla strängar flyttas 5…7mm i sidled i förhållande till nyckellådan. Denna flyttning i sidled kompenseras av osymmetrin som alltså gör att stallet inte utsätts för onödiga sidokrafter. Osymmetrin är samtidigt så liten att den normalt inte kan ses. Om man har tillgång till bandsåg är det enkelt att såga ut sidorna om man använder ett relativt smalt bett. Jag använde 10 mm bett men ett smalare 6 mm bett skulle ha gjort sågningen av urtagen i sidorna på yttre sidan enklare att utföra. Sörens DVD visar hur man enkelt kan göra lutande sidor genom att såga de inre limytorna snett innan sidorna limmas. Sören rekommenderar att man lämnar kvar ”klossar” vid båda ändarna av sidostyckena som hjälp vid limningen. Jag lyckades naturligtvis såga bort klossarna och fick limma dem tillbaka temporärt. Limytorna både mot halsen och mot bakstycket vid stränghållaren måste slipas in så att en perfekt limfog erhålles eftersom krafterna på instrumentet är mycket stora då strängarna spänns.
Halsen gjordes av gran men med ett smalt stycke bok i mitten. Orsaken till att jag byggde en komposithals var att jag inte hade tillräckligt grovt trä av god kvalitet. Genom att lägga till hårdträ i mitten styvades halsen upp i viss mån. Min gissning är att det skulle ha varit bättre att använda gran som fyllning. Harpans totalvikt har rätt stor betydelse då man ibland spelar några timmar i sträck. Varje gram onödig vikt bör elimineras!
Innan limningen av sidorna till halsen och ändstycket vid stränghållaren fräste jag ut hål för mekaniken till resonanssträngarna. Det är lättare att fräsa halsen i detta skede aftersom kroppen annars kan vara i vägen. För nyckelharpsbygge gäller samma regler som vid båtbygge “think ahead stupid” även om detta inte alltid lyckas 🙂 . Jag använde vanlig handfräs för detta arbetsskede. Kom ihåg att fräsa ett djupt spår som detta i flera steg, så att djupet successivt ökas, annars blir bettet endast hett och det osar bränt.
Limningen av kroppen gick OK även om jag borde ha gjort detta arbetsskede noggrannare. Jag fick halsen aningen sned i förhållande till kroppen och blev tvungen att rikta halsen genom att hyvla den, detta är onödigt arbete som kan undvikas genom att limma noggrannare. Då kroppen är hoplimmad lönar det sig att slipa kroppssidorna på in och utsidan så väl att de i princip skulle kunna ytbehandlas. Jag hade tänkt slutslipa instrumentet då lock och botten var pålimmade. Detta är en dålig ide eftersom lockets och bottnens kanter gör slipandet av sidorna mycket besvärligt.
Hjälpmedel
Då stommen var färdig sågade jag ut spryglar för en jigg att böja locket över. Spryglarna limmades fast på en tjock bottenplatta av fibermaterial. På detta sätt fick jag en konvex (han)form att böja locket över (formen i mitten nedan). Samtidigt gjorde jag en motsvarande konkav (hon) form som jag täckte med plywoodremsor ungefär som bordläggningen på ett fartyg (den stora formen nere till höger). Iden till denna form fick jag av Sörens metallform (DVD:n) som han använder för att överföra lockets form till kroppen och för att slipa in limytorna mot locket. Användningen av en form gjorde anpassningen av locket mycket enkel jämfört med att med ögonmått försöka passa in locket. Jag gjorde anpassningen per ögonmått på den första harpan och det är inte en metod jag rekommenderar. Tiden det tar att bygga böjformen och slipformen får man tillbaka både i tid och i förbättrad precision vid limningen. Jag gissar att ett lock som har jämna limfogar klingar bättre än ett ojämnt limmat lock!
Det lönar sig att såga ut mallarna i t.ex. tunn plywood, följande harpa blir lättare att bygga och användningen av mallarna förenklas. En del av de mallar jag använde var utklippta ur papper, jag kommer att byta ut dessa mot mallar i plywood.
Botten och lock
Harpans botten kan göras av gran (Sören använder gran) eller av något hårdare träslag såsom lönn, björk, bok eller liknande. Botten på min harpa är sannolikt gjord i Bok tjocklek ca. 6.5 mm. Om gran (mjukt) används görs botten i motsvarande mån tjockare (8 … 9 mm). Min gissning är att harpans botten i huvudsak skall vara stum och fungera som en fast yta i förhållande till vilken locket kan vibrera. Ljudpinnen utgör en förbindelselänk som tvingar locket att börja vibrera på önskat sätt. Man kan jämföra med en högtalare där lådan är stum medan högtalarens membran rör sig. Min gissning är att ovanstående i huvudsak gäller också en fiol. Motiveringen är att locket på en violin väljs med jämna raka kåror av akustiska skäl medan fiolens tjockare botten ofta görs av trä med intressant ådring som knappast är speciellt bra ur akustisk synvinkel.
Locket hyvlas och slipas till tjockleken 4 … 4.5 mm. Det lock jag köpte av Leif Alpsjö var så tunnt att jag endast slipade det jämnt med sandpapper. Leif Alpsjö hade en god kommentar angående lockets tjocklek då jag köpte det vid nyckelharpstämman i Österbybruk 2006. Kom ihåg sade han ”Du bygger nyckelharpa, inte banjo!”. Ett fel på min första harpa var antagligen att jag hyvlade locket alltför tunt.
Limning av lock och botten
Lock och botten limmades separat. Bottnet var inget problem, jag limmade det innan jag skar ner sidorna för locket vilket betydde att det fanns lämpliga platser att montera skruvtvingar. Observera att det behövs många skruvtvingar. Vid limning av botten användes 12…14 skruvtvingar. Antalet skruvtvingar begränsas endast av hur många man får plats för! Jag köpte fyra tvingar av samma typ som Sören använder på DVD och rekommenderar dem varmt. För nästa harpa kommer jag att skaffa några till (sök på ”trätving” Clas Olsson).
Locket limmades genom att linda två innerslangar från cykel runt locket. För ändarna och vid sidourtagen användes dessutom skruvtvingar. Limningen gick relativt enkelt då lock och botten fixerades med hjälp av trätappar. Problemet med användning av styrtappar av trä är om jag förstår saken korrekt att lock och botten kan vara besvärligare att ta bort senare om reparationer måste göras. Jag använde vanligt vitt trälim för vilket motsvarande kommentar sannolikt gäller d.v.s. eventuella framtida reparationer blir besvärliga.
Nyckellådan
Jag beställde materialet till nyckellådan, nycklarna och löven från Leif Alpsjö. Sidobitarna med urtag för nycklarna var färdigfrästa. Då jag nuförtiden har en fin bandsåg skulle tillverkning av nyckellådan från scratch vara enkel. Precisionen i de utfrästa komponenterna var adekvat, men nycklarnas platser ovanför varandra stämde inte helt. För nästa harpa planerar jag att såga ut nyckellådan själv. DVD:n visar hur man med en enkel jigg kan använda bandsågen som en effektiv fräs. Ojämnheterna i den färdigfrästa nyckellådan gav något mera arbete vid tillverkning av nycklarna. Sörens metod att limma små temporära styrbitar till sidolamellerna fungerade bra och gjorde att borrning av skruvhålen var enkel och kunde göras exakt. Perfekt finish erhölls genom att skruva fast lamellerna och samslipa sidorna i bandslip.
Nycklarna
Tillverkningen av nycklarna gick förvånande snabbt. Nycklarnas längd bestämdes med hjälp av en pappersmall tagen ur ritningarna. Sörens metod att såga ut längden på alla nycklar i en rad i bandsåg fungerade väl. Hålen för underliggande raders löv i nycklarna i raderna två och tre sågade jag ut med hjälp av en motoriserad lövsåg som jag skaffade för precis detta ändamål. Handsågning skulle naturligtvis ha fungerat lika bra men om man älskar att samla på verktyg är ju nyckeltillverkning en god orsak att köpa en ny maskin! Hålen var förvånande enkla att jämna med hjälp av kniv. Strukturen hos träbiten gör att formen av sig själv blir vackert rundad.
Då jag byggde min första nyckelharpa gav borrningen av hålen för löven stora problem eftersom jag inte hade en pelarborrmaskin eller stativ för handborr. Nu var borrningen helt problemfri. Hålen gjordes ca. 0.1 mm mindre än diametern på lövens tappar. Passningen på löven i den understa raden och i den mellersta raden är så tight att man måste vara försiktig då man stämmer en nyckel genom att vrida lövet. Jag lyckades vrida sönder ett löv vid intoneringen.
Stränghållaren
Stränghållaren gjordes av björk tagen ur egen skog. Modellen är ungeför densamma som i Sörens ritning, formen är något mjukare. Då jag bygger nästa (!) harpa kommer jag att optimera stränghållaren så att längden hos resonanssträngarna mellan stallet och stränghållaren blir exakt mensuren/4 d.v.s. 100 mm. En sadel för resonanssträngarna måste då göras under stränghållaren för att ge ett väldefinierat avstånd från stallet till stränghållaren. Resultatet blir då att varje resonanssträng har två resonanser d.v.s. strängens egen ton plus samma ton två oktaver upp. Denna typ av optimering används enligt Sebastian på vissa violiner. Cellofinstämmarnas längd gör att spelsträngarna inte kan optimeras på motsvarande sätt i den nuvarande stränghållarkonstruktionen. Genom att flytta in finstämmarna i stränghållaren kan avståndet finstämmare <–> stall också fixeras till mensur/4. Detta kommer att kräva en viss nykonstruktion.
Stall
Stallet är gjort av lönn. Grundformen tog jag ur Sörens ritningar. Resonanssträngarna i min modell löper dock inte i djupa skåror som på Sörens modell utan jag gjorde urtag i stallet för resonanssträngarna. Denna modell används t.ex. av Tage Larsson. Fördelen med denna modell är att stallets massa blir mindre utan att detta påverkar stallets styrka. Resultatet bör vara mindre dämpning och således eventuellt kraftigare ljud. (Kommentar 2013: Detta är en missuppfattning. Stallets funktion är beroende av både stallets massa och stallets resonanser. Att enbart söka efter lägre vikt ger inte ett bra instrument. Tvärtom gäller antagligen att stallets övre del borde vara relativt tungt för att basen skall bli bra.)
F-hålen
Jag tog modell till f-hålen ur Sörens ritning. Jag gjorde hålen något mindre än på ritningen för att vid trimningen senare kunna utvidga dem. Min gissning är att jag kunde ha använt Sörens mall direkt och på detta sätt sparat arbete. De vita områdena i bilden ovan har vidgats med kniv. Resultatet blev f-hål som ungefär motsvarar de Sören föreslår i instruktionerna, han vet tydligt vad han talar om!
Ytbehandlingen
Jag betsade stommen med vattenbets. Stränghållaren betsades med spritbets. Ursprungligen hade jag planerat att lacka instrumentet med något modernt lack. Efter ett visst övervägande kom jag dock fram till att det är bättre att använda shellack eftersom lackskador då i ett senare skede är enkla att reparera. Orsaken till att shellack kan repareras är att då ett nytt lager stryks på t.ex. ett skadat område kommer det gamla lackskiktet delvis att lösas upp av alkoholen i det nya skiktet. Skador i syntetlack kan vara svåra att reparera utan att det blir synliga spår.
Trimning
Instrumentet strängades efter att jag hade satt in ljudpinnen. Jag mätte längden på ljudpinnen vid f-hålets kant och använde därefter ritningen för att uppskatta hur mycket längre ljudpinnen skulle vara då lockets välvning beaktas. I praktiken blev den första ljudpinnen inte bra utan jag fick göra en ny med den första som modell.
Den första provspelningen gav som resultat en skrikig a-sträng och mycket dålig bas. Genom att förstora ändarna i f-hålen (0.5 … 1 mm) samt genom att öka på bredden i mitten av f-hålen blev basen mycket bättre. Följande skede var att börja söka korrekt plats för ljudpinnen. Generellt gäller att a-strängen görs mjukare genom att flytta pinnen i riktning mot strängållaren. På motsvarande sätt kan de låga strängarna förstärkas (på a-strängens bekostnad) genom att flytta ljudpinnen i sidled mot mitten av harpan. Observera dock att ljudpinnen betraktad i sidled hela tiden ligger under höger stallsfot. I längdled skall ljudpinne stå ca. 0.5 … 1 cm bakåt i riktning mot stränghållaren. Det är svårt att ensam justera in ljudpinnen eftersom man inte hör ljudet som lyssnarna hör det. Jag planerar av denna anledning att spela in ljudet från olika positioner för ljudpinnen för att få en objektiv bild av ljudförändringarna. Observera att det behövs mycket små flyttningar av ljudpinnen. Tonen kan förändras rätt dramatiskt av en 1 mm förflyttning. Ha alltså tålamod och flytta pinnen stegvis. Jag kunde utan problem flytta pinnen genom att försiktigt knacka uppe och nere på pinnen. Pinnen har ett monteringshål på mitten som efter flyttning tillåter att pinnen vrids i korrekt läge vilket är viktigt för att den övre ytan skall ligga an mot locket.
Stråke
Eftersom jag nu har två nyckelharpor men endast en stråke beslöt jag att samtidigt bygga en stråke. Jag sågade ut en mall baserad på min Tage Larsson(?) stråke ur en 20 mm ljock planka. Materialet jag använde var udda d.v.s. jag använde fururibbor (pine) för stråken. Jag köpte några färdiga ribbor avsedda för bygge av modellflygplan i en hobbyaffär. Stråkens stomme laminerades ur tre ribbor lagda ovanpå varandra. I den översta ribban, på insidan, d.v.s. den som kommer långst bort från taglet frästes ett ca. 3mm brett och 1 mm djupt spår för en förstärkningsribba gjord av kolfiber. Ribborna blöttes i vatten i ca en timme innan de spändes fast i mallen för att torka. Stråken limmades med vanligt snickalim (vitt).
Då limmet hade torkat använde jag kniv och sandpapper för att ge den en korrekt form. För mekaniken (froshen) fräste jag ut ett 3 mm brett spår med hjälp av en miniatyrfräs. Efter planslipning limmade jag förstärkningar av plommonträ vid båda ändarna. Färgkontrasten blev rätt intressant (se bild).
Jag fick tag i frosh och tagel (för violin) lokalt i en musikaffär i Helsingfors. Taglet monterades först i froshen. Jag plockade isär en violinstråke för att få en bild av hur taglet skall fästas (liten träkil används). Med froshen fäst på stången mätte jag ut tagel som var ca. 1.5 … 2 cm längre än stråken räknat från froshen till spetsen. Jag kammade taglet flera gånger innan jag mätte längden för att få taglen ordnade parallellt. Vid den utmätta längden band jag sytråd kring tagelbunten och dränkte in taglet med cyanoacrylatlim för att fixera ändarna. Jag vek tagelbunten runt en träbit jag hade format för att passa in i håligheten i stråkens spets. Observera att det måste finnas plats för knuten i ändan av taglet. Passningen är sådan att inget lim behövs för att hålla taglet på plats.
Då taglingen var gjord visade det sig att vissa tagel var väldigt lösa. En del av dessa skar jag helt enkelt bort. Genom att ta bort tagel kan man höja tagelspänningen utan att spänna själva stråken mera. Ett rätt vanligt fel vid tagling är att använda alltför mycket tagel. Tagelspänningen blir då låg (spänningen i stråken/antalet tagel) och resultatet blir en ”murrig” ton. De kvarvarande lösa taglen spände jag genom att värma dem med varmluftsblåsare. Då tagel värms upp drar det hop sig. Det är skäl att göra värmningen försiktigt eftersom det är lätt att skada taglen. De tagel som inte drog ihop sig tillräckligt skar jag bort.
Efter hartzning kunde stråken provspelas. Jag tycker att ståken fungerar bättre än den stråke jag fick med min Tage Larsson harpa (byggare okänd). Skillnaden är inte speciellt stor men den nya stråken ger ett något brilliantare ljud än min gamla stråke. Den nya stråken väger utan att jag försökte göra den speciellt lätt 41 gram medan stråken jag tog som modell väger 43 gram. Jag antar att det skall vara möjligt att utan problem sänka stråkens vikt till under 40 gram då kolfiberförstärkning används. Nästa kolfiberstråke kommer jag att limma med polyuretanlim eftersom snickarlim tydligen inte fäster bra i kolfibermaterialet. Man kan höra knäppande då man försiktigt böjer den otaglade stråkstången, kolfiberförstärkningen är tydligen delvis lös inne i stången. Då stråken är taglad d.v.s. stråken är spänd märks inga problem.
Bilden ovan visar hur stråkstången lamineras mot en utsågad mall. Mallen på bilden är inte bra. För följande stråke kommer jag att såga ut mera böjning vid froshen. Detta medför att taglet kommer att gå i samma riktning som den flata undersidan av froshen. Lägg märke till den svarta ribban som på bilden ser ut att ligga mitt inne i stråken. Stråkstommen på bilden är förstärkt med kolfiber vilket bör ge låg vikt och trots detta rätt hög styvhet. På bilden har tejp använts som limklämma, använd skruvtving för det fungerar bättre!
Bilden visar min gamla köpta stråke nedan (nedan) och den nya kolfiberprototypen (ovan). Trots att den nya stråken är 2 gram lättare och gjord i mjukare material är den betydligt styvare än orginalet.
Vad har jag lärt mig
Bygget visade att det är möjligt att bygga ett spelbart instrument enligt Sören Åhkers modell. Resultatet blev bättre än jag hade väntat mig även om jag är medveten om vissa fel. Nyckelharpans kropp är rätt stor jämförd med den Tageharpa jag har från tidigare. Då man spelar en längre stund vill bottenkanten som ligger mot magen irritera. Av denna anledning kommer följande harpa att få lutande sarger. Jag kunde ha skurit bort något mera material från harpans hals, vilket skulle ha förbättrat åtkomsten till de högsta tonerna. Slipning av sargerna måste göras innan lock och botten monteras aftersom slipning är besvärlig då lockets och bottnens kanter är i vägen.
Jag tänkte fel då jag formgav nycklarna i det höga registret på a-strängen. De till rad två nedfällda halvtonerna tillåter betydligt större bredd på nycklarna ovanför i rad ett. Detta har jag inte utnyttjat och två nycklar borde av denna anledning göras på nytt. Observera de onödiga mellanrumen vid de nedsänkta nycklarna. Mellanrummen mellan nycklarna gör instrumentet mera svårspelat då det är möjligt att missa de smala nycklarna då man gör hopp upp i de höga registren.
Förslag till förbättringar
Sören Åhkers byggbeskrivning är mycket välgjord. Den enda detalj jag saknade var en skiss över en nyckeharpa med de olika komponenternas kårors (ådring) riktning. Jag tror att en person som jobbat länge med trä inte ens medvetet behöver tänka på denna detalj. En nybörjare kan lätt göra fel här. Observera att Sören i detalj beskriver hur kårorna skall ligga i de kritiska komponenterna lock, botten och stall, han kunde helt enkelt gå ännu lite längre på detta område. Det finns delar där kårornas riktning inte har någon betydelse utan man väljer riktningarna utgående från estetik, en kommentar om detta kunde också vara nyttig.
Materialkällor
En nyckelharpa innehåller endast en träbit som är riktigt kritisk och som det sålunda absolut lönar sig att köpa, nämligen locket. Locket skall vara av tätvuxen, korrekt kluven och vällagrad gran. Man kan köpa lock, botten, mekanik och andra komponenter via t.ex. Sören Åhker, Leif Alpsjö, Björn Björn och andra (gör en sökning på nätet).
Vilka komponenter som beställs beror säkert av vilka maskiner byggaren har tillgång till. Materialpriset utgör en relativt liten del av den färdiga harpans värde varför det lönar sig att köpa material om man är osäker eller om man inte har egna källor att falla tillbaka på.
Mekaniken med sex strängar per sida kan vara besvärlig att hitta. Jag var förvånad över att jag inte hittade lämplig mekanik i Helsingfors. Jag hade väntat mig att mekanik för 12-strängad akustisk gitarr, vilket jag antar att nyckelharpans mekanik är, skulle finnas i sortimentet men detta var inte fallet.
Verktyg för att göra koniska hål beställde jag från International Luthiers Com i USA. Jag fick hem verktyget på mindre än en vecka! Jag planerar att skaffa verktyg för tillverkning av stämskruvar samt verktyg för mätning och insättning av ljudpinnen från samma plats.
Sammanfattning
Bygget visade att en amatör utan problem kan bygga en nyckelharpa. Sörens modell har en en mycket fin och fyllig klang som jag gillar mycket. Eftersom instrumentet enligt min mening har en bättre klang än min tidigare harpa beslöt jag på Sörens inrådan ge det nya instrumentet till min dotter Daniela och hennes man Tomas i norra Stockholm. Export till nyckelharpans hjärtland! Sören konstaterade att man skall ge ett välklingande instrument till potentiella nyckelharpspelare annars finns det risk för att intresset slocknar. Jag är av exakt samma åsikt! Jag hoppas nästa harpa klingar lika bra för jag kommer att sakna den här harpan efter att ha spelat på den i några tiotal timmar medan jag trimmade den.
Du är besökare nummer .
Räknaren är gemensam med den gamla hemsidan.
Larsil2009's Blog 